Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: cykling (sida 2 av 2)

Solvarma skogsstigar luktar så gott

Ledig dag och inte riktigt strandväder. Med andra ord en perfekt dag för att idka lite kvalitetstid tillsammans med Röda Faran III. (Det är alltså min cykel.)

Tanken var att jag skulle värma upp mig med att cykla ett varv genom Slättenskogen, och sedan dra bort till Ringsegård och utforska lite på Galarkullen, men jag råkade fastna litegrann. Extravarvet uppe bakom fotbollsplanen var liksom alldeles för roligt idag för att inte cyklas femtioelva gånger, vilket är en av fördelarna med småslingor på ett par hundra meter, att det går att göra sånt. Köra varv på varv och nöta teknik, pricka kurvorna och liksom absorbera farten.

Hög på livet. Hög på lukten av solvarm, barrig stig. Vad är det med att solvarm skog luktar så gott? Helt jäkla himmelskt. Vilket i sig kanske är en självmotsägelse – jäkla himmelskt – men skitsamma. Solvarm skog = lycklig Hedda.

Konsekvensen blev iallafall att jag kom fram till Ringsegård en och en halv timme senare och bra mycket tröttare än vad jag hade planerat, så det blev en fikapaus ganska så direkt, ungefär halvvägs uppför den sega, sandiga motlutan vid masten. Precis då passade det på att regna en skvätt, men jag var supervarm så det var mest skönt. Efter att jag hade inhalerat min medhavda Twix upptäckte jag att de väldigt upprymda humlorna (så många humlor!) på andra sidan stigen var upprymda av en anledning. Hallon! Så många hallon!

Det blev en lång fikapaus.

Sen öste jag på rätt bra för att köra på stigar som jag inte kan i minnet, men jag fick en känsla av att jag hade lite för kul och vågade lite för mycket, så efter kanske en timme vände jag hem. Bättre det än att köra lite till och krascha för att jag blivit för trött. Att bara nästan inte hinna bromsa innan en plötslig gärdesgård var alldeles lagom spännande, tack så mycket.

Cykla är väldigt roligt. Fast jag önskar lite att jag hade en cykelkompis, delad glädje är dubbel glädje och allt sånt. Undrar var jag skulle kunna hitta en sån.

Plus att jag nog skulle våga mer om jag cyklade med sällskap, för när jag kör själv är jag alltid lite försiktig för att det är besvärligt om jag skulle göra illa mig och vara mol allena ute i skogen.

The second best thing

Tiden den går

Tja tja bloggen!

Jag har precis blivit rådissad av ett gäng fjortonåringar som samfälligt suckade ”Scary Movie är en komedi” när jag passerade teven och det växte ut någonting med tentakler ur en människas bakhuvud.
Skräckfilmer, eller parodier på dem, har aldrig varit min starka sida.

Lätt att bli sentimental alltså.. även om tonåren mest är en dimma av att inte gilla mig själv så här i efterhand känns det som att det var mer nyss än tio år sedan.

Eh ja, jag är alltså fjortisvakt, eller vad man ska kalla det. Kusinbarnet har filmkväll med ett gäng jämnåriga odågor så jag offrade mig på att sitta och dricka te och gosa med katten (som jag inte är säker på vad den heter, men jag har för mig att den kallas Tesla) på övervåningen.
Helt okej fredagssysselsättning. Passar på att finlira lite med bilderna från min tripp till Järvsö häromveckan, vilket nog får klassas som avancerat självplågeri. JBP alltså, kors i taket vilken drog. Visst, min sönderälskade gamla hardtail står i källaren härhemma, men jämföra igenvuxna xc-stigar med att åka fortare och fortare och fortare nerför Barbro.. näe.
Inte samma sak.

Potatis, potatis. Fast tvärtom.

Men, jag har inlett operation övertalning, det vill säga att jag ska försöka släpa med mig brorsan upp på en cykelhelg någon gång i slutet av sommaren. Jag tänker att han borde vara mer välvilligt inställd till cykling som inte innefattar så mycket trampande.

Här är förresten den enda bilden som jag fastnade på den helgen, fotocredd Mr. Callum Jelley:

Hmm, ja. Imorgon ska jag och pappsen till Göteborg och förhoppningsvis få beskåda ett svenskt målkalas, men det törs väl fan inte hoppas på, och nästa vecka drar jag till Säfsen en sväng. Hur jag ska ta mig dit är fortfarande ett mysterium.. nio och en halv timmas restid med SJ & vänner tycker inte ens en tågälskare av min rang låter mysigt, så jag ska sondera bekantskapskretsen på jakt efter en tillgänglig bil.
Vågar inte hoppas på något, men ja..

(Och nej, Jeppenator, jag tänker inte hoppa vattenhopp. Jag är höjdrädd.)

Herrejissus, nu tjuter åtta personer samfällt där nere. Paranormal Activity 3 är tydligen läskig. Vilken överraskning.

Kan även berätta att jag ägande en drygt timme innan ikväll åt att bygga fördämmningar i ett dagvattenutlopp på den lilla stranden vid Näset. Det har alltid varit lite av en specialitet jag har, men efter att ha uppnått den respektabla åldern av.. äsch, vem försöker jag lura? Jag gillar att bygga fördämmingar och leda om vatten, så det gjorde jag. Jag har en tendens att fastna i sånt ibland. Det och Lego. Och Pokemon, fast det går i perioder.

Naj, nu ska jag återgå till viktigheter. Text ska skrivas.
PussHej!
/H

Jag hade iallafall tur med vädret..

Duggregn och mestadels motvind är inte så illa. Det kunde ha hällregnat, som det gör nu. Men icke. Jag fick en ganska trivsam färd på den halländska landsbygden för att vara en gråmulen fredag i september. Först hade jag bara tänkt att köra till avtaget mot Ågård och sedan via Vinberg och hem, men när jag kom så långt hade det slutat kännas förfärligt, så jag fortsatte till Alfshög.
Något säger mig att backarna där hade varit roligare i lite torrare väder. Uppför gick väl an, men nerför med smått opålitliga (nåja, det är nog mer jag som inte litar på dom än att de är verkligt dåliga) bromsar på en smal väg utan något som ens påminner om vägren var lite obehagligt.
Som jämförelse kändes den betydligt mer trafikerade 154:an från Ljungby till Sannagård mycket trevlig. Vägrenen där är säkert en halvmeter bred – rena rama paradiset.

Det är synd, för egentligen är småvägar mysigast, men magkänslan sa mig att här kör bara folk som bor här och de tenderar att dra på rätt rejält för ”man möter aldrig någon” och då är det bättre att vara försiktig.

Summan av kardemumman: Vinberg-Alfshög-Ljungby är en trevlig runda. 29 km, en dryg timme och lagom mycket backar. Dock är den inget vidare om man vill ligga och snacka för vägarna är antingen utan vägren eller ordentligt trafikerade.

Dagens franska ord blir därför föga häpnadsväckande fartrelaterade. Något som ofta syns i franska alperna är motsvarigheten till våra svenska Lågfartsområden. Fransmännen är dock inte mycket för att gulmarkera i pistkartan, däremot är de mycket förtjusta i skyltar med orden

RALENTIR – LANGSAM
SLOW – RALLENTARE
vilket om man översätter det rakt av betyder SAKTA NER – LÅNGSAMT – LÅNGSAM – SAKTA NER. Ibland undrar jag vad som skulle hända om man bytte ut skyltarna mot några som det stod RAPIDE på, eftersom skyltar är till för allt utom att följas.

Det hade även kunnat bli lite småkul om man tog hänsyn till den stora mängd skandinaver (läs: danskar) som befinner sig i framför allt Val Thorens och skrev dit ROLIG också. Stackars svenskarna bara.
Avslutningsvis vill jag även lägga till en mening som är lite av mitt ledord på så väl cykeln som skidorna.
Une vitesse comfortable. En bekväm hastighet.
Jag har ingen aning om jag någonsin kommer behöva använda den frasen (inte) men det är så jag föredrar att färdas, både på cykel och skidor.
Därmed inte sagt att en bekväm hastighet inte kan vara jättejättefort. Det kan det.
Ledord: Casse du Bouef.

Återfunnet

Sidvinden från helvetet och en kropp som inte alls tyckte att två och en halv mil cykeltur var någon trevlig idé. Ändå har jag en liten boll av lycka i magen, för något i mig klickade samtidigt som jag hörde det oh-så-välbekanta klickljudet från spd-pedalerna.

Det är ovant, det är länge sedan jag cyklade på en hoj utan fotbroms (särskilt en med så slitna bromsar som min) och jag fick ont i handlederna av det raka styret, men det är härligt ändå. Jag kommer aldrig bli någon lagsportsmänniska, det är det här jag mår bäst av. Jag, min cykel och min dåliga kondition på en landsväg någonstans i sydvästra Sverige. Eller jag och mina skidor på ett berg någonstans i alperna. Gärna med sällskap, men det gör mig inte så mycket att vara själv heller.

Jag kommer alltid att få noja av lagsport -tänk om jag gör något som drabbar alla andra.

Jag kommer alltid att få lyckobollar i magen av sådant som innefattar fartkänsla, utomhusvistelse och ibland Det Stora Lugnet.

Ja.