Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Författare: Hedda (sida 1 av 96)

Försäsongslunk

De senaste två dagarna verkar det som om byns invånarantal ökat med några hundra procent.

Jag har ingen faktiskt statistik på det, men min kvällsrutin sedan dag ett har bestått av att gå och ta en öl eller panaché på Frog, och de första dagarna kunde en räkna besökarna på fingrarna, och det går inte längre. Den allra största ödsligheten var i torsdags, när det bara var jag och Tom kvar sista timmen. (Kaz och Olly räknas inte eftersom  de jobbar där.)

Sen igår var det plötsligt hur mycket folk som helst, och eftersom själva grundidén med att jag går och tar en öl på Frog varje kväll är att jag ska umgås med folk och försöka vara lite mer social än vad jag brukar vara, så satt jag och hejade på när Saloon/Summit/Favelapersonalen spelade dart och på något mystiskt vis slutade det hela med en efterfest någonstans i Névés som jag inte alls hade planerat att hamna på, och att jag gick och la mig kvart över tre. Idag har jag alltså av förklarliga skäl varit ganska trött. Men sånt är livet.

Vädret är förövrigt fortfarande hundra procent piss – nollgradigt, blåsigt som fan och inte en snöflinga i sikte, så det lär knappast bli någon öppning den sjuttonde som det var sagt från början. Som tur är så har jag jobb att göra så jag klättrar inte på väggarna helt och hållet även om jag börjar känna ett visst behov av att komma ut och röra på mig utomhus. Egentligen var det bara i tisdags som det var helt chill, då packade jag upp, åkte och handlade, och åt middag hemma hos Hanna och Thomas på kvällen. I onsdags började jag diska och städa på American, sen firade vi Eriks födelsedag på kvällen, i torsdags preppade jag hela dagen (förutom de första timmarna som gick åt till att röja upp en mindre sjö eftersom diskmaskinen läcker som ett jag-vet-inte-vad) och igår var det öppningskväll på jobbet och sen hamnade jag som bekant på Frog igen, så idag har jag mest sovit och tittat på film.

Imorgon ska jag, Kevin och Morten ta itu med projekt städa alla personalboenden, eftersom folk inte kan röja ordentligt efter sig när de lämnar på våren. Det kommer säkert bli jättekul (inte), men det är som sagt trevligt att vara sysselsatt. Å andra sidan ska jag försöka ha lite faktisk dötid också, även om jag ju inte jobbade alls i oktober så flängde jag runt så mycket att jag liksom känner hur hjärnan är allmänt mosig. Jag får helt enkelt ha några kvällar när jag inte går till Frog, utan går hem och spelar dataspel istället.

Förövrigt så funkar mitt mobilsurf oväntat bra än så länge. Jag misstänker att det kommer haverera när byn blir lite mer full av folk, men just nu uppför sig internätet över förväntan.

En får som glädjas över det lilla när vädret gör sitt bästa för att sabba humöret.

Hursomhelst så har jag dejt med kudden nu – imorgon klockan nio prick är det jobb, vilket är det tidigaste jag börjat jobba sedan jag var i Tignes. Huvva!

Pusshej!

/H

Nästorrhet och sömnsvårigheter

Bonjour á tous!

Om någon i Sverige eller på plattlandet är avundsjuk på mig som inte är i Sverige eller på plattlandet kan jag meddela att Val Thorens visar upp en av sina charmigare sidor idag. Två plusgrader, snålblåst, dimma och oklar lätt nederbörd som eftersom fryspunkten lurar runt hörnet inte förmår bestämma sig för om den är gles dagg eller fnyk.

(Om någon mot förmodan fortfarande inte greppat vad fnyk är (vilket för läsare av denna blogg borde vara omöjligt för jag nämner det ganska ofta) så klicka på LÄNKEN.)

Iallafall.

Gårdagen tillbringades till väldigt stor del i bil, och till liten del på färjan till Rostock (med den ohemula väckningstiden 05:30, äääugh) och på diverse Autohof för bensträckning, toabesök och näringsintag. Även om det huvudsakliga näringsintaget om jag ska vara ärlig *lägg handen på hjärtat och vinda med ögonen* bestod av en påse medhavt lösgodis från Coop hemma i Falkenberg. Jag tog mig hela vägen utan ett enda stau eller annat krångel, och stötte på förhållandevis få helljusblinkande ytterfilspsykopater med stor bil och litet konsekvenstänkande, så jag är tillfreds, men trött.

Förstår inte hur det funkar, men om jag först sover typ 5 timmar på färjan, sen kör bil i jag vet inte hur många timmar, men med sparsamma pauser pga flow, och sen ägnar en bra stund åt att packa ur bilen och bara komma till ro, då borde det väl gå att sova längre än till kvart i sju?

Nähä. Okejrå. Tack för den, kroppen.

Det är alltid lika kul att vakna första morgonen på säsongen, förresten.

  • Huvudvärk? Check.
  • Jättetorr i näsan (en mycket märklig känsla)? Check.
  • Vagt halsont? Check.
  • Golv som har identitetskris och beter sig som ett kylskåp? Check.
  • (Förra punkten gäller förövrigt hela lägenheten förutom min säng. Varm luft stiger uppåt, det lärde jag mig av Den Underbara Pumpan.)

Det enda positiva med att jag inte sov till typ tio (jag satte inte ens något larm, ni som någonsin bott med mig vet vilken oerhört unik händelse detta är) är att jag på grund av kurrande mage snart kommer vara igång med min dag, och därför kommer hinna ner till Moûtiers och storhandla och hem igen innan samtliga två decimeter utlovad snö men förmodat slask kommer hinna placera sig på marken.

Jag jobbar hårt på att bibehålla mitt personliga ”jag har aldrig behövt använda snökedjorna”-rekord. Lite som att jag gärna behåller mitt rekord i att inte kräkas på tvåtusentalet (senaste gången var -98), fast lite mindre kladdigt. Men nu har jag väl jinxat mig själv angående snökedjorna, håhå jaja.

Så ja, det är den minimala planen för dagen. Invänta att huvudvärkstabletten verkar, ät något (kvarbliven matsäck), åk och handla, och sen bara dega och packa upp. Det är fördelen med att vädret är så charmerande – ni vet den delen av mig som ibland (ofta) får ryck och måste gå på promenad i närmsta berg eller cykla någonstans eller så? Den delen har tagit semester idag.

Avslutningsvis vill jag delge er en komplett men inte faktakontrollerad lista på djur jag såg när jag körde upp från Moûtiers sent igårkväll:

  1. En rödrandig katt som sprang över vägen utanför Fontaine-les-Puits (fantastiskt namn på en by!)
  2. Ett oidentifierbart djur (troligen rådjur) som stirrade på mig mellan några buskar innan Saint-Jean, men hade den goda smaken att inte kliva ut på vägen.
  3. En jättestor marmott som sprang över vägen precis där man svänger av hem till Jamie (vilket blir extra kul eftersom det lilla stugområdet där han bor heter Hameau des Marmottes). Det kan även ha varit en ganska liten grävling, men den hade fel färg (brun) och för lång svans, så det var nog bara en väldigt tjock marmott. Eller bara och bara, men ni fattar vad jag menar. Marmotter är lite för vanliga här för att jag ska bli exalterad.
  4. Fyra fladdermöss.

En komplett lista på djur jag inte såg alls:

  1. Homo Sapiens Sapiens. Det är första gången jag kört hela vägen i någondera riktningen och inte mött en enda människa, vare sig i bil, till fots eller i annat fordon. Ödsligt, sa Bull.

Hemester

Rubriken är möjligen en smula missvisande, eftersom jag inte riktigt har något hem alls om en ska vara petig, men i brist på officiella ställen att kalla hem så kommer ändå ”min” pluttlägenhet i Val Thorens bra nära. Och det är så avslappnande att komma hit, även om vädret igår visade sig från sin allra minst charmiga sida. (Ja, det kan vara ocharmigt med snöfall, tro det eller ej.)

Att jag ens är här beror på logistik – jag ska på skidlärarutbildning i Österrike om några veckor och behöver helt enkelt hämta mina skidor och pjäxor. Och eftersom jag känner mig själv väl så vet jag att min kropp och knopp efter två kvällar av brötigt jobb till sent på natten mår bra av lite paus så därför bestämde jag mig för att stanna över natten. Det är fullt görbart att köra fram och tillbaka mellan Chamonix och Val Thorens på en dag, men det är så mycket skönare att bara stanna upp lite, koka pasta och somna i något som nästan men inte riktigt är min egen säng. Plus att här är så tyst. Jag gillar verkligen lyan jag har bott i i Cham, men det går en rejält trafikerad gata utanför fönstret där, och det ha varit billjud konstant i en månad (stängt fönster hjälper inte eftersom fransoser och treglasfönster är en totalt främmande kombination). Det enda jag hör här är mig själv, och de två gångerna sedan igårkväll som någon i huset åkt hiss till denhär våningen. Rofyllt.

Sen får en ha överseende med att det är svinkallt både inomhus och utomhus (fast inomhus börjar ta sig nu efter en natt med elementet på fullt ös) och att dimman och det snöblandade regnet när jag kom igår, i kombination med en nästintill öde by verkligen får det att kännas som en spökstad. Spökby. Om tre månader är det nyårsvecka och fullsmockat med veckisar här, det är svårt att tänka sig nu.

Hursomhelst, jag har sovit som en stock, och nu ska jag snart kravla mig ut från under täcket (drar mig för det eftersom det som sagt är lite kallt), äta gröt, valla mina skidor eftersom de fick vad de tålde av glaciärsnön på Grande Motte i somras, kanske ta en liten promenad och betrakta snön (snön!), och sedan köra tillbaka till Chamonix.

Därifrån blir nästa destination norrut, med start imorgon. Hej och hå.

PS. Vägbyggena upp från Moutiers har fortsatt in absurdum i sommar. Nu är det bara tre-fyra ställen kvar som är lite smårackliga. Min magkänsla säger väldigt tydligt att det kommer gå en Tour de France-etapp upp hit nästa sommar. Nog för att vägen tog mycket stryk i vintras, men jämfört med tillexempel vägen upp till Tignes så var den ändå redan bättre, och där har de inte reparerat i närheten av såhär mycket (för att jämföra med en liknande högbelastad bergsväg). Nåväl, den 25 oktober vet vi om jag har rätt..
Dessutom vore det exakt 25 år sedan sist, och en ska inte underskatta cykelmänniskors förkärlek till sådana detaljer. Frågan är bara vad det skulle kunna bli för en etapp – denhär stigningen är ju inte psykobrant eller så, men vansinnigt lång, så en kan anta att de vill ha något annat utslagsgivande monster före. Eftersom Roselend var med i år och Isèran är för snarlikt och lite för långt bort (läs: för lång plattsträcka emellan respektive uppförsbacke) så känns Col de la Madeleine ganska givet, antagligen med ytterligare en rejäl stigning före det. Alternativt att de kommer från typ Saisies eller Aravis, men då är det en lång platt bit från Albertville där eventuella utbrytningar kan få det svårt igen. Nä, sluta nörda nu. Vi får se om jag har rätt om några veckor helt enkelt.

Allez, Pionniers!

Chamonix har ett hockeylag.

Jag var vagt medveten om detta redan innan ikväll, men nu är jag definitivt medveten. De är inte speciellt bra, men de spelar ändå i Frankrikes högstaliga – som har det fantastiska namnet Ligue Magnus – och om det säger mer om Chamonix hockeylag eller Frankrike som ishockeynation i allmänhet vette tusan. Hursomhelst.

Alice och Lisa undrade om jag ville med och kolla på match, mot serieledande Grenoble till och med, och eftersom jag avverkade sju avsnitt av The West Wing igårkväll kände jag att någon annan aktivitet än fulstreamning av gamla teveserier nog inte skulle skada.

Alltså gick jag på hockeymatch ikväll, för första gången i livet.

Bäst: Att den föräldrabemannade serveringen sålde crêpes. Dessutom till det facila priset 2€ styck.

Näst bäst: De tre minuterna efter att Chamonix reducerat till 3-5 och faktiskt hade något som liknade en spelidé en kort stund. Mycket kort stund.

Fluffigast: Den jättestora golden retrievern två bänkrader framför oss som ägnade 2,5 timmar åt att inte hitta något bekvämt sätt att sitta på, samt att gosa med allt som kom i närheten.

Sämst: När Grenoble gjorde första målet efter exakt en minuts spel. Hela första perioden var en plåga. Jag finner det ganska talande att Alice (som tydligen går på hockeymatcher rätt ofta) valt sin plats på läktaren utifrån följande insikt: ”they play on this side twice”. Och då menar hon alltså den sidan som målvakten står på. Det är med andra ord rätt ofta som motståndarna huserar på Chamonix planhalva och inte så mycket tvärtom.

Näst sämst: Jag blev regnad på på vägen till ishallen, och var alltså konstant kall i 2,5 timmar.

Men, jag vill bara påminna. På franska hockeymatcher kan en köpa crêpes. Jag gillar crêpes.

Efter matchen (som slutade 3-5, någorlunda rättvist) gick vi till Bar d’Up och jag drack panaché. Fick en genepi av Sam, och kan därmed konstatera att min alkoholtolerans möjligtvis har nått en ny bottennivå. Sedan klockan sju har jag druckit sammanlagt två stora öl och en tvåcentiliters shot, och jag känner mig mer än lullig. Antar att det är sånt som händer när en bara cyklar och vandrar en hel sommar.

Håhå jaja. imorgon är ledigheten över, det var kul sålänge det varade.

Pusshej!

/H

En fyrbent trafikstockning på Petit Balcon Nord

Idag (eller igår, eftersom klockan är efter mitt-i-natten) var jag och cyklade i Le Tour, eftersom det av allt att döma (läs: höjden över havet) finns färre träd att köra på där jämfört med i Les Houches. Den teorin stämde, och det var väldigt, väldigt skönt att kunna ösa på nerför leder som var mer cykelpark och mindre allmänt härk i stuket. Det var lite krångligt att ta sig dit, eftersom gondolen upp från Le Tour enligt vad som verkar vara någon sorts sed denhär sommaren hade gått sönder, så jag fick ta tåget till Vallorcine, äggliften upp därifrån och sedan cykla (och gå eftersom jag är lite lat) grusväg bort till Autannes och de hägrande cykelspåren.

Det börjar bli höst uppe på bergen nu.

Några saker kan konstateras:

1. Utsikten var i vanlig ordning helt bananas, och min mobiltelefon gör den inte rättvisa.

2. Det var två ledbyggare ute och grävde bland bermsen, vilket kändes lite bakvänt eftersom att det var sista dagen som liftarna i Le Tour är öppna för i år.

3. Jag vill egentligen cykla hela vägen ner till Schweiz, men det kändes som en dålig idé eftersom jag var själv och inte har cyklat i området förut.

Schweiz.

Dessutom var det i det närmaste folktomt. Jag var där en halvtimme efter att liftarna öppnat, och det tog mer än en timme till innan jag mötte någon annan på cykel. Det var inte helt tomt på vandrare dock, och precis som i Tignes dyker det då och då upp folk som inte förstår innebörden av de stora skyltarna som varnar folk från att gå på cykelstigarna, med tvärnit och ”putaindemerde” mumlat som följd, men sånt är livet.

Det syns inte, men mitt nackhår har fastnat i vattenslangen och det är Obekvämt.

Det var heller inte tomt på kor, första vändan upp i liften var det en hel skock som höll på att vallas ner från berget, som jag hann ikapp halvvägs ner. Dom korna var dock helt okej, eftersom de blev vallade av både människor och hundar (även om några av korna försökte gå åt ett helt annat håll så målmedvetet att jag misstänker att en av vallhundarna höll på att smälla en säkring).

De jobbiga korna uppstod när jag skulle hem.

Le Tour. Lagom äckelpittoreskt.

Ursprungsplanen var att jag tänkte cykla ner till Le Tour och ta tåget hem från Montroc, men jag hade tid till övers och bestämde mig därför istället för att cykla från Le Tour till Argentière och ta tåget där. Först gick det bra, även om det var mer uppförs än vad jag hade väntat mig (och uppförs är inte jättekul på en tung endurocykel, vilken skräll va?). Sen gick det utförs, på lagom snälla stigar.

Och sedan stod det en ko ivägen, precis där stigen delade sig i två.

Till saken hör att terrängen förutom själva stigen var rätt brant just där, så att braka ut i spenaten och därmed runda koskrället på behörigt avstånd hade varit svårt till fots, och helt klart ogörligt släpandes på en cykel. Sannolikheten att jag hade tappat balansen och rullat hela vägen ner till floden genom några hundra fallhöjdsmeter skog var.. stor, så jag lät bli. Istället stod jag på behörigt avstånd bakom kon och väntade på att den skulle masa sig genom korsningen, vilket inte gick fort alls eftersom den hela tiden åt också. Som tur var skulle den in på den stigen jag inte skulle ta, så efter några stissiga minuter kunde jag fortsätta.

Det var jättekul, lagom slingrigt utförs i lövskogen tills jag kom runt en krök efter kanske en kilometer och fick tvärnita för att inte köra in i baken på ännu en ko. Och den här gången var det ett helt gäng, på led, i snigelfart genom skogen. Inga människor syntes till, så jag bara antar att koskrällena var där på egen hand. Den som gick först verkade inte traska på måfå, men särskilt målmedvetet var det inte. Och precis som tidigare var den omkringliggande terrängen alldeles för brant för att jag skulle kunna skramla mig förbi genom skogen, och att försöka ta sig förbi en ko som är bredare än stigen den går på, ledandes en cykel vars styre också är bredare än stigen är absolut inte att tänka på. Än mindre att försöka ta sig förbi ett helt koppel med kor.

Jag hade kunnat vända och cykla tillbaka till Le Tour, men jag hade aldrig hunnit tillbaka i tid för att ta tåget, så jag tänkte att det var bättre att fortsätta gå i rätt riktning åtminstone, även om tempot var ungefär hundra meter i timmen. Worst case scenario så hade jag väl fått ringa någon på jobbet och förklara läget.

”Ja, jo, jag kommer bli sen för jag har fastnat bakom ett gäng kor på en vandringsstig ovanför Argentière.”

Goddag yxskaft.

Tack och lov så uppenbarade sig en äng som en skänk från ovan en sisådär tjugo minuter i ko-fart senare. Ledarkossan svängde av, och efter diverse misstänksamt blängande mot mig från de andra korna så följde samtliga efter ko nummer ett, och jag kunde braka vidare ner längs stigen, med stressen gnagandes i nackhåret. Att vänta på nåsta tåg var inte att tänka på, då hade jag kommit en halvtimme försent till jobbet, minst, så jag fick helt enkelt låsa dämpningen på cykeln och trampa allt vad jag orkade de åtta-ish kilometrarna hem.

Jag hann till och med duscha (vilket var ett måste, för det är svårt att undvika precis alla komockor när en försöker skynda sig) och var bara tre minuter försenad.

På det hela taget en mycket bra dag, men jag kan konstatera att jag helt klart lider av viss koskräck. Det enkla faktum att jag inte vågade ta upp mobilen och fota kreaturen talar sitt tydliga språk tror jag.

Serpentinparadis

För att komma till Chamonix från övriga delar av Frankrike så kör man uppför en gigantisk vägbro som heter Viaduc des Egratz, och för att komma tillbaka åt samma håll så hamnar man på den gamla vägen som numera är dubbelfiligt enkelriktad neråt, och en hyfsat slingrig historia.

Detta gäller dock inte cyklister, möjligen undantaget cyklister med dödslängtan, eftersom en som bekant inte får cykla på motorvägar. Men det gör inte så mycket, för den cykelvänliga vägen ner från Chamonixdalen som jag hittade idag är så mycket mysigare.

Från själva stan och bort till Les Houches är det hyfsat platt – lite upp och lite ner men inget kaotiskt – och inte mycket trafik eftersom alla som ska längre än inom dalen hamnar på den tidigare nämnda motorvägen (kan man kalla något som bitvis är 30/50-skyltat för motorväg? jag är osäker på om det är flerfiligheten eller hastigheten som avgör). Sen efter Prarionliften i Les Houches bär det uppför rejält, bitvis i lövskog vilket är skönt eftersom det fortfarande har tendenser till att bli smällhett såhär års, och uppförsbacken i sig gör sitt för att överhetta en.

Utsikt mot Servozhållet till.

Lite trött innan utförsbacken.

Efter typ 2,5 kilometer mild tortyr (uppförsbackar kan helt klart vara jättejobbiga även på beskedliga höjder som drygt tusen meter över havet) ligger den lilla byn Vaudagne, som mest är ett gäng pittoreska hus och stugor utspridda i gläntorna längs den serpentinväg som nu ska ta en nerför mot Servoz. Och vilken väg sen.

Smal, men med riktigt bra asfalt (vilket inte alltid är fallet på små vägar i bergen, eller större vägar heller för den delen *host Tignes *host) och i princip bilfri med undantag för dem som bor längs själva vägen, och slingrig på det där sättet att jag liksom inte vågar köra fort med rädsla för att sladda in i någons trädgård eller staket, men det gör ingenting för det är så hejdlöst kul att försöka hitta en vettig linje att köra för optimalt flyt fast jag måste hålla igen farten.

Om alla vägar ändå vore som denna. Och ja, det är Mont Blanc i bakgrunden, såklart.

Vaudagne.

Lägg till en bitvis helt vidunderlig utsikt och att de fyra kilometrarna av slingerväg följs av ytterligare några kilometer nedförslutande raksträcka in mot Servoz som det verkligen går att ösa på på och du har en klart godkänd cykeltur. Enda nackdelen är väl att det är samma väg som gäller för att ta sig tillbaka, om en inte gör som jag och fuskar och tar tåget från Servoz (konsten att inte vara helt dödstrött på jobbet, jag tycker det är helt okej) och sen cyklar från typ Taconnaz eller Bossons tillbaka till stan igen.

Dagens cykelbild på stationen i Servoz.

Det här med de cykelvänliga tågen är helt klart en av mina bästa intryck av Chamonix med omnejd såhär långt. Det är så smidigt. Sen får en stå ut med att koreanska turister tittar konstigt på en och tar kort på cykeln när den hänger i förvaringsstället, men det är ljusår mindre irriterande än de tyska turisterna som fotograferade våra marsvin i trädgården när jag var liten, såatte.

Men ja. Col des Montets är najs, men är man i krokarna och gillar att cykla så missa för allt i världen inte vägen åt andra hållet heller, får väl bli summeringen av dagen.

Nu ska jag sova, natti.

/H

Hedda och träden – en följetong i sjuttioelva delar

Idag har jag haft min första lediga dag i Chamonix som faktiskt spenderats i Chamonix och inte någon annanstans (läs: Sverige). Så vad bättre göra än att passa på att cykla lite?

Fast först behövde jag ju åtgärda min strulande frambroms, och växlarna som om möjligt blev ännu hackigare när jag försökte fixa dem själv.

Det tog en stund, dels för att jag var seg som snor på morgonen, och dels för att det var fler cyklar än min som ville ha verkstadstid. Som tur var fanns det en lucka innan lunch, så jag behövde bara vänta i 45 minuter. Tyvärr resulterade det i att jag precis missade ett av tågen till Les Houches, varpå jag fick den briljanta idén att jag skulle cykla dit istället. Typ en mil. I typ 30 grader och knallsol, på en tung endurocykel med en sadel som inte går att höja till vettig tramphöjd för mina långa ben.

Det var svettigt, och jag ifrågasatte mig själv säkert tio gånger, men tillslut kom jag fram till en ägglift som heter Prarion, fick köpt ett liftkort och krånglat in mig själv plus cykel i det lilla ägget, och då kändes allting lite bättre igen. Dessutom var det svalt och skönt uppe på berget.

Det kändes även bra de första typ trehundra metrarna av den blå/röda leden nerför, innan jag kom in i skogen på riktigt.

Ni som följt denhär bloggen sedan ursinnes tider kanske minns att jag haft konflikter med träd tidigare, framförallt när jag säsongat i Valdi och Serre. Det visar sig att jag och träden inte är så bra kompisar på cykel heller, åtminstone inte när det är brant, och rotigt, och löst, och jag inte har en aning om vad som händer bakom nästa sväng.

Karaktärsdanande, är väl ett sätt att beskriva det. Eller bara oheligt jävla frustrerande, för egentligen är rötterna och allt knix bara en mer utdragen och brantare variant av rötterna i Slättenskogen som jag bråkat med sedan jag var liten, men bara för att de befinner sig i en konstant utförsbacke blir dom oändligt mycket läskigare att ha och göra med.

Mellan alla rötter och osmickrande semivurpor (jag försöker stanna och hoppa av cykeln men får cykeln över mig och faller framstupa i ett enda orange trassel) uppstod kortare stunder av flow, när jag nästan inte var varken arg eller rädd, men det tar på krafterna att vara konstant mer eller mindre vettskrämd så efter två varv cyklade jag över till toppstugan och köpte ett glas (svindyrt men hemmagjort och väldigt gott) iste och satte mig och betraktade Mont Blanc ett tag för att vila mina nerver.

Mina fötter, ett glas med iste, och berg.

Sen körde jag två varv till, ramlade bara två gånger, och efter det sa både armarna och huvudet ifrån, så då tvättade jag cykeln jättenoga eftersom där fanns en bra cykeltvätt, och rullade ner till tågstationen där jag tillbringade femtiofem minuter med att vänta på tåget (jag hade teoretiskt sett kunnat cykla hem på kortare tid, men jag var alldeles för trött) och att nästan smälta bort i värmen. Jag vet inte om det brukar vara såhär smällhett här i september eller om det är något som är fel, men det är väldigt varmt, det är det. Jag har levt i relativ kyla sedan mitten av juni så min inre almanacka är djupt förvirrad just nu. Årstider, vad är det, liksom?

Tröttmössa.

Den väldigt lilla stationsbyggnaden i Les Houches.

Såhär avslutningsvis bör jag kanske påpeka att även om det låter som att jag har haft världens jobbigaste dag så känns det inte så såhär i efterhand. För även om jag bevisligen är urkass på att cykla brant, rotig stig så har jag faktiskt redan överkommit en massa rädslor denhär sommaren *host* den brantaste vänstersvängen i Kangooride *host*, och det kan inte gå bra alltid. Och nästa gång jag cyklar i Les Houches så vet jag vad som väntar, och bara det kan faktiskt göra skillnad.

À bientôt!

/H

Flyg är förvirrande, och någonting är fel

Sitter och kollar flygbiljetter för vad som förhoppningsvis kommer bli mitt livs sista inomeuropeiska flygresa. Eftersom jag inte bara lider av tidsbrist utan också har ont om pengar så känns det billigaste förslaget – Genève via Zürich till Stockholm och samma väg tillbaka – som det mest lockande.

Men.

Om jag utgår från Chamonix, är det verkligen rimligt att åka buss till Genève för att sedan flyga i femtio minuter till Zürich och sedan byta flyg? Det går inte riktigt ihop i mitt huvud.

Alltså blir steg två att gå in på SBB’s hemsida och kolla hur lång tid det tar att åka tåg från Chamonix till Zürichs flygplats.

Fem och en halv timme. Helt okej eftersom

1. Klimatet

2. Jag gillar att åka tåg

3. Tidsåtgången blir dessutom bara någon timme längre än om jag först skulle ta den smått obegripliga omvägen via Genève.

Åter till flygsökmotorn, bort med Genève och dit med Zürich istället.

Det är nu någonting milt sagt är åt helvete uppåt väggarna fel.

Det finns ju bevisligen platser kvar på flyget från Zürich till Stockholm, annars hade det inte ens dykt upp i min första sökning. Men på något mystiskt vis så blir det väldigt, väldigt mycket dyrare att åka direkt från Zürich till Arlanda än om en först ägnar sig åt något så obeskrivligt hjärndött som kortdistans-inrikesflyg i ett land med total avsaknad av stora sammanhängande vattenytor.

Jag förstår inte hur det hänger ihop. Alls. Det är som att Swiss ger bort platserna på det meningslösa mellanflyget för att de vet att det är många människor som vill från Genève till Stockholm, samtidigt som Swiss inte vill flyga direkt dit istället.

Tyvärr har jag inte råd med vad den jävla flygbiljetten direkt från Zürich skulle kosta, så det får bli det mystiska alternativ ett. Men det är bra märkligt, det är det. Och det gör inga under för mitt miljösamvete heller, om en säger så.

Och jag menar vad jag skrev i början. Jag hoppas att jag aldrig mer kommer flyga inom Europa, men den här gången räcker tiden inte till för att förflytta mig på något annat vis, och då får det bli så.

*försvinner i ett moln av klimatångest*

Oviktigt meddelande till allmänheten

Idag har jag:

  • Kört hela Kangooride utan att sätta ner fötterna. Dessutom med helt död bakbroms.
  • Kört hela Red Hot, förutom trähoppen.

Jag lever måhända efter devisen ”hellre än bra”, men det betyder inte att jag inte utvecklas. Bara att jag inte prioriterar det.

Vilse i pannkakan

Hade följande konversation i receptionen för en liten stund sedan:

Man, 50+: Varifrån kan jag se till Courchevel?

Jag: Här i närheten?

Man, 50+: Ja.

Jag: *snabbspolar i utsiktsbanken*

Jag: Alltså, du kan ju ta liften upp på tillexempel Tovière eller Grande Motte om du vill titta på utsikten, men du kommer inte se ända till Courchevel.

Man, 50+: Inte?

Jag: Nej, alltså, om du går ut på uteserveringen så kommer du se ett stort berg med snö på toppen, och ett ännu högre berg snett bakom det. Courchevel är på andra sidan de bergen, de skymmer liksom sikten.

Jag: Men du kan köra dit, det tar ungefär två timmar.

Man, 50+: Nej, det har jag inte tid med.

Man, 50+: Men om jag tar liften upp, då kan jag se Courchevel?

Jag: Nej, för liften går inte upp till toppen på det berget. Den stannar på mitten. (Här valde jag att inte nämna alternativet att bergsbestiga antingen Grande Motte, Grande Casse eller båda, eftersom mannen ifråga var mer än en gnutta korpulent och inte klädd som folk som kommer hit för att klättra brukar vara, om en säger så.)

Man, 50+: Okej *går ut på terrassen och försvinner i fjärran*

Jag: ???¿¿??¿?

Varsågod, en pedagogisk skärmdump.

[nörd] Fotnöt: Ska en vara petig så är Grande Casse förövrigt exakt 3855 meter högt, och den högsta toppen i Vanoisemassivet. Tillsammans med Grande Motte så utgör det vattendelaren mellan Mauriennedalen i söder/öster och Tarentaisedalen i norr. Grand Casse är av förklarliga skäl väldigt synligt från både Courchevel och Tignes. [/nörd]