Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: försäsongsträning (sida 1 av 4)

Pass

Det var inte speciellt krångligt att fixa ett provisoriskt pass. Dyrt, ja, men är man korkad så kostar det. Dessutom var det rätt skönt att sitta på tåget fram och tillbaka till Gebege och inte kunna göra nånting alls.

Dock kommer jag behöva göra en roadtrip till Lyon nån gång i vinter pga passmyndigheten eller vad de nu heter vill inte att man är iväg med ett provisoriskt pass så länge som jag ska vara när det finns en möjlighet att plocka upp ett riktigt pass along the way. Så eftersom jag ska vara stationär inom rimligt avstånd från ett svenskt konsulat i typ ett halvår så har de redan nu fixat så att jag får ett riktigt pass skickat till Paris, som sen skickas vidare till Lyon och som jag kan hämta upp där.

Nåja, jag kan ju smälla två flugor på en gång och passera IKEA när jag ändå är där.

Fasar dock redan nu för att ta mig in i centrala Lyon, det är alldeles tillräckligt rörigt att hitta till Parc OL, och den ligger ju en bra bit utanför innerstaden.

Undrar om de har IKEA-bussar i Lyon. För isåfall skulle jag ju kunna köra till IKEA, ta bussen in till centrum, leta upp konsulatet och sen ta bussen tillbaka.

Äsch, skitsamma. Dethär är ett krångel som jag utan problem kan skjuta på ett tag.

Dags att återgå till nutida krångel istället, typ packning. Ääääugh, jag är så less på att packa!

Bildäcksköer

Alltså, det är väldigt praktiskt att ha vinterdäcken på mammas vind. Bortsett från en liten detalj då – att jag, när jag mestadels bor i Falkenberg, inte direkt kan byta till nämnda gummiattiraljer när jag vill.

Därför har jag tillbringat sex timmar idag med att köa på Däckia i Årsta, för givetvis sammanföll min bilfärd upp till Stockholm med årets första snökaos*. Och det i sin tur leder ju till att varenda jäkla bilägare mellan Årstaviken och Älvsjöskogen trängs på Skolgränd för att få bytt däck. Nåväl. Nu är det iallafall avklarat, jag är 2700 spänn fattigare men har å andra sidan två sprojlans nya bakdäck som känns betydligt bättre att rulla ner till Alperna på än de snedslitna stackarna som nu fick gå i pension. Alltid något. Och plånboken är ytterst tacksam över att de föredetta bakdäcken, som numera sitter fram, fick tummen upp för ännu en vinter.

Dessutom var det oerhört underhållande att se ansiktsuttrycken på alla de medelålders mellanchefer i fyrhjulsdriven firmabil som glider in och tror att det inte är nån kö, varpå de möts av ett vänligt ”nä, kölapparna är slut, vi har hundra bilar som väntar, och tar inte emot några fler idag”. En kan ju inte låta bli att undra om de missat att folk i Stockholm generellt inte har möjlighet och/eller ork att byta däck själv och att det därför inte borde vara förvånande att det blir sanslösa köer till dom som gör det åt en.

Håhå jaja.

Nu är det iallafall avklarat.

Imorgon är det dags för projekt julgodis, det kan bli nog så spännande. Dessutom är det exakt en vecka till avfärd, tjoho!

Gonatt på er.

Fotnöt: Snökaos (substantiv). Ett fenomen som inträffar när tätbebyggda områden med stort beroende av fungerande kollektivtrafik och/eller betydande personbilspendling drabbas av mer än 2 millimeter frusen nederbörd inom loppet av ett dygn. Se även ”Stockholm LAMSLAGET!”.

Bra-att-ha-saker på säsong

Gårdagens packningsrelaterade inlägg var rätt och slätt en packlista, vilket förutom att vara fantasilös läsning även är väldigt rakt upp och ner, inga funderingar. Inte så jag med andra ord. Jag känner mig inte som en hel människa om jag inte får motivera varför jag gör som jag gör åtminstone ett par gånger i veckan.

Så jag funderade lite, och kom på ett gäng saker jag brukar ha med mig som jag utan tvekan hade kunnat klara mig utan, men som jag ändå gärna packar ner i min enorma resväska innan det bär av.

Nedan följer alltså ett gäng saker som inte är livsnödvändiga, men likförbaskat är väldigt trevliga att ha tillgång till under en vinter. Den uppmärksamme kanske drar sig till minnes att jag gjorde en liknande lista förra vintern – den hittas här (och det är bara en dubblett så läs båda inläggen! #klickjakt)

En jacka som inte är din skidjacka

Du kommer förmodligen ha ditt liftkort i en ficka i din skidjacka. Om liftkort kan sägas en hel del, bland annat att de kostar en massa pengar. Och att det är segt att börja dagen med att krångla till sig ett nytt liftkort om det ursprungliga kommit bort på grund av att jackan det låg i blivit glömd på någon av de sex barerna du besökte kvällen innan och ingen av dem öppnar före 15. För att inte tala om hur segt det är att din enda jacka är borttappad heller. Så ha med dig två jackor – en skidjacka och en ut-i-byen-jacka. Fast bor du i Neves eller Glacier kan du skita i den senare, för då har du så nära ut att det inte behövs, och om du sen går (snubblar) vidare till Malaysia kommer du förmodligen vara full nog att inte känna kylan ändå.

En vass kniv

Bra köksverktyg är utrotningshotade i säsongsboenden, och det blir femtioelva gånger mindre irriterande att laga mat om en inte behöver hacka lök med en kniv som är ungefär lika vass som en ordinär matsked. Och ett ordentligt mat mål om dagen kan vara det som håller ditt immunförsvar ovanför den magiska gränsen för att inte bli idiotsjuk och hosta bort flera veckor.

En måttsats

Också sällsynt förekommande, tar nästan ingen plats i packningen och du kommer tacka dig själv när du får en knäpp och plötsligt vill baka muffins halv elva en tisdagkväll. Ett litet dricksglas istället för decilitermått funkar, men det är tillräckligt inexakt för att fucka upp ett bakverk som i övrigt hade de bästa av förutsättningar.

Nål och tråd

Tar inte heller någon plats, men ack så skönt att ha hemma när favoritkläder av oklar anledning hamnar i upplösningstillstånd.

Ett litet husapotek

Det behöver inte vara så mycket, men att ha värktabletter, nässpray och ett rör med Resorb tillhands är rätt gött när Den Stora Midvinterförkylningen slår till helt utan förvarning. Även trevligt vid oväntad baksmälla eller första-dagen-mensvärk.
Nu kommer säkert någon besserwisser påtala att franska mediciner är bra mycket ösigare än svenska och att det bara är att masa sig iväg till närmsta apotek. Förvisso. Men om det är någon oklar helgdag och apoteket är stängt, och du är för febrig för att orka ur sängen, då är det rätt gött att ha en ask Alvedon liggandes hemma. Faktiskt.

En gammal men fungerande mobil

Till det lokala kontantkortet som du kommer skaffa eftersom det är billigare än att använda din svenska telefon, och om dina parenteser ringer ditt franska nummer så betalar du i princip ingenting (men dom betalar dock ganska mycket, kan vara bra att veta). Återigen en sak som kan tyckas meningslös i Skypeandets och wifits tidevarv, men det är skönt att inte få telefonräkningen från helvetet den där gången du är ynklig och behöver prata med mamma och det inte finns wifi i lägenheten. Och om du söker jobb är chansen att arbetsgivare hör av sig väldigt mycket större om de inte behöver ringa utländska nummer.

Ett par jeans som sjunger på sista versen

Dels för att det kan vara bra att ha om du får ett jobb som är slitigt eller slabbigt (glasplockare, diskare, skitech) och din arbetsgivare bara förser dig med kläder för överkroppen. Och dels för att det blir vår, och då kan skabbjeansen kapas av till shorts, tadaa!
I största allmänhet är det fiffigt att ta med grejer som är så sletna att de kan slängas innan hemfärd. Trötta lakan, handdukar, tishor och underkläder, hejsvejs!

Ett halvårs packlista

Eftersom jag ändå behöver skriva en ordentlig packlista (det är en bra grej, särskilt när ens grejer är utspridda på två ställen som inte ligger geografiskt nära varandra) tänkte jag att jag gör det i bloggform, så kanske någon annan får nytta av den också. Jag har trots allt hållit på med denhär bloggen i snart ett decennium, och kunde efter en snabb sökning inte hitta ett enda hyfsat färskt inlägg med ordet ”packlista” i sig, så det känns som att det är dags. Om jag dessutom har den nerskriven och sparad på nätet så slipper jag leta efter den nästa gång jag ska iväg.

Numera färdas jag med bil så listan är något mer expansiv än om jag hade flugit. Därav lyxprylar som hårtork och gitarr.

Skidprylar (ej kläder)

  • Skodon (pjäxor och snowboardboots)
  • Åkdon (för hel säsong – tre par skidor samt en snowboard, annars ett eller två par lagg beroende på destination)
  • Stavar
  • Hjälm
  • Gogglar (samt extralins)
  • Transceiver, sond och spade
  • Ryggskydd
  • Ryggsäck
  • Vallagrejor

Skidkläder

  • Skaljacka
  • Skidbyxor
  • Skidstrumpor (massor! rena strumpor är räddaren i nöden för kalla fötter!)
  • Underställströjor x 4
  • Långkalsonger x 3
  • Fleeceunderställ
  • Ylletröja
  • Buff (en tjock och en tunn)
  • Tunn mössa att ha under hjälmen
  • Primaloftjacka
  • Vantar
  • Handskar (plus fett att smörja in dem med)
  • Tunna handskar att ha under de vanliga om det är riktigt svinkallt
  • Flanellhoodie för vårskidåkning

Civila kläder

  • Jeans (två par – ett par svarta, ett par blåa)
  • Mjukisbyxor
  • Underkläder (så många par jag får plats med, de slitnaste slänger jag efter hand)
  • Strumpor (5-6 par)
  • Sport-bh:ar (alla jag har)
  • Vanlig bh:ar (typ en, för den där enda gången jag orkar klä upp mig)
  • Badkläder
  • Träningsshorts
  • T-shirts/linnen x 6-7
  • Tjocktröja x 2
  • Flanellskjorta
  • En skjorta som inte är flanell (in case of nyår eller så)
  • Mössa, halsduk och stickade vantar
  • Keps
  • Vanliga skor (typ Vans)
  • Löparskor
  • Vinterkängor
  • Tofflor
  • Varm jacka
  • Solglasögon

Hygienprylar

  • Tandborste + tandkräm
  • Hårborste
  • Hårtork + plattång
  • Schampo
  • Deo
  • Smink
  • Hårsnoddar
  • Nagelsax
  • Pincett
  • Ansiktsrengöring
  • Solskyddsfaktor
  • Hudkräm
  • Rakhyvel
  • Hårsprej

Teknikprylar

  • Mobil (+ en gammal till franskt kontantkort)
  • Dator
  • Hårddiskar
  • Nintendo DS
  • Systemkameragrejor
  • Hjälmkamera
  • Stativ
  • Minneskortsläsare
  • Grenuttag med lång sladd
  • Bankdosa

Annat viktigt

  • Försäkringspapper
  • Plånbok med innehåll
  • Bilnycklar
  • Pass
  • Lakan
  • Handdukar (en stor, en liten)
  • Silvertejp

Annat inte lika viktigt

  • Yatzy
  • Kortlek
  • Kudde
  • Termos
  • Gitarr
  • Havregryn

Jobbrelaterat

  • Knivar
  • Arbetsskor
  • Arbetskläder

Och om jag ska avsluta detta smått fantasilösa blogginlägg med att ge ett tips så är det följande: packa inte för mycket vanliga kläder. Ingen bryr sig om du har samma jeans två veckor i rad, och varvar tre t-shirts hela vintern. Men packa alla underkläder och underställ du äger. Ju fler par onämnbara du har med dig, desto mer sällan behöver du tvätta, och det är en bra ekvation för det är tråkigt att tvätta.

Häppåer!

/H

Pysslingarnas språk

Min blivande rumskamrat Harry är från Dublin, Irland. Det får ibland lustiga följder när vi kommunicerar, eftersom irländska håller sig med en hel del ord och uttryck som inte förekommer i några andra varianter av engelska som jag hittills stött på.

Vissa saker, tillexempel att ”you’ll be grand” betyder typ ”det kommer gå fint” är inte speciellt svårt att räkna ut. Andra är lite klurigare, som att de säger ”bob” istället för både pund och euro, och att ”c’mere” kan betyda såväl ”kom hit” som ”lyssna”. Överlag har jag börjat inse att det är en hel del småord som inte används likadant som i brittisk eller amerikans engelska, och när jag uttryckte viss oro över att inte hänga med i svängarna skickade Harry en länk till en Irländsk-Brittisk slangordlista.

Om någon annan än jag tycker att sånt är kul så finns den på denna länk: Irish-English terms.

I övrigt händer det inte mycket, mer än att alla Pokestop i Falkenberg har blivit väldigt snåla med Revives, så nu har jag en massa avsvimmade Pokemon som jag inte kan väcka till liv igen. Det var dagens i-landsproblem det. Nu ska jag gå och handla.

Jag är dålig på att vara vuxen

Hej på er!

Det lilla digitaluret högst upp till höger på skärmen slog precis över till 00:28, så det är torsdag och har varit så i en knapp halvtimme, och jag är om möjligt en ännu lite mer värdelös ”vuxen” än vad jag var när det fortfarande var onsdag.

Men hörrni, vad sägs om att låta detta blogginlägg ta sin början i min födelsedag, som var för tre dagar sedan (eftersom klockan är efter midnatt). Det blir bra, vi gör så.

Jag är ingen stor firare av bemärkelsedagar – jag låter faktiskt helst bli att fira mina egna alls, eftersom jag tycker bäst om att träffa lagom många människor i taget. Lagom många människor är två-tre stycken ungefär, absolut inte fler än fyra, då blir det jobbigt. Åtminstone om en inte setts på ett tag och ska försöka ta sig igenom vad-har-hänt-alla-sen-senast-labyrinten utan att bli hundra procent vimmelkantig.

(Vimmelkantig är ett av mina absoluta favoritord – det låter så roligt! Synd bara att det inte är mer användbart.)

Jag är alltså inte den sortens människa som bjuder in till stora kalas.

Iallafall, jag firade min tjugoåttaårsdag (!?!) på följande sätt: jag bakade en kladdkaka (efter att ha prokrastinerat kladdkakebakandet så länge det bara var möjligt, mest för att jag var opepp på att gå och handla och jag var tvungen att gå och handla för att kunna baka) och sedan åt jag upp den. Pappa och Agneta, och Den Lille och Alex hjälpte till. Den var episkt kladdig och mycket god.

En av följderna med att inte fira sin födelsedag är att en inte får så många presenter, vilket jag är helt okej med. Men jag fick ett paket! Av Den Lille! Och efter ett helt livs vänskap kan jag bara konstatera att hon känner mig väl – det innehöll tre paket plåster – ett med Nalle Puh-motiv, ett med Minioner och en ask med skavsårsplåster. Och det var bra, för jag har skavsår på höger häl, och detta, mina vänner, för oss tillbaka till nutid.

Jag jobbar inte så värst många dagar i veckan förtillfället, på grund av höst. Så vad gör jag egentligen på dagarna, mer än en herrans massa onödigt småfix med bloggen och att samla badges på Sporcle som om det handlade om liv och död?

Ja.. jo.. såatteh.

Jag spelar Pokemon GO, tillexempel. Jag kan eventuellt ha varit ute och traskat mellan sex och halv nio ikväll, för jag fick storhetsvansinne och försökte slå mig in på x antal gym, och kommit hem kall som en isbit med tjugoåtta avsvimmade Pokemons och slut på revives (seriöst, vad är grejen med att jag inte får några revives från Pokestopen längre?!). Därför är det väldigt bra att jag har en vän som förser mig med skavsårsplåster, eftersom jag nu har skavsår av Pokemonpromenerandet.

Sen hade jag tänkt göra köttbullar och makaroner till kvällsmat, men antingen har jag ätit upp köttbullarna vid något tidigare tillfälle och sedan glömt bort det, eller så har någon annan ätit upp dem medans jag flängt runt i Skåne och Uppland. Hursomhelst så fanns det inga köttbullar, och jag var alldeles för frusen och likgiltig för att rota fram något annat med proteiner i, så min kvällsmat bestod av makaroner med ketchup och en klick smör. Eller Pasta Rouge, som jag fick lära mig att det kan kallas den där gången för jättemånga år sedan när jag fullständigt tappade omdömet och läste nån antagligen självbiografisk chiclit av Sofis Mode-Sofi.

Vi skulle även kunna prata om att jag för att ytterligare spä på den kulinariska förvirringen åt havregrynsgröt till lunch. Med sirap, för äpplemoset hade möglat. [Infoga bild på sorgset djur här.]

Och som pricken över i:et toppade jag kvällsmaten med en halv Marabou till efterrätt, och istället för att ta en varm dusch efter Sportnytt (ja, jag kollar på Sportnytt varje kväll, ja, jag är själsligen hundra år gammal ibland) fastnade jag i horisontalläge i soffan och kollade på Youtubevideor så länge att jag tillslut gav upp tanken på att duscha, och borstade tänderna och gick och la mig istället. Jag borde ha tvättat håret i förrgår. Ledighet är inte bra för mig.

Så nu ligger jag hursomhelst här i mitt Hönshus, och bloggar om just ingenting. Och nu är klockan 00:48, så om åtta timmar kommer jag stämpla in på jobbet, eftersom jag alltid är kroniskt tre minuter försenad.

Något säger mig att jag inte kommer cykla till jobbet imorgon heller. Fan. Dethär med försäsongsträning går verkligen skitdåligt i år. Min försäsongsträning består till största delen av Pokemon GO. Aaaaaäääuh.

Gå och lägg mig!

(Jag ligger redan ner, men ja.. ni fattar. Sov, människa. Ääääuh.)

Hejs.

/H

En lång lång tid

Vad är tid egentligen?

Sedan 2009 kan jag nog räkna dagarna då jag varit schemalagd som servitris – om inte på ena handens fingrar så åtminstone på samtliga fingrar och tår. Men det här med att bära tallrikar är inget en glömmer i förstone, även om de flesta jag bär numera är i det halvfulla pre-potatis-stadiet.

Det kanske är för att pikétröjorna på Buhres är exakt likadana som de jag fick när jag började jobba i spring för tio år sedan, förutom den lilla fyrkantiga loggan på ena armen istället för de gräsliga namnskyltarna vi hade förr i tiden. Eller så är det bara för att ränna med tallrikar är något som jag liksom inne i ryggmärgen vet att jag kan. Även om jag inte riktigt i detalj kan redogöra för det som ligger på själva tallrikarna här

(case in point: farbror frågar om sillen kommer från trakten, varpå jag viftar lite vagt i riktning Hanöbukten och säger att jag är osäker på just den sillens exakta folkbokföringsadress men att den ”nog är därute nånstans”, och farbrorn skrattar)

så kan jag åtminstone ta dem från punkt A till punkt B. Med rätt bra snitthastighet dessutom. Och jag kommer på mig själv med att le. Inte serviceleendet, utan på riktigt. Det är som en liten knäpp del i min hjärna som blir glad när det blir bråttom, och blir glad när tallrikarna är skållheta och jag får kramp i vänsternäven för att de är elaka att greppa tre (sidospår – bär fyra här och imponera på kollegorna forever, typ) och blir glad av att stå i solen på uteserveringen i tio sekunder extra och bara njuta lite av att inte stå så förbannat stilla hela dagarna.

Jag misstänker att det är samma knäppdel i hjärnan som även blir glad av att skotta snö, men jag är inte säker.

Hursomhelst – det jag ville komma fram till var att jag, trots förvirringen som liksom hör till första dagen på ett jobb, fick en känsla av att vad bra jag är. Vad det inte känns som att jag inte gjort dethär på jättelänge. En liten energikick från det förflutna på något sätt. Från en måndag för nästan tio år sedan när jag ensam sprang ut med över trehundra tallrikar på gamla Laxbutiken (så många var det inte idag – långt ifrån) tillexempel, och fick massor av beröm. Ännu en gång blir det tydligt att restaurangvärlden är min jävla flytväst. Det är inte mycket annat jag kan säga att jag är bra på, men när folk jag jobbat med i bara några timmar kommer och säger att jag gör något bra, då är jag inte dummare än att jag tänker ta åt mig. Särskilt med det jobbrelaterade självförtroende som jag (inte) har numera.

Jag räddar inte världen en tallrik med varmrökt lax i taget. Men jag räddar nog mig själv litegrann. Och det är bra det med.

*sparkar Jante i arslet*

Men jag inser också att jag inte skulle vilja jobba därute hemma på Laxbutiken. För där får jag inte springa. Det är det som är det roliga. Vita dukar är inte viktigt, men att servera folk vid bordet, det är den där fåniga lilla detaljen som får mig att tycka att det är skoj. Att vara en statist i någons liv i tio sekunder. Det är så lagom på något vis. Och jag fattar att El Laxo inte är byggt för den sortens service, och jag håller hellre till inne i kallis därhemma av just den anledningen. Men helskotta vad det är kul med en liten tillbakablick ändå. Även om det är ett annat ställe, en annan kust och en annan version av mig själv. Det är liksom inte meningen att vingliga pensionärer ska bära ut sin mat till bordet själva.

Fotnot 1: Jag kommer ha jävulskt ont i fötterna imorgon.

Fotnot 2: Kan eventuellt ha lovat att jobba på onsdag också. Vissa saker förändras aldrig.

Fotnot 3: Varför är det så svårt att handskas med gubbslem på stående fot? Idag var det en som stod i vägen för mig i värsta ruschen, så jag nästan sprang in i honom och det var liksom inte mer med det. Men sen hejdar han mig typ fem minuter senare (när jag redan glömt att han stått ivägen) och bad om ursäkt, vilket ju är helt okej, men sen tyckte han att det var lämpligt att lägga till ”det gör ju ingenting när någon som är så söt som du springer in i en”, och jag blev så paff att jag jag bara ”jaha, ja” och gick därifrån. Fem sekunder senare inne i köket kom jag givetvis på att jag borde sagt något i stil med ”ursäkten godtagen, men om jag är söt eller inte är irrelevant i sammanhanget, och ganska nedvärderande av mig som yrkesperson”, men det är ju typiskt att hjärnan funkar dåligt på studs. Men gubbslem alltså. Avdelningen för sånt jag inte saknar när jag jobbar inne i köket. Söt? Jag?! Jag är en skräckinjagande feministisk krigarprinsessa med en magisk pikétröje-rustning! *STRIDSVRÅL*


TL;DR: Idag har jag jobbat som servitris. Det var nästan bara roligt.

Solvarma skogsstigar luktar så gott

Ledig dag och inte riktigt strandväder. Med andra ord en perfekt dag för att idka lite kvalitetstid tillsammans med Röda Faran III. (Det är alltså min cykel.)

Tanken var att jag skulle värma upp mig med att cykla ett varv genom Slättenskogen, och sedan dra bort till Ringsegård och utforska lite på Galarkullen, men jag råkade fastna litegrann. Extravarvet uppe bakom fotbollsplanen var liksom alldeles för roligt idag för att inte cyklas femtioelva gånger, vilket är en av fördelarna med småslingor på ett par hundra meter, att det går att göra sånt. Köra varv på varv och nöta teknik, pricka kurvorna och liksom absorbera farten.

Hög på livet. Hög på lukten av solvarm, barrig stig. Vad är det med att solvarm skog luktar så gott? Helt jäkla himmelskt. Vilket i sig kanske är en självmotsägelse – jäkla himmelskt – men skitsamma. Solvarm skog = lycklig Hedda.

Konsekvensen blev iallafall att jag kom fram till Ringsegård en och en halv timme senare och bra mycket tröttare än vad jag hade planerat, så det blev en fikapaus ganska så direkt, ungefär halvvägs uppför den sega, sandiga motlutan vid masten. Precis då passade det på att regna en skvätt, men jag var supervarm så det var mest skönt. Efter att jag hade inhalerat min medhavda Twix upptäckte jag att de väldigt upprymda humlorna (så många humlor!) på andra sidan stigen var upprymda av en anledning. Hallon! Så många hallon!

Det blev en lång fikapaus.

Sen öste jag på rätt bra för att köra på stigar som jag inte kan i minnet, men jag fick en känsla av att jag hade lite för kul och vågade lite för mycket, så efter kanske en timme vände jag hem. Bättre det än att köra lite till och krascha för att jag blivit för trött. Att bara nästan inte hinna bromsa innan en plötslig gärdesgård var alldeles lagom spännande, tack så mycket.

Cykla är väldigt roligt. Fast jag önskar lite att jag hade en cykelkompis, delad glädje är dubbel glädje och allt sånt. Undrar var jag skulle kunna hitta en sån.

Plus att jag nog skulle våga mer om jag cyklade med sällskap, för när jag kör själv är jag alltid lite försiktig för att det är besvärligt om jag skulle göra illa mig och vara mol allena ute i skogen.

Vardagslivsnjuteri

Halli hallå.

Igår fick vi igång snöslungan, och typ halva Pandapersonalen engagerades i projekt Skotta Rent Terrassen. Och i eftermiddags ägnade jag typ fyra timmar åt att medelst urusla redskap banka loss den is som blivit på själva gången förbi huset. Att terrassen fortfarande har ett lager av snö på sig är inte hela världen, men det är inte bra om det är is där fulla människor ska snava förbi inatt, särskilt inte som det börjat snöa igen. Is under snö är minst sagt förrädiskt.

Det om jobb.

Annars?

Häromdagen gick jag runt och slängde mig i snödrivor, och kilade förbi snötorget där några driftiga grabbar satt upp ett pvc-rör. Jag nöjde mig dock med att försöka ta mig ner för den lilla sluttningen utan att krascha (jag misslyckades) vilket var en tillräcklig utmaning eftersom jag dagen till ära (läs: jag orkade inte ta på mig pjäxor, de är jobbiga att gå i) plockat fram snowboarden.

Snöhög.

Snöhög.

Kyrkbacken – ovanligt o-isig.

Kyrkbacken – ovanligt o-isig.

Yay, puder!

Yay, puder!

Ingela passade på att ta ett åk nerför kyrkbacken/backen nedanför Tango. Snön var så djup att det liksom inte ens var någon idé att svänga. Själv insåg jag mina snöbräderelaterade begränsningar och nöjde mig med att ta kort.

Idag inledde jag dagen med att tillsammans med Andreas knata upp till vattenreservoaren uppe vid lavinstaketen igen. Utan skidor, vilket jag nästan ångrade när vi kom upp och jag såg spåren som några andra typer gjort i slalombacken. Nåväl, vintern är lång. Efter den nätta promenaden med typ hundra meters höjdskillnad gick vi till Panda och satte oss på terrassen för lite livsnjuteri. Snackade med förbipasserande nyanlända småttingar, gosade med en hund som eventuellt egentligen är en varg, käkade Pain Chocolat, ni vet. Göttade.

Andreas bland berg #1

Andreas bland berg #1

Berg. Med snö på. (Detta är Mycket Viktigt.)

Berg. Med snö på. (Detta är Mycket Viktigt.)

Andreas och berg #2.

Andreas och berg #2.

Det är såhär det ska se ut.

Det är såhär det ska se ut.

Andreas på en väldigt fin terrass.

Andreas på en väldigt fin terrass.

Valle och några bummargrabbar spelade rundpingis/beerpong/ölpingis/oklart, precis sådär som en gör när det är försäsong och solen skiner.

Ett bättre pingisbord.

Ett bättre pingisbord.

Övning inför kvällens ölpongsturnering.

Övning inför kvällens ölpongsturnering.

Ölpingis?

Ölpingis?

Je ne comprends pas.

Je ne comprends pas.

Valle chillar järnet i motljuset.

Valle chillar järnet i motljuset.

Sedan skrev jag på jobbkontrakt (vuxenpoäng!) och fick därefter den lysande idén att hajka upp i Plein Sud tillsammans med Ingela.

För det första är min kondis ett skämt. För det andra är jag inte alls tillräckligt bra på att åka snowboard för att kunna hantera ett underlag bestående av uppfräst och påfrusen men inte pistad snö, toppad med konstsnö som egentligen mest uppför sig som is. Det var med andra ord typ lika svettigt att ta mig ner som upp. Och som om inte det vore nog dök det upp pistmaskiner mitt i alltihopa, och en kort stund var vi oroliga att antingen bli pistmaskinsmos eller utskällda. Lyckligvis slapp vi bägge delar.

Och det bör sägas, och kan förmodligen användas som någon sorts bevis för hur knäpp jag är, att trots det risiga underlaget var dagens lilla exkursion definitivt lyckoframkallande. Det är kul. Även skrovel på snowboard är kul. (Glömde dock att ta bilder.. men det är väl kanske lika bra det.)

Men vet ni vad – imorgon öppnar Peclet och Cascades. På riktigt.

Hejdå skravel, hej pist.

Och hej skidorna. Det är nog dags att jag plockar fram dem nu. Jag har som demoner förankrade kring dem, känns det som, men jag ska ta tag i det. Jag är bättre än demonerna, jag tänker inte låta det kännas avigt.

Nu ska jag sova, liftkortskassan öppnar om åtta timmar!!

Beach 2016, här kommer jag

Det började snöa natten till igår.

Eller rättare sagt – det började med att regna. Min promenad tillbaka upp genom byn efter att ha parkerat Winston i P2-garaget (det som ligger längst ner och därför erbjuder rabatt på parkering för säsongare) var en blöt historia. Frysgränsen låg ungefär i höjd med Panda, även om det var lite sisådär med huruvida snön faktiskt la sig eller bara upplöstes vid landning.

Lyckligtvis blev det kallt, och med undantag för några timmar mitt på dagen igår har det snöat oavbrutet i ett och ett halvt dygn.

Föga förvånande att jag vaknade med träningsvärk imorse, med andra ord.

Och då har jag ändå bara skottat rent möblerna, samt en gång förbi Panda. Själva terrassen har jag sparat i väntan på bättre tider, det vill säga att minst en av två händelser inträffar: att macken bestämmer sig för att dissa konceptet ”helg” och öppna så jag kan köpa bensin till snöslungan och/eller att det slutar snöa på riktigt.

Förövrigt finner jag det väldigt underhållande att snöslungan tydligen inte uppskattar att vistas utomhus. En kan ju tycka att den borde vara anpassad för snö och minusgrader, men tydligen vill den helst vara inne i ett garage när den inte används. Så det återstår väl att se huruvida den alls kommer starta.

Uppskattningsvis hade det igårkväll kommit 60 centimeter snö i byn. Givetvis uppmätt enligt den vetenskapliga metoden ”ställ mig i en snödriva och se hur långt jag sjunker ner”. Återkommer senare med rapport om hur mycket mer det har kommit sedan dess, men en sak är säker – av min träningsvärk att döma är snöskottning ett väldigt bra komplement till skidåkning. Rygg, axlar, armar och mage är lite stela idag. Hejdå spagettiarmarna med andra ord.

I övrigt har jag inte så mycket mer att säga. Jo, mina jättevarma vinterkängor är förmodligen det bästa köpet jag gjort på mycket länge.

Peas!

/H