Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: åsikter (sida 1 av 6)

Precis jämte pisten

Ibland undrar jag om inte de oväntade dagarna är de allra bästa skiddagarna ändå. Inte för att de rent objektivt är bättre än de bästa, men på grund av överraskningsfaktorn.

Förra årets två bästa puderdagar var såna som enligt meteorologins alla regler inte borde vara toppen, och idag hade jag exakt noll förväntan på tredimensionell snö – inte för att den inte finns, men för att den är hysteriskt lavinfarlig – och blev därför glatt överraskad av varje flack pudersväng jag fick.

Dock måste det sägas – det är skitfarligt därute, och en vägvalsvariation på tio-femton meter kan vara skillnaden mellan ett gött åk och ett riktigt jävla obehagligt. Bokstavligen.

Såhär va – jag och Ian stack ut vid strax efter tio, och masade oss upp till Moraine, eftersom terrängen där mestadels är platt nog att inte kunna börja kana iväg. Mestadels. Ingen annan hade åkt ovanpå ryggen mellan Moraine och Génépi, så det gjorde vi, (jag fick feeling och gjorde bergsguideåttor i den obefintliga lutningen) och sen sneddade vi över pisten för att staka upp på den lilla knalten som ligger mellan Génépi och Portette. Nämnda knalt lutar ytterst beskedligt längst åt skidåkarens vänster, för att sedan bli brantare och brantare ju längre högerut en åker. Gränsen för obrant går väl någonstans mitt på, och vi var bägge två rörande överrens om att vi skulle hålla oss en bra bit vänster om mitten.

Det hela var mycket trevligt, helt egna spår i knappt knädjup kallsnö, upp i liften igen och göra om exakt samma sak två gånger till, innan vi bestämde oss för att dra bort till Peclet eftersom vi fått ett ryggsäckslöst gäng med brittiska studenter i hasorna och inte ville göra dem någon närmare bekantskap.

Snön var dock betydligt med vindpåverkad uppe på Peclet, så efter ett åk lite till vänster om liften så stack vi tillbaka till Moraine, och när vi satt i liften igen såg vi att hela högersidan av den tidigare nämnda knalten hade sagt tack och hej, ramlat ut över pisten och snön höll som bäst på att bli bortplogad av två pistmaskiner. Vi snackar alltså en fisig liten kulle, inte femtio meter hög, mellan två preparerade nedfarter. En enda person som tänker fel och skråar ut på ett dumt ställe och sen är åtskilliga ton snö i rörelse. Som tur var kom ingen person till skada (en bekant var i närheten och fick hjälpa till att kontrollsöka efteråt), men ändå. Detta är en sluttning som hur många aningslösa turister somhelst, såna som inte skulle veta vad en transceiver eller en riskanalys vore om de så fick dem kastade i ansiktet, ger sig ut för varje vinter. Någon hade en jävla tur idag, det är helt klart. Och för min egen skull är jag bara glad att jag har folk att åka med som också hellre stannar till en stund extra och tänker efter, istället för att bara bomba rätt ut.

Även om det bara är ”precis jämte pisten”.

Gissa vad, det är ofta där folk råkar riktigt illa ut.

Kan vi prata om lussekorv?

För jag har inte stött på en bild på internet som fyllt mig med samma sockerdricksbubbliga känsla av ”dethär är roligt” sedan jag vet inte när.

Lussekorv.

Om vi bortser från diskussionen kring huruvida varmkorv och lussebulle är en rimlig och ätbar kombination för en stund och ägnar nån sekund åt själva bilden: får inte ni också känslan av att lussekorven är väldigt glad? På ett smått naivt ”här är jag och jag har valt att vara positiv idag”-sätt. Det hela blir ju inte sämre av att denna optimistiska (opportunistiska?) maträtt är avporträtterad mot en bakgrund vars färgskala ser ut att vara hämtad direkt från Khazad-Dûm eller Mustafar eller något annat lite för varmt och tämligen hotfullt ställe som ingen med förnuftet i behåll hade valt att besöka frivilligt.

Lussekorv!

Det är allt, ingen långrandig förklaring, bara ett konstaterande med ett utropstecken på slutet. Och sen får folk tycka vad de vill.

Den är matvärldens motsvarighet till bilder på leende näbbdjur. Komplett med en känsla av ”näe, okej, jag ser väl kanske ut som något som blivit ihoppåtat av diverse reservdelar från andra, mer begripliga saker/varelser/maträtter, men det står inte i min makt att påverka så jag tänker vara nöjd ändå”.

Vilket är bedårande.

(Här kommer en bild på ett leende näbbdjur för referens.)

Och om vi ska vara lite sakliga så är väl steget från briochebullar som hamburgerbröd till lussebullar som varmkorvsbröd inte särskilt långt, eller?

Så för att sammanfatta: jag har härmed utsett lussekorven till min nya inspiration vad gäller att förmedla en känsla av ”jag bryr mig inte, jag tänker vara glad”. Min enda sorg i ämnet är att det är väldigt långt till närmaste Pressbyrå från Val Thorens så jag har ungefär noll möjlighet att återkomma med ett mer kulinariskt inlägg i debatten.

Thåström – Bara Om Min Älskade Väntar

Thåström – Bara Om Min Älskade Väntar
Kärlek Är För Dom (2009)

Jag tänkte att jag kör en repris på fjolårets inlägg denna superkommersialiserade februaridag, och postar en låt som jag tycker är fin, även om jag anser att själva Alla Hjärtans Dag är ett satans krafs, här lämpligt illustrerad med en gif från nästa veckas avsnitt av Supergirl.

Så därför: Bara Om Min Älskade Väntar, denna gång i Thåströms magiskt ickestegrande version.

Ravenpuff

It’s a blizzard outside, som Sahara Hotnights sjöng en gång i tiden.

Så jag ligger i sängen och käkar tämligen smaklösa chicken nuggets som jag köpte nån gång i november, la in i frysfacket och tvärt glömde bort att de existerade. Tills nu.

Tre extremt pliktskyldiga åk i Cascades vid lunchtid räckte för att jag skulle bestämma mig för att nope, åka runt i nollsikt och riskera att skada mig på någon plötslig snöhög är inte värt det – det får bli en slappdag istället. Så därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva av mig lite om en diskussion som tilldrog sig förra söndagen.

Tanken den kvällen var att det skulle drickas finwhiskey och spelas Yatzy och kanske gå till RhumBox. Men någonstans efter att Osquar druckit upp whiskey nummer två och Olle och Simon anslutit stod det ganska klart att det inte skulle bli någon lugn kväll, tvärtom.

Hursomhelst, någon gång under den där kvällen påstod Harry att jag är en Hufflepuff, och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Jag hör absolut inte till dem som envist hävdar att Hufflepuff är sämre än alla andra (vilket på något mystiskt vis ofta sägs av samma personer som inte kan greppa att Slytherin inte nödvändigtvis innebär ondska) men vartenda Harry Potter-sorteringsquiz jag någonsin gjort, inklusive det på Pottermore, som väl ändå får sägas vara det mest officiella som finns, sorterar mig som Ravenclaw.

Och i quiz med dubbelsortering (det finns mycket att läsa om primära och sekundära Hogwartshus på tumblr om någon är intresserad) blir jag oftast Ravenclaw med Slytherintendenser, vilket jag antar beror på min generella motvilja mot dels folk och dels slentrianignorans.

På ett sätt kan jag nog förstå varför folk vid första anblicken skulle säga Hufflepuff, för jag är nästan hopplöst lojal ibland, och för det mesta ganska snäll, men samtidigt tycker jag att en person som (enligt sig själv) alldeles för ofta hamnar rätt i skottlinjen när jag sätter igång med en av mina (alldeles för långa, enligt Harry) nördmonologer borde förstå att snällhet till trots så är jag betydligt mycket mer Ravenclaw. Inte minst om man ser till teorin om att Ravenclaws inte nödvändigtvis är bra på att plugga, men väldigt bra på att insupa information om specifika intressen.

Oh well.

Nu kallar dom mig Heddlepuff, och det är ju långt ifrån det sämsta smeknamnet jag har haft, så..

Kokt broccoli och perspektiv på livet

Vet ni en sak? Lukten av glögg och lukten av broccoli går inte jättebra ihop. Inte alls faktiskt.

Och varför är nu detta ens ett relevant samtalsämne? Jo, för att grönsaksdelen av dagens p-mat till största delen utgjordes av kokt broccoli, och eftersom jag inte tycker att broccoli passar speciellt bra ihop med carbonara heller (vilket var den övriga delen av p-maten) så struntade jag i att äta den, så den ligger kvar i takeawayboxen och luktar broccoli, eftersom det är vad kokt broccoli tenderar att lukta.

Och efter att ha ätit p-mat så tog jag mig en mugg av den lite för söta men fullt drickbara IKEA-saftglöggen som jag har införskaffat, och därför luktar min lägenhet just nu både glögg och broccoli och det är mer förvirrande än vad som får anses rimligt.

Om någon undrar – broccolin kommer följa med mig härifrån för vidare transport till soptunnan utanför huset när jag går hemifrån om en stund. Jag kan vara korkad ibland, men inte korkad.

Förresten, när vi ändå är inne på ämnet ”lösryckta funderingar i Heddas huvud” så har jag konstaterat att de danska orden för lök och lögn uttalas frustrerande lika (typ som det svenska ordet loj). Nämnde detta på jobbet igår och fick hundra procent bifall från alla närvarande danskar.

Annars då – de av er som har koll på alpint vet antagligen att storslalomen i Courchevel blåser bort, och när saker och ting ställs in på grund av blåst nere i Courch, då kan ni bara gissa er till hur mycket det blåst häruppe de senaste dygnen. Jag är glad att min balkong fortfarande sitter fast, typ. Det blev alltså ingen skidåkning alls idag, de öppnade Peclet först vid halv två, och då var stormbyarna nere i byn fortfarande av den magnituden att enbart allvarliga hot hade kunnat mota in mig i en plåtburk hängandes i två vajrar ett osmakligt högt antal metrar ovan marken. Tack, men nej tack, Plus att sjuttioelvatusen (viss överdrift) rastlösa turister hals över huvud rusade ut för att trängas i Peclet och i Lac Blanc som enligt mina observationer var den enda öppna backen.

Jag tror inte att jag gick miste om något. Imorgon ska det inte blåsa alls, så jag åker hellre massor då istället. Även om det med största sannolikhet kommer vara avblåst utav bara den.

Men seriöst, blåst och snöbrist, vad gör det? Jag ser ett 3562 meter högt berg utanför mitt fönster varje morgon när jag vaknar. Hur jäkla häftigt är inte det? Det är sjukt häftigt, och jag är så osmakligt priviligierad som kan fluffa runt i livet såhär, och med risk för att låta som Hugh Grants karaktär i Notting Hill (”people are starving in Sudan!”) så behöver jag banka in mer perspektiv i min hjärna på daglig basis. Det är så lätt att livet här fortgår i en bubbla och jag vill inte att det ska göra det. Jag har gjort så många säsonger att det inte längre är acceptabelt att släppa kontakten med omvärlden bara för att jag stoppar ner fötterna i ett par pjäxor.

Aleppo.

Berlin.

Att om en månad är världens mäktigaste människa en korrupt, rasistisk hyperkapitalist.

Tusentals andra saker som också är hemska.

Snöbrist är en jävla pettitess, stormar också. De allra flesta människor här i världen får aldrig någonsin åka skidor, och jag kan göra det nästan varje dag mellan december och maj. Då tänker jag att det på något vis är mitt jäkla ansvar att komma ihåg hur satans lyckligt lottad jag är varje dag jag gör det, jag får inte ta det för givet. Jag bara får inte. Jag skiter i om bergen tvärsöver från Saint Martin fortfarande har fläckar av grönt gräs på sig istället för snö, för jag är här och får se det, och det är en skitliten sak men jag blir själaglad av det ändå för jag tycker så mycket om domhär bergen och jag kan åka tvärsigenom Europa utan att ens visa mitt pass för att ta mig hit och det är en så futtigt liten del av världen som har det så att jag inte ens kan greppa det. Fattar ni? Jag kan sitta varm och mätt och skriva nonsenstexter om broccoli och att jag gillar berg och röra mig fritt i nästan hela världen för att det råkar stå Sverige på mitt pass – fattar ni hur få av oss som lever ett liv där det ens är möjligt? Jag blir så existentiell att jag trasslar in mig i mina egna tankar, men jag tror att ni begriper. Kanske. Skitsamma.

Nu ska jag fortsätta vara lyckligt lottad och traska upp till Scandi och ta mig en öl för att fira att jag i princip är frisk.

Och imorgon ska jag halka runt i isiga backar och njuta av livet för att jag kan. (Det är så jävla absurt dethär med perspektiv, när jag tänker efter. Så fullständigt uppåt väggarna vrickat. Hej på er.)

Våga vara ersättlig

Ni får ursäkta att bloggen är så oinspirerande just nu, förhoppningsvis kan jag få till en ändring på det bara jag gjort mig av med denna satans megaförkylning/light-flunsa.

Idag vaknade jag faktiskt upp och kände att jag nog mår lite bättre än föregående dag, vilket inte hänt sen typ i fredags, så det är alltid något. Sen är det kanske inte så svårt att åstadkomma med tanke på att jag bestämde mig för att sova på soffan inatt eftersom jag ägnade gårdagskvällen åt att ha den där sortens seg-slemhostattacker som nästan men inte riktigt känns som att jag ska spy innan de är över. Då är det inte läge att sova i en loftsäng med så lågt till taket att det inte går att halvsitta, och som kräver en smärre akrobatisk manöver för att snabbt klättra ner från.

Kan eventuellt ha överdosat lite på slemlösande hostmedicin också, i ren desperation, men det gav ingen märkbar effekt på någonting förutom att jag hade jättesvårt att somna, så det var nog lugnt.

Nu har jag nått det där underbara stadiet av att vara alla sorters snorig som går att vara, på samma gång, toppat med lite efterhängsna rester av både halsont och hosta, så det blir säkert ännu en härlig dag i mestadels karantän. Just nu känner jag mig inte febrig, och mår jag inte sämre än såhär lite senare heller så kommer jag nog upprepa gårdagens exkursion i form av att åka upp och sätta mig på den soliga bänken jämte Cascades lifthus och bara andas utomhusluft ett tag. Åkningen jag behöver prestera för att ta mig dit tur och retur kräver inte ens att jag knäpper pjäxorna, och är ungefär lika fysiskt ansträngande som att gå till Sherpa (vilket jag nog också behöver göra.. jag har slut på mjölk och behöver verkligen skaffa någon till sort med te för jag mår illa bara jag tänker på mintte vilket inte är så konstigt eftersom jag drack fyra liter dito igår) så det känns rimligt.

I övrigt har jag bestämt mig för att skriva ner följande här (för har jag skrivit något så andra kan se det så måste jag också göra som det står, det är så min hjärna funkar):

Jag ska inte jobba om jag är sjuk, det är idiotiskt och kontraproduktivt.
(Läses med fördel med samma röst som katten Findus säger ”DU SKALL INTE JAGA RÄVAR” i Rävjakten, åh vilken fantastisk bok det är!)

Jag är arg. På mig själv, borde jag kanske tillägga så att inga missförstånd uppstår.

Jag vet inte om det är typiskt för just de yrkeskårer jag tillbringat mest tid i (restaurang och media) eller om det är någon sorts kollektiv idioti som genomsyrar hela samhället, men det är något skevt med attityden att ”höhö jag är sjuk men jag jobbar ändå”. För ärligt talat, om en tänker mer långsiktigt än typ tre dagar framåt, vem gynnas av att någon går till jobbet sjuk? Ingen alls faktiskt. Må så vara om en är en person med oersättliga egenskaper eller någon annan unik situation, men det är inte jag och det är det inte, så varför beter jag mig som om så vore fallet?

För att inte förvirring ska uppstå ska jag ta och definiera min uppfattning om vad som räknas som för sjuk för att jobba innan jag fortsätter.

För sjuk för att jobba (förkylningsversionen) är när en tagit de receptfria mediciner som är relevanta i sammanhanget, och likförbaskat mår skit.

Lite snorig, hostig eller ont i halsen? Okej.

Feber? Inte okej. Stanna hemma. Utan att ha dåligt samvete (för är du arbetstagare är det faktiskt någon annans ansvar att ta hand om eventuellt personalkaos som uppstår om någon är sjuk – påminnelse till mig själv och min ibland missriktade solidariska nerv).

Det enda jag åstadkom med att jobba söndag-tisdag var att tvinga min kropp att lägga energi på att försöka bromsa upp den megaförkylning som redan var på gång och som kanske hade blivit betydligt mindre mega om jag stannat hemma och sovit helt och hållet i några dagar och blivit av med skiten, istället för att peta i mig Alvedon och försöka hålla uppe någon sorts humör och fokus tre gånger åtta timmar i sträck. Så jävla kontraproduktivt. Nu är det ju snarare sannolikt att jag kommer vara någon mängd hängig även nästa knippe med jobbdagar, bra där Hedda.

På ett sätt är det nästan skrattretande, för jag har blivit ganska bra på att känna när själen säger från och behöver pausa, och jag har inga problem med att säga nej till saker för att hjärnan måste få vila, men samtidigt är jag korkad nog att inte tänka likadant när det gäller fysiska åkommor. Jag reagerar alltså helt olika om jag har feber i själen eller i kroppen. Vilket blir ännu lite mer komiskt med tanke på hur mycket svårare det är för andra att se om själen mår dåligt, samtidigt som jag har en helt annan orubblighet när det kommer till att säga ifrån vad gäller det, både till mig själv och min omgivning.

Hur var det nu? Utbränt barn skyr elden.

Nä men såhär va – det finns en obra attityd kring det här med att jobba fast en inte är frisk, och det är lätt att dras med i den. Men det tänker jag inte göra nå mer, och så är det med den saken. Jag har gjort så många säsonger och sett så många andra fastna i den onda cirkeln av jobba sjuk – nästan bli frisk – jobba nästan sjuk – bli sjuk igen och så vidare, jag borde veta bättre. Jag tänker inte hamna där.

Nånstans i ni vet den där boken jag alltid tjatar om (Väggen, läs den!) så finns det ett så himla bra stycke om insikten i att vara ersättlig. Jag orkar inte leta upp det nu, men det är ju sant. Jag är ersättlig, åtminstone i de delarna av livet som handlar om mig som yrkesperson. Så varför beter jag mig som att jag inte är det?

Jag är oersättlig som människa, som vän och storasyster och dotter och barnbarn och allt såntdär.

Som kallskänka?

Verkligen inte. Synnerligen utbytbar.

Så, nu lovar jag mig själv att inte gå till jobbet fast jag har feber någon mer gång, och att inte säga till min chef att jag mår okej när jag egentligen är så slut att utkanten av synfältet är alldeles luddigt. Och så är det med den saken. Skärp mig, liksom. Ingen gynnas av att jag försöker låtsas vara någon sorts übermensch, varken jag eller min omgivning.

Äggliftar är av ondo, eller ”Rädda Kylen, Död Eller Levande”

Eftersom jag är en nörd med dålig internetuppkoppling faller det sig tämligen naturligt att jag istället för att tillbringa kvällen på Snowcafes öppningsfest (vad alla andra här gör) eller med att kolla på nya Gilmore Girls (vad folk med bra internet gör) skriver ett ilsket blogginlägg med rötterna i den lokala infrastrukturen. Eller hur?

Såhär va:

I begynnelsen skapade Jean Pomagalski skidliften, och sedan skapades det fler skidliftar, och fler, och fler, och.. ja, ni fattar.

Jag orkar faktiskt inte googla exakt vem det var som uppfann äggliften (även känd som gondolliften, för den som föredrar ett tråkigt namn på en tråkig transportform), men jag är inte överförtjust i hens uppfinningsförmåga. Äggliftar är bra för fyra kategorier av människor.

  1. Skidlärare, som genom dessa på ett enkelt sätt kan få med sig en smärre skock med hjälmfotingar uppför berget utan att ställas inför den logistiska mardröm som är ”placera en unge per liftstol i tio liftstolar och be till alla tillgängliga högre makter (har högre makter också sportlov?) att personen jämte respektive unge inte är en total bambiturist som ofrånkomligen kommer krascha in i det stackars skidskolebarnet vid avstigningstillfället”.
  2. Nyss nämnda bambiturister. Framförallt bambiturister med tillhörande barn. (Ve och fasa!)
  3. Folk som vill effektivisera åkdagen så till den milda grad att lunchen förtärs i liften (det vill säga jag). Det är enklare att handskas med en termos i ett ägg än i en stollift.
  4. Folk som vill kunna kryssa av ”haft sex i en skidlift” på sin hinklista.

I övrigt så är främst stolliftar, men även levlade äggliftar (funiteler och 3S-banor), släpliftar av alla de slag, kabinbanor och kanske till och med rullband (beroende på den lokala bambiturist-tätheten) att föredra framför äggliftar. Så är det bara.

Stolliftar, släpliftar och rullband kräver ingen avtagning av åkdon, och avtagning av åkdon är en företeelse som i allra möjligaste mån bör undvikas, eftersom det är tidsödande, tråkigt och ibland även resulterar i blöta vantar.

Levlade äggliftar samt kabinbanor kräver, förutom i unika fall av ”här är inget folk ska vi gå in med skidorna på bara för att det går och se om liftwaffen säger något” avtagning av åkdon, men de går åtminstone ganska fort. Fortare än äggliftar i vart fall.

Vad är det då som har föranlett denna harang om äggliftars oförträfflighet? Jo, att jag, i egenskap av nörd, då och då (läs: dagligen) går in och läser på det franska skidliftsnördforumet Remontees Mecaniques. Bara det faktum att ett sådant

1. existerar

och

2. är otroligt omfattande och har trådar rörande så detaljerade saker att det är helt galet

är värt en applåd, men iallafall. Där sitter jag i godan ro och slöskrollar runt i en tråd om kommande projekt i Tre Dalarna när det mitt i all den halvt obegripliga franskan och en lång spekulation om den väldigt skramliga Ariondaz-gondolen borta i 1650:s vara eller icke vara dyker upp ett ord som jag känner igen mer än väl.

Moraine.

*högt inbromsningsljud*

*ljud av kassettband som aggressivt spolas tillbaka*

*skeptisk tystnad*

Jorå såatte.

Någon eller några på SETAM (liftbolaget) måste ha blivit tappade i marken hyfsat nyligen, för enligt diverse personer på nämnda nördforum kommer kära gamla Kylen skrotas i vår och ersättas av en ägglift.

EN ÄGGLIFT!

Ursäkta min (brist på ) franska, men hur tänker dom?!

I ett allra första skede av tankeprocess kan jag ändå förstå att idén med en ägglift kommer på tal, eftersom liftskrället ifråga är flera kilometer långt och sniglar sig upp längs en moränrygg jämte ett Mycket Stort Berg (en bra dag tar det åtta minuter, oftast längre) och den geografiska situationen inte sällan får liftens sträckning att bete sig som en bakvänd skorsten för plågsamt kalla vindar. Det finns alltså en bekvämlighetsaspekt/inte förfrysa näsan-aspekt att ta hänsyn till här.

Men nämnda vindar är även en annan del av problemet. Det finns en anledning till att Menuires och Meribel ståtar med stolliftar som inte skulle vara helt bortkomna på en mässa för soffor, och att Val Thorens inte gör det. Soffliftar med bubbla fångar vind. Och här uppe blåser det nästan jämt. Tillräckligt mycket och ofta för att liftstolarna på samtliga stolliftar här har hål utskurna i ryggstöden för att de ska fånga så lite vind som möjligt, typ som demonstrationsbanderoller.

Vet ni vad som också fångar vind, på ungefär samma sätt som stolliftar med bubbla?

Äggliftar. Och dom är en sällsynt art i Val Thorens, det finns bara två, och de ligger längst ner där det blåser som allra minst, och bara de senaste dagarna har de varit väldigt mycket stängda när diverse stolliftar samt Funitelen stretat på i stormbyarna.

Så även bortsett från att det är skitirriterande att byta en stollift som är som gjord för att köra varv i (alla som dödscarvat vårslask i Moraine och Genepi, upp med en hand) mot en ägglift som liksom hämmar lusten att köra varv (det var det här med att ta av och på skidorna) så känns det som en sensationellt usel idé att smälla upp en ägglift just där.

Och då har jag inte ens kommit in på det värsta än.

Några av nördarna påstår att de kanske kommer riva Frysen. Ta bort. Finito. Inte sätta dit nån annan lift.

Och även där kan jag i ett första skede finna ett uns av förståelse för tanken. Den sista släpliften uppe på Chaviéreglaciären togs bort för tjugofem år sedan, alltså samma år som jag agerade hjälmfoting i skidbacken i Hammarstrand, och faktiskt även samma år som den nuvarande Moraine-liften byggdes (Col-liften är, tro det eller ej, tre år yngre.. det märks inte). Sedan dess har Col varit en frostig återvändsgränd med en enda nedfart som mest av allt är ett smärtsamt bevis på att glaciärerna krymper. Backens nuvarande sträckning är en nödlösning som tvingats fram det senaste knappa decenniet eftersom den tidigare sträckningen helt sonika har smält bort.

Så, förutom tillgången till en vidunderlig utsikt och en ofantlig massa lättillgänglig offpist och fantastisk topptursterräng, vad finns det att uppröras över när det kommer till Frysens öde?

Jag är ironisk.

Spekulationerna på det franska nördforumet följer huvudsakligen två spår. Antingen byts Kylen ut mot en ägglift, som möjligen kommer gå lite högre upp – för att få med den goaste biten av Col-backen, och Frysen tas bort helt, eller så blir det en ägglift hela vägen upp fast med en mellanavstigning vid Kylens nuvarande avstigning. Problemet med teori nummer två är att Frysens avstigning ligger på kanten av nationalparken Vanoise, och sannolikheten att de skulle få bygga nåt större än den minimalistiska bergsstation som nu existerar är minst sagt petit. För egen del förstår jag inte varför de måste riva Frysen bara för att nån pappskalle fått för sig att Kylen gör sig bättre i äggform, men det verkar inte vara en tanke som slagit folket på Remontees Mecaniques.

Nä. Jag kommer ingen vart med dethär. Nu har jag skrivit av mig i vart fall, och om inte annat så tänker jag åka så jävla många varv i Kylen i vår, för den är (i hård konkurrens med Boismint) den bästa liften som finns för gemytlig högfartscarving samt att odla den perfekta goggelbrännan.

Men ärligt talat – om nu SETAM har lessnat på att Kylen stannar i tid och otid (den börjar i ärlighetens namn bli ganska skramlig) varför inte bara sätta dit en ny, lite mindre skramlig stollift? Varför ett jävla ägg?

Äggliftar alltså. Vilket himla otyg.

För att avsluta detta långa och plågsamt nördiga blogginlägg på ett lite mer positivt sätt ger jag er härmed en lista.

Heddas lista över faktiska äggliftar i Tre Dalarna som är värda att åka varv i:

  1. Bruyéres (Les Menuires). En vanlig dag är de två röda backarna plus den blå en fantastisk plats att carva sig trött på, och har det snöat så har det snöat. Och tro det eller ej, men tack vare kortare köer är Bruyéres snabbare än stolliftkombon Doron/Menuires + Mont de la Chambre.
  2. La Tania-gondolen. Eftersom skogsbacken (Folyeres) är underbar och det inte finns någon annan lift upp. Det handlar alltså mer om nödtvång än något annat.
  3. Mont Vallon (Mottaret). Om det har dumpat. Återigen i total brist på alternativ.
  4. Saulire Express (Meribel). Bara övre halvan, och bara om det är folktomt och Biche/Chamois är bra pistade.

TL;DR: Gammal lift som stannar lite för ofta behöver bytas. Hedda ogillar äggliftar. Någonting om en glaciär.

Snöröjning eller hinderbana

Med anledning av de senaste dagarnas nationella snöröjningsdebatt så kunde jag inte låta bli..

Fem dagar av sju är Val Thorens bilfritt. Eller ”bilfritt”, för fordon med tillstånd, typ bilar som tillhör verksamheter i byn och så, får parkera i byn oavsett veckodag. Men det är åtminstone bilfritt för veckisar, vilket är tur för annars hade hela byn varit ett enda stort parkeringskaos. Parkeringsgaragen är inte så fina att se på heller, men de tar åtminstone upp mindre yta.

Om det faller snö under de bilfria dagarna är snöröjningen på allmänna ytor avklarad så snabbt att en normalt morgontrött människa knappt märker av det. Det är bara fram med de stora, gula grävskoporna och skyffla ner all frusen nederbörd inklusive småmängder av skräp, spyor och hundbajs i floden, mer eller mindre. På med lite grus om väderleksrapporten motiverar det och så var det med den saken. Mycket smidigt.

Om det faller mycket snö på en fredagkväll, eller ännu värre – en lördag, då uppstår problem. För då är en massa snö-ovana veckisar påväg till och från byn, och inte nog med att de är ivägen för snöröjningsfordonen (plogar förekommer typ inte, det är mest grävskopor och snöslungor, därav ordet fordon) och parkerar på de mest intelligensbefriade ställen, ibland kör de dessutom fast eftersom de  inte orkat lägga på snökedjor, och då blir det ännu svårare för snöröjningen att komma fram.

Ser ni vart jag vill komma?

Det hjälper inte om Stockholms stad, län, vad sjutton som helst, så har femtusensjuhundraförtiotre snöplogar i fullt beredskapsläge från sista oktober till första maj, sålänge folk i länet är korkade/arroganta nog att tro att just de ska lyckas slira sig in från typ bortre Nacka till jobbet på andra sidan innerstan på sommardäck i trettio centimeter snö. Om åtskilliga tusen personer dessutom fattar samma korkade/arroganta beslut så är sannolikheten att åtminstone några av dessa pappskallar kommer blockera [valfri större infarts/genomfartsled] väldigt hög.

Och då kommer inte snöröjningen fram. Och då får folk vackert pulsa.

Ja, det suger att åka kollektivt när det är snökaos. Inte minst för alla dem som alltid åker kollektivt och plötsligt ska trängas med tokstollar som inte förstår hur reskassa funkar, och att det är kutym att ta av sig ryggsäcken i tunnelbanan, eftersom de bara åker kollektivt vid just snökaos. Ja, det blir trassel där också och du kommer försent till nåt viktigt. Ja, du kan behöva gå en bit eftersom bussen från där du bor till tunnelbanan eller pendeltåget kanske inte går. Ja, du får planera om ditt vardagspussel.

Men du blir åtminstone inte en jävla stoppkloss på Essingeleden som sedan gråter ut i ett indignerat Facebookinlägg för att du fått parkeringsböter för att du lämnat bilfan i snön efter åtta timmar, så att plogbilen fortfarande inte kommer förbi.

I korthet: folk som är dumma nog att bilpendla i snöstorm får för det första skylla sig själva, och för det andra har de noll rätt att gnälla på att snön inte tas bort. Den enda biltrafik som bör förekomma i snökaos är utryckningsfordon och möjligen personer/transporter som är långväga och därför har väldigt mycket svårare att planera om sin färd.

Bra-att-ha-saker på säsong

Gårdagens packningsrelaterade inlägg var rätt och slätt en packlista, vilket förutom att vara fantasilös läsning även är väldigt rakt upp och ner, inga funderingar. Inte så jag med andra ord. Jag känner mig inte som en hel människa om jag inte får motivera varför jag gör som jag gör åtminstone ett par gånger i veckan.

Så jag funderade lite, och kom på ett gäng saker jag brukar ha med mig som jag utan tvekan hade kunnat klara mig utan, men som jag ändå gärna packar ner i min enorma resväska innan det bär av.

Nedan följer alltså ett gäng saker som inte är livsnödvändiga, men likförbaskat är väldigt trevliga att ha tillgång till under en vinter. Den uppmärksamme kanske drar sig till minnes att jag gjorde en liknande lista förra vintern – den hittas här (och det är bara en dubblett så läs båda inläggen! #klickjakt)

En jacka som inte är din skidjacka

Du kommer förmodligen ha ditt liftkort i en ficka i din skidjacka. Om liftkort kan sägas en hel del, bland annat att de kostar en massa pengar. Och att det är segt att börja dagen med att krångla till sig ett nytt liftkort om det ursprungliga kommit bort på grund av att jackan det låg i blivit glömd på någon av de sex barerna du besökte kvällen innan och ingen av dem öppnar före 15. För att inte tala om hur segt det är att din enda jacka är borttappad heller. Så ha med dig två jackor – en skidjacka och en ut-i-byen-jacka. Fast bor du i Neves eller Glacier kan du skita i den senare, för då har du så nära ut att det inte behövs, och om du sen går (snubblar) vidare till Malaysia kommer du förmodligen vara full nog att inte känna kylan ändå.

En vass kniv

Bra köksverktyg är utrotningshotade i säsongsboenden, och det blir femtioelva gånger mindre irriterande att laga mat om en inte behöver hacka lök med en kniv som är ungefär lika vass som en ordinär matsked. Och ett ordentligt mat mål om dagen kan vara det som håller ditt immunförsvar ovanför den magiska gränsen för att inte bli idiotsjuk och hosta bort flera veckor.

En måttsats

Också sällsynt förekommande, tar nästan ingen plats i packningen och du kommer tacka dig själv när du får en knäpp och plötsligt vill baka muffins halv elva en tisdagkväll. Ett litet dricksglas istället för decilitermått funkar, men det är tillräckligt inexakt för att fucka upp ett bakverk som i övrigt hade de bästa av förutsättningar.

Nål och tråd

Tar inte heller någon plats, men ack så skönt att ha hemma när favoritkläder av oklar anledning hamnar i upplösningstillstånd.

Ett litet husapotek

Det behöver inte vara så mycket, men att ha värktabletter, nässpray och ett rör med Resorb tillhands är rätt gött när Den Stora Midvinterförkylningen slår till helt utan förvarning. Även trevligt vid oväntad baksmälla eller första-dagen-mensvärk.
Nu kommer säkert någon besserwisser påtala att franska mediciner är bra mycket ösigare än svenska och att det bara är att masa sig iväg till närmsta apotek. Förvisso. Men om det är någon oklar helgdag och apoteket är stängt, och du är för febrig för att orka ur sängen, då är det rätt gött att ha en ask Alvedon liggandes hemma. Faktiskt.

En gammal men fungerande mobil

Till det lokala kontantkortet som du kommer skaffa eftersom det är billigare än att använda din svenska telefon, och om dina parenteser ringer ditt franska nummer så betalar du i princip ingenting (men dom betalar dock ganska mycket, kan vara bra att veta). Återigen en sak som kan tyckas meningslös i Skypeandets och wifits tidevarv, men det är skönt att inte få telefonräkningen från helvetet den där gången du är ynklig och behöver prata med mamma och det inte finns wifi i lägenheten. Och om du söker jobb är chansen att arbetsgivare hör av sig väldigt mycket större om de inte behöver ringa utländska nummer.

Ett par jeans som sjunger på sista versen

Dels för att det kan vara bra att ha om du får ett jobb som är slitigt eller slabbigt (glasplockare, diskare, skitech) och din arbetsgivare bara förser dig med kläder för överkroppen. Och dels för att det blir vår, och då kan skabbjeansen kapas av till shorts, tadaa!
I största allmänhet är det fiffigt att ta med grejer som är så sletna att de kan slängas innan hemfärd. Trötta lakan, handdukar, tishor och underkläder, hejsvejs!

Jimmy Eat World – You Are Free

Jimmy Eat World – You Are Free
Integrity Blues (2016)

Att döma av texten är det här nog egentligen en göra-slut-låt, men jag har en känsla av att det i mitt fall kommer bli en lyssna-på-i-liften-för-att-bli-pepp-på-att-åka-skidor-låt istället.

Det är något visst med Jimmy Eat World och hur det alltid låter så skimrande, svävande fast det i grund och botten rör sig om gitarr-rock. Det låter som luften känns när det har snöat, helt enkelt.

honey, you are free, as much as you can stand to be
you are free, and it’s anything you think that means
you are free to be who you want, what you need