Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: courchevel (sida 1 av 3)

Dags för en paus

Jag har tappat räkningen på hur många dagar det var sedan jag inte åkte skidor (eller snowboard) senast. Tror det är 16 eller 17. Hursomhelst så är idag en vilodag. Jag var mentalt påväg att bege mig ut när telefonen plingade till med en notifikation från 3 Vallées-appen, som meddelade att ”storm is coming, please return to your own valley via the remaining open links” och då kände jag att näe, idag är dagen då mina trötta knän ska vila helt och hållet.

Dessutom är jag bara på standby på jobbet, så med lite tur blir jag helt ledig, och imorgon börjar jag om på noll igen.

Tror jag kan behöva det, det har varit alldeles för kul att åka på sistone. Har haft ett par dagar av att virra runt borta i Courch, och i förrgår när jag tänkte att jag skulle ta det lugnt råkade Jockeys vara nypistad och folktom på detdär sättet som bara gamla störtloppsbackar omgärdade av ståtliga granar kan vara, så istället för lugnt blev det full kareta* ner i skogen till 1300 några vändor och i förlängningen ben som kändes som slajm i princip hela vägen hem. Sen kom jag till jobbet och utsatte stackars Hanna för en superentusiastisk treminuters-monolog om hur jag nog kommit på vad jag gör för fel med stavisättningen (håller händerna för tätt + har lite för långa stavar). Hon slutade lyssna efter typ 30 sekunder, men hon var ivartfall glad att jag var glad.

Iallafall så kan en väl konstatera att konceptet åka skidor 3-6 timmar om dagen och därefter stå upp i ett kök i åtta timmar till inte gör under för återhämtningen direkt.

Igår tog jag det faktiskt lite lugnare, två timmar av bara cruisa runt i blåa backar här hemmavid. Det var flatljus men folktomt – typisk lördag. Lyssnade på Radiosportens sändning från VM i Åre samtidigt, vilket var en riktigt trevlig kombination. Min fantasi går sådär lagom i spinn av att ha ett störtloppsreferat i öronen samtidigt som jag själv försöker öva pendling och att få snabbare tryck på den nya ytterskidan.

Hmm, vet inte om jag har så mycket mer att säga om dagen idag – jag och Adam gick till Tango och kollade på störtloppet, och det känns lagom att Lindsey Vonn slutade trea. Det hade varit lite väl mycket Hollywood om hon hade vunnit. Sedan tillbringade jag en och en halv timme i badkaret för jag insåg att jag inte duschat på tre dagar, och nu sitter jag här och äter pepparkakor och lyssnar på min Spotifylista med fransk musik och ska skriva vidare på ett lite mer informativt blogginlägg som jag hållit på med i några dagar. Kanske hinner posta det ikväll, vi får se.

Pusshej!

/H

Fotnöt: Full kareta innebär alltså storslalomsväng med viss sladd ut ur sväng eftersom jag inte är galen och känner mina begränsningar. Fort med Hedda-mått mätt, alltså. Höll ändå på att mosa mig själv medelst g-krafter där backen korsas av ett längdskidspår (!) pga hade helt glömt bort den kompressionen och den syntes dåligt.

En ledig onsdag

Till ingens förvåning (åtminstone inte min egen) så är det februari, och här sitter jag med typ tjugo halvskrivna och opublicerade blogginlägg som fastnat i ett träsk av sömnbrist, energibrist och självkritik. Så jag tänkte att jag börjar med att lägga ut detta – en dagsaktuell snutt som avhandlar just dagen idag, och sen får vi väl se om jag får tummen ur och gör något av alla de halvfärdiga förr eller senare.

Idag åkte jag först till Orelle, och därefter hela vägen bort till 1650 och tillbaka. Fastnade några vändor i Chanrossa, eftersom både den röda och den svarta var pistade och jag var där lagom till klockan ett när alla veckisar kollapsar för lunch och backarna blir sympatiskt folktomma. Sen åkte jag ner till 1650 och tog Lille Bosse bara för att det är världens mysigaste lilla knapplift. Efter det tänkte jag åka tillbaka via Col de la Loze, eftersom Saulire inte är jättekul på eftermiddagarna under högsäsong. Tyvärr gick det sådär eftersom Dou des Lanches hade valt att gå sönder, dagen till ära. Sådär lagom kul att stå halvvägs nere i La Tania 1,5 timme innan liftarna stänger och inse att jahaja, det är bara att åka tillbaka mot Saulire igen. Tre liftar senare var jag uppe på Saulire och råkade snubbla över något så trevligt som en icke-pucklig Grande Rosiere (lång, svart pist ner mot Mottaret). Jättekul, men det var även den definitiva dödsstöten för mina ben, som helt klart kände av den knappa miljon kortsvängar jag gjorde igår och i förrgår.

Såklart var det jättelång kö i Plattieres, så jag tog den konstiga stolliften utan fotstöd, och åkte över till Menuires den vägen istället. Jag hade liksom inte tänkt stå och armbågas i kön till Côte Brune ändå, sånt har jag inte ork med såhär års. Det är en såndär grej som jag antar kommit med antalet år jag hängt här – jag tycker det är mysigare att stå och filosofera i tio minuter med solen i ögonen på Gros Tougne-transporten, och åka hem till VT den vägen, än att ta den snabbaste vägen tillbaka.

När jag kom hem fastnade jag i lobbyn i tio minuter, för Yaya tyckte att det var mycket viktigare att hon blev klappad på och kliad på magen än att jag fick ta hissen upp och kollapsa i sängen. Det gjorde jag i och för sig sedan, men med lite fördröjning. Hundskrälle.

Resten av dagen och kvällen har varit rätt ointressant. Jag har tagit ett bad, ätit kvällsmat två gånger och storstädat lägenheten (det tog två timmar, jag blev överambitiös och skrubbade inuti köksskåpen samt lagade kökslådan som har varit trasig så länge jag bott här – det tog tio minuter och tre små spikar, håhå jaja lätt att vara efterklok och så vidare). Och nu ligger jag i sängen och lyssnar på fransk musik på Spotify och försöker samla ihop tillräckligt med energi för att klättra ner och borsta tänderna. Ibland trivs jag nog lite för bra här uppe i min loftsäng. C’est la vie.

Förövrigt så har jag börjat få styr på min borttappade högerarm, jag tror att problemet har att göra med att jag fortfarande håller händerna för tätt ibland. Ska fokusera på att köra lite bredare ett tag nu och se om det hjälper.

Pusshej!

/H

En bränd nacke och värkande ben

Ikväll har vi firat midsommar hemma hos Thomas och Hanna, lite märklig känsla såhär i Frankrike, men det är aldrig fel med köttbullar och prinskorv (till ingens förvåning så totalvägrar jag fortfarande sill).

Det är också lite märkligt att vara i Val Thorens i allmänhet så här års, det är verkligen stillsamt, på gränsen till spöklikt, och det märks på de få personer som är här. De tittar liksom en extra gång, på det där ”vadfalls, en person som inte är en av de övriga 200-nånting stollarna som är här även under intersäsongerna”-sättet.

Det märks även på att det går att gå-klättra hela vägen till Lac du Lou utan att se en enda människa förutom mamma och jag själv. Det var förövrigt gårdagens projekt, och det var både lite vatten över huvudet och en väldigt bra inledning på denna alpvistelse. Efter en lugn morgon inklusive förmiddagsfika hemma hos familjen Fogsgaard så begav vi oss ner mot Boismint, eftersom flera olika leder som var tydligt markerade på min karta började där i krokarna.

Hah.

Det var inte helt enkelt att hitta början på någon av de stigarna kan jag säga, men efter att ha tagit oss upp till den lilla sommarstängda restaurangen vid gamla början av Tetras (i väldigt makligt tempo, tack syrebristen för den), så lokaliserade jag ändå en stig som gick åt rätt håll, liksom på snedden över berget lite högre upp än vad själva sjön ligger.

Peclet är fortfarande snöigt.

En otroligt rolig stig – lite klättrig på sina ställen, en och annan spång och stenbumlingar, blommor överallt och fler fjärilar på några kilometer än vad jag nog sett sammanlagt på ett decennium. Snöplättar här och var, små bäckar med smältvatten, och en helt vidunderlig utsikt ner över Plan de l’Eau och Menuires (som vi redan vet så är inte Menuires särskilt fotogeniskt, men vem bryr sig när omgivningarna är det i kubik..).

När vi kom fram till sjön bestämde vi raskt att vi såklart skulle gå runt den också, vi såg några andra människor på andra sidan som nyss verkade ha gjort detsamma. Det blev sådär lagom spännande, eftersom vattennivån var en aning högre än själva stigen på några ställen. Alternativet att gå tillbaka samma väg som vi kom var inte att tänka på, så istället fick vi vada i (vad som åtminstone kändes som) nollgradigt smältvatten. Hu! Men fint var det, det är väldigt häftigt att se hur allting ser ut på sommaren, och hur annorlunda det är att gå. Som exempel tar det väl någon minut för mig att passera längs hela Lac du Lou med skidor under fötterna, och det är typ som en skråande eftertanke efter att ha åkt ner från Cime Caron. På sommaren är samma sträcka  istället ett litet äventyr till fots.

Mamma och sjön.

Mamma lite mer ovanför sjön.

Mamma på bro över vattenfall vid sjön.

Sjön.

Selfie vid sjön.

Och lite samma sak var det idag. Eftersom det är roligt att se sig om så tog vi Winston och körde bort till 1650, och vandrade in i Vallée des Avals. Ganska lagom eftersom träningsvärken från igår var av den ganska brutala sorten – Avals är inte så backigt, mest rakt fram. (Nackdelen med att gå till Lac du Lou från Val Thorens istället för från Plan de l’Eau – det är uppförsbacke på tillbakavägen.) Avals är hursomhelst dalen som ligger bortanför Courchevel, och på vintern kan man som bekant åka ner dit från Chanrossa/Roc Merlet. Själva ”åket” är inte jättelångt, men sen är det kilometer efter kilometer i en platt dal som bara svischar förbi innan man kommer fram till längdskidspåren i 1650. Min hjärna har aldrig funderat över riktigt hur långt det är, eftersom den på vintern snarare lägger energin på

1. den delen av åket som är brant och kräver fokus

2. att inte ramla i guppiga spår på platten

3. skråspåret ovanför en ravin, min höjdskräck älskar sånt

men det är en bra bit. Första delen går på en brant sluttning, och sen kommer man till en stor äng som är nästan alldeles platt, och sen växlar det mellan smalt och platt-brett några gånger till innan man når trädgränsen (där det börjar gå uppför ordentligt). Ungefär där vände vi, och det var nog ganska lagom med tanke på den kollektiva träningsvärken, och att jag brände nacken igår eftersom jag bara smorde mig en gång på hela dagen (det var korkat).

Längs hela vägen rinner det såklart en bäck, och det bor marmotter lite varstans och är på det hela taget väldigt mysigt, något jag i princip inte reflekterat över på vintern, då är det mer ”håll farten, slipp staka”. På tillbakavägen träffade vi även en massa kor som gick och betade vid den lilla knappliften Granges (vars namn passande nog betyder ”ladugårdar”) och förde ett himla oväsen. Koskällor är definitivt fortfarande en grej här. Hade jag varit ko hade jag blivit tokig på skramlandet, men kor kanske är mindre ljudkänsliga än vad jag är?

Marmotternas dal.

Mamma och utsikten.

En äng och diverse berg.

Mer utsikt.

På vägen hem körde vi lilla vägen från Le Praz till Meribel via La Tania, bara för att. ”Dödsvägen” (alltså gamla vägen från Moutiers till Saint Martin) var stängd för vägbyggen, annars hade vi kunnat ta den också, i sann sightseeing-anda. På vägen ner från Les Allues till Moutiers mötte vi hur mycket cyklister som helst, i varierande stadier av plågad, på väg uppförs. Jag tänker såhär, att uppförs må vara pissjobbigt, men att cykla nerför så långa branta backar skrämmer mig mycket mer. Särskilt med trafik. Håhå jaja, det är ett senare projekt.

Imorgon är det tidig uppstigning – vi ska delta i den årliga getvandringen (jodå) från Saint Martin till Chez Pepe Nicolas, och det innebär att vi ska vara nere i Saint Martin typ klockan åtta. Huah. Vad gör en inte för att delta i de lokala begivenheterna, va?

Förkylningsuppdatering

Positivt: Jag mår bättre.

Negativt: Jag mår fortfarande inte jättebra, och absolut inte så bra att jag bör tillbringa x antal timmar frysandes om fötterna jämte Emile Allais-backen borta i Courchevel.

Så nä, det blir ingen storslalom live för mig i år heller, vilket suger litegrann. Istället tänkte jag traska ner till jobbet och skölja löjliga mängder sallad och förhoppningsvis luska fram någon sändning av spektaklet på telefonen eller radion.

I övrigt händer det inte så mycket, mer än att jag haft säsongens hittills längsta skiduppehåll på hela två dagar, allt för att bli av med idiotförkylningen så fort som möjligt. Så igår spelade jag två banor på Rollercoaster Tycoon, skrev några ytterst försenade julkort, gick till posten och köpte frimärken samt jobbade i sju timmar och det var typ allt.

Vila verkar ha funkat för det gick helt okej att jobba också, med viss påhejning av Ibumetin. Och till skillnad från stackars Robin så har jag inte en hosta som för tankarna till Skorpan i inledningen av Bröderna Lejonhjärta, och det hjälper också en aning. Jag var inte pigg, men jag var definitivt inte den minst pigga kocken igårkväll.

Så planen för dagen är att ta kontroll över salladssituationen, och därefter beroende på mående masa mig ut i backen en stund för att insupa lite solsken, och sen jobba lite till (läs: hela kvällen).

Det är typ det hele. Egentligen borde jag väl även vara superstressad över att det mycket väl kan vara en riktigt bra puderdag idag, men jag har det inte riktigt i mig. Dels för att jag är realist och vet att jag inte är i närheten av tillräckligt pigg, och dels för att det är något med hysterin som ibland uppstår kring offpiståkning såhär års som bara gör mig stressad och oglad. Det är som nån sorts försenad reaktion på alla instabangers och skit. Jag pallar inte delta, säsongen är lång och bara för att en sväng blir snygg på bild betyder det inte att åkningen egentligen var nåt att skriva hem om.

Eller så är jag bara bitter.

Je ne sais pas.

Från Isaberg till Courchevel

På den tiden när min årliga dos av skidåkning sällan bestod av mer än sju dagar var den första friluftsdagen efter jullovet, den där det gick att välja att åka till Hestra för att åka skidor, i princip vårterminens höjdpunkt. Det är väldigt länge sedan, vilket är konstigt för jag kan fortfarande känna den kallfuktiga luften i bussen på väg hem längs Riksväg 26 i februarimörker, känna hur mitt fjortonåriga jag fick en nervös klump i magen av att titta upp mot den skräckinjagande svarta backen till liftåkarens vänster om botten av anläggningen, och smaken av medhavd polarkaka och varm choklad i en våtvarm värmestuga.

Hundratals skiddagar, och ett halvt liv.

Och därför är idag lite extra kul, för utan att jag hade en aning om det i förväg så visade det sig att Thessan är här denna veckan, med sin pojkvän och familj och några polare från Chalmers. Och dels har jag inte träffat henne sen Moa och Joakim gifte sig, vilket bara det är närmare två år, och dels så har vi inte åkt skidor ihop sedan de där friluftsdagarna på högstadiet.

(För de bloggläsare som inte känt mig i en halv evighet – jag lärde känna Thessan på dagis, och sen gick vi i samma klass genom hela grundskolan.)

Det är långt från Tångaskolan till Val Thorens, men det är nånting visst med folk en har vuxit upp med, det är svårt att förklara men det är något speciellt över att få visa en liten bit av min värld för en person som jag lärde känna innan jag ens tappat mjölktänderna. På många sätt är jag ju lite frånkopplad härnere – mina första säsonger var internet svårtillgängligt och ringa hem svindyrt så jag har liksom vant mig vid att leva halvårsvis, jag är förfärligt dålig på att hålla kontakten med dem därhemma när jag är här, och det är väl kanske därför som jag blir så ända in i märgen glad när folk kommer hit.

Hursomhelst så har jag ägnat dagen åt att lotsa runt tio pers till Courchevel och tillbaka, vilket var jättekul trots stundtals skralt med snö (liften ner till Meribel Centre från Altiporten säger det mesta som behöver sägas) och lite blåsigt. Thessans kompis Johannes kom bort vid Chanrossa, och det uppstod till lite väntan och förvirring, men i övrigt var det bara sköj, och alltihopa rundades av med pizza och öl när vi kom tillbaka till Val Thorens.

Och nu ska jag njuta av en ledig kväll och bara vara en hösäck.

Vi hörs!

En miljon kottar och return of the Ski Friend

Den sista knappa månaden har varit märklig. Först blev jag sjuk, sen var jag ledig när mamma var här (och fortfarande lite sjuk), sen fick vädret och jag själv fullständigt spatt, och nu börjar saker och ting återgå till någon sorts normalvardag igen. Och Jamie är tillbaka från sin skidlärarexamination i Verbier.

Tydligen är BASI (det brittiska skidlärarutbildningssystemet) upplagt så att en gör sjuttioelvatusen olika delkurser, med tillhörande examination på var och en, och nu har Jamie klarat av steg tre-kursen i teaching, och ska göra nåt som heter mountain safety i Courchevel nästa vecka. Var nånstans examinationerna äger rum verkar variera, och givetvis är typ inga av dem i närområdet, så han får flänga iväg en del, stackarn.

Hursomhelst, Jamie är tillbaka, och vill efter två veckors tragglande på pistskidor göra precis allting utom att åka pist. Så utomordentligt vältajmat då att jag just idag bestämt mig för att beta av x antal backar till årets upplaga av streckjakten. Jag hade nämligen fått nys om att de pistat Rocher/Lac Noir, och det händer inte alltför ofta, så jag var fast besluten att masa mig iväg till La Masse och ta mig an dessa oftast rätt eländiga backar i ett så opuckligt skick som möjligt.

Konstaterande 1: Slask är kul.

Konstaterande 2: Jamie åker oförskämt fort i uppkört halvisigt knöggel. Typ lika fort som jag åker på utplattad snö. Livet är orättvist.

När vi hade harvat upp och nerför La Masse ett par vändor, jag i pisten och Jamie lite utanför, föreslog jag att vi skulle ta oss över till Courchevel för att åka de svarta mördarbackarna ner till 1300 innan de fullständigt förångats i det rådande högtrycket. Sagt och gjort, ner i Mottaret där viss besvikelse uppstod för att klockan var fem över ett, det vill säga fem över Sherpa stänger för siesta, inhandla dricka, klunka i sig drickan i liften upp, muttra sig nerför Combe de Saulire (varför kan inte alla bambiturister bara ge fan i att åka backar som är alldeles för branta för dem?) och sedan Plantrey upp till starten på Jean Blanc.

Att påstå att jag ägnade nittio procent av nyss nämnda liftfärd till att berätta för Jamie hur katastrofalt usel, lerig, ispucklig och allmänt vedervärdig denna fornlämning till nedfart är – det vore att underdriva. Han bara ”du försöker verkligen sälja in denhär backen”, med en sarkasm som tillochmed jag är kapabel att förstå.

Jag bara ”det känns dumt att vara oärlig”, varpå jag stakade snett högerut.

Första biten var förvånansvärt trevlig, men jag anade inga ugglor i orådet, de brukar platta ut den översta delen när de ändå pistar den röda backen under Plantreyliften. Men när jag försiktigt sladdade över krönet där det som brukar vara ispuckelmardrömmen från helvetet skulle ta sin början insåg jag att idag, idag har jag tur.

Inte en puckel. Rien. Nada.

Istället mysmjuk slaskmanchester, strösslad med ett och annat granbarr efter den senaste semi-orkanen, vansinnig utsikt över byarna nere i dalen med Bellecôte och Mont Blanc som fond, och ett par breda, suger-i-magen-branta hang som folktomma böljar ner i skogen.

Bingo räcker liksom inte till för att beskriva det hela. För er som är bekanta med Åre så tänk er slaskmanchester i första branten i Lundsrappet, det är det närmaste en rimlig jämförelse jag kan komma. Lyckotjuten och superlativen vi öste ur oss var mer än befogade.

Dock fick vi igen det hela när vi åkte Jockeys, den andra gamla störtloppsbacken ner till Le Praz. Mittenpartiet bestod till åtminstone 75 procent av kottar, med lite dyster snö emellan dem. Tack och lov är kottar inte lika elaka mot kanter och belag som stenar kan vara, men det skar ändå i hjärtat av att utsätta mina nästan nya pistskidor för ett underlag som inte var snö. En bieffekt av detta blev att jag ylade ”pinecones!” som ett stridsvrål då och då under resten av dagen. Det är liksom så underhållande med saker som är obegripliga för omgivningen, som ju inte har tillgång till någon kontext.

Påväg hemåt stannade vi till vid Grand Lac och åt varsin våffla samtidigt som Bellevilledalen dränktes i detdär vansinnesvackert disiga eftermiddagsljuset som liksom drar med sig en doft av vår tillsammans med kvällskylan. Vissa dagar alltså. Att detta är mitt liv.

Och nu är jag så trött att jag inte vet vad jag heter, och kommer förmodligen somna med kläderna på, så hej på er!

Skam den som ger sig

Jag vet inte hur insatta ni som läser är i det rådande väderläget, men här kommer en kort sammanfattning:

Det snöade i månadsskiftet november-december. Tyvärr bara från ungefär 2000 meter och uppåt, och i kombination med hård vind, men ändå. Sedan dess har det varit soligt, men mestadels kallt, förutom de senaste dagarna när det varit brutal inversion (varm luft stiger uppåt, typ).

Det mest påtagliga med inversionen, enligt mig, är att mina pjäxor blir väldigt mjuka när det är varmare än nollgradigt, och att det är svettigt med tumvantar. Som tur är står solen lågt och det blir skugga mest överallt vid fyra-halv fem så här uppe har snön iallafall klarat sig bra trots värmeböljan.

Men, till ämnet. Snöläggarna i Meribel.

De kan inte ha det speciellt kul just nu.

Igår öppnade alltså resterande områden i 3 Vallées, så med Manne i släptåg drog jag iväg bortåt för att se hur skralt det egentligen var ställt med snön. Och en kan väl konstatera att det märks väldigt tydligt vart den där regngränsen gick. Högt upp är det nämligen helt okej i både Meribel och Courchevel, men nånstans där vid tvåtusenmetersgränsen blir det fullständigt bedrövligt. Och när det är ont om snö blir det väldigt tydligt hur mycket det här skidsystemet vill att folk ska kunna åka runt, och inte vara begränsade till en by eller en dal. Från mitten av Meribel ner till Meribel Centre har de lyckats lägga en snöstrimma som på många ställen inte är bredare än ett pistmaskinsspår, och må så vara att allting runtomkring är barmark, och att vi såg fler personer som vandrade upp jämte snöspåret än som åkte ner (tack och lov, för att navigera där i trängsel känns spontant ganska farligt) med det går att åka hela vägen.

Än så länge, bör väl kanske tilläggas. Det är samma visa för att ta sig sista biten ner till Mottaret, 1850 och La Tania, och om det inte antingen blir ordentligt kallt snart så de kan lägga mer snö, eller om det rasar ner en rejäl dos av den naturliga sortens dito så kommer det bli svårt att ta sig runt. För att inte tala om den där världscupsslalomen de ska köra i Courchevel om nio dagar..

Snälla inversionen, stick och brinn, typ. Jag glömde ta bilder igår (på allt utom den Courcheveligaste Courcheveltant som någonsin satt sin fot i 1850) men det är verkligen helt galet hur lite snö det är.

Fast, jag måste ändå säga att jag är imponerad. Förra året var snöläget faktiskt en bra bit bättre, men då hade de inte alls preppat lika genomtänkt och det var mycket mer sten och grus och skit och backar som verkligen inte borde varit öppna. I år märks det att de redan från början gjort nån sorts plan och lagt allt krut på att få den planen att funka och lämnat resten därhän tills vidare. Sen blir det ju en del nödlösningar, typ att backar som aldrig brukar användas till raceåkare plötsligt är halvt avspärrade och fulla med storslalomportar, men med så lite turister som det är i krokarna nu så gör det ju ingenting. Än.

Idag hade jag egentligen tänkt åka över till Menuires, för vi hann inte förbi där igår, men så blev det inte. Istället vaknade jag med halsont och feberkänning, så jag har tack vare teknikens under tillbringat dagen framför Vinterstudion på datorn. Förhoppningsvis piggar jag på mig tills halv fyra när jag ska jobba.. annars blir det en lång kväll.

Upprepning ger färdighet

Det är tur att jag hör till den kategorin människor som inte tycker illa om att upprepa saker, för jag har snart tappat räkningen på hur många gånger per dag jag åker Moraine och Genepi.

Det är liksom inte så mycket annat att göra – Boismint och Orelle är hopplöst isigt, det är för segt att åka varv med Grand Fond för att göra mer än ett par-tre vändor där även om snön är bra på nordsidan, och fram till lunch har köerna till Peclet varit så långa att de öppnat kringelikroken, och det orkar jag faktiskt inte med i någon större utsräckning. Så då blir det Kylen, för där är snön faktiskt helt okej, och det har inte varit speciellt kallt i vinden heller.

Nu har det dock äntligen kommit upp snö på långtidsprognosen, helgen efter denna kommer det snöa enligt Yr, men jag tar det med en nypa salt tills det kommit lite närmare för annars lär jag bara bli besviken.

Hursomhelst känns det som att liftbolagen börjar bli ganska luttrade, vad är det tredje eller fjärde vintern i rad med näst intill ingen snö under 2000 meter i december? Det är typ huvudskälet till att jag masat mig upp på Boismint varje dag denna veckan – för att kunna spana ner mot Menuires och se hur det står till med snön egentligen, och det är inte utan att jag blir lite imponerad faktiskt. Igår var  den gröna backen från botten av Granges och tillbaka till Menuires centrum bara fläckvis snölagd, och idag låg den som ett helt vitt litet snöre i den i övrigt väldigt bruna terrängen. Och enligt samtliga liftbolag så kommer det gå att åka genom hela 3 Vallées på lördag, om än i begränsad skala. Själv är jag mest peppad på Mont de la Chambre, och att bara kunna köra lite safariåkning igen. Och förhoppningsvis blir det precis som i fjol, det vill säga att folket på övriga orter sticker upp till Val Thorens eftersom snön är bättre här (bättre och bättre, det är vad de i Meribel och Courchevel brukar tro iallafall) och att det då resulterar i snömässigt risiga men å andra sidan folktomma backar i resten av systemet.

Vi kan väl köra på det? Det vore nämligen helt okej. Och sen toppar vi med lite snödans, så ska det nog bli ordning på denhär vintern också. Det brukar ju skärpa sig i januari om inte annat.

Dagens random iakttagelse: Jag tog två vändor i Peclet innan jag rundade av skiddagen, och bägge gångerna hamnar jag jämte brittiska studentgäng som ivrigt diskuterar om de ska ”do Glacier” eller inte. För den som inte vet så är Glacier namnet på den lift – och backen med samma namn – som är den sista vemodsframkallande resten av det som en gång i tiden var Val Thorens sommarskidåkning. Liften är en tidstypisk trestol som gärna slår av folks vadmuskelfästen för nöjes skull, och backen är en snorbrant liten stump som liksom hukar sig under självaste Aiguille de Peclet. Det finns många saker att nämna om Glacier, tillexempel hur liten en känner sig när en står däruppe med gigantiska lavinbenägna snöfält ovanför sig, och hela Bellevilledalen nedanför, eller att det tar mig ungefär tjugofem sekunder att kort-sladd-svänga mig ner dit där backen går ihop med den vanliga röda till liftåkarens vänster ner från Peclet (vilket är väldigt fjuttigt med tanke på hur lång tid det tar att åka liften upp för att komma åt de där tjugofem sekunderna), eller att glaciären en gång i tiden var stor och flack nog att backen var röd (jag älskar att kolla gamla pistkartor, hand upp ni som inte är förvånade), men om det inte har dumpat så är det i ytterst få fall värt att åka upp där.

Men där sitter jag, snäll och tyst och tittar ut genom fönstret samtidigt som jag tjuvlyssnar och tänker att nej, jag ska inte säga till dem att Glacier är ovärd och så brant att jag blir vimmelkantig när jag står på kanten (det är verkligen en kant!) och tittar ner, och att jag misstänker att de nog inte är bättre än mig på att åka brant. Det får dom faktiskt upptäcka själva, tänker jag. De går ändå på Oxford eller Cambridge, de kan säkert göra en vettig riskanalys. Och sen går vi ur ägget, och flertalet av de brittiska studenterna bär sina skidor och stavar som ett enda plockepinn, och snubblar och har sig, och jag tänker hjälp, hoppas de låter bli Glacier, och sen stakar jag bort till Tete Ronde och kör slalom genom ett litet kluster av ryska snowboardåkare, och så var det med den saken.

Nä hörrni, färdignördat. Nu ska jag ta ett bad, och sen ska jag nog dricka öl.

PS. Chili con carne till p-mat idag, jag fick världens flashbacks till förra vintern när jag idogt pillade ur alla bönorna ur röran. Jag gillar inte bönor, okej?! Enda skillnaden är att jag denna gången käkar ur matlåda i min lilla lya, istället för sittandes på en ölback jämte torktumlaren i källaren på Panda. Vilket påminner mig – jag har fortfarande inte varit på Favela, som Panda heter nu. Kanske ska ta tag i det, dom har ändå haft öppet i över en vecka.

Mjukstart

Förra året såhär dags var det inte mycket snö i Val Thorens. Undantaget plättarna från snökanonerna gick väl snögränsen kring 2700 meters höjd eller så. Och det är lite som att svära i kyrkan, men jag tyckte att det var jätteskönt. För även om jag längtade efter både snö och att åka skidor var jag liksom rädd för det, rädd för att någon av de ihoplimmade skruvarna i min hjärna skulle ha hamnat fel och jag inte skulle tycka att det var kul längre.

Det var helt perfekt att jag fick knata runt i fjolårsgräset ovanför Les Menuires och bara andas i några dagar, hitta lite balans och landa i tillvaron. Jag behövde den mjukstarten, jag hade nog inte orkat med att vakna upp dag ett och rusa ut i backen med en handfull människor jag inte kände. Det hade blivit för hetsigt.

I år blir också en mjukstart på sätt och vis, fast mer i form av att det med allra största sannolikhet kommer finnas en massa fluffig snö att tillgå när jag kommer fram. Snörapporten ser helt klart lovande ut, temperaturerna likaså, och med tanke på att Courchevel (!) tjuvöppnar Verdons-Saulire redan på fredag så har jag mycket svårt att tro att Val Thorens kommer vänta med att låta liftarna snurra ända till den 26:e.

Deras inlägg i debatten hittills var förövrigt ett svar på en fråga om tjuvöppning, som även hänvisade till att Courch öppnar. Om min knaggliga franska fattat rätt var deras ställning i frågan nåt i stil med ”om vi tjuvöppnar så tänker vi göra det i större skala än en backe + en lift”. Lagom kaxiga sådär.

Men ärligt talat, det ska mycket till om både YR och SnowForecast har fel.

Kvalificerad gissning: Peclet, Cascades och kanske även 2 Lacs eller Plein Sud kommer vara i drift senast helgen efter denna, dvs 18:e eller 19:e november. Jag kan självklart ha fel, men visst vore det trevligt?

Förövrigt hatten av till Courchevel som tidigarelagt sin säsongsstart med nästan en månad efter ett enda snöfall. Nu ligger ju Combe de Saulire bra och skuggigt till, men ändå.

Idag då? Tja, jag hänger i ett snöigt och framförallt halkigt Stockholm.. projekten för dagen är att göra julgodis, traska bort till Västertorp och kolla in mammas nya jobb, samt gå igenom alla vinterprylar och packa ner det som ska med. Funderar även på att ta en promenad bort till den lokala pulkabacken (minimal kulle) för att begå säsongspremiär, men det beror lite på hur snö/gräs-och-löv-ration ser ut.

Streckjakten tar sig..

Mitt stora projekt den här vintern, förutom att få ordning på mig själv och ha det bra och allt såntdär, är som ni kanske vet att åka alla backar i Tre Dalarna. Streckjakten även kallat. Och såhär långt har det gått riktigt bra. Det tog lite stopp i januari, eftersom det snöade så mycket att det dels var otänkbart att harva i pisterna när hela berget var täckt av fluff, dels ofta var stängt över eller så puckligt att låren protesterade vid blotta tanken, och dels att jag var kroppsligen död efter allt snöskottande.

Inte för att jag tror att så många utöver jag själv egentligen är intresserade av hur projektet fortlöper (baserar detta uttalande på Andreas smått förvirrade blick när vi satt i Plattieres idag och jag babblade i rekordfart hela vägen upp om hur jag gjort upp en plan för att hinna med så många oåkta backar som möjligt per dag) men här är iallafall ett gäng pistkartor där jag fyllt i vilka backar jag åkt. Hela alltet finns förvisso i en (inte helt uppdaterad) listform också, men eftersom backar tenderar att korsa/gå ihop med varandra vill jag rita in också, för det går minsann inte för sig att bocka av en backe som åkt förrän jag åkt hela.

Om någon undrar så har jag medvetet nedprioriterat La Masse (för det ligger nära och skuggigt) och 1650 (för att jag garanterat kommer åka där när mamma kommer ner, om inte förr). Nästa projekt blir nog att köra resten av Courchevel.. jag ser verkligen (inte) fram emot de svarta backarna uppe på Saulire. Trenden här är ju att svarta backar enbart pistas om de är korta och/eller ligger så till att veckisarna mer eller mindre måste åka dem *host* Goitschel *host*. Combe Pylones och M hör inte till den kategorin.

Åkte en annan lång svart backe i Courchevel häromdagen, Jean Blanc, och blev faktiskt rätt upprörd över att en pist med så mysig terräng aldrig tas omhand. Branthangen var ispuckel och grus, och flackerna  hade gått att ösa på rejält i om det inte vore för att de inte pistats sedan ”timglasskida” var ett modeord (läs: åtminstone inte sedan det senaste rejäla snöfallet). Tänk Lundsrappet i Åre fast lite längre och smalare, synd på en så potentiellt bra backe.

Äh. Nog nördat, här får ni lite bilder.

Val Thorens/Orelle

20160220-ValThorens-Orelle

Les Menuires/Saint Martin

20160220-LesMenuires

Meribel/Mottaret

20160220-Meribel

Courchevel/La Tania

20160220-Courchevel

Sådär. Det var allt för ikväll. Natti!
/H