Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Författare: Hedda (sida 1 av 100)

Brev från karantänen, dag 21

Tre veckor.

Märkligt hur fort tiden har gått ändå, men jag tror att det till stor del beror på att en dryg vecka gick åt till att må skit – först av corona och sen av mensvärk, och att det sammanföll med det tråkigaste vädret. Sedan dess är det bara en luddig röra av dag efter dag med solsken, bok, promenad, och repetition dagen efter.

För att fira att vi nått treveckors-strecket tänker jag därför göra en liten lista över bra saker med karantänen:

  • Jag behöver (nästan) inte tvätta händerna oftare än vad jag gör när det inte råder global pandemi. Eftersom jag bara umgåtts med en och samma person i tre veckor, och jag har varit sjuk och frisknat till, och Jamie inte haft ett enda symptom så kan vi anta att vi är friska och därför bara behöver tvätta händerna som vanligt, plus om vi vart och handlat eller varit utanför huset. Ändå en klar förbättring mot sista veckan i VT när jag tvättade händerna femtioelva gånger om dagen och huden sprack.
  • Hopkopplat med ovanstående – jag kan klia mig i ögonen, bita på nagelbanden och klämma finnar hur mycket som helst i hemmets trygga vrå.
  • Jag har haft tid att måla, vilket jag inte gjort på flera år.
  • Jag minns inte när jag senast såg ett flygplansstreck.
  • Jag har haft tid och utvilade hjärnceller nog att läsa tjock och krånglig bok på engelska i ett försök att förkovra mig själv. Hittills har jag mest kommit fram till att sex inom äktenskapet verkar ha varit en riktig jävla pina för alldeles för många kvinnor fram till typ nutid, att Honoré de Balzac av allt att döma var ett skitarsel (en bedrift med tanke på att det väl är totalt fem-sex sidor av flera hundra som har med honom att göra), och att fyrtiotalet lämnade en del övrigt att önska i form av språkbruk (jag rycker till varje gång jag läser ”n*groes”) men det är väl en insikt så god som någon, antar jag.
  • Noll behov av att maniskt kolla nyheter, vi sitter där vi sitter och kan inte göra ett skvatt åt situationen, så nyhetsintaget har jag begränsat till en vända på morgonen och en på kvällen. Förutom all dårskap på Twitter, men där har jag rensat bland vilka jag följer istället.
  • Jag har återupptagit Duolingo efter fyra månaders uppehåll.
  • Jag har solat bort min goggelbränna, kommer inte se ut som en tvättbjörn när jag kommer till Sverige, för första gången på fem år.
  • Jag får massor med frisk luft, och det är alltid bra, även om det är till största delen stillasittande friskluftsintag.

Det var typ det, tror jag.

Bara för att inte helt förneka min inre I-or tänker jag avsluta med något mindre bra: en verbal känga (på ett språk de inte förstår) till alla egoistiska, arroganta skitarslen från Zon C som tycker sig stå över den solidariska ansträngning som karantänen är, och på något mystiskt jävla vis lyckats ta sig från Paris och hit till sina fritidsboenden nu när påskloven börjat.

Dra.

Åt.

Helvete.

(Eller åk tillbaka dit ni kom från.)

Era.

Satans.

Egoistiska.

Jävla.

Skitarslen.

Hoppas ni tappar smaklökarna imorgon och får tillbaka dem lagom till jullovet.

(Ursäkta språkbruket, mormor, men jag tror att du förstår min ilska. Det finns få saker som retar mig mer än folk som tror att de står över regler som satts upp för allas bästa. Extra mycket när det är rikingar som inte påverkas så mycket av 135 euro i böter.)

Det var allt för idag, vi hörs, pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 20

Idag har varit en harmonisk dag. Min lilltå har repat sig, men uppskattar fortfarande inte nerförsbackar eller ostadig mark, så den dagliga promenaden bestod av att traska bort till bänken ovanför Bettex och sitta där i solen med målargrejerna. Kan eventuellt ha varit ute nästan en timme längre än vad som är tillåtet, men ärligt talat orkar jag inte stressa upp mig över det. Så länge den enda person jag umgås med är Jamie och ingen annan kommer närmre än en meter så känns det lite skitsamma om jag sitter på en bänk två kilometer hemifrån eller i en stol på balkongen. Faktiskt.

Och det känns som att de flesta här i krokarna tänker ungefär likadant. Återigen – glesbygden, je t’aime. Att bo här avkomplicerar saker rätt rejält.

Men ja, förutom att det varit ännu varmare och soligare idag än tidigare är allting sig väldigt likt. Duolingo, läsa bok, äta min dagliga glass, sitta i solen på balkongen. Det är monotont som fasen, men det går nästan inte att ha det bättre utifrån de rådande förutsättningarna. Vädret är det närmaste i-landsproblem jag kommer – jag har kommit fram till att det är rätt bra att jag stannar i sängen med Duolingo till typ klockan tio, för då begränsar jag antalet timmar jag sitter i solen sen.

Jag trodde att jag verkligen hade bränt nacken idag, men det var bara en finne strax bakom örat som gjorde ont på ett förvånansvärt utspritt sätt. Däremot lyckades jag bränna knäna fast jag smorde dem med solskyddsfaktor 30 och solade smalbenen mycket längre tid än knäna utan att de brändes. Jättekonstigt, jag trodde att knäna skulle ha härdats lite efter all landsvägscykling förra sommaren, men icke.

Jaja.

Lyckades även levla upp en nivå i turneringssystemet på Duolingo, vilket är kul. Trist bara att jag är så högt upp att det krävs 1000+ XP per vecka för att ha en chans, och att det alltid är 3-4 stressbollar som drar ihop 3000 XP på en eller två dagar. I-landsproblem, som sagt.

Brev från karantänen, dag 19

Ça va.

Härmed följer ett axplock av dagens händelser, funderingar och grubblerier:

Jag satt lite för länge i solen på terrassen så jag har eventuellt bränt vänster sida av nacken och ansiktet, men jag är inte helt säker för det är lite konstigt ljus vid spegeln i badrummet.

Lilltån gör fortfarande ont, men inte värre än att den gick med på att promenera till Carrefour för att köpa en till överstrykningspenna (den sista de hade, jag får väl övergå till akvarellfärger om överstrykningspenna nummer två tar slut innan jag läst ut Boken), en ny låda med Mini-Magnum, och tre flaskor mjölk. Färskmjölken var slut sist vi skulle handla, så de senaste dagarna har vi fått genomlida med UHT-mjölk (högpastöriserad). Det går väl an i brist på bättre, men den smakar plastigt, och även om all mjölk i det här landet befinner sig för långt upp på ”det smakar skumt”-skalan så är färskmjölk ljusår trevligare än UHT-mjölken. Iallafall, förhoppningsvis gör tån lite ont imorgon också så har jag en ursäkt för att inte sticka ut och springa, heh.

Hur man fort får mycket XP på Duolingo: kör stories istället för bara de vanliga övningarna. Och lägg lingots på att levla upp hela steg i taget. Mitt problem med Duolingo är att mina franskakunskaper är så ojämna. Jag har inga som helst problem med att snacka i en halvtimme, eller att fatta de grova dragen i tidningsartiklar, men be mig böja ett verb i dåtid eller att förstå de där genomkrångliga (och ondskefulla) små ”bindestreck-ensam-bokstav-apostrof-ett-halvt-ord-och-en-till-apostrof”-eländena och få en första parkettsbiljett till en språklig härdsmälta.

Kessqispass? För att tala fonetiska. Ish.

Och Boken? Jodå, tackar som frågar, jag tog mig (nätt, jämnt och väldigt slarvläsande) igenom penisavunden och när den började handla om puberteten och mens och annat elände vart det plötsligt mycket mer intressant igen. Se vad lite relaterbarhet kan göra! Slutsatsen av de senaste dagarnas läsning är alltså att jag är totalt oförmögen att relatera till penisavund, men verkligen (vilket alla som läst den här bloggen/följer mig på twitter/känner mig i verkligheten redan vet) kan relatera till att mensvärk är ett helvete.

Ett lite skojigt sidospår till Boken är att det här och var nämns personer som porträtterades i Älskarinnor (en teater som jag och mamma var och såg på Årsta teater i höstas) – Natalie Barney, Renée Vivien. Det är kul, för i min hjärna har de ju mer varit karaktärer i en pjäs, och sen läser jag deras namn och liksom rycker till i hjärnan innan jag kopplar att visst fasen, de fanns ju på riktigt. De enda i den pjäsen som inte funnits var väl Marianne och soldaten när jag tänker efter. Jaja, sidospår som sagt. Det var en bra pjäs hursomhelst, klart minnesvärd, egentligen förtjänar den ett eget blogginlägg. Kanske blir av om det regnar någon dag.

Dagens kvällsmat bestod av pasta med pulled kyckling och chorizo i tomatsås, löjligt gott. Jag har inte ätit pasta på tre veckor, det är högst troligt ett nytt personligt rekord (som jag aldrig någonsin tänker försöka slå igen, les pâtes, je vous aimez très beaucoup) och pastaabstinensen gjorde underverk med min aptit, jag hade nästan kunnat ta två gånger. Nästan. Som jag sa till Jamie – i vanliga fall är ju maj och juni (och september-oktober) mina ”äta upp mig”-månader, och nu har jag fått en och en halv extra månad att fluffa till mig lite på, det är kanske inte så dumt ändå.

Men jag saknar att åka skidor. Och att cykla. Mest att cykla. Det är en av fördelarna/effekterna med att ha flyttat femhundra höjdmeter längre ner – det är verkligen vår i luften här – fälten har börjat att långsamt skifta i grönt, och det är korkusar och tussilago överallt. Såg till och med några idoga små kluster av maskrosor borta vid Preyerand när jag var påväg hem från Carrefour. De växte ur precis ingenting jämte en trapp, sådär som maskrosor gör.

Märklig växt det där. Men jag gillar dem. Pappa får säga vad han vill, jag tycker att dom är fina.

Och apropå pappa har jag tack vare honom idag lärt mig att den norska radioorkestern heter KORK (Kringkastingsorkestret), och att de har spelat in en förfärligt charmig karantänversion av All By Myself. Jag lyckas inte bädda in videon, men klicka här så kommer ni dit.

Avslutningsvis kan jag meddela att jag återigen gett upp projektet ”hur långt blir håret på mina ben om jag struntar i att raka dem”, eftersom det ännu en gång kliar för mycket. Quel dommage, men min inre landsvägscyklignspuritan är givetvis lättad även om cykling just nu är en omöjlighet.

Mystiskt nog kliar det inte alls lika mycket att odla ut håret i armhålorna, så nu gör jag det istället – det känns som en lagom ambitiös karantänhobby. Än så länge går det alldeles strålande – jag har kommit fram till att precis som att hår på huvudet har en väldigt besvärlig och awkward fas när det är för långt för att vara kort men för kort för att gå att ha i hästsvans, så har även armhålshår en obekväm fas. I detta fallet så är det fasen när det börjat existera, men inte riktigt blivit långt nog att vara mjukt och luddigt än. Tack och lov är den fasen över nu, och som sagt – det kliar inte, så odlingsprojektet får fortgå. Och tro det eller ej, jag har inte inspirerats av Portrait de la jeune fille en feu, det är snarare en konsekvens av att jag först hade corona och sen inte orkade bry mig, och sen tänkte att ”det här var ju mysigt”.

Erkänn att ni hellre hade läst om att jag odlade typ växter än kroppshår?

Tyvärr är det så att Cornelius (min kaktus, för dem som glömt) trots ett dramastiskt ökat dagsljusintag de senaste tre veckorna, fortfarande inte verkar växa en enda millimeter, och vad det nu heter – platsen där man köper växter – handelsträdgården (?) är definitivt inte öppen, och om den hade varit det så beskrivs jordmånen här i krokarna likförbaskat bäst som ”torftig”, och då är jag snäll, så det säger sig liksom självt att det här med att odla saker.. det går inte så bra. Om man inte vill lägga en förmögenhet på att köpa jord på vad-den-nu-heter-platsen som säljer jord. Och med tanke på att jag är en gnutta arbetslös förtillfället så är jord ännu längre ner på min inköpslista än vanligt.

Iallafall.

Jag borde sova nu.

Såg på nyheterna att det är färre personer som har dött idag än igår, det är positivt. Om det nu kan sägas att något är positivt när folk dör.. jag är tveksam. Men hoppas hoppas att det vänder nu, så kanske det kan bli en sommar av något slag ändå. Kanske. On verra.

Sova var det ja.

Hörs imorgon, pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 16-18

Hallå.

Ursäkta att jag slarvat med uppdaterandet, men de tre senaste dagarna har varit i stort sett identiska och jag har varit oinspirerad som bara den. Livsschemat just nu ser ut typ som följer:

08:00: Vakna

08:15: Ligg kvar i sängen och slösurfa igenom internet, ägna typ en timme åt Duolingo, stirra upp i taket en stund.

10:00: Gå upp och ät frukost.

10:30: Borsta tänderna osv.

10:40: Parkera på balkongen med Boken, en flaska vatten och en överstrykningspenna.

12:00: Ät en glass.

12:10: Fortsätt balkongvistelsen med en mix av Boken och Duolingo/Instagram/vad som fångar min uppmärksamhet.

14:00: Ät något.

15:00: Daglig promenad.

16:00: Slöa på balkongen, i sängen eller i någon soffa. Läsa bok/spela dataspel/annat.

18:30: Bli hungrig. Överväg att fixa mat.

19:00: Ät något.

20:00: Sagan om Ringen, förlängda versionerna!

23:45-ish: Sova!

Den enda större skillnaden i vad jag gjort de senaste dagarna är att jag duschade imorse, och inte gick någon promenad idag, eftersom jag slog i lilltån jättehårt i en dum bult på balkongen i förmiddags, och det gjorde lite för ont att ha skor på sig. Så idag har jag gjort ännu mindre än igår och i förrgår, detta i kombination med att det har blåst kallt och att det därför inte varit lika gött på balkongen är inte helt optimalt för mitt humör. Men jag tröstar mig med att vi ska kolla på Konungens Återkomst ikväll, och att jag har en påse baconchips kvar.

Och förhoppningsvis mår min tå bättre imorgon.

Jag har kommit till avsnittet om barndomen i Boken, och jag har kommit fram till att få saker får mig att tappa intresset fortare än när folk med akademiskt språkbruk börjar mala om penisavund. Herrejäääääääv vad det är ointressant, jag kan överhuvudtaget inte relatera. Man kan väl säga att jag skummar lite just nu. Men men, överlag är det intressant och lärorikt, och här och var poppar det upp grejer som fortfarande känns relevanta, och det är ändå ganska duktigt för en bok som skrevs i slutet på fyrtiotalet.

I övrigt kan jag konstatera att jag fortfarande lider av den supersvenska åkomman ”solen skiner, jag måste vistas utomhus”, för särskilt igår och i förrgår ville jag egentligen sitta inne och spela dataspel hela morgonen, men det är som att nån liten koppling i min hjärna får fullständigt spatt om jag inte har Ett Godtagbart Skäl för inomhusvistelse när solen skiner. Det är konstigt vad miljöpåverkan kan göra med en.

På återhörande.

/H

 

Brev från karantänen, dag 15

Hejhå.

Dagens största happening har varit att jag köpt en ny överstrykningspenna. Jag är djupt tacksam för att varje ensligt belägen mataffär med självaktning har en allt möjligt-hörna, som genom sin existens möjliggör dylika inköp.

Pennan är neongul och väldigt mycket mer medgörlig än den gröna jag hade innan. Inte för att medgörligheten på något vis har med färgen att göra, det handlar högst sannolikt mer om mängden kvarvarande bläck. Men ändå.

Jag vet inte om Amélie Poulain hade gillat överstrykningspennor (ska fiktiva personer benämnas i dåtid eller nutid, om vi antar att fiktiva Amélie är i 45-årsåldern nu och därmed antagligen inte fiktivt död än?) men känslan av en ny överstrykningspenna mot lite för ömtåligt pocketbokspapper får mig att tänka på den där scenen i introt när berättarrösten pratar om att sticka handen i en säck med linser. En obetydlig men behagligt tillfredsställande känsla, helt enkelt.

Ni hör ju. Jag har det skôj änna.

Och ja, jag läser Boken beväpnad med en överstrykningspenna. Hur ska jag annars kunna lokalisera de mest tänkvärda av tänkvärdheterna i efterhand, den är ju åttahundra sidor tjock?!

Dagens näst största happening är att det har varit förhållandevis fint väder, enfin. Jag är verkligen en solcellsdriven person, min ork blir automagiskt mångdubblad när jag vaknar till en blå himmel, och kan gå ut i bara luvtröja och gympaskor. Så förutom överstrykningspennan inhandlade jag även en kartong med Mini-Magnum, för någon gång ska man äta årets första pinnglass och idag kändes som en bra dag för det. Och ekonomin är för det första ett obegripligt påhitt som vad jag förstått det som egentligen inte ens existerar, och för det andra helt åt helvete, så även därför kändes det som en bra dag att spendera en femma på en kartong med glass. Pourquoi paaaaaaaaaaaas liksom.

Eh, mer då? Jag har tillbringat ett par timmar på terrassen med Boken, och har läst klart avsnittet om historia och börjat på det om mytologi. Jag gillar att det än så länge är färre gravt misogyna forntida män som citeras i det här avsnittet, och att hon istället börjar tycka saker själv i en större utsträckning.

”The representation of the world as the world itself is the work of men.
They describe it from a point of view that is their own, and that they confound with the absolute truth.”

– Simone de Beauvoir

Ja, alltså, hon har ju inte fel, det kan jag inte påstå.

I slutet av historiekapitlet hittade jag förövrigt en annan grej som jag kände är ganska applicerbar även på min egen nutid:

”When they intervened in world affairs, it was in concert with men and from a masculine point of view.”

Med risk för att bli lite långsökt nu så fick det mig att reflektera lite över min egen tillvaro, eftersom jag jobbar (nåja, inte just nu men ni fattar) i en mansdominerad miljö, och de senaste åren umgåtts övervägande med killar både på och utanför jobbet. Och ibland när jag funderar över hur jag själv är, vilken plats jag tar, vilken funktion jag fyller, och så vidare, så får jag en känsla av att jag i vissa situationer och miljöer (omedvetet) skuffar undan delar av mitt beteende, och min syn på världen, som bottnar i att jag är tjej.

Jag vet inte om det är en baklängesreaktion på att jag var väldigt mycket arg feminist ett tag när jag var yngre, och att jag numera mer är arg feminist på insidan och försöker vara saklig när jag interagerar med omvärlden, eller vad det är, men jag har blivit rätt duktig på att anpassa mig till mansdominerade miljöer. Inte på det sättet att jag tar någon skit, men jag har naturliga förutsättningar att smälta in socialt – jag gillar sport, musik och jag är nördig (vilket är ett personlighetsdrag som av någon mystisk anledning oftare verkar uppmuntras och få leva ut fritt hos killar än tjejer, åtminstone i min generation), och även om jag har en sällsynt låg toleransnivå för vissa grabbgängstendenser/kockhumor, så landar jag ändå på något vis i att jag smälter in. Jag är tillräckligt otjejig, vilket är ett förfärligt sätt att uttrycka saken på, men jag kan inte komma ifrån att det ändå ligger någonting i det. Jag smälter in. Och jag är inte helt säker på om jag faktiskt anpassar mig till tillvaron eller inte. Jag tror att jag gör det, men omedvetet. Jag vet inte, men jag ska fundera vidare på saken för det här är intressant.

Och apropå arg feminist – här är ett annat citat som inte har ett dugg med The Second Sex att göra, men som jag tycker är tänkvärt.

”On m’a collé cette étiquette de femme toujours en colère – pourquoi pas?
Si résister à certains diktats que nous impose la société, c’est être en colère, c’est ne pas vouloir se résigner et refuser d’adouber le monde qui nous écrase, alors oui, je le suis.”
–Adèle Haenel

(Jag har fått en stämpel som en kvinna som alltid är arg – varför inte?
Om att vägra följa regler som samhället ålagt oss är att vara arg, om att vara arg är att stå emot och inte låta sig kuvas av en värld som krossar oss, ja, då är jag arg.)

Håhå jaja, som det kan bli. Här trodde jag att jag skulle skriva en snabb reflektion om att solen skiner, och att jag köpt en ny penna, och istället fastnar jag i en lång svada om jag vet inte vad. Och om jag inte slutar nu så kommer jag halka tillbaka in på den franska MeToo-rörelsen, och det har jag helt ärligt inte tid med idag, så jag ger mig nu.

Innan jag loggar ut tänker jag iallafall skriva upp det här så jag inte glömmer: det bästa (nästan det enda som är riktigt bra) med karantänen är att jag har tid och hjärnkapacitet nog att tänka långa tankar. Jag har saknat det. Jag lär mig mycket om mig själv just nu, tror jag. Jag ska grubbla vidare kring det här med min plats i universum.. jag kanske kommer fram till något, men antagligen inte.

Pusshej.

/H

PS. Nu har Jamie lyssnat på Sugar We’re Goin’ Down tre gånger på raken. Jag tror att han håller på och gör armhävningar eller nåt, men varför han kör samma låt hela tiden? Je sais pas.

Brev från karantänen, dag 14

Dagens ”försök att göra det bästa av situationen” tog sitt uttryck i att jag istället för att gå en promenad gav mig ut på en löprunda (som i ärlighetens namn var ungefär femtio procent jogging och femtio procent promenad), och jag kan meddela att jag om möjligt avskyr att springa ännu mer häruppe än nere på plattlandet.

Min önskelista idag är därför kort och snärtig: Macron, om du läser dethär kan du vänligen avförbjuda cykling snart? Jag har abstinens.

Dessutom är det läskigt att springa runt i ödsligheten alldeles själv när det dessutom är dimma (läs: lågt svävande moln) och spridda snöflingor i luften. Total skräckfilmsstämning kan jag meddela. Men det är gjort, och jag lär göra om det, i brist på annat.

Förövrigt så kan jag också meddela att Boken blir mer och mer intressant ju närmare nutiden jag tar mig (är fortfarande på avsnittet om historia). Dagens citat blir därför från något så sällsynt som en forntida (nåja) lärd man som inte verkar ha varit ett totalt urblåst och misogynt ärkesvin:

”It is easier to put people in chains than to remove them, if the chains bring prestige.
The bourgeoise woman clings to the chains because she clings to her class privileges.”

– George Bernard Shaw

Nu har jag inte gjort något djupare googling på snubben ovan ifråga, men bara det faktum att han har ett vettigt citat med i boken, till skillnad från till exempel Pythagoras eller mitt nya absoluta hatobjekt Honoré de Balzac är ganska förtroendeingivande. Balzac verkar ha varit någon sorts röst för den antifeministiska borgerligheten, men jag orkar inte skriva ner all smörja han sagt för jag blir bara arg, så om någon är nyfiken får ni kolla sidan 131 i den engelska upplagan från 2009. Men jag hoppas att han njuter av tillvaron i Hades tillsammans med Pythagoras han också.

Brev från karantänen, dag 13

Detta får mig osökt att tänka på hur skönt det ändå är att allt är igenbommat och förbjudet här. För jag kan lova att om det fortfarande hade varit tillåtet att gå på tur hade det fortsatt komma hit topptursmuppar från Annecy och Albertville på helgerna – den där sortens sammanbitet hetsiga personer som tillbringar lite mindre tid i bergen än vad de egentligen vill till förmån för ett i övrigt lite mer normalt liv, och därför gör konstiga saker som att åka Face Ouest på öppningshelgen i november.

Det är deprimerande att det ibland krävs rena förbud för att få folk att göra det som är bäst för dem, men hellre det än ännu mer okontrollerad pandemi. Faktiskt.

Brev från karantänen, dag 12

Gårdagskvällens minst förvånande nyhet: karantänen är förlängd till och med 15 april.

Exakt ingen blev förvånad. Den samlade analysen av läget var snarare ett stort ”jahaja” följt av att typ hela landet började spekulera i huruvida det egentligen rör sig om en 30-dagars förlängning, men att regeringen meddelar det i mindre bitar för att det inte ska kännas så överväldigande. Om det blir femton dagar till när vi väl är på den femtonde kommer det ju på något mystiskt vis kännas mindre jobbigt än om de skulle ha sagt trettio dagar till nu på direkten, så jag antar att det ligger något i det.

Idag har jag hursomhelst brutit mot lagen.

Vi gick och handlade i förmiddags, det mest spännande som hände då var att snubben bakom mig i kassakön på något mystiskt vis inte fattat att det är en meters avstånd som gäller, utan köade som i forntiden, och dessutom hade den dåliga smaken att hosta när han stod 20 centimeter från min rygg. Visserligen hade han ansiktsmask, men ändå. Håll avstånd liksom. Kassörskan sa till honom, och tillslut fattade han. Nu har jag ju förmodligen redan haft det förbaskade viruset, men hur kan någon, efter snart två veckor i karantän, ha missat att det är avstånd som gäller? Så konstigt. Jaja.

Mitt lagbrytande var hursomhelst ett resultat av att ha gått tur och retur Carrefour utan att ha behövt visa papper (jag har fortfarande inte sett en enda gendarm annat än när det kört förbi med bil), och om ingen vet att jag har varit ute och traskat på förmiddagen gör det ju inte så mycket om jag tar en eftermiddagspromenad också. Så efter lunch gick vi bort till Rocher Noir, och sen ner till Bettex och tillbaka hem. Väldigt olagligt, men solen sken och här är som sagt ingen direkt trängsel, förutom på Carrefour.

I övrigt har jag tvättat, ätit tre kakor, och Titanic-tittat* på de första 75 procenten av Portrait de la jeune fille en feu för jag vet inte vilken gång i ordningen. Pallar inte slutet, jag blir så gråtig. Nu ska vi nog snart fixa kvällsmat. Tredje eller fjärde dagen av lamm och ugnsstekt potatis, men det är okej för de första två dagarna kände jag ingen smak alls, så jag har inte tröttnat än.

Både jag och Jamie har bestämt att när karantänen är över ska vi åka till Donken i Albe och käka nuggets tills vi storknar.

Fotnöt: Titanic-titta – en metod för att se om film som jag utvecklat eftersom jag inte orkar med allt drunknandet i Titanic. Går ut på att jag kollar fram tills att de krockar med isberget, och sen hoppar jag fram tills när Rose blir uppfiskad av Hornblower. Helt enkelt ett sätt att plocka russinen ur valfritt cineastiskt bakverk. Se även ”snabbspola de onödiga stridsscenerna i Hobbit-filmerna”.

Brev från karantänen, dag 11

Det här börjar bli väldigt, väldigt tradigt.

Å ena sidan har jag börjat få tillbaka lite smaklökar nu, även om jag fortfarande inte känner lukten av deodorant eller smaken av tandkräm.

Å andra sidan är det JÄTTETRÅKIGT MED KARANTÄN. Det finns en massa saker jag skulle kunna göra men det är som att all den tillgängliga tiden bara gör mig handlingsförlamad. Det, och ovissheten, för så länge det här håller på så har jag ju ingen aning om hur sommaren blir, oavsett var jag befinner mig. Helst vill jag ju bli kvar här, eller rättare sagt åka tillbaka ner hit efter en vända i Sverige, men allt är så luddigt nu att jag inte ens orkar börja nysta i något.

Jaja, jag gör mitt bästa för att hålla mig sysselsatt – idag har jag tillexempel målat med akvarell i typ en och en halv timme. Det blev några berg som inte vart så pjåkiga, och en himmel med ett fält som var fint tills jag fick hybris och ritade dit ett träd. Det var onödigt och dumt, för det var finare utan trädet, och det är svårt att ångra saker med vattenfärg.

Och jag stretar vidare med The Second Sex, har återigen fastnat i en tråkig del, typ en redogörelse för hur kvinnan på grund av diverse olika saker varit underlägsen mannen sedan bronsåldern. Min huvudsakliga insikt efter de senaste tjugonågonting sidorna är att alla de där gamla grekiska tänkarna – Aristoteles, Pythagoras och så vidare – var ena riktiga jävla ärkepuckon när det kom till jämställdhet.

”There is a good principle, which created order, light and man
and an evil principle, which created chaos, darkness and woman.”
– Pythagoras

”Woman is merely matter, and all the principle of movement, which is male in all beings, is better and more divine.”
– Aristoteles

Åh Pythagoras, jag hoppas att marken du går på i Hades är full av små och väldigt, väldigt vassa trianglar, och att du traskar runt barfota.

Brev från karantänen, dag 10

Alltså, jag är väl medveten om att jag stundtals kan vara lite av en Anakin Skywalker i min oförmåga att hantera gråzoner (”if they won’t do the right thing they should be made to”), men just nu har jag mycket tid till övers, och hinner fundera, och ärligt talat är hela den här situationen en enda stor gråzon.

Jag följer inte alls nyheterna lika slaviskt nu som innan karantänen började, varken franska eller svenska, men jag har heller inte bott under en sten, och jag är för att tala klarspråk, rätt less på alla tyckare som ylar om huruvida karantän är rätt eller fel väg att gå och huruvida Sverige gör rätt eller fel som inte har några nationella begränsningar och det ena med det femte.

Så, nu ska jag försöka förklara hur jag tycker.

För någon som jag, som blivit arbetslös och bara fått väldigt milda symptom, är det ganska skönt med karantän för jag vet vad som gäller. Jag valde vart jag ville tillbringa min karantän (flyttade hem till en kompis eftersom ingen av oss ville bo helt ensam i händelse att någon av oss skulle bli riktigt sjuk) och så länge karantänen pågår har jag en uppgift före alla andra: att följa de uppsatta reglerna. C’est tout.

De tre dagarna från att skidorten med fyra timmars varsel bommade igen precis allt utom mataffärerna, vårdcentralen och apoteket, tills att karantänen trädde i kraft var de absolut jobbigaste, för ingen visste någonting. Alla gick bara runt och var stressade och spred rykten och uppdaterade nyhetssajter som om det inte fanns någon morgondag. Stänger gränserna? Kommer de som vill åka hem kunna åka hem? När karantänen väl började och de som ville hem hade tagit sig härifrån var det som att någon la en mjuk filt över alltihop, det blev lugnt igen. Och även om det är skittråkigt att inte få åka skidor, inte få cykla, inte få gå långa promenader, att inte ha ett jobb att gå till, att bara kunna umgås med en enda person (som råkar vara en av mina bästa och mest förnuftiga vänner så jag har det ändå väldigt bra) så är det för det mesta helt okej. För jag vet vad som gäller.

Och givetvis känns det stundtals överdrivet. Jag skriver lydigt på ett papper och tar med mig passet när jag tar min dagliga promenad, även om de enda gendarmer vi sett röken av de här tio dagarna är bilburna, och inte ett dugg intresserade av att stanna och kolla papper på några ensamma flanörer. Det här är glesbygden, så fort liftarna stängde och det blev förbjudet att tura upp försvann samtliga anledningar för någon som inte faktiskt bor här att komma hit. Det enda inflödet av folk utifrån just nu består av lastbilschaufförer som kommer med leveranser till de fyra mataffärer som fortsatt håller öppet (två i Val Thorens, en här i Menuires och en i Saint Martin) – som jag förstått det ligger i princip alla byggen och liknande också nere eftersom byggvaruhandlarna är stängda. Här händer ingenting. Vi är nästintill perfekt isolerade, det är den säkraste platsen på jorden.

Även om det suger att ha utsikt över traktens bästa skidåkning rakt över från balkongen och inte ens få gå dit på promenad. Men det kommer fler vintrar.

Det som är viktigt att komma ihåg är att jag inte sitter här för att jag tror att Vallée des Belleville nu när skidåkningen stängt för säsongen löper någon stor risk att bli ett coronakluster. Jag gör som jag blir tillsagd för att det är de regler som satts upp av dem som bestämmer i landet jag bor i. Och vem som helst med mer än ett par fungerande hjärnceller fattar att det inte är här, längs en återvändsgrändsväg i Savoie som karantänen räddar liv. Men skulle vi fortfarande få röra oss fritt skulle någon här förr eller senare röra sig till ett område där smittan far runt som jag vet inte vad, och så är bollen i rullning igen. Vi sitter här och glor längtansfullt på våra älskade berg för att det kommer fler vintrar. För att Parisarna, som vi stör oss på till tusen så fort de sätter en onödigt dyr gympasko på våra slaskiga gator ska kunna komma hit igen och bränna sina pengar och åka runt med bakvikt och jeans i PSG-tröjor utan vare sig vett i, eller hjälm på, huvudet. Det blir svårt för det att hända om Paris och Lyon och Marseille och Toulouse och Bordeaux fortsätter leva som om ingenting händer samtidigt som ett osynligt virus far runt som en tätting.

Så därför sitter vi här, och går våra timslånga dagliga promenader där det mest spännande som händer är att kommentera hur mycket snö som smält sedan igår. Det är så tråkigt att det liksom sätter sig i själen, men det är det bästa vi kan göra just nu.

Och jag sitter hellre här en vecka för länge, och att skiten faktiskt slutar spridas, än att de lyfter karantänen nästa onsdag och att det bara brakar lös igen. Ne bougez plus. Vad myndighetskrav anbelangar så kan det ju inte bli mindre komplicerat. Även om det som sagt är fullständigt hjärndödande tråkigt.