Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: åsikter (sida 1 av 7)

The Second Sex – någon sorts recension

As for the real world, she tries to forget it.

Nej, det där är inte direkt det mest välkända av citat som tillskrivs Simone de Beauvoir. Det är bara en textrad, från sidan 364 i den upplagan jag läst, men det är en väldigt vacker sammansättning av ord.

Och det är orden jag i slutänden uppskattar mest efter att ha delvis tragglat och delvis plöjt mig igenom denna tegelsten till bok. Plötsligt bara finns de där, svävande. Efter sida efter sida av redogörelser kring olyckliga äktenskap och dammiga gamla gubbars åsikter om det ena eller andra så kommer en mening eller ett stycke eller några sidor där de Beauvoir vad det verkar bara låtit orden flyta iväg, enbart temporärt hindrade av ett och annat semikolon (herrejösses vad den kvinnan måste ha älskat semikolon). Det dyker upp poesi, och oerhört skarpa situationsanalyser mitt i det gråa, sakliga, akademiska och fotnotsbeströdda.

Merged with sky and heath, the girl is this vague breath that stirs up and kindles the universe, and she is in every sprig of heather; an individual rooted in the soil and infinite consciousness, she is both spirit and life; her presence is imperious and triumphant like that of the earth itself.

The Second Sex är en av de där böckerna som det alltid refereras till (det var därför jag bestämde mig för att läsa den) och jag kan förstå varför. Den är om inte komplett, så väldigt omfattande. Den själv älskar att referera till fan och hans moster, ursäkta ordvalet. Dock har jag då och då fått påminna mig om att den trots allt har 70-nånting år på nacken, vilket främst märks i vissa ordval, de delarna som berör ”nutid”, som ju idag är definitiv dåtid, och den extremt irriterande avslutningen på kapitlet ”The Lesbian” där de Beauvoir bestämt påstår att homosexualitet är ett val. Det blir stundtals inte så lite kaka på kaka, och jag förstår varför det finns nedkortade eller sammanfattande upplagor, för essensen av boken hade gått att koka ner till kanske en fjärdedel av dess faktiska volym.

Men, som självutnämnd ordbajsare finner jag även något tillfredsställande i att läsa en bok som så uppenbart inte har fallit offer för strykglada redaktörer. Det är lite berg och dalbana över det hela – ibland blir det lite väl mycket citat ur folks dagböcker och medicinska journaler, och för mig som knappt läst någonting av någon av alla människor hon citerar, refererar till eller ibland rakt av rådissar krävs det en och annan avstickare till Wikipedia för att verkligen kunna tillgodogöra mig allting

Jag har inte läst så mycket annat som faller inom ramarna för feministisk teori, så jag vet inte om det är allmänt återkommande, men en sak som verkligen störde mig allteftersom var de ständiga referenserna till Freud, och det evinnerliga tjatet om penisavund. Eftersom de Beauvoir rådissar både Freud och Adler redan i kapitel två, kanske det hade gått att släppa penisavunden sedan. Men jag vet inte, det är inte jag som är akademikern här.

Hursomhelst uppskattar jag att den här boken har gett mig goda belägg för varför Freud kan och bör ignoreras, utan att jag har behövt utsätta mig för den otvivelaktiga plåga det hade varit att de facto läsa något av käre gamle Sigmund.

Psychoanalysts in particular define man as a human being, and woman as a female: every time she acts like a human being she is said to be imitating the male.

Det säger ärligt talat det mesta jag behöver veta om Freud.

Jag satt med en överstrykningspenna och läste, och det är jag glad för såhär i efterhand, för det är en bok jag tveklöst kommer vilja läsa om delar av, och bläddra i för att leta upp specifika stycken. Den är verkligen omfattande, och de Beauvoir har en förmåga att sätta ord på saker som jag tror att många kan känna igen sig i men kanske aldrig själva har formulerat konkreta meningar kring. Stora delar av kapitlet om ”Flickan” är till exempel väldigt intressanta, för även om tillvaron har förändrats till det bättre för många flickor nu jämfört med 1949 så finns det fortfarande mycket som är relaterbart – bland annat hur tonåren är så omvälvande för att de på sätt och vis är en förvandling från oberoende varelse till ett objekt, åtminstone i samhällets ögon. Jag säger inte att det alltid är så, men jag säger att jag känner igen mig i det. Även sånt som när jag läser det framstår som oerhört basalt, men jag faktiskt inte konkret tänkt på tidigare – hur kvinnor som grupp historiskt sett alltid har haft det svårt att organisera sig brett, eftersom kvinnor tenderar att känna större grupptillhörighet med exempelvis den klass de tillhör eller det land de kommer ifrån än med personer av samma kön.

This weakness of feminism stemmed from its internal division; as already pointed out, women as a sex lacks solidarity: they are linked to their classes first; bourgeoise and proletarian interests do not intersect.

Plus att hon stundtals är fullkomligt dräpande, som i det här stycket om överklasskvinnor (någon tyckte verkligen inte om sin egen samhällsklass, ahem):

In the upper classes, women are willing accomplices to their masters because they stand to profit from the benefits they are guaranteed.

Their vain arrogance, their radical incapability, their stubborn ignorance, turn them into the most useless beings, the most idiotic that the human species has ever produced.

Hej och hå, här skräder vi inte orden, nej.

För att sammanfatta så är The Second Sex en upplevelse, citatvänlig nästan in absurdum, och jag förstår verkligen att den står med på så gott som varenda lista över ”feministisk litteratur du måste läsa” som någonsin skrivits. För mig har den verkligen fyllt funktionen jag väntade mig – den som språngbräda för att läsa vidare, både för att den är omfattande och för att den då och då är otidsenlig och får mig att vilja läsa nyare analyser av samma grundtema. Samhället är trots allt föränderligt som bara den, men för att ha drygt sjuttio år på nacken är den här bedårande, dräpande, och omständliga tegelstenen på många sätt fortfarande väldigt aktuell.

However, one must not think that the simple juxtaposition of the right to vote and a job amounts to total liberation; work today is not freedom.

Hon har en poäng. Framåt och vidare, helt enkelt.


Till mormor om du orkat läsa den här svadan: Här kommer (lite halvdana) översättningar till svenska för alla citaten, uppifrån och ner.

  1. Vad gäller den riktiga världen, så försöker hon glömma bort den.
  2. Sammanflätad med himlen och heden, är flickan ett vagt andetag som rör om i och sätter eld på universum, och hon finns i var och en av ljungens kvistar; en individ med rötterna i jorden och det oändliga medvetandet, hon är både ande och liv; hennes närvaro är kejserlig och triumferande som den hos jorden själv.
  3. Psykoanalytiker i synnerhet definierar mannen som människa, och kvinnan som kvinna: varje gång hon beter sig som en människa sägs det att hon imiterar mannen.
  4. Denna feminismens svaghet härstammar från dess inre splittring; som redan påpekat, kvinnor som ett kön lider brist på solidaritet: de sammanlänkas först med sin klass; borgerlighetens och arbetarklassens intressen sammanfaller inte.
  5. I de högre klasserna är kvinnorna frivilliga medlöpare till sina herrar eftersom de drar egen vinning av de fördelar som garanteras. Deras fåfänga arrogans, deras radikala oförmåga, deras envisa ignorans gör dem till de mest meningslösa av varelser, de mest idiotiska som människorasen någonsin har åstadkommit.
  6. Oavsett vilket så bör man inte utgå ifrån att den enkla kombinationen av rösträtt och att ha ett jobb leder till fullständig frihet; arbete idag är inte frihet.

Brev från karantänen, dag 22

Det börjar bli en dålig ovana det här att jag skriver ett inlägg nästan klart, och sen börjar göra något annat och glömmer posta det förrän dagen därpå.

Oh well.

Idag har jag varit ute och sprungit. Jag jobbar enligt principen gå i uppförsbackar (förutom de korta, men vem försöker jag lura, det finns inga korta uppförsbackar här) och jogga utförs och på platten. Det går helt okej, jag avskyr det fortfarande, men jag har ingen lust att vara helt slapp när jag väl får cykla, så det är bara att streta på. En timme om dagen från och med nu, inga undantag, hejhå. Det är ambitionen iallafall.

Och jag har hittat en 700 meter lång nästan platt (halleluja) bit grusväg – från bänken ovanför Bettex bort till Levassaix, och i Levassaix är jag inom ”en kilometer hemifrån”-radien, och eftersom gendarmerna håller sig på asfalterade vägar så lär de inte orka komma och gnöla på att jag springer på en grusväg mer än en kilometer hemifrån, för när jag är där de kan dyka upp är jag safe. Så, ja. Frihet under ansvar med en liten dos av anarki på toppen.

Vad gör man inte för syreupptagningsförmågan.

Apropå gendarmer så har jag sett en klar ökning av dem idag jämfört med tidigare. Två bilar när jag gick och handlade mjölk imorse – en på vägen dit och en på väg hem, och två när jag var ute och sprang. Misstänker att de har fått rapporter om de jävla parisarna..

Det är bara så oerhört korkat alltihop – jag satt på balkongen ett par timmar efter att jag kommit hem igen, och det passerade fler människor och bilar på två timmar idag än vad det brukat göra på en hel dag sedan karantänen började. Och inte för att vara sån, men efter tre veckor lär man sig känna igen de som dyker upp nästan dagligen – många har dessutom rutiner och promenerar samma tid varje dag. Och plötsligt dyker det upp obekantingar med den där auran av övre medelklass-stadsbo och dunjacka när alla locals (utom tanten som alltid har så obegripligt mycket kläder på sig) gått över till hoodie eller skjorta. Bilar som är för blanka, för nya, eller helt enkelt för mycket motorvägs-sedan med automatlåda för att höra hemma här, med 75 på regskylten. Jävla tjockhuvuden rent ut sagt. Det syns ju på bilen var ni kommer ifrån!

Sidospår för dem som inte vet: I Frankrike har i princip alla bilar departementsnummer på registreringsskylten, vilket betyder att merparten av bilarna här har 73, som är numret för Savoie. 74 (Haute-Savoie), 38 (Isère), 01 (Ain) och 69 (Lyon) är också vanliga, men  inget skriker turist som en bil med 75, 92, 93 eller 94.

Hoppas verkligen att de satans parisarna håller sig för sig själva och inte smittar någon här. I och med att det knappt varit någon tillförsel av folk här sen karantänen började så hade vi ju liksom så sakteliga kunnat börja känna att tillvaron är under kontroll – de som varit smittade med eller utan symptom har passerat tidsrymden för när man kan få symptom eller vara smittsam, och hade vi bara fått vara ifred hade det förmodligen inte uppstått några fler fall i dalen, eller åtminstone väldigt få. Men icke. Tack så mycket för den, Zon C.

Som tur är verkar den allmänna inställningen i samtliga lokala FB-grupper vara att påsklovstrollen är oansvariga och arroganta ärkesvin, så det lär knappast vara någon som hör hemma här som vill ta i dem med tång. Jag tycker mest synd om dem som jobbar i mataffärerna och på apoteken, för det är i princip det enda ställena där man är lite mer tätt på folk man inte bor med, och utbölingarna lär ju högst sannolikt behöva handla mat..

Jaja, förhoppningsvis gör gendarmerna en ordentlig räd någon dag nu och bötfäller nykomlingarna till oändligheten och tillbaka.

Brev från karantänen, dag 15

Hejhå.

Dagens största happening har varit att jag köpt en ny överstrykningspenna. Jag är djupt tacksam för att varje ensligt belägen mataffär med självaktning har en allt möjligt-hörna, som genom sin existens möjliggör dylika inköp.

Pennan är neongul och väldigt mycket mer medgörlig än den gröna jag hade innan. Inte för att medgörligheten på något vis har med färgen att göra, det handlar högst sannolikt mer om mängden kvarvarande bläck. Men ändå.

Jag vet inte om Amélie Poulain hade gillat överstrykningspennor (ska fiktiva personer benämnas i dåtid eller nutid, om vi antar att fiktiva Amélie är i 45-årsåldern nu och därmed antagligen inte fiktivt död än?) men känslan av en ny överstrykningspenna mot lite för ömtåligt pocketbokspapper får mig att tänka på den där scenen i introt när berättarrösten pratar om att sticka handen i en säck med linser. En obetydlig men behagligt tillfredsställande känsla, helt enkelt.

Ni hör ju. Jag har det skôj änna.

Och ja, jag läser Boken beväpnad med en överstrykningspenna. Hur ska jag annars kunna lokalisera de mest tänkvärda av tänkvärdheterna i efterhand, den är ju åttahundra sidor tjock?!

Dagens näst största happening är att det har varit förhållandevis fint väder, enfin. Jag är verkligen en solcellsdriven person, min ork blir automagiskt mångdubblad när jag vaknar till en blå himmel, och kan gå ut i bara luvtröja och gympaskor. Så förutom överstrykningspennan inhandlade jag även en kartong med Mini-Magnum, för någon gång ska man äta årets första pinnglass och idag kändes som en bra dag för det. Och ekonomin är för det första ett obegripligt påhitt som vad jag förstått det som egentligen inte ens existerar, och för det andra helt åt helvete, så även därför kändes det som en bra dag att spendera en femma på en kartong med glass. Pourquoi paaaaaaaaaaaas liksom.

Eh, mer då? Jag har tillbringat ett par timmar på terrassen med Boken, och har läst klart avsnittet om historia och börjat på det om mytologi. Jag gillar att det än så länge är färre gravt misogyna forntida män som citeras i det här avsnittet, och att hon istället börjar tycka saker själv i en större utsträckning.

The representation of the world as the world itself is the work of men.
They describe it from a point of view that is their own, and that they confound with the absolute truth.
– Simone de Beauvoir

Ja, alltså, hon har ju inte fel, det kan jag inte påstå.

I slutet av historiekapitlet hittade jag förövrigt en annan grej som jag kände är ganska applicerbar även på min egen nutid:

When they intervened in world affairs, it was in concert with men and from a masculine point of view.

Med risk för att bli lite långsökt nu så fick det mig att reflektera lite över min egen tillvaro, eftersom jag jobbar (nåja, inte just nu men ni fattar) i en mansdominerad miljö, och de senaste åren umgåtts övervägande med killar både på och utanför jobbet. Och ibland när jag funderar över hur jag själv är, vilken plats jag tar, vilken funktion jag fyller, och så vidare, så får jag en känsla av att jag i vissa situationer och miljöer (omedvetet) skuffar undan delar av mitt beteende, och min syn på världen, som bottnar i att jag är tjej.

Jag vet inte om det är en baklängesreaktion på att jag var väldigt mycket arg feminist ett tag när jag var yngre, och att jag numera mer är arg feminist på insidan och försöker vara saklig när jag interagerar med omvärlden, eller vad det är, men jag har blivit rätt duktig på att anpassa mig till mansdominerade miljöer. Inte på det sättet att jag tar någon skit, men jag har naturliga förutsättningar att smälta in socialt – jag gillar sport, musik och jag är nördig (vilket är ett personlighetsdrag som av någon mystisk anledning oftare verkar uppmuntras och få leva ut fritt hos killar än tjejer, åtminstone i min generation), och även om jag har en sällsynt låg toleransnivå för vissa grabbgängstendenser/kockhumor, så landar jag ändå på något vis i att jag smälter in. Jag är tillräckligt otjejig, vilket är ett förfärligt sätt att uttrycka saken på, men jag kan inte komma ifrån att det ändå ligger någonting i det. Jag smälter in. Och jag är inte helt säker på om jag faktiskt anpassar mig till tillvaron eller inte. Jag tror att jag gör det, men omedvetet. Jag vet inte, men jag ska fundera vidare på saken för det här är intressant.

Och apropå arg feminist – här är ett annat citat som inte har ett dugg med The Second Sex att göra, men som jag tycker är tänkvärt.

On m’a collé cette étiquette de femme toujours en colère – pourquoi pas?
Si résister à certains diktats que nous impose la société, c’est être en colère, c’est ne pas vouloir se résigner et refuser d’adouber le monde qui nous écrase, alors oui, je le suis.
–Adèle Haenel

(Jag har fått en stämpel som en kvinna som alltid är arg – varför inte?
Om att vägra följa regler som samhället ålagt oss är att vara arg, om att vara arg är att stå emot och inte låta sig kuvas av en värld som krossar oss, ja, då är jag arg.)

Håhå jaja, som det kan bli. Här trodde jag att jag skulle skriva en snabb reflektion om att solen skiner, och att jag köpt en ny penna, och istället fastnar jag i en lång svada om jag vet inte vad. Och om jag inte slutar nu så kommer jag halka tillbaka in på den franska MeToo-rörelsen, och det har jag helt ärligt inte tid med idag, så jag ger mig nu.

Innan jag loggar ut tänker jag iallafall skriva upp det här så jag inte glömmer: det bästa (nästan det enda som är riktigt bra) med karantänen är att jag har tid och hjärnkapacitet nog att tänka långa tankar. Jag har saknat det. Jag lär mig mycket om mig själv just nu, tror jag. Jag ska grubbla vidare kring det här med min plats i universum.. jag kanske kommer fram till något, men antagligen inte.

Pusshej.

/H

PS. Nu har Jamie lyssnat på Sugar We’re Goin’ Down tre gånger på raken. Jag tror att han håller på och gör armhävningar eller nåt, men varför han kör samma låt hela tiden? Je sais pas.

Brev från karantänen, dag 14

Dagens ”försök att göra det bästa av situationen” tog sitt uttryck i att jag istället för att gå en promenad gav mig ut på en löprunda (som i ärlighetens namn var ungefär femtio procent jogging och femtio procent promenad), och jag kan meddela att jag om möjligt avskyr att springa ännu mer häruppe än nere på plattlandet.

Min önskelista idag är därför kort och snärtig: Macron, om du läser dethär kan du vänligen avförbjuda cykling snart? Jag har abstinens.

Dessutom är det läskigt att springa runt i ödsligheten alldeles själv när det dessutom är dimma (läs: lågt svävande moln) och spridda snöflingor i luften. Total skräckfilmsstämning kan jag meddela. Men det är gjort, och jag lär göra om det, i brist på annat.

Förövrigt så kan jag också meddela att Boken blir mer och mer intressant ju närmare nutiden jag tar mig (är fortfarande på avsnittet om historia). Dagens citat blir därför från något så sällsynt som en forntida (nåja) lärd man som inte verkar ha varit ett totalt urblåst och misogynt ärkesvin:

It is easier to put people in chains than to remove them, if the chains bring prestige. The bourgeoise woman clings to the chains because she clings to her class privileges.
– George Bernard Shaw

Nu har jag inte gjort något djupare googling på snubben ovan ifråga, men bara det faktum att han har ett vettigt citat med i boken, till skillnad från till exempel Pythagoras eller mitt nya absoluta hatobjekt Honoré de Balzac är ganska förtroendeingivande. Balzac verkar ha varit någon sorts röst för den antifeministiska borgerligheten, men jag orkar inte skriva ner all smörja han sagt för jag blir bara arg, så om någon är nyfiken får ni kolla sidan 131 i den engelska upplagan från 2009. Men jag hoppas att han njuter av tillvaron i Hades tillsammans med Pythagoras han också.

Brev från karantänen, dag 13

Detta får mig osökt att tänka på hur skönt det ändå är att allt är igenbommat och förbjudet här. För jag kan lova att om det fortfarande hade varit tillåtet att gå på tur hade det fortsatt komma hit topptursmuppar från Annecy och Albertville på helgerna – den där sortens sammanbitet hetsiga personer som tillbringar lite mindre tid i bergen än vad de egentligen vill till förmån för ett i övrigt lite mer normalt liv, och därför gör konstiga saker som att åka Face Ouest på öppningshelgen i november.

Det är deprimerande att det ibland krävs rena förbud för att få folk att göra det som är bäst för dem, men hellre det än ännu mer okontrollerad pandemi. Faktiskt.

Vem vill vara indirekt sunkig?

Efter gårdagens storstädning blev jag en smula kontemplatorisk, och nu när jag har varit ute och åkt i flatljus i x antal timmar så jag har hunnit strukturera mina tankar en aning, så jag tänkte ge mig på att försöka formulera dem i text.

De senaste typ fyra åren har jag bott med diverse mer eller mindre okända människor, merparten av dem män i 20-någontingårsåldern.

Gemensamt för typ alla olika boenden och roomies är att jag mer eller mindre omgående erbjudit mig att ta hand om den allmänna städningen, oftast med orden ”jag vill ha det ordentligt gjort, så jag kan ta på mig det”. Plus att jag kräver en minimal motprestation i form av ”håll dig ur vägen när jag städar, och se till att jag aldrig behöver be dig ta ut soporna”, typ.

Idag kom jag på vad det är med ovanstående arrangemang som skaver.

Det är inte att jag kryper runt på golvet med dammsugaren och jagar andra människors chipssmulor och tvåcentsmynt (jag dammsuger inte upp mynten, duh). Nej, det är att ingen någonsin har protesterat.

Jag är inget städfreak, men jag är uppvuxen i ett litet hus och har lärt mig att det är smart att städa typ en gång i veckan för att saker och ting inte ska bli äckliga och mer svårstädade än nöden kräver. Och på små ytor har var sak sin plats, annars blir det kaos fortare än du hinner säga ”kvadratmetersoptimering”.

Hade något sagt ”jag tar hand om städningen så att det säkert blir ordentligt gjort” till mig hade jag blivit svinsur och sett det som en utmaning. För ärligt talat, det jag faktiskt gör är att infantilisera mina medboende, även omd et är på ett hyfsat snällt sätt. Jag säger det inte rakt ut men i praktiken signalerar jag ju inte att de klarar av att städa en toa, skrubba rent en spis eller dammsuga ett golv. Vem vill vara den personen? I ett första skede så är det kanske soft att ha en roomie som tar hand om städningen, men när den roomien säger ” jag tror inte att du kan städa”, är det verkligen så najs i längden då? Även om det är säsong och föralldel trevligt att slippa ta i en dammsugare på fem månader..?

Je ne comprends pas.

Flyg är förvirrande, och någonting är fel

Sitter och kollar flygbiljetter för vad som förhoppningsvis kommer bli mitt livs sista inomeuropeiska flygresa. Eftersom jag inte bara lider av tidsbrist utan också har ont om pengar så känns det billigaste förslaget – Genève via Zürich till Stockholm och samma väg tillbaka – som det mest lockande.

Men.

Om jag utgår från Chamonix, är det verkligen rimligt att åka buss till Genève för att sedan flyga i femtio minuter till Zürich och sedan byta flyg? Det går inte riktigt ihop i mitt huvud.

Alltså blir steg två att gå in på SBB’s hemsida och kolla hur lång tid det tar att åka tåg från Chamonix till Zürichs flygplats.

Fem och en halv timme. Helt okej eftersom

1. Klimatet

2. Jag gillar att åka tåg

3. Tidsåtgången blir dessutom bara någon timme längre än om jag först skulle ta den smått obegripliga omvägen via Genève.

Åter till flygsökmotorn, bort med Genève och dit med Zürich istället.

Det är nu någonting milt sagt är åt helvete uppåt väggarna fel.

Det finns ju bevisligen platser kvar på flyget från Zürich till Stockholm, annars hade det inte ens dykt upp i min första sökning. Men på något mystiskt vis så blir det väldigt, väldigt mycket dyrare att åka direkt från Zürich till Arlanda än om en först ägnar sig åt något så obeskrivligt hjärndött som kortdistans-inrikesflyg i ett land med total avsaknad av stora sammanhängande vattenytor.

Jag förstår inte hur det hänger ihop. Alls. Det är som att Swiss ger bort platserna på det meningslösa mellanflyget för att de vet att det är många människor som vill från Genève till Stockholm, samtidigt som Swiss inte vill flyga direkt dit istället.

Tyvärr har jag inte råd med vad den jävla flygbiljetten direkt från Zürich skulle kosta, så det får bli det mystiska alternativ ett. Men det är bra märkligt, det är det. Och det gör inga under för mitt miljösamvete heller, om en säger så.

Och jag menar vad jag skrev i början. Jag hoppas att jag aldrig mer kommer flyga inom Europa, men den här gången räcker tiden inte till för att förflytta mig på något annat vis, och då får det bli så.

*försvinner i ett moln av klimatångest*

Precis jämte pisten

Ibland undrar jag om inte de oväntade dagarna är de allra bästa skiddagarna ändå. Inte för att de rent objektivt är bättre än de bästa, men på grund av överraskningsfaktorn.

Förra årets två bästa puderdagar var såna som enligt meteorologins alla regler inte borde vara toppen, och idag hade jag exakt noll förväntan på tredimensionell snö – inte för att den inte finns, men för att den är hysteriskt lavinfarlig – och blev därför glatt överraskad av varje flack pudersväng jag fick.

Dock måste det sägas – det är skitfarligt därute, och en vägvalsvariation på tio-femton meter kan vara skillnaden mellan ett gött åk och ett riktigt jävla obehagligt. Bokstavligen.

Såhär va – jag och Ian stack ut vid strax efter tio, och masade oss upp till Moraine, eftersom terrängen där mestadels är platt nog att inte kunna börja kana iväg. Mestadels. Ingen annan hade åkt ovanpå ryggen mellan Moraine och Génépi, så det gjorde vi, (jag fick feeling och gjorde bergsguideåttor i den obefintliga lutningen) och sen sneddade vi över pisten för att staka upp på den lilla knalten som ligger mellan Génépi och Portette. Nämnda knalt lutar ytterst beskedligt längst åt skidåkarens vänster, för att sedan bli brantare och brantare ju längre högerut en åker. Gränsen för obrant går väl någonstans mitt på, och vi var bägge två rörande överrens om att vi skulle hålla oss en bra bit vänster om mitten.

Det hela var mycket trevligt, helt egna spår i knappt knädjup kallsnö, upp i liften igen och göra om exakt samma sak två gånger till, innan vi bestämde oss för att dra bort till Peclet eftersom vi fått ett ryggsäckslöst gäng med brittiska studenter i hasorna och inte ville göra dem någon närmare bekantskap.

Snön var dock betydligt med vindpåverkad uppe på Peclet, så efter ett åk lite till vänster om liften så stack vi tillbaka till Moraine, och när vi satt i liften igen såg vi att hela högersidan av den tidigare nämnda knalten hade sagt tack och hej, ramlat ut över pisten och snön höll som bäst på att bli bortplogad av två pistmaskiner. Vi snackar alltså en fisig liten kulle, inte femtio meter hög, mellan två preparerade nedfarter. En enda person som tänker fel och skråar ut på ett dumt ställe och sen är åtskilliga ton snö i rörelse. Som tur var kom ingen person till skada (en bekant var i närheten och fick hjälpa till att kontrollsöka efteråt), men ändå. Detta är en sluttning som hur många aningslösa turister somhelst, såna som inte skulle veta vad en transceiver eller en riskanalys vore om de så fick dem kastade i ansiktet, ger sig ut för varje vinter. Någon hade en jävla tur idag, det är helt klart. Och för min egen skull är jag bara glad att jag har folk att åka med som också hellre stannar till en stund extra och tänker efter, istället för att bara bomba rätt ut.

Även om det bara är ”precis jämte pisten”.

Gissa vad, det är ofta där folk råkar riktigt illa ut.

Kan vi prata om lussekorv?

För jag har inte stött på en bild på internet som fyllt mig med samma sockerdricksbubbliga känsla av ”dethär är roligt” sedan jag vet inte när.

Lussekorv.

Om vi bortser från diskussionen kring huruvida varmkorv och lussebulle är en rimlig och ätbar kombination för en stund och ägnar nån sekund åt själva bilden: får inte ni också känslan av att lussekorven är väldigt glad? På ett smått naivt ”här är jag och jag har valt att vara positiv idag”-sätt. Det hela blir ju inte sämre av att denna optimistiska (opportunistiska?) maträtt är avporträtterad mot en bakgrund vars färgskala ser ut att vara hämtad direkt från Khazad-Dûm eller Mustafar eller något annat lite för varmt och tämligen hotfullt ställe som ingen med förnuftet i behåll hade valt att besöka frivilligt.

Lussekorv!

Det är allt, ingen långrandig förklaring, bara ett konstaterande med ett utropstecken på slutet. Och sen får folk tycka vad de vill.

Den är matvärldens motsvarighet till bilder på leende näbbdjur. Komplett med en känsla av ”näe, okej, jag ser väl kanske ut som något som blivit ihoppåtat av diverse reservdelar från andra, mer begripliga saker/varelser/maträtter, men det står inte i min makt att påverka så jag tänker vara nöjd ändå”.

Vilket är bedårande.

(Här kommer en bild på ett leende näbbdjur för referens.)

Och om vi ska vara lite sakliga så är väl steget från briochebullar som hamburgerbröd till lussebullar som varmkorvsbröd inte särskilt långt, eller?

Så för att sammanfatta: jag har härmed utsett lussekorven till min nya inspiration vad gäller att förmedla en känsla av ”jag bryr mig inte, jag tänker vara glad”. Min enda sorg i ämnet är att det är väldigt långt till närmaste Pressbyrå från Val Thorens så jag har ungefär noll möjlighet att återkomma med ett mer kulinariskt inlägg i debatten.

Thåström – Bara Om Min Älskade Väntar

Thåström – Bara Om Min Älskade Väntar
Kärlek Är För Dom (2009)

Jag tänkte att jag kör en repris på fjolårets inlägg denna superkommersialiserade februaridag, och postar en låt som jag tycker är fin, även om jag anser att själva Alla Hjärtans Dag är ett satans krafs, här lämpligt illustrerad med en gif från nästa veckas avsnitt av Supergirl.

Så därför: Bara Om Min Älskade Väntar, denna gång i Thåströms magiskt ickestegrande version.