Efter att exakt ingenting hade hänt på ett jäkla tag (tack covid för det) så drog livet iväg i tvåhundra knyck för snart en månad sedan. Plötsligt var Jamies bil lagad, stugan städad och jag tillbaka i Val Thorens för en kort stund (läs: fyra dagar).

Och lagom tills att jag var påväg därifrån för vidare färd norröver dök det upp trådar att dra i med ett jobb i Chamonix i andra änden. Så det blev Sverigevistelse i turbofart – en vecka hos mormor, med storstäd och midsommar och mys (och inledningen på en rätt jobbig värmebölja), sen några dagar i Stockholm där jag bland annat rastade en minimänniska på ett öde pendeltåg, och fick konstaterat att johodå, jag har haft corona och nu har jag antikroppar, efter det tillbaka till Falkenberg där jag lyckades pricka ett par fantastiska stranddagar, åt massor av glass, och cyklade fem mil i hällregn. Sen innan jag visste ordet av rullade jag på en färja mellan Sverige och Tyskland igen.

I sann turbofarts-restaurang-anda började jag jobba femton timmar efter att jag kom fram till Chamonix, och nu såhär tio dagar senare börjar jag känna mig relativt acklimatiserad. Ska förmodligen ta en tur till Val Thorens när jag är ledig i början av nästa vecka, för att hämta hit min mountainbike och lite annat krafs som jag lämnade där. Men än så länge har jag klarat mig bra med landsvägscykeln – gårdagens stora kraftprov var att cykla till Vaudagne, och sen vända och köra hela vägen upp till Le Tour och hem igen. Jag hade lyckligen förträngt hur äckligt brant och seg den sista kilometern eller så är, så min värdighet fick sig en rejäl knäck, i kombination med att jag fick användning för den där största klingan bak som jag var så nöjd över att ha slutat använda de sista veckorna i Les Menuires.

Håhå jaja.

Som tur var var det köttbullar med mos och gräddsås och lingon till dagens på jobbet sen, så jag fyllde på energidepåerna ordentligt och i (för att vara jag) rasande fart innan jag tog en tupplur och snubblade tillbaka till jobbet för att lagom yrvaken påbörja kvällens arbetspass.

Idag vaknade jag onödigt tidigt, men det spöregnar och jag tänker göra exakt ingenting fram tills att jag börjar jobba, så det är okej ändå på något vis. Skönt med lite svalka efter de senaste dagarnas ”den verkliga temperaturen är 5-10 grader högre än vad Yr-appen påstår”. Kan lugnt konstatera att jag har druckit kopiösa mängder vatten (och Orangina) på jobbet. Det är så härligt att tillbringa många timmar i sträck i en miljö som kräver långbyxor men är så varm att det går att vrida ur nämnda långbyxor vid jobbpassets slut. Nej, men på riktigt, det är himla gött att jobba igen – jag uppskattar min fritid mycket mer när jag inte har obegränsat av den. Faktiskt. Jag börjar långsamt komma in i någon sorts rutiner. Någorlunda.

På tal om det så borde jag äta frukost.

Pusshej!

/H