Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: alpe d’huez

Lösgrus och min inre fartdåre

Det går undan i vädersvängningarna här just nu. Igårkväll när jag gick hem från Carrefour hade det fallit snö uppe på Pic Blanc, och idag höll jag på att få komplett värmeslag för att jag gjorde misstaget att ta på mig underställströja när jag skulle cykla upp till Col de Sarenne. Jag fick svänga förbi hemom och dumpa kläder innan jag fortsatte ner till kurva sju för att plåga mig tillbaka till byn.

Jag har börjat tycka alldeles för mycket om att cykla utförs, förresten. Inte så att jag bombar iväg i sjuttio blås, men nuförtiden kör jag iallafall om pelikanerna som är ovana nog att inte hålla i bocken.

Och jag lyckades ta QOM på det superfåniga segmentet i Altiportbacken, till slut. Jag ska inte påstå att jag lagt ner min själ på det direkt, men när jag upptäckte att jag var tre sekunder ifrån utan att ens ha försökt så kunde jag inte låta bli att faktiskt anstränga mig, och i lördags lyckades jag inte, men nu så. Men det är verkligen skumt – vem skapar ens ett segment som slutar halvvägs upp för en backe?!

Iallafall så har jag bestämt mig för att bli här några dagar till, vädret är fint igen och det är gött med hemester.

Förresten så var det nog sista vändan upp till Col de Sarenne för den här sommaren idag. Asfalten där har ju aldrig varit något att hurra över (snarare håll hårt i styret och hoppas på det bästa, i nerförskörningarna), men sedan förra gången jag var upp där har de hällt ut reparationsgrus i typ varenda grop längs hela vägen från Altiporten och upp. Å ena sidan najs, för det betyder ju att de ska göra något åt skumpvägarnas skumpväg, och å andra sidan verkligen inte najs eftersom reparationsgruset än så länge är löst, vilket innebär att det går att slira runt lite hur som helst om en inte passar sig.

Snacket på byn gör just nu gällande att det är 65 procents chans att det blir en Touretapp hit nästa år, så det är väl läge att fixa till bakvägen av den anledningen då, om inte annat. Tiden får utvisa.

Nu ska jag sova, imorgon är tanken att jag ska cykla till La Bérarde.. hmm..

Les Mines de l’Herpie

Plötsligt blev det kallt här, höst på riktigt liksom. Och eftersom jag dels är lite sleten efter förra veckans tvåhjulsbravader, och mina varma cykelkläder dessutom ligger och gör extrem nytta i en låda i Hönshuset har jag inte känns någon överväldigande lust att ge mig ut och cykla de senaste dagarna. Men vara inomhus hela tiden duger ju inte heller, så igår eftermiddag släpade jag mig ut på promenad i snålblåsten.

Planen var att gå upp på ängen vid Altiporten och se om jag kunde hitta någon mysig stig och i möjligaste mån undvika korna (de är skrämmande, okej) och sätta mig någonstans och äta en våffla. Föga förvånande slutade det med att jag fick feeling och råkade gå en dryg mil.

Det börjar bli höst på riktigt nu, det syns på gräset.

Först hittade jag romarvägen, och efter att ha följt den en bit korsade den grusvägen som leder upp till de gamla gruvorna, och eftersom jag inte har varit uppe vid gruvorna innan tänkte jag att dit ska jag minsann gå. Lite trökigt eftersom hela uppvägen är just grusväg, men på tillbakavägen kunde jag följa Megavalanche-leden i princip hela vägen. Det gjorde jag dock inte eftersom jag hamnade i kohagen på slutet och raskt bestämde mig för att ta en liten omväg runt några klippor på väg tillbaka mot byn.

Hursomhelst så tänkte jag ta och skriva lite om gruvorna, eftersom jag själv raskt tappade bort en och en halv timme på Google när jag kommit hem, och jag gillar att veta saker om min omgivning.

Det har pågått gruvdrift här i krokarna sedan ursinnes tider, eller ja, tolvhundratalet ungefär (källa: informativ skylt vid Brandes-ruinerna strax utanför byn), och från början var det silver som de grävde efter. Bara det att folk bodde här uppe på klippan redan för över sjuhundra år sedan är smått otroligt, men silver var värdefullt, och handelsvägarna över bergen har gått i närheten ungefär hur länge som helst också, så jag antar att det ger mening.

Combe Charbonnière, med de mystiska högarna.

Silvergruvorna försvann någon gång efter medeltiden, och kolgruvor blev det nya svarta (höhö) eftersom här finns en massa fin antracit i bergskammarna upp mot Pic Blanc. Det som är lite spännande är att gruvdriften fortfarande var igång när skidturismen fick fart – de första liftarna här byggdes redan på 30-talet (jag ska inte gå in på en jätteutläggning om Jean Pomagalski idag, men han uppfann den kopplingsbara knappliften, och han kom härifrån) och kolgruvorna lades ner först 1951, efter att en lavin tragiskt nog haft ihjäl tolv gruvarbetare. I botten av den branta lilla dalen där gruvorna ligger finns ruinerna av gruvarbetarnas logement fortfarande kvar, precis nedanför en nuvarande refuge, och här och var är det stora, svarta högar som ser misstänkt kol-aktiga ut, som jag antar bara blivit kvar efter att gruvorna stängdes.

Gruvbyggnadsruinen.

En grej som inte längre finns kvar, men som jag stött på spår av på andra ställen här i krokarna när jag varit ute och knatat är den helt sanslösa gondolbanan som byggdes för att transportera kolet från gruvorna och hela vägen ner till Bourg d’Oisans. Det är lite svårt att förklara för någon som inte har varit här, men Alpe ligger typ som på en platå, några delar av byn balanserar nästan på klippkanten, och öster om byn går en djup ravin som heter Gorges de Sarenne. Och någon gång i början av 1900-talet får en ingenjör ett infall och lyckas bygga en jäkla gondolbana för att transportera kol över denna jätteravin som är flera hundra meter djup och minst lika bred. Om man tillexempel går stigen upp på motsatt sida av ravinen från byn sett, så kommer det ett fundament vid stigens högsta punkt, med en informativ skylt om att där en gång fanns en pylon tillhörandes nämnda gondolbana.

Det är spännande vad folk har lyckats bygga genom åren, och jag kan inte låta bli att undra hur i helskotta de lyckades få en vajer över dalen, det kryllade ju inte av helikoptrar förr i tiden direkt. Får ta och googla lite till..

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en bild på en snöskoter som inte kan sägas vara annat än långtidsparkerad. Hörs.

Tjovars.

Efter kurva sexton är det lugnt, typ

Såhär i efterhand var det nog inte mitt livs bästa infall att ta mig an sommarens stora projekt samma dag som jag skulle jobba sommarens sista service. Men med en halvtaskig väderleksrapport framöver, och insikten om att början av den kommande veckan till 99% skulle tillbringas med en stålboll och kemikalier skrubbandes rent köket så fick jag lite nu eller aldrig-känsla i söndags. Dags för Les 21 Virages, Montée de l’Alpe d’Huez.

Det må bära eller brista, lite så. I värsta fall bonkar jag mellan Ribot och Huez och då får jag väl ringa en intet ont anande Ben och be honom komma till undsättning, typ.

För den oinsatte så är huvudvägen (det finns två till) upp till Alpe d’Huez ökänd tack vare det där spektaklet till cykeltävling som passerar förbi här med ojämna mellanrum (även om det numera är med en relativt regelbunden frekvens om vartannat-vart tredje år ungefär), och alla tokfånar till amatörer som inspirerats av vad proffsen gör och också vill testa. Så också jag, därför förbehåller jag mig rätten att använda uttryck som tokfånar.

Första gången Touren drog förbi här var 1952, Fausto Coppi vann både etappen och hela Touren efter att ha ryckt sex kilometer från toppen av klättringen, och senast de var här var i fjol när Geraint Thomas gjorde precis samma sak, och blev den förste walesaren att göra så. Totalt har det varit målgång här uppe 30 gånger.

Alpe är varken den högsta, längsta eller brantaste klättringen, men det är något med den som får folk att gå i spinn. Det är utan tvekan tillräckligt långt, brant och högt för att göra saker och ting spännande eller genomvidriga (beroende på vem man är), och hela inramningen med vägen som knäcker från tvärplatt till vidrig uppförsbacke på bara några meter efter en nittiograderskurva nere i botten av dalen är speciell. Nerifrån avtaget från stora (nåja) vägen mellan Grenoble och Briancon går det knappt att urskilja de första kilometrarna av serpentiner – byn La Garde sticker upp bland träden, men vägen? Nä. Det är bara en vägg och träd. Lägg till att bergssidan som vägskrället slingrar sig uppför ligger rakt i solen, och stenväggarna på vägens insida reflekterar tillbaka solljuset och skruvar upp temperaturen längs vägen en bra bit över vad som nu står på en egentlig termometer, och du har ett bra recept på att bli riktigt jävla schleten.

Följ pilen, they said. It will be fun, they said.

Så ja, inte mitt livs bästa infall.

Eftersom jag trots allt har hyfsad självbevarelsedrift tog jag den lugna bakvägen över balkongvägen till Villard-Reculas ner, och stannade till på lekplatsen i Allemont och åt min medhavda macka. Sen var det plattmilen längs stora vägen bort till Bourg d’Oisans, tre djupa andetag och hoppas på det bästa. Det är märkligt, men jag hade nästan exakt samma känsla när jag cyklade de sista kilometrarna på platten som jag fick när Lisa tvingade mig att åk Balder för första gången. Den där av ”helvete, nu kan jag inte ångra mig, nu måste jag genomlida det här”, med den skillnaden att Balder är över på 1,5 minut och även om det inte är någon bra idé så går det att blunda genom hela alltet.

Den taktiken är inte applicerbar på att cykla uppför berg. Och det var definitivt inte över på en och en halv minut heller. Äugh.

En bild från när jag vandrade häromdagen, den får vara med för att man ser en stor del av vägen. Det är bara från sjuan och upp som inte får plats alls.

Jag trodde jag skulle bonka innan jag kom upp till första kurvan. Helt ärligt, de första kilometrarna är så äckligt branta, och då har jag tack och lov ändå ägnat sommaren åt att anamma taktiken ”lägsta växeln i direkt och vad du än gör andas inte för fort” så fort jag cyklat uppför något längre än ett par hundra meter. Hej och välkommen till de värsta 13,8 kilometrarna av ditt liv.

Fast det är inte sant. Snarare de värsta tre kilometrarna. För tro det eller ej, efter att ha stannat i La Garde och druckit vatten och ätit en massa saker med mycket socker i så var det inte så hemskt.

Varmt? Ja. Inte minst eftersom jag är ett rikspucko och cyklar upp mitt på dagen i stekande sensommarsol istället för tidigt på förmiddagen som alla smarta locals gör.

Jobbigt? Ja. Prova att cykla uppför Tröingebergsbacken, den branta första biten mellan viadukten och kiosken typ, fast att den är mer än en mil lång och slutar högre upp än toppen av Åreskutan.

Ifrågasätter tillvaron typ halvvägs upp.

Men efter La Garde är det ”bara” typ sju-åtta procents lutning, och i svängarna är det nästan helt platt så varje serpentin innebär trettio sekunder av återhämtning om man som jag cyklar extremt sakta just där. Så ja, den korta sammanfattningen blir att om en bara lyckas ta sig till La Garde och därefter tar det i ett monotont tempo och kommer ihåg att dricka med jämna mellanrum så är det fullt görbart. Och ärligt talat, de allra flesta som cyklar upp en random sommardag stannar både en och fem gånger för att ta kort, och äta, och hämta andan. Mängden lycrasvetton som plågar sig upp på under en timme är inte stor. Själv tog jag en rejäl paus vid St Ferreol-kyrkan, precis nedanför Huez, i kurva nummer sju som även är känd som Dutch Corner för att den fylls till bredden av festande holländare varje gång det är Touretapp. Det är ett bra stopp för där finns gott om plats, bänkar i skugga, toa och vattenkran. Och under mina vanliga träningsrundor uppe på berget brukar jag cykla ner dit och vända, så det kändes vettigt att hämta andan där och sen bara ha den välkända biten kvar.

Paus i Dutch Corner.

Ifrågasätter tillvaron igen, men i skuggan den här gången.

En grej som är lite fånig med Alpe är att det finns två ”målgångar”. Dels den riktiga Tourmålgången som glammigt nog ligger vid inkörsporten till ett underjordiskt parkeringsgarage halvvägs uppför Boulevard du Rif Nel (en orimligt bred gata som går i kanten av övre delen av byn, precis jämte pisten), och dels ”turistmålgången” som ligger där vägen planar ut efter Virage 1, precis vid turistbyrån och det lilla kluster av restauranger och butiker som utgör centrum i den gamla, nedre delen av byn. Mellan de två är det knappt två kilometer, men uppförslutningen är mycket snällare är innan, och det går till och med nerför en kort bit, så det vanliga beteendet är att folk stannar vid turitmålet, hämtar andan, och förr eller senare cyklar upp till den riktiga mållinjen också. Så även jag. Dessutom lyckades jag slå mitt personbästa på slutspurten med flera sekunder, inte illa pinkat efter att ha flämtat mig uppför alla 21 svängarna. Eller 22 för att vara petig, den sista hårnålskurvan inne i byn precis vid Langleyhotellet har nummer 0.

Sidospår om att hårnålskurvorna har nummerskyltar: Nuförtiden är de mest förknippade med cyklingen, och varje nummerskylt har namn och årtal för en eller två etappvinnare (de fick börja dubblera när antalet skyltar inte räckte till längre), men ursprungligen så tillkom skyltarna för att snöplogarna skulle veta var på vägen de befann sig om de plogade i dålig sikt. Fullt förståeligt, för typ halvvägs kommer ett gäng kurvor som är väldigt lika varandra i avstånd och lutning.

Den obligatoriska efter-bilden.

Förutom att jag var rätt nöjd med mig själv för att jag tagit mig upp, och lite stressad för att jag skulle börja jobba om mindre än en timme så kändes det märkligt tomt när jag cyklat klart. Och jag tror att det har mindre att göra med att jag passerat mållinjen femtioelva gånger redan, till fots och på såväl mountainbike som landsvägshoj, och mer att göra med att vem bryr sig? Det låter nog (är nog) lite dystert, men de allra flesta cykelturister som plågar sig upp hit har sällskap. Antingen av andra som cyklar, eller av ickecyklande familj/vänner som väntar på toppen, och när de svettats klart och tagit den obligatoriska bilden vid ”I DID IT”-skylten så tar de en öl eller kaffe i solen någonstans och pratar om dagens bravader. Vad gjorde jag? Jag cyklade hem, bytte om och gick till jobbet och så var det inte mer med det, vilket är ett lite mesigt slut på något som varit mitt stora mål och min stora skräck hela sommaren, och som tonårsversionen av mig själv aldrig hade trott att jag skulle kunna klara.

Jag tror jag behöver fler cyklande bekanta. Folk att tjöta med som förstår. Men dårar växer inte på träd.

Hur som helst är jag mycket nöjd med mig själv.

Får se om jag hinner med Col de la Croix de Fer eller Col du Galibier också innan sommaren försvinner, de är förmodligen ännu värre, huvva.

Pusshej!

/H

Det här med att begränsa sig

När det kommer till saker jag gillar så är jag rätt usel på det, om en säger så.

Inte blir det bättre av att jag förtillfället är bosatt på en plats som skryter med i runda slängar 300 soldagar om året. Det har vart en dag med komplett uselt väder här sedan jag kom hit. En dag. Och typ tio i början när det var odrägligt varmt, men solen sken ju i vilket fall, och så länge solen skiner har Heddacarolina kli i benen.

Hursom – kombinationen cykla i genomsnitt 4-5 timmar om dagen plus jobba mellan 6 och 8 timmar efter det börjar ta ut sin rätt – jag är supertrött, fast ändå inte på ett oskönt vis. Bara trött. Idag ska jag iallafall försöka ta det lite stilla, klockan är strax efter tio och jag har fortfarande inte flyttat mig från sängen. Men sannolikheten att jag inte skulle cykla en sväng innan jobbet? Obefintlig.

Fast kanske bara en sväng ner till Huez. Eller två. Eller fem. Egentligen hade jag tänkt vandra, men det finns ingenstans i den omedelbara närheten just nu som jag vill gå till och som inte är invaderat av Megavalanche, alternativt överbefolkat av folk som tagit sig dit medelst bil (*host* Lac Besson *host)*. Missförstå mig rätt, jag är inte emot tillgänglighet och så vidare i största allmänhet, men idag är inte dagen som jag traskar otaliga kilometer i uppförsbacke för att ta mig till en plats med femtioelvatusen turister, en parkeringsplats och en restaurang, hur vackert där än må vara.

Det är lite som att jag får kli i tänderna av folk som tar bilen till Lac du Lou. Jag fattar att inte alla orkar ta krångelstigen från Val Thorens, framförallt inte på tillbakavägen för sista backen upp till byn är mördande jobbig, men när sällskap som varken innefattar små barn eller folk med svårigheter att röra sig sladdar upp på grusvägen till refugen i nån jävla pickis eller stadsjeep, då ser jag rött. Förlåt. Promenadvägarna från både Plan de l’Eau och Chez Pepe Nicolas är extremt tillrättalagda, och lite på samma sätt som att heliski är förbjudet i Frankrike av både miljöskäl och den fina tanken att ingen ska kunna köpa sig till de mest storslagna naturupplevelserna utan vara tvungen att ta sig dithän för egen maskin, lite så känner jag att det borde lagstiftas för att krångla till livet för de människor som tar bilen så långt det någonsin är möjligt. (Se även diverse halländska stränder för en plattlandsvariant av samma fenomen.) Äugh.

Nu ska jag äta frukost och cykla en sväng så jag slutar morra över den förslappade mänskligheten.

Förresten! Innan jag tappade tråden och började ha en massa Åsikter™ så hade jag egentligen tänkt nämna att jag lyckats skaffa mig ännu en QOM på Strava, den här gången på den blå leden som, eftersom den går rakt under DMC-liften, har det passande namnet Run DMC. Fråga mig inte hur det gått till, men med tanke på hur få tjejer jag ser som cyklar utförs ordentligt här (Megavalanche är f.ö. en ofantlig korvfest, jag snackade med en tysk kille igår som sa att det bara är 55 tjejer som kör i år, det är nästan så jag blir sugen på att anmäla mig själv till 2020 fast ändå inte för jag är både för feg och för dålig och helt utan tävlingsinstinkt – jag skulle bara ge upp halvvägs nerför den snöiga biten och det har jag ingen lust att betala 100 euro för att göra, det kan jag göra gratis på min fritid) så råder det ingen mördande konkurrens direkt.

Däremot lär det nog dröja innan jag lyckas med detsamma på någon röd led, håhå jaja.

Iallafall, det här med Strava är kul – både för att jag kan se vart jag varit och irrat runt, men också för att jag faktiskt ser att jag utvecklas, vilket inte alltid är så enkelt eftersom jag ofta cyklar själv.

Nu: ett nytt försökt på detdär med frulle.

Peas!

/H