Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: cykling (sida 1 av 2)

Hemester

Rubriken är möjligen en smula missvisande, eftersom jag inte riktigt har något hem alls om en ska vara petig, men i brist på officiella ställen att kalla hem så kommer ändå ”min” pluttlägenhet i Val Thorens bra nära. Och det är så avslappnande att komma hit, även om vädret igår visade sig från sin allra minst charmiga sida. (Ja, det kan vara ocharmigt med snöfall, tro det eller ej.)

Att jag ens är här beror på logistik – jag ska på skidlärarutbildning i Österrike om några veckor och behöver helt enkelt hämta mina skidor och pjäxor. Och eftersom jag känner mig själv väl så vet jag att min kropp och knopp efter två kvällar av brötigt jobb till sent på natten mår bra av lite paus så därför bestämde jag mig för att stanna över natten. Det är fullt görbart att köra fram och tillbaka mellan Chamonix och Val Thorens på en dag, men det är så mycket skönare att bara stanna upp lite, koka pasta och somna i något som nästan men inte riktigt är min egen säng. Plus att här är så tyst. Jag gillar verkligen lyan jag har bott i i Cham, men det går en rejält trafikerad gata utanför fönstret där, och det ha varit billjud konstant i en månad (stängt fönster hjälper inte eftersom fransoser och treglasfönster är en totalt främmande kombination). Det enda jag hör här är mig själv, och de två gångerna sedan igårkväll som någon i huset åkt hiss till denhär våningen. Rofyllt.

Sen får en ha överseende med att det är svinkallt både inomhus och utomhus (fast inomhus börjar ta sig nu efter en natt med elementet på fullt ös) och att dimman och det snöblandade regnet när jag kom igår, i kombination med en nästintill öde by verkligen får det att kännas som en spökstad. Spökby. Om tre månader är det nyårsvecka och fullsmockat med veckisar här, det är svårt att tänka sig nu.

Hursomhelst, jag har sovit som en stock, och nu ska jag snart kravla mig ut från under täcket (drar mig för det eftersom det som sagt är lite kallt), äta gröt, valla mina skidor eftersom de fick vad de tålde av glaciärsnön på Grande Motte i somras, kanske ta en liten promenad och betrakta snön (snön!), och sedan köra tillbaka till Chamonix.

Därifrån blir nästa destination norrut, med start imorgon. Hej och hå.

PS. Vägbyggena upp från Moutiers har fortsatt in absurdum i sommar. Nu är det bara tre-fyra ställen kvar som är lite smårackliga. Min magkänsla säger väldigt tydligt att det kommer gå en Tour de France-etapp upp hit nästa sommar. Nog för att vägen tog mycket stryk i vintras, men jämfört med tillexempel vägen upp till Tignes så var den ändå redan bättre, och där har de inte reparerat i närheten av såhär mycket (för att jämföra med en liknande högbelastad bergsväg). Nåväl, den 25 oktober vet vi om jag har rätt..
Dessutom vore det exakt 25 år sedan sist, och en ska inte underskatta cykelmänniskors förkärlek till sådana detaljer. Frågan är bara vad det skulle kunna bli för en etapp – denhär stigningen är ju inte psykobrant eller så, men vansinnigt lång, så en kan anta att de vill ha något annat utslagsgivande monster före. Eftersom Roselend var med i år och Isèran är för snarlikt och lite för långt bort (läs: för lång plattsträcka emellan respektive uppförsbacke) så känns Col de la Madeleine ganska givet, antagligen med ytterligare en rejäl stigning före det. Alternativt att de kommer från typ Saisies eller Aravis, men då är det en lång platt bit från Albertville där eventuella utbrytningar kan få det svårt igen. Nä, sluta nörda nu. Vi får se om jag har rätt om några veckor helt enkelt.

En fyrbent trafikstockning på Petit Balcon Nord

Idag (eller igår, eftersom klockan är efter mitt-i-natten) var jag och cyklade i Le Tour, eftersom det av allt att döma (läs: höjden över havet) finns färre träd att köra på där jämfört med i Les Houches. Den teorin stämde, och det var väldigt, väldigt skönt att kunna ösa på nerför leder som var mer cykelpark och mindre allmänt härk i stuket. Det var lite krångligt att ta sig dit, eftersom gondolen upp från Le Tour enligt vad som verkar vara någon sorts sed denhär sommaren hade gått sönder, så jag fick ta tåget till Vallorcine, äggliften upp därifrån och sedan cykla (och gå eftersom jag är lite lat) grusväg bort till Autannes och de hägrande cykelspåren.

Det börjar bli höst uppe på bergen nu.

Några saker kan konstateras:

1. Utsikten var i vanlig ordning helt bananas, och min mobiltelefon gör den inte rättvisa.

2. Det var två ledbyggare ute och grävde bland bermsen, vilket kändes lite bakvänt eftersom att det var sista dagen som liftarna i Le Tour är öppna för i år.

3. Jag vill egentligen cykla hela vägen ner till Schweiz, men det kändes som en dålig idé eftersom jag var själv och inte har cyklat i området förut.

Schweiz.

Dessutom var det i det närmaste folktomt. Jag var där en halvtimme efter att liftarna öppnat, och det tog mer än en timme till innan jag mötte någon annan på cykel. Det var inte helt tomt på vandrare dock, och precis som i Tignes dyker det då och då upp folk som inte förstår innebörden av de stora skyltarna som varnar folk från att gå på cykelstigarna, med tvärnit och ”putaindemerde” mumlat som följd, men sånt är livet.

Det syns inte, men mitt nackhår har fastnat i vattenslangen och det är Obekvämt.

Det var heller inte tomt på kor, första vändan upp i liften var det en hel skock som höll på att vallas ner från berget, som jag hann ikapp halvvägs ner. Dom korna var dock helt okej, eftersom de blev vallade av både människor och hundar (även om några av korna försökte gå åt ett helt annat håll så målmedvetet att jag misstänker att en av vallhundarna höll på att smälla en säkring).

De jobbiga korna uppstod när jag skulle hem.

Le Tour. Lagom äckelpittoreskt.

Ursprungsplanen var att jag tänkte cykla ner till Le Tour och ta tåget hem från Montroc, men jag hade tid till övers och bestämde mig därför istället för att cykla från Le Tour till Argentière och ta tåget där. Först gick det bra, även om det var mer uppförs än vad jag hade väntat mig (och uppförs är inte jättekul på en tung endurocykel, vilken skräll va?). Sen gick det utförs, på lagom snälla stigar.

Och sedan stod det en ko ivägen, precis där stigen delade sig i två.

Till saken hör att terrängen förutom själva stigen var rätt brant just där, så att braka ut i spenaten och därmed runda koskrället på behörigt avstånd hade varit svårt till fots, och helt klart ogörligt släpandes på en cykel. Sannolikheten att jag hade tappat balansen och rullat hela vägen ner till floden genom några hundra fallhöjdsmeter skog var.. stor, så jag lät bli. Istället stod jag på behörigt avstånd bakom kon och väntade på att den skulle masa sig genom korsningen, vilket inte gick fort alls eftersom den hela tiden åt också. Som tur var skulle den in på den stigen jag inte skulle ta, så efter några stissiga minuter kunde jag fortsätta.

Det var jättekul, lagom slingrigt utförs i lövskogen tills jag kom runt en krök efter kanske en kilometer och fick tvärnita för att inte köra in i baken på ännu en ko. Och den här gången var det ett helt gäng, på led, i snigelfart genom skogen. Inga människor syntes till, så jag bara antar att koskrällena var där på egen hand. Den som gick först verkade inte traska på måfå, men särskilt målmedvetet var det inte. Och precis som tidigare var den omkringliggande terrängen alldeles för brant för att jag skulle kunna skramla mig förbi genom skogen, och att försöka ta sig förbi en ko som är bredare än stigen den går på, ledandes en cykel vars styre också är bredare än stigen är absolut inte att tänka på. Än mindre att försöka ta sig förbi ett helt koppel med kor.

Jag hade kunnat vända och cykla tillbaka till Le Tour, men jag hade aldrig hunnit tillbaka i tid för att ta tåget, så jag tänkte att det var bättre att fortsätta gå i rätt riktning åtminstone, även om tempot var ungefär hundra meter i timmen. Worst case scenario så hade jag väl fått ringa någon på jobbet och förklara läget.

”Ja, jo, jag kommer bli sen för jag har fastnat bakom ett gäng kor på en vandringsstig ovanför Argentière.”

Goddag yxskaft.

Tack och lov så uppenbarade sig en äng som en skänk från ovan en sisådär tjugo minuter i ko-fart senare. Ledarkossan svängde av, och efter diverse misstänksamt blängande mot mig från de andra korna så följde samtliga efter ko nummer ett, och jag kunde braka vidare ner längs stigen, med stressen gnagandes i nackhåret. Att vänta på nåsta tåg var inte att tänka på, då hade jag kommit en halvtimme försent till jobbet, minst, så jag fick helt enkelt låsa dämpningen på cykeln och trampa allt vad jag orkade de åtta-ish kilometrarna hem.

Jag hann till och med duscha (vilket var ett måste, för det är svårt att undvika precis alla komockor när en försöker skynda sig) och var bara tre minuter försenad.

På det hela taget en mycket bra dag, men jag kan konstatera att jag helt klart lider av viss koskräck. Det enkla faktum att jag inte vågade ta upp mobilen och fota kreaturen talar sitt tydliga språk tror jag.

Serpentinparadis

För att komma till Chamonix från övriga delar av Frankrike så kör man uppför en gigantisk vägbro som heter Viaduc des Egratz, och för att komma tillbaka åt samma håll så hamnar man på den gamla vägen som numera är dubbelfiligt enkelriktad neråt, och en hyfsat slingrig historia.

Detta gäller dock inte cyklister, möjligen undantaget cyklister med dödslängtan, eftersom en som bekant inte får cykla på motorvägar. Men det gör inte så mycket, för den cykelvänliga vägen ner från Chamonixdalen som jag hittade idag är så mycket mysigare.

Från själva stan och bort till Les Houches är det hyfsat platt – lite upp och lite ner men inget kaotiskt – och inte mycket trafik eftersom alla som ska längre än inom dalen hamnar på den tidigare nämnda motorvägen (kan man kalla något som bitvis är 30/50-skyltat för motorväg? jag är osäker på om det är flerfiligheten eller hastigheten som avgör). Sen efter Prarionliften i Les Houches bär det uppför rejält, bitvis i lövskog vilket är skönt eftersom det fortfarande har tendenser till att bli smällhett såhär års, och uppförsbacken i sig gör sitt för att överhetta en.

Utsikt mot Servozhållet till.

Lite trött innan utförsbacken.

Efter typ 2,5 kilometer mild tortyr (uppförsbackar kan helt klart vara jättejobbiga även på beskedliga höjder som drygt tusen meter över havet) ligger den lilla byn Vaudagne, som mest är ett gäng pittoreska hus och stugor utspridda i gläntorna längs den serpentinväg som nu ska ta en nerför mot Servoz. Och vilken väg sen.

Smal, men med riktigt bra asfalt (vilket inte alltid är fallet på små vägar i bergen, eller större vägar heller för den delen *host Tignes *host) och i princip bilfri med undantag för dem som bor längs själva vägen, och slingrig på det där sättet att jag liksom inte vågar köra fort med rädsla för att sladda in i någons trädgård eller staket, men det gör ingenting för det är så hejdlöst kul att försöka hitta en vettig linje att köra för optimalt flyt fast jag måste hålla igen farten.

Om alla vägar ändå vore som denna. Och ja, det är Mont Blanc i bakgrunden, såklart.

Vaudagne.

Lägg till en bitvis helt vidunderlig utsikt och att de fyra kilometrarna av slingerväg följs av ytterligare några kilometer nedförslutande raksträcka in mot Servoz som det verkligen går att ösa på på och du har en klart godkänd cykeltur. Enda nackdelen är väl att det är samma väg som gäller för att ta sig tillbaka, om en inte gör som jag och fuskar och tar tåget från Servoz (konsten att inte vara helt dödstrött på jobbet, jag tycker det är helt okej) och sen cyklar från typ Taconnaz eller Bossons tillbaka till stan igen.

Dagens cykelbild på stationen i Servoz.

Det här med de cykelvänliga tågen är helt klart en av mina bästa intryck av Chamonix med omnejd såhär långt. Det är så smidigt. Sen får en stå ut med att koreanska turister tittar konstigt på en och tar kort på cykeln när den hänger i förvaringsstället, men det är ljusår mindre irriterande än de tyska turisterna som fotograferade våra marsvin i trädgården när jag var liten, såatte.

Men ja. Col des Montets är najs, men är man i krokarna och gillar att cykla så missa för allt i världen inte vägen åt andra hållet heller, får väl bli summeringen av dagen.

Nu ska jag sova, natti.

/H

Hedda och träden – en följetong i sjuttioelva delar

Idag har jag haft min första lediga dag i Chamonix som faktiskt spenderats i Chamonix och inte någon annanstans (läs: Sverige). Så vad bättre göra än att passa på att cykla lite?

Fast först behövde jag ju åtgärda min strulande frambroms, och växlarna som om möjligt blev ännu hackigare när jag försökte fixa dem själv.

Det tog en stund, dels för att jag var seg som snor på morgonen, och dels för att det var fler cyklar än min som ville ha verkstadstid. Som tur var fanns det en lucka innan lunch, så jag behövde bara vänta i 45 minuter. Tyvärr resulterade det i att jag precis missade ett av tågen till Les Houches, varpå jag fick den briljanta idén att jag skulle cykla dit istället. Typ en mil. I typ 30 grader och knallsol, på en tung endurocykel med en sadel som inte går att höja till vettig tramphöjd för mina långa ben.

Det var svettigt, och jag ifrågasatte mig själv säkert tio gånger, men tillslut kom jag fram till en ägglift som heter Prarion, fick köpt ett liftkort och krånglat in mig själv plus cykel i det lilla ägget, och då kändes allting lite bättre igen. Dessutom var det svalt och skönt uppe på berget.

Det kändes även bra de första typ trehundra metrarna av den blå/röda leden nerför, innan jag kom in i skogen på riktigt.

Ni som följt denhär bloggen sedan ursinnes tider kanske minns att jag haft konflikter med träd tidigare, framförallt när jag säsongat i Valdi och Serre. Det visar sig att jag och träden inte är så bra kompisar på cykel heller, åtminstone inte när det är brant, och rotigt, och löst, och jag inte har en aning om vad som händer bakom nästa sväng.

Karaktärsdanande, är väl ett sätt att beskriva det. Eller bara oheligt jävla frustrerande, för egentligen är rötterna och allt knix bara en mer utdragen och brantare variant av rötterna i Slättenskogen som jag bråkat med sedan jag var liten, men bara för att de befinner sig i en konstant utförsbacke blir dom oändligt mycket läskigare att ha och göra med.

Mellan alla rötter och osmickrande semivurpor (jag försöker stanna och hoppa av cykeln men får cykeln över mig och faller framstupa i ett enda orange trassel) uppstod kortare stunder av flow, när jag nästan inte var varken arg eller rädd, men det tar på krafterna att vara konstant mer eller mindre vettskrämd så efter två varv cyklade jag över till toppstugan och köpte ett glas (svindyrt men hemmagjort och väldigt gott) iste och satte mig och betraktade Mont Blanc ett tag för att vila mina nerver.

Mina fötter, ett glas med iste, och berg.

Sen körde jag två varv till, ramlade bara två gånger, och efter det sa både armarna och huvudet ifrån, så då tvättade jag cykeln jättenoga eftersom där fanns en bra cykeltvätt, och rullade ner till tågstationen där jag tillbringade femtiofem minuter med att vänta på tåget (jag hade teoretiskt sett kunnat cykla hem på kortare tid, men jag var alldeles för trött) och att nästan smälta bort i värmen. Jag vet inte om det brukar vara såhär smällhett här i september eller om det är något som är fel, men det är väldigt varmt, det är det. Jag har levt i relativ kyla sedan mitten av juni så min inre almanacka är djupt förvirrad just nu. Årstider, vad är det, liksom?

Tröttmössa.

Den väldigt lilla stationsbyggnaden i Les Houches.

Såhär avslutningsvis bör jag kanske påpeka att även om det låter som att jag har haft världens jobbigaste dag så känns det inte så såhär i efterhand. För även om jag bevisligen är urkass på att cykla brant, rotig stig så har jag faktiskt redan överkommit en massa rädslor denhär sommaren *host* den brantaste vänstersvängen i Kangooride *host*, och det kan inte gå bra alltid. Och nästa gång jag cyklar i Les Houches så vet jag vad som väntar, och bara det kan faktiskt göra skillnad.

À bientôt!

/H

Oviktigt meddelande till allmänheten

Idag har jag:

  • Kört hela Kangooride utan att sätta ner fötterna. Dessutom med helt död bakbroms.
  • Kört hela Red Hot, förutom trähoppen.

Jag lever måhända efter devisen ”hellre än bra”, men det betyder inte att jag inte utvecklas. Bara att jag inte prioriterar det.

Oväntade framgångar

Onsdag = ledig dag = Hedda cyklar. Typ.

Den sista dryga veckan har det ju som bekant lossnat lite för mig i utförskörandet, tack och lov, så planen för igår var alltid att cykla så mycket jag bara orkar. Dock blev det en lite annorlunda inramning på dagen, tack vare att Marcus kompis som också heter Marcus hade tipsat mig om att de skulle ha någon sorts välgörenhetstävling på Marmot Arms just igår. Eller ja, själva tävlingen var såklart inte på Marmot Arms men det var där den organiserades.

Jag tänkte mest att det är en kul grej, och om inte annat kanske jag kan lära känna lite folk eftersom jag inte har några cyklande kollegor, så jag traskade dit igår efter frukost och anmälde mig. Själva upplägget var väldigt enkelt – anmäl dig i lämplig klass (herr, dam, junior, lag) och se till att med en för ändamålet lämplig app registrera hur många fallhöjdsmeter du orkar köra under dagen. Flest fallhöjdsmeter vinner.

Marcus plan för dagen var att ”ta det lugnt och köra för skojs skull”, vilket innebar hardtail och vanlig cykelhjälm (”har jag fullfacehjälm kommer jag börja ta dumma risker”), men likförbaskat att jag verkligen fick anstränga mig för att ha en chans att hänga med. Men det är som bekant nyttigt att köra med folk som är bättre än en själv, och väldigt roligt. Vågade till och med köra några delar av de röda lederna på Tovière, fast jag får fortfarande kortslutning i hjärnan av de två branta vänsterbermsen i början av Kangoo. En kan inte övervinna alla rädslor på en och samma dag.

Hursomhelst var det väldigt kul, varmt och soligt och jag ägnade merparten av dagen åt att försöka hålla någorlunda jämna steg med Marcus och hans kompisar. Framåt eftermiddagen när jag började bli trött och ofokuserad körde jag tre principvarv på Palafour igen, bara för att säkert nå mitt mål för dagen, vilket var fler fallhöjdsmeter än vad Mont Blanc är högt (alltså 4810-ish). Allra sista vändan var jag så trött att jag höll på att krascha in i staketet vid Bec Rouge för att jag inte orkade bromsa ordentligt, men då var klockan fem i fem och liften skulle stänga så jag hade ändå inte kunnat köra nå mer. Och när jag tvättade cykeln började det såklart att regna.

(Har något mystiskt knak i vevlagret också.. det måste jag se till att kolla upp..)

Egentligen hade jag tänkt att strunta i prisutdelningsdelen av det hela, för jag var helt slut, men killen som skrev in allas resultat konstaterade att jag nog var en av de bästa tjejerna, så efter att ha kollat slutet av Tour de France och tagit en lång dusch så stapplade jag tillbaka till Marmot och fick ta emot en månadsförbrukning av jordnötter och lite annat jox som pris för 6113 avverkade fallhöjdsmeter. Segermarginalen var hela 27 fallhöjdsmeter ner till näst bästa tjej, så det var minst sagt en gnutta flax inblandat, men jag brukar sällan vinna saker som har med fysisk ansträngning att göra (särskilt inte när jag inte anstränger mig för att vinna) så jag är väldigt nöjd ändå. Därefter följde två timmars underhållande galenskap i form av dragning av hysteriska mängder lotterivinster (bäst var ”a pair of wellies filled with an unspecified amount of second hand ladies underwear” – nämnda trosor blev sen runtkastade i lokalen lite på måfå under en längre stund), och några välförtjänta glas öl, och sen gick jag hem och huvudstupade i säng.

Idag har jag träningsvärk typ överallt, mina valkar i händerna har fått valkar, och jag tänker inte göra någonting jobbigare än att jobba, och eventuellt lägga mig och sola vid sjön innan det.

Och köpa avfettning och kedjeolja till min cykel, för den gnisslar, och det är inte okej.

Tvåhjulsabstinens

Jag vill cykla.

Det blåser, semi-snöar, är så dimmigt att jag bara ser vitt ludd utanför fönstret och är allmänt genomvidrigt väder, och här sitter (halvligger) jag och längtar hem till Slättenskogen och stigarna på Galarkullen så jag knappt vet vart jag ska bli av.

Undantaget x antal alkoholrelaterade hemlängtor, som av förklarliga skäl inte riktigt räknas på samma sätt, under säsongen är det här första gången jag fått dendär känslan av ”gaaaaaah”.

Vad jag skulle ge för att kunna teleportera mig till solvarma, barriga stigar precis just nu.

Men nej, det är en knapp månad kvar, och jag vill ju vara här, egentligen. Det är bara det är när det blåser tillräckligt mycket för att skrämma bort mig från allt vad stol- och äggliftar heter, och rastlösheten kryper och asfalten är blöt och långt ifrån skateboardvänlig, då saknar jag att cykla så mycket att jag nästan blir knäpp.

Håhå jaja.

Det är bara att hänga i. Förhoppningsvis får vi en riktigt solig och varm april här, till skillnad mot förra året, och då kommer tiden gå alldeles förskräckligt fort.

Solvarma skogsstigar luktar så gott

Ledig dag och inte riktigt strandväder. Med andra ord en perfekt dag för att idka lite kvalitetstid tillsammans med Röda Faran III. (Det är alltså min cykel.)

Tanken var att jag skulle värma upp mig med att cykla ett varv genom Slättenskogen, och sedan dra bort till Ringsegård och utforska lite på Galarkullen, men jag råkade fastna litegrann. Extravarvet uppe bakom fotbollsplanen var liksom alldeles för roligt idag för att inte cyklas femtioelva gånger, vilket är en av fördelarna med småslingor på ett par hundra meter, att det går att göra sånt. Köra varv på varv och nöta teknik, pricka kurvorna och liksom absorbera farten.

Hög på livet. Hög på lukten av solvarm, barrig stig. Vad är det med att solvarm skog luktar så gott? Helt jäkla himmelskt. Vilket i sig kanske är en självmotsägelse – jäkla himmelskt – men skitsamma. Solvarm skog = lycklig Hedda.

Konsekvensen blev iallafall att jag kom fram till Ringsegård en och en halv timme senare och bra mycket tröttare än vad jag hade planerat, så det blev en fikapaus ganska så direkt, ungefär halvvägs uppför den sega, sandiga motlutan vid masten. Precis då passade det på att regna en skvätt, men jag var supervarm så det var mest skönt. Efter att jag hade inhalerat min medhavda Twix upptäckte jag att de väldigt upprymda humlorna (så många humlor!) på andra sidan stigen var upprymda av en anledning. Hallon! Så många hallon!

Det blev en lång fikapaus.

Sen öste jag på rätt bra för att köra på stigar som jag inte kan i minnet, men jag fick en känsla av att jag hade lite för kul och vågade lite för mycket, så efter kanske en timme vände jag hem. Bättre det än att köra lite till och krascha för att jag blivit för trött. Att bara nästan inte hinna bromsa innan en plötslig gärdesgård var alldeles lagom spännande, tack så mycket.

Cykla är väldigt roligt. Fast jag önskar lite att jag hade en cykelkompis, delad glädje är dubbel glädje och allt sånt. Undrar var jag skulle kunna hitta en sån.

Plus att jag nog skulle våga mer om jag cyklade med sällskap, för när jag kör själv är jag alltid lite försiktig för att det är besvärligt om jag skulle göra illa mig och vara mol allena ute i skogen.

The second best thing

Tiden den går

Tja tja bloggen!

Jag har precis blivit rådissad av ett gäng fjortonåringar som samfälligt suckade ”Scary Movie är en komedi” när jag passerade teven och det växte ut någonting med tentakler ur en människas bakhuvud.
Skräckfilmer, eller parodier på dem, har aldrig varit min starka sida.

Lätt att bli sentimental alltså.. även om tonåren mest är en dimma av att inte gilla mig själv så här i efterhand känns det som att det var mer nyss än tio år sedan.

Eh ja, jag är alltså fjortisvakt, eller vad man ska kalla det. Kusinbarnet har filmkväll med ett gäng jämnåriga odågor så jag offrade mig på att sitta och dricka te och gosa med katten (som jag inte är säker på vad den heter, men jag har för mig att den kallas Tesla) på övervåningen.
Helt okej fredagssysselsättning. Passar på att finlira lite med bilderna från min tripp till Järvsö häromveckan, vilket nog får klassas som avancerat självplågeri. JBP alltså, kors i taket vilken drog. Visst, min sönderälskade gamla hardtail står i källaren härhemma, men jämföra igenvuxna xc-stigar med att åka fortare och fortare och fortare nerför Barbro.. näe.
Inte samma sak.

Potatis, potatis. Fast tvärtom.

Men, jag har inlett operation övertalning, det vill säga att jag ska försöka släpa med mig brorsan upp på en cykelhelg någon gång i slutet av sommaren. Jag tänker att han borde vara mer välvilligt inställd till cykling som inte innefattar så mycket trampande.

Här är förresten den enda bilden som jag fastnade på den helgen, fotocredd Mr. Callum Jelley:

Hmm, ja. Imorgon ska jag och pappsen till Göteborg och förhoppningsvis få beskåda ett svenskt målkalas, men det törs väl fan inte hoppas på, och nästa vecka drar jag till Säfsen en sväng. Hur jag ska ta mig dit är fortfarande ett mysterium.. nio och en halv timmas restid med SJ & vänner tycker inte ens en tågälskare av min rang låter mysigt, så jag ska sondera bekantskapskretsen på jakt efter en tillgänglig bil.
Vågar inte hoppas på något, men ja..

(Och nej, Jeppenator, jag tänker inte hoppa vattenhopp. Jag är höjdrädd.)

Herrejissus, nu tjuter åtta personer samfällt där nere. Paranormal Activity 3 är tydligen läskig. Vilken överraskning.

Kan även berätta att jag ägande en drygt timme innan ikväll åt att bygga fördämmningar i ett dagvattenutlopp på den lilla stranden vid Näset. Det har alltid varit lite av en specialitet jag har, men efter att ha uppnått den respektabla åldern av.. äsch, vem försöker jag lura? Jag gillar att bygga fördämmingar och leda om vatten, så det gjorde jag. Jag har en tendens att fastna i sånt ibland. Det och Lego. Och Pokemon, fast det går i perioder.

Naj, nu ska jag återgå till viktigheter. Text ska skrivas.
PussHej!
/H