Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: emo-glenn (sida 1 av 9)

Ett skrymsle bara för mig

Jag ska inte ha någon roomie i vinter.

Det räcker nu.

”Min” lilla lägenhet i Val Thorens har blivit den fastaste punkten jag har i ett tämligen kringflackande liv, och i egenskap av en person som tvångsmässigt boar in mig på alla platser jag tillbringar mer än en natt på så har pluttlyan blivit för mycket jag för att jag ska orka dela den. Det får vara värt det.

Hyran blir inte den roligaste utgiften i mitt liv, men jag tror att jag tänker rätt ändå. Visst är det trevligt med pengar på banken, men det är också trevligt att få rå sig själv. Jag har typ aldrig gjort det. Det närmaste ”eget” boende jag kommit tidigare var korridoren i Ljungskile, hotellrummet jag bodde i förra sommaren i Tignes, och lägenheterna i Alpe nu i sommar. Och det var väl Alpe som blev knuffen över kanten eller vad jag ska säga.

För med mina arbetstider, mitt behov av lugn och ro och ordning, så är det rena drömmen att komma hem från jobbet till en lägenhet som (om inte jag själv bestämt annorlunda) är tom och tyst, och göra en kopp te och bara vara.

Bara dessa tio dagarna sedan jag åkte över från Alpe har varit drömmiga i just det avseendet. Jag och min lila tekopp, och Vita Huset på datorn.

Det känns helt overkligt att jag ska ha det så hela vintern. Att jag får sköta mig helt själv, kan bjuda hem folk om jag vill, har en obekväm bäddsoffa till övers för folk som vill hälsa på istället för att trängas med mig i loftsängen, slipper anpassa mig, kan lyssna på P4 varje morgon.

Det är bäng, jag är snart 31 och har aldrig haft någon helt egenstans att bo. Det är fan på tiden.

Hedda och träden – en följetong i sjuttioelva delar

Idag har jag haft min första lediga dag i Chamonix som faktiskt spenderats i Chamonix och inte någon annanstans (läs: Sverige). Så vad bättre göra än att passa på att cykla lite?

Fast först behövde jag ju åtgärda min strulande frambroms, och växlarna som om möjligt blev ännu hackigare när jag försökte fixa dem själv.

Det tog en stund, dels för att jag var seg som snor på morgonen, och dels för att det var fler cyklar än min som ville ha verkstadstid. Som tur var fanns det en lucka innan lunch, så jag behövde bara vänta i 45 minuter. Tyvärr resulterade det i att jag precis missade ett av tågen till Les Houches, varpå jag fick den briljanta idén att jag skulle cykla dit istället. Typ en mil. I typ 30 grader och knallsol, på en tung endurocykel med en sadel som inte går att höja till vettig tramphöjd för mina långa ben.

Det var svettigt, och jag ifrågasatte mig själv säkert tio gånger, men tillslut kom jag fram till en ägglift som heter Prarion, fick köpt ett liftkort och krånglat in mig själv plus cykel i det lilla ägget, och då kändes allting lite bättre igen. Dessutom var det svalt och skönt uppe på berget.

Det kändes även bra de första typ trehundra metrarna av den blå/röda leden nerför, innan jag kom in i skogen på riktigt.

Ni som följt denhär bloggen sedan ursinnes tider kanske minns att jag haft konflikter med träd tidigare, framförallt när jag säsongat i Valdi och Serre. Det visar sig att jag och träden inte är så bra kompisar på cykel heller, åtminstone inte när det är brant, och rotigt, och löst, och jag inte har en aning om vad som händer bakom nästa sväng.

Karaktärsdanande, är väl ett sätt att beskriva det. Eller bara oheligt jävla frustrerande, för egentligen är rötterna och allt knix bara en mer utdragen och brantare variant av rötterna i Slättenskogen som jag bråkat med sedan jag var liten, men bara för att de befinner sig i en konstant utförsbacke blir dom oändligt mycket läskigare att ha och göra med.

Mellan alla rötter och osmickrande semivurpor (jag försöker stanna och hoppa av cykeln men får cykeln över mig och faller framstupa i ett enda orange trassel) uppstod kortare stunder av flow, när jag nästan inte var varken arg eller rädd, men det tar på krafterna att vara konstant mer eller mindre vettskrämd så efter två varv cyklade jag över till toppstugan och köpte ett glas (svindyrt men hemmagjort och väldigt gott) iste och satte mig och betraktade Mont Blanc ett tag för att vila mina nerver.

Mina fötter, ett glas med iste, och berg.

Sen körde jag två varv till, ramlade bara två gånger, och efter det sa både armarna och huvudet ifrån, så då tvättade jag cykeln jättenoga eftersom där fanns en bra cykeltvätt, och rullade ner till tågstationen där jag tillbringade femtiofem minuter med att vänta på tåget (jag hade teoretiskt sett kunnat cykla hem på kortare tid, men jag var alldeles för trött) och att nästan smälta bort i värmen. Jag vet inte om det brukar vara såhär smällhett här i september eller om det är något som är fel, men det är väldigt varmt, det är det. Jag har levt i relativ kyla sedan mitten av juni så min inre almanacka är djupt förvirrad just nu. Årstider, vad är det, liksom?

Tröttmössa.

Den väldigt lilla stationsbyggnaden i Les Houches.

Såhär avslutningsvis bör jag kanske påpeka att även om det låter som att jag har haft världens jobbigaste dag så känns det inte så såhär i efterhand. För även om jag bevisligen är urkass på att cykla brant, rotig stig så har jag faktiskt redan överkommit en massa rädslor denhär sommaren *host* den brantaste vänstersvängen i Kangooride *host*, och det kan inte gå bra alltid. Och nästa gång jag cyklar i Les Houches så vet jag vad som väntar, och bara det kan faktiskt göra skillnad.

À bientôt!

/H

Flyg är förvirrande, och någonting är fel

Sitter och kollar flygbiljetter för vad som förhoppningsvis kommer bli mitt livs sista inomeuropeiska flygresa. Eftersom jag inte bara lider av tidsbrist utan också har ont om pengar så känns det billigaste förslaget – Genève via Zürich till Stockholm och samma väg tillbaka – som det mest lockande.

Men.

Om jag utgår från Chamonix, är det verkligen rimligt att åka buss till Genève för att sedan flyga i femtio minuter till Zürich och sedan byta flyg? Det går inte riktigt ihop i mitt huvud.

Alltså blir steg två att gå in på SBB’s hemsida och kolla hur lång tid det tar att åka tåg från Chamonix till Zürichs flygplats.

Fem och en halv timme. Helt okej eftersom

1. Klimatet

2. Jag gillar att åka tåg

3. Tidsåtgången blir dessutom bara någon timme längre än om jag först skulle ta den smått obegripliga omvägen via Genève.

Åter till flygsökmotorn, bort med Genève och dit med Zürich istället.

Det är nu någonting milt sagt är åt helvete uppåt väggarna fel.

Det finns ju bevisligen platser kvar på flyget från Zürich till Stockholm, annars hade det inte ens dykt upp i min första sökning. Men på något mystiskt vis så blir det väldigt, väldigt mycket dyrare att åka direkt från Zürich till Arlanda än om en först ägnar sig åt något så obeskrivligt hjärndött som kortdistans-inrikesflyg i ett land med total avsaknad av stora sammanhängande vattenytor.

Jag förstår inte hur det hänger ihop. Alls. Det är som att Swiss ger bort platserna på det meningslösa mellanflyget för att de vet att det är många människor som vill från Genève till Stockholm, samtidigt som Swiss inte vill flyga direkt dit istället.

Tyvärr har jag inte råd med vad den jävla flygbiljetten direkt från Zürich skulle kosta, så det får bli det mystiska alternativ ett. Men det är bra märkligt, det är det. Och det gör inga under för mitt miljösamvete heller, om en säger så.

Och jag menar vad jag skrev i början. Jag hoppas att jag aldrig mer kommer flyga inom Europa, men den här gången räcker tiden inte till för att förflytta mig på något annat vis, och då får det bli så.

*försvinner i ett moln av klimatångest*

Gott Nytt Antiklimax

Gissa en gång vem som hade feber och frossa på nyårsafton?

Jupp.

Dagen började iallafall bra, det är något visst med att knata uppför pisten i beckmörker som sakta omvandlas till någon sorts blått gryningsdis. Sen var jag överlägset långsammast, men det skyller jag dels på den begynnande febern och dels på att de andra har superlätta randonnéeskidor och pinnbindningar, och jag släpar på breda offpistskidor. Men det var fint hursomhelst, och det är alltid väldigt tillfredsställande att ta sig uppför för egen maskin, även om jag ofta avskyr det i stunden.

Efter att ha varit hemma och käkat frulle och sovit en stund stack jag ut och åkte igen, med Karro, Thomas och Oscar. Vi drog upp till Col och ägnade oss åt lokal urban exploring, dvs kollade in den gamla stugan som brukade vara restaurang med nu har fallit offer för permafrosten så hela huset lutar betänkligt. Det är svårt att inte tänka tillbaka på min första säsong här, när den restaurangen fortfarande var öppen, och backen ner från toppen av Col gick en annan väg över krönet eftersom glaciären nådde mycket längre ner på den sidan då. Det är riktigt läskigt när naturen så uppenbart förändras till det sämre.

Men det var kul att snoka runt i stugan, som uppenbarligen är ett tillhåll då och då, där var gott om tomma öl- och vinflaskor i hörnen.

Efter det tog vi några varv i Moraine innan jag gav upp för jag mådde definitivt inte bra.

På kvällen försökte jag bli lite pepp, men det gick superdåligt eftersom jag mådde ännu sämre än på dagen, så efter några drinkar hemma med Harry och Mercy, och Jade och hennes kille så gick jag upp till Scandi vid tolvslaget. Efter att raskt ha sagt Gott Nytt År till folk så gick jag och la mig. Lite självbevarelsedrift får en allt ha, och nyår är seriöst överskattat, även utan 39 graders feber, så..

Och idag har jag jobbat, minus en paus på eftermiddagen för att sova bort febern, och det funkade tillräckligt okej för att jag skulle överleva kvällen. Tyvärr är det århundradets busväder på ingång och jag jobbar alla dagar till och med torsdag, så risken är att jag åker på några riktigt mördande långpannor. Skojsigt.

Så ja – händelselös vecka på ingång. God fortsättning på er.

Nu är det jul igen..

..och eftersom universum ibland är en gnutta ologiskt så är jag tro det eller ej ledig hela dagen.

Vad jag tänker hitta på? Typ ingenting, vilket i alla hittills tillfrågades öron tydligen låter jättesorgligt, men jag vill faktiskt inte göra så mycket. Jag har i det närmaste noll julstämning just nu så jag tänker äta frukost, och sen tänker jag dra ut i backen och åka upp med Cascades och känna efter vartåt skidspetsarna helst pekar, och ditåt åker jag. Och sen när jag är klar med det tänker jag åka hem och laga pasta carbonara eller köttfärssås (jag har inte riktigt bestämt mig än), och efter det ska jag solofrossa i pepparkakor och julgodis och glögg samtidigt som jag kollar på 2007 års version av Kalle Anka och Karl-Bertil på min dator.

Får jag ihop det så är jag mer än nöjd.

Förra året var jag oförklarligt deppad över att jobba hela julafton och inte hinna kolla på Kalle och inte äta några köttbullar, men i år känner jag mera ”meh” fast jag är ledig. Jag har det inte riktigt i mig att käka julbord på Scandi, jag kan inte riktigt sätta fingret på varför mer än att jag känner att jag inte vill. Och eftersom det inte är något måste så låter jag därför bli. Det är ju som bekant någonting med organiserat ätande som stressar mig, och kanske ännu lite mer när det innefattar en massa traditioner och att vistas bland folk som gillar julen sådär mycket att det nästan går överstyr. Inte för att det är något fel med att genuint gilla julen, det gör jag med. Bara inte riktigt på samma sätt.

Det känns bättre med en smått Grinchig julafton på egen hand, faktiskt.

Hursomhelst, nu ska jag upp ur sängen och ut i solen och det förmodade slasket, för enligt väderleksrapporten ska det vara plusgrader idag. Spännande.

Joyeux Noël på er allesammans. Pusshej!


PS. Igår lyckades jag dödscarva så hårt nerför Biolleybacken borta i Courchevel att jag på nåt vis har sträckt en muskel på höger sida av bröstkorgen. Fråga mig inte hur, för det är typ den benigaste delen av hela mig med undantag för armbågarna så jag förstår inte ens vad som finns där som är tillräckligt obenigt för att sträcka, men ont gör det. Hursomhelst så var det värt det, för dra mig baklänges så bra skidåkningen var igår! Folktomt, svinbra snö och trevligt sällskap. Sex av fem toasts.

Förkylningsuppdatering

Positivt: Jag mår bättre.

Negativt: Jag mår fortfarande inte jättebra, och absolut inte så bra att jag bör tillbringa x antal timmar frysandes om fötterna jämte Emile Allais-backen borta i Courchevel.

Så nä, det blir ingen storslalom live för mig i år heller, vilket suger litegrann. Istället tänkte jag traska ner till jobbet och skölja löjliga mängder sallad och förhoppningsvis luska fram någon sändning av spektaklet på telefonen eller radion.

I övrigt händer det inte så mycket, mer än att jag haft säsongens hittills längsta skiduppehåll på hela två dagar, allt för att bli av med idiotförkylningen så fort som möjligt. Så igår spelade jag två banor på Rollercoaster Tycoon, skrev några ytterst försenade julkort, gick till posten och köpte frimärken samt jobbade i sju timmar och det var typ allt.

Vila verkar ha funkat för det gick helt okej att jobba också, med viss påhejning av Ibumetin. Och till skillnad från stackars Robin så har jag inte en hosta som för tankarna till Skorpan i inledningen av Bröderna Lejonhjärta, och det hjälper också en aning. Jag var inte pigg, men jag var definitivt inte den minst pigga kocken igårkväll.

Så planen för dagen är att ta kontroll över salladssituationen, och därefter beroende på mående masa mig ut i backen en stund för att insupa lite solsken, och sen jobba lite till (läs: hela kvällen).

Det är typ det hele. Egentligen borde jag väl även vara superstressad över att det mycket väl kan vara en riktigt bra puderdag idag, men jag har det inte riktigt i mig. Dels för att jag är realist och vet att jag inte är i närheten av tillräckligt pigg, och dels för att det är något med hysterin som ibland uppstår kring offpiståkning såhär års som bara gör mig stressad och oglad. Det är som nån sorts försenad reaktion på alla instabangers och skit. Jag pallar inte delta, säsongen är lång och bara för att en sväng blir snygg på bild betyder det inte att åkningen egentligen var nåt att skriva hem om.

Eller så är jag bara bitter.

Je ne sais pas.

Hello decemberförkylningen, my old friend..

.. I’ve come to cough at you again.

Ungefär så.

Ni vet den där bedrövliga känslan av att gå från pigg, glad och kärnfrisk till ett febrigt vrak på uppskattningsvis 47 minuter? Det var jag på jobbet igårkväll. Först trodde jag att det var en överdriven stressreaktion på en irriterande salladsförsening, men det var det inte. Idag har jag ont i halsen och feber och känner mig allmänt risig, så det är hardcorevila som gäller eftersom jag bara är ledig idag och det numera är ett satans jävla meck (läs: måste ha läkarintyg, det vill säga måste gå till Centre Medical och hosta upp x antal alpdollar) att behöva sjukanmäla sig från jobbet.

Harry är iallafall återigen kandidat för Världens Bästa Roomie och gick och köpte halstabletter åt mig innan han och hans kompis Mel som är här på besök begav sig ut i flatljuset.

Det är åtminstone ett litet plåster på såren, att sikten är mer eller mindre skit. Visserligen var ju min grundplan för idag att åka bort till Meribel pga träd, men jag försöker låta bli att tänka på det just nu. Istället roar jag mig med att ladda ner Steam för att kunna spela Rollercoaster Tycoon igen (det slutade funka sist jag uppdaterade operativsystemet på datorn, hrmpff) och överdosera på Fisherman’s Friend.

Mest av allt är jag lite vrång och besviken för att jag hade planer på att ha en Riktigt Rejäl Åkdag idag. Ni vet en såndär när en är ute i backen från nio till fem och knappt ens stannar till för lunch? Det har blivit så himla få sådana hittills i år, och det gör mig lite dyster. Sen har det ju sina naturliga förklaringar – det har varit väldigt många dagar med antingen snö och/eller blåst och nollsikt eller med jättemånga minusgrader, plus att jag haft väldigt få lediga kvällar såhär långt. Men säsongen är lång och det ordnar sig nog i sinom tid.

Jag har iallafall varit över till Courchevel och Meribel en gång denna veckan, och det var riktigt gott om snö, men frustrerande få liftar öppna. Nu är det nog fler dock, det ökar ju på stadigt hela tiden, och om det inte kommer ett extremt oväntat högtryck nu innan jul så lär ju precis allting öppna tills nästa lördag.

Vi har även hunnit med säsongens första snögropsgrävar-transceiverträningstillfälle, i torsdags. Vansinnigt blåsigt, men som vanligt lärorikt. Det är ju som det är med snögropar – snön kan se helt annorlunda ut femton meter bort – men det ger åtminstone en bild av vad som försiggår nere i allt det vita. Och här börjar verkligen bli en del nu, och till skillnad från förra vintern så blåser det inte bort i samma utsträckning. Det är jag glad för, även om jag inte kan dra någon nytta av ett just idag.

Host på er.

/H

Sagan om en vänsterskida

Det är inte överdrivet mycket snö här just nu, helt okej i de pister som är öppna (och de hade kunnat öppna fler men låter bli eftersom det är så lite folk i systemet) men väldigt stenbumligt utanför. Och några enstaka grus har såklart letat sig in i pisterna också, för så är det bara.

Tyvärr lyckades jag i måndags köra på något större än ett grus. Och det var inte ens följden av vanlig ”skit också här är en massa småsten som jag lite lojt försöker undvika” gone wrong, utan helt grusfri snö mitt i en pist. Det var bara det att den grusfria snön inte var tjockare än att precis där jag tryckte till på skär över ett krön var det en riktig sten under, och den passade på att sno med sig åtskilliga kvadratcentimeter belag till frukost. Och böja ut min stålkant en bra bit, rätt under bindningen på höger skida, inklusive en spricka upp i sidoväggen.

Jävla helvete, ungefär.

Det hade väl varit sin sak om det vart mina gamla parkskidor som fått ett hål i sig, men nu var det ju pistskidorna.. att säga att jag var sur ett tag efteråt är en underdrift, men som tur är så finns det duktiga skidfixare i byn, så i torsdags fick jag tillbaka en skida utan hål i, om än med lite ömtåligare kant än innan. Tack, vem du nu var som uppfann epoxyn, typ.

Så därför är min högerskida numera vänsterskida och inget annat – jag blev strängt förmanad av killen på Zenith att bara köra den som vänsterskida eftersom lagningen inte är stabil nog att tåla innerskär på ytterskida (låter kanske flummigt för de av er som inte åker hysteriskt mycket skidor, men helt enkelt den kanten på dalskidan som allt trycket ligger på. Trycket på innerskidans innerkant är betydligt mindre, alltså ska den ömtåliga lagningen vara där.Så nu är det väl bara att hålla tummar och tår för att laggen håller ett tag till..I övrigt händer det inte så mycket, fast ikväll öppnar både Saloon och Snowcafe så alla stackars rastlösa säsongare får fler ställen att hänga på. Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag ska hänga med till Snowcafe.. håhå jaja, vi får väl se hur det blir med det.

Århundradets pappskalle

Ni vet när saker går typ helt okej och sen plötsligt tar det bara tvärstopp?

Jotack.

Gissa vem som läst fel bäst-före-datum på sitt pass. Gissa en gång. Gissa vem som upptäckte det mitt i värsta packningsoredan idag?

Oui, c’est moi.

Ergo, imorgon måste jag åka till Göteborg och fixa ett provisoriskt pass för jag tänker fan inte chansa och köra ner till Frankrike utan. Jag har aldrig blivit passkontrollerad vid någon gräns innan så gör jag det nu kommer jag garanterat bli stoppad.

Enda ljuspunkten är väl att provisoriska pass är giltiga i sju månader så jag behöver inte fixa ett nytt förrän jag är hemma igen.

Äääääugh.

Min plan för morgondagen består av många saker. Att ägna halva dagen åt att fixa ett pass eftersom jag tydligen är en disträ pappskalle var inte på kartan. Men men. Så nu försöker jag ge mig själv ett försprång och sitter därför och väntar på att en tvätt ska bli klar.

Ärligt talat, dethär stadiet är verkligen en av de värsta sakerna med att göra säsong. Jag har som bekant lite svårt med oreda, och kombinationen packningskaos över hela vardagsrumsgolvet (tack och lov att pappa och Agneta är i Spanien så jag kan sprida ut mig lite), pms och allmän stirrighet är inte optimal. Jag vill bara vara iväg nu, eller ännu bättre – framme.

Jag längtar verkligen efter att åka skidor, men jag längtar nästan mer efter att ställa iordning allting i lägenheten, åka ner till Carrefour och storhandla, och sedan när jag är hemma igen, slå mig ner i soffan och dricka en kopp varm choklad och lyssna på hur tyst huset är innan alla veckisar kommit dit. Laga lite alpcarbonara och tända några ljus och svära över hur kallt det är i lägenheten innan Harry kommit ner.

Känns lagom kul att jag ska jobba 20 timmar i helgen. Apropå hur smart jag kan vara.

Annars då? För att avsluta lite mer positivt kan jag ju berätta att jag varit och vaccinerat mig mot influensa, och att det är väldigt trevligt att ha en vän som är distriktssköterska. På något vis är det mindre läskigt att bli stucken av någon jag känner.. jag vet inte riktigt varför. Och ja, det känns som en bra idé att vaccinera sig. Förra vintern var jag ordentligt sjuk sammanlagt tre veckor, och om jag kan undvika en av de veckorna genom att vaccinera mig så känns det väldigt värt det.

Och ikväll var jag och hälsade på Sukin med familj, det var också trevligt. Vi kollade på youtubeklipp med en animerad spindel, vilket var roligare än vad det låter. Kolla klippet nedan så fattar ni kanske.

Nä, nu ska jag ta en macka, och sen ska jag hänga tvätt, och sen ska jag sova och hoppas att det inte tar allt för lång tid att fixa ett passhelvete imorgon.

Pusshej.

/H

Kalops

Just nu verkar det som att hela sydmellersta Sverige är insvept i något grått och fuktigt. Åtminstone ser det så ut genom rutan på X2000-tåget som jag förtillfället befinner mig i. Mormor fyller nämligen 90 imorgon, och sådana saker bör ju faktiskt uppmärksammas, så jag är påväg norröver för att göra just detta.

Det blev höst så plötsligt.

Utan att ha varit riktig sommar, det blev bara senvår, halvsommar och nu dethär, vilket gör mig lite lätt desorienterad, men det hör inte hit.

Igår inledde jag dagen med att trampa på en mördarsnigel, och det var – tro det eller ej – inte det hopplösaste som hände. Nånstans vid tretiden, efter en aldrig sinande ström av laxhungriga människor på jobbet, fick jag nämligen nån sorts akut stressreaktion. Det var som att hjärnan drog ner alla reglage till energisparläge så jag kunde inte prata och blev alldeles yr och skakig, och ytterkanterna av synfältet omvandlades till ett grått ludd. Och jag förstår inte riktigt varför.

Det var inte stressigare igår än många andra dagar, och jag har inte jobbat överdrivet mycket i sommar, runt 160 timmar i månaden, vilket är ganska lite för att vara jag. Och jag var ledig två dagar i rad i mitten av veckan, och då gjorde jag exakt inget alls, jag sket till och med i den sista landsvägsträningen för att det var kallt och jag kände mig trött, så jag vet inte riktigt hur det blev såhär. Men men.

Nu är jag åtminstone ledig i tre dagar, så jag får väl rannsaka mig själv och försöka vila så mycket som jag kan.

Jag kanske tänker för mycket.

Just nu tänker jag väldigt mycket på vintern, såklart, för det är det jag gör när det snart är höst. Det känns väldigt skönt att veta att vissa saker blir likadana igen – jag och Harry i vår minimalistiska myslägenhet, samma jobb som i fjol, och en fristad från Val Thorens-kaoset nere hos Jamie i Menuires. Det ska bli gött.