Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: foto (sida 1 av 7)

Stenshuvud i duggregn

I torsdags var jag alltså ledig, och ursprungsplanen (att utforska Österlen medelst cykel) skrotades på grund av väldigt blåsigt och hotfulla regnmoln. Istället blev det en promenad tur och retur Stenshuvud, en nätt liten exkursion på sisådär fyra timmar. Det var väldigt trevligt, men lagom till att jag nådde själva nationalparken slutade regnmolnen att bara vara hotfulla, och gjorde istället slag i saken i form av strilande duggregn.

Eftersom själva promenaden upp till toppen till största delen är i skog märkte jag inte av det så mycket, utan gick och filurade och fotograferade träd, men när jag kom upp på huvudet blåste det halv orkan. Åtminstone kändes det så. Det var häftigt, jag kunde liksom se hur regnet piskades fram i sjok ut mot havet (rak frånlandsvind och oväder – en främmande, fascinerande företeelse för en hallänning), och bortsett från vätan så var utsikten väldigt fin med alla olika nyanser av höst. Dock var det som sagt väldigt blött, så jag retirerade ner i skogen ganska raskt.

Där hade jag två val – gå tillbaka typ samma väg som jag kom, eller runda hela rullstenskullen på havssidan. Jag valde det senare, mest för att kartan visade att det fanns ett fik en bit bort i den riktningen.

Om fiket var stängt när jag kom dit? Givetvis.

Om regnet tilltog ungefär samtidigt? Jadå.

Om jag ändå fortsatte på inslagen väg? Jepp.

Jag är faktiskt nöjd med det beslutet, för annars hade jag inte fått se Stenshuvud nerifrån stranden, och där var jättefint, men stigen var i knöggligaste laget eftersom stenarna var blöta av regnet och ungefär samtidigt som jag började bli riktigt trött så konfronterades jag av en samling kor. Ni vet hur det är – efter att ha passerat x antal kogrindar med tillhörande varningsskyltar utan att se några större djur än ekorrar så drar en helt enkelt slutsatsen att djuren är någon annanstans.

Icke.

Korna var i högsta grad där, och allihopa var påväg rakt mot mig längs stigen. Eftersom jag var ensam och ingen visste att jag var ute på promenad (i skogen kan ingen höra dig skrika, typ) valde jag, efter att ha stirrat på korna en stund och det enda som hände var att de fortsatte traska rakt mot mig, att göra en nittiograders riktningsförändring åt höger.

Det vill säga – jag trasslade mig igenom ett hallonsnår modell större och klättrade över några föredetta träd för att komma ner till vattnet och gå längs vattenbrynet tills jag kom till slutet av kostängslet alternativt någon form av civilisation. Det låter ganska enkelt. Det var det inte. Det var en orgie i hala och halare stenar modell större så det var klättrigt och tog tid men tillslut var jag förbi det satans kostängslet och när jag kom fram till slutet av nationalparken var jag supertrött, men det fanns liksom inget annat att göra än att traska vidare tre kilometer till i blåsten.

När jag kom fram till byn fattade jag det kloka beslutet att gå och handla direkt, för hade jag gått hem och pausat innan jag gick till ICA hade jag aldrig kommit iväg till ICA sedan.

På det hela taget var det en trevlig dag, även om regnbyxor och bättre skor hade varit att föredra.

(Klicka på bilderna så blir dom större.)

Kivik

kivik01

kivik02

kivik03

Några bilder som jag knäppte innan jag gick till jobbet häromdagen. Bland annat på årets äppeltavla.

Idag har jag fotat betydligt mer, men jag är rätt trött så de bilderna får jag fixa klart någon annan dag.

Jag gillar att fota berg

angelika

Avdelningen för ”jag avreagerar mig och min depp med att redigera bilder som jag glömt bort att redigera”. Här är en på Angelika från den här dagen. Och här nedanför är ett gäng på Chaviereglaciären och Pointe de Bouchet som jag tog samma dag.

col04 col03 col02 col01

Ibland önskar jag att jag hade fått vara med på den tiden när det var sommarskidåkning däruppe, och uppe på Peclet. Ibland, typ jämt.

PS. De två mittersta hade jag nog tänkt att slå ihop till en panoramabild när jag tänker efter. Nåväl, det får bli vid ett senare tillfälle.

En dag i Frysen

Jag tror det var i onsdags, det borde ha varit i onsdags för jag var trött och oinspirerad på morgonen, och det hade fjantsnöat litegrann dagen innan men inget speciellt, och jag hade varit trött då med men sent omsider släpat mig ut för några även med mina mått instabila snowboardåk på eftermiddagen. Så jo, det måste ha varit i onsdags.

Det var kallt satan, för detta tilldrog sig innan den relativa värmen (läs: nollgradigt) drog in över oss. Och som tur var hade Angelika lite högre energi- och ambitionsnivåer än jag, och tjatade med mig upp till Thorens-funitelen, en lift som jag överväger att börja kalla för Turboliften, för helsike vilken fart den har.

Mina ambitionsnivåer låg förövrigt någonstans kring ”kan vi inte åka bort till Menuires och Saint Martin och slöåka pist”.

Jag är glad att jag gav vika i beslutsfattandet.

Nu vet jag inte hur insatta ni, mina kära läsare, är i Val Thorens övergripande topografi, men mellan liften som kallas ”Frysen” och nyss nämnda eventuellt raketmotordrivna funitel ligger ett område som på det stora hela inte har några markerade nedfarter. Allra överst ligger Pointe de Thorens, en fin typ pyramidformad topp som av allt att döma hade ett finger med i spelet när skidområdet skulle få sitt namn. Under den återfinns en liten, och precis som de flesta andra av sin art krympande, glaciär, som eftersom världen är en oerhört fantasifull plats heter Glacier de Thorens. Logiskt så det förslår. Och nedanför glaciären finns ett brett område som är genomkorsat av små klippband och krön. Lite krasst räknat så finns det sex möjliga vägval att skråa sig till där, slarvigt numrerade vänsterifrån Frysenliften sett. Vi kallar dem Col 1 till och med 6, eftersom Frysen egentligen heter Col (efter passet den går upp i, som på grund av samma infall av logik/antifantasi givetvis heter Col de Thorens).

Som den sidospårens mästare jag är vill jag bara passa på att nämna att i den mörka forntiden (läs: innan vintern 2012) krävdes det en hel del knatande, sidklivande och skråande för att komma åt de högre numrerade vägarna nerför Col, då de enda vägarna dit var antingen långskrå från Col och sedan knata snett uppåt, eller att hajka så långt upp en bara orkade från Portette. Numera finns den lilla raketfunitelen, så nu är det inte lika omständligt. Det ska dock sägas att jag är lite skeptisk till utvecklingen – liftburet leder ju som ni alla säkert vet till snabbare uppkört och en inte helt oansenlig mängd muppar som egentligen inte har i lavinterräng att göra  som plötsligt får det mycket lättare att ta sig dit, och allt det där. Ja, ni vet. Skitsamma.

Vi trängde in oss i Turboliften tillsammans med femtioelva danska turister och två franska brädåkare, och sedan lämnade vi alla dem därhän och skapade ett stakspår rakt ut i kallsnön.

Om jag någonsin skulle få för mig att bli vykortsfotograf är stakspåret ut mot bortre Col en av platserna jag skulle bege mig till, helt klart. Västsidan av Peclet, med alla dess snorbranta coulouirer ligger smack-bang i bakgrunden, och vill man går det att ta bilder där varken liftar eller backar syns. Det är sådär lite hjärtskärande att stå där, i nästantystnad och bara iaktta en stund. Och det var väldigt trevligt, för vi hade inga som följde efter oss, så vi hann som kolla och fundera och se efter riktigt ordentligt hur snön hade fallit, hur vinden hade flyttat runt snön och vad som var sten, gamla spår och en lavinrest från tidigare. Jag försöker alltid kolla och tänka efter, men det är lite extra gött att faktiskt stå och resonera kring det ett långt tag.

Och det är grädde på moset när en får svänga runt i kallsnö efter avslutat funderande.

Vi hängde kvar i Colsexan tre eller fyra varv har jag för mig, men sista vändan fick vi sällskap av några otåliga ryggsäckslösa personer, och jag tog en högre linje sista biten och där var snön sluffig och lät inte alls förtroendeingivande, så vi rörde oss vidare.

Mittenåken var inte riktigt någon idé, mest för att insteget till det skråspår en behöver ta för att komma dit var helt stenigt och oåkbart, så vi åkte varv i botten av Ettan istället. Där lutar inte så mycket, så vi roade oss med att lägga Snowroller-åttor rakt i fallinjen jämte liften, vilket också är svinkul. Egentligen är Col rätt segt att åka varv i, för efter avslutat åk är det Genepibacken hela vägen ner till Kylen igen, och sammanlagt typ en kvarts liftåkande i tilltagande kyla innan en är uppe, men det var bra snö och då är det värt. Det är nog lite så jag prioriterar – hellre bra snö än brant och klurigt, även om brant och klurigt också är kul ibland.

Sista vändan tog vi ett högre spår ut i fluffet, precis under kanten på glaciären, och dundrade ut i flackpudret med högre fart än innan. Surfsvängar med frivillig bakvikt när det är som bäst alltså. Det tog säkert två timmar innan känseln helt hade återvänt till mina fötter efter alla de vändorna i Frysen, men det var det banne mig värt.

Ännu en dag med noll förväntningar som slutade i heldag och flin modell större. Bara en sån sak som att lunchen bestod av varsin Pain Chocolat (stelfrusen!) i liften klockan kvart över två talar sitt tydliga språk. Tusen tummar upp.

Det fantastiska i att inte förvänta sig

Det är klart att all snö som fallit får ett frö av förväntan och förhoppning att gro i skidåkarsjälen. Konstigt vore det annars.

Samtidigt är försiktighetsdelen av hjärnan å sin sida på helspänn, tänker på snölager och hur mycket det egentligen har blåst uppe på berget och hemska rapporter från andra orter i regionen där inga skyddsänglar i världen varit nog.

Jag tar det försiktigt, är väl ett bra sätt att sammanfatta det på, även om det aldrig finns något som är hundra procent tryggt så gör jag mitt bästa för att tänka efter före. För jag tycker så mycket om skidåkning att jag vill syssla med det i många år till – inget puderåk i världen är värt att dö för.

Kontentan av detta resulterade i förrgår i att jag, Angelika och Ingela struntade i allt vad stora och långa åk hette och körde varv i Deux Lacs, där det inte var brant eller vindpinat nog att kännas läskigt. Ibland går det att finna kvalitet även i kombination med kvantitet, för i den korta liften hinns det med många rundor, och när snön flyger upp kring höfterna finns det som inga skäl för mig att kolla med avund bort mot dårarna som for nerför Boismint-väggen. Tvärtom, med tanke på de tre laviner som gick där under fredagsmorgonen.

(Jag vet inte om de var spontansläpp, pistörernas verk eller orsakade av åkare, men jag har inte hört något om olyckor så förhoppningsvis var det inte det senare.)

En bättre liftutsikt. Foto: Angelika Andersson

En bättre liftutsikt.
Foto: Angelika Andersson

Efter ett tag tog vi en vända upp på ett mycket blåsigt och vindpinat Grand Fond – sikten var förskräcklig och det i kombination med femtioelva vinddrivor i pisten, den ena osynligare än den andra, fick oss att omgående förflytta oss tillbaka till mer låglänta sluttningar.

Och det är ibland såna slumpbeslut som blir så satans bra.

Flygfältet, detta korta och i förhållande till mängden skrå/stakning som krävs alltsomoftast rätt ovärda åk, var precis rätt plats i tillvaron. Rätt lutning, knä-lårdjup nästan obegripligt krispig kallsnö, roliga små krön att lägga långa snö-i-ansiktet-surfa-i-oändligheten-svängar över, och förhållandevis lite folk.

Solen kom fram, vi körde varv på varv tills mina stelfrusna fötter inte klarade längre, och efter en stunds upptining i värmestugan under Caron körde vi lite till.

Senast jag hade så genuint bra åkning på flygfältet var i början av säsongen 10/11 (innan den oändliga snötorkan började), med Martin Browall och Fredrik Lind. Det var tider det, men i förrgår var ännu bättre. Förmodligen en kombination av hur mycket bättre jag är på att åka nu och hur mycket bättre snön var.

Men det här med att vi åkte ut där egentligen bara på väg förbi ner mot Moutiere utan några större förhoppningar på något bättre än mjuk pist, och kom hem med pudertrötta ben och leenden som inte gick att skruva ner.. livet är bra fint ibland alltså.

Ni vet ibland när det mesta bara klaffar.. typ så.

Ni vet ibland när det mesta bara klaffar.. typ så.

Tröttheten satte sig dock i hela kroppen tillslut, så efter mitt diskpass på kvällen gick jag raka vägen hem utan en tanke på att möta upp folket som firade Teddans tjugoårsdag. Rykten säger dock att det var bra fest, haha.

Igår skottade jag (med hjälp av Ingela och Elin, tack så jättejättemycket!) terrass i sammanlagt sju och en halv timme, och åkte skidor i ungefär en. Det var orimligt kallt, och blåste så mycket motvind uppe i Kylen att jag fick staka i nerförsbacke vissa partier. Elin höll på att förfrysa näsan och man såg inte ett jota, så skideftermiddagen blev inte så lång.

Flatljus och djupsnö.

Flatljus och djupsnö.

Idag var sikten ungefär lika dålig som tidigare, men det blåste mindre som tur var. Jag och Angelika ägnade en lång stund åt att spåra upp det tokdjupa snöfältet jämte Cascades, och efter det köra ett par vändor i Deux Lacs, men även om det var mindre frostigt idag låg termometern ändå stadigt kring 15 minus, så vid ett bestämde mina fötter att det fick vara nog. Klokt av fötterna att säga ifrån, och klokt av mig att lyssna på dem med.

Eh.. vad mer? Inte så mycket, så jag tar och rundar av med lite fler bilder. Några av dem har ni säkert redan sett på Facebook men skitsamma.

Nöjd. Foto: Angelika Andersson

Nöjd.
Foto: Angelika Andersson

Sådär bra ljus, betydligt bättre snö. Foto: Angelika Andersson

Sådär bra ljus, betydligt bättre snö.
Foto: Angelika Andersson

Val Thorens beter sig som Japan ibland.

Val Thorens beter sig som Japan ibland.

Det är något visst med att dundra ut i barnbacken efter att ha plöjt lårdjup nysnö rakt under en lift. Foto: Angelika Andersson

Det är något visst med att dundra ut i barnbacken efter att ha plöjt lårdjup nysnö rakt under en lift.
Foto: Angelika Andersson

Fluff, fluff, fluff.

Fluff, fluff, fluff.

Peas!

/H

Ögonblick

Jag har varit ungefär lika bra på att fota som att skriva det senaste, men här är iallafall ett gäng bilder från de senaste veckorna.

Andreas.

Andreas.

Bob, Ingela och Hanna i dimman vid Portette.

Bob, Ingela och Hanna i dimman vid Portette en av de första dagarna med snö.

Hanna och en omedveten linslus i form av Sara.

Hanna och en omedveten linslus i form av Sara.

En något suddig Teddan.

En något suddig Teddan. Kontentan av temperaturskillnaden mellan ute och inne.

Val Thorens. Det är såhär det ska se ut.

Val Thorens i blekblått januariljus. Det är såhär det ska se ut.

Bildpost #1

Eftersom vädret har varit som det varit har det inte blivit så många bilder tagna. Bara mobilbilder på solsken och fikor och annat mys. De få gångerna kameran gått varm har det istället varit natt. Här är några av dem. Förhoppningsvis blir nästa bildpost lite med snöfylld.

pandaparty

Pandaparty med brittiska studenter.

HCB_2189

Tillbakakastning till vinterns första ölpongturnering med en bild på DJ-Simon.

sara

En lugn kväll när Sara slängde flaskor omkring sig.

centipede

En mindre lugn kväll ur fågelperspektiv.

stars

Utomhus är det alltid lugnt. Och nästa gång ska jag göra rent linsen innan jag tar nattbilder.

Vardagslivsnjuteri

Halli hallå.

Igår fick vi igång snöslungan, och typ halva Pandapersonalen engagerades i projekt Skotta Rent Terrassen. Och i eftermiddags ägnade jag typ fyra timmar åt att medelst urusla redskap banka loss den is som blivit på själva gången förbi huset. Att terrassen fortfarande har ett lager av snö på sig är inte hela världen, men det är inte bra om det är is där fulla människor ska snava förbi inatt, särskilt inte som det börjat snöa igen. Is under snö är minst sagt förrädiskt.

Det om jobb.

Annars?

Häromdagen gick jag runt och slängde mig i snödrivor, och kilade förbi snötorget där några driftiga grabbar satt upp ett pvc-rör. Jag nöjde mig dock med att försöka ta mig ner för den lilla sluttningen utan att krascha (jag misslyckades) vilket var en tillräcklig utmaning eftersom jag dagen till ära (läs: jag orkade inte ta på mig pjäxor, de är jobbiga att gå i) plockat fram snowboarden.

Snöhög.

Snöhög.

Kyrkbacken – ovanligt o-isig.

Kyrkbacken – ovanligt o-isig.

Yay, puder!

Yay, puder!

Ingela passade på att ta ett åk nerför kyrkbacken/backen nedanför Tango. Snön var så djup att det liksom inte ens var någon idé att svänga. Själv insåg jag mina snöbräderelaterade begränsningar och nöjde mig med att ta kort.

Idag inledde jag dagen med att tillsammans med Andreas knata upp till vattenreservoaren uppe vid lavinstaketen igen. Utan skidor, vilket jag nästan ångrade när vi kom upp och jag såg spåren som några andra typer gjort i slalombacken. Nåväl, vintern är lång. Efter den nätta promenaden med typ hundra meters höjdskillnad gick vi till Panda och satte oss på terrassen för lite livsnjuteri. Snackade med förbipasserande nyanlända småttingar, gosade med en hund som eventuellt egentligen är en varg, käkade Pain Chocolat, ni vet. Göttade.

Andreas bland berg #1

Andreas bland berg #1

Berg. Med snö på. (Detta är Mycket Viktigt.)

Berg. Med snö på. (Detta är Mycket Viktigt.)

Andreas och berg #2.

Andreas och berg #2.

Det är såhär det ska se ut.

Det är såhär det ska se ut.

Andreas på en väldigt fin terrass.

Andreas på en väldigt fin terrass.

Valle och några bummargrabbar spelade rundpingis/beerpong/ölpingis/oklart, precis sådär som en gör när det är försäsong och solen skiner.

Ett bättre pingisbord.

Ett bättre pingisbord.

Övning inför kvällens ölpongsturnering.

Övning inför kvällens ölpongsturnering.

Ölpingis?

Ölpingis?

Je ne comprends pas.

Je ne comprends pas.

Valle chillar järnet i motljuset.

Valle chillar järnet i motljuset.

Sedan skrev jag på jobbkontrakt (vuxenpoäng!) och fick därefter den lysande idén att hajka upp i Plein Sud tillsammans med Ingela.

För det första är min kondis ett skämt. För det andra är jag inte alls tillräckligt bra på att åka snowboard för att kunna hantera ett underlag bestående av uppfräst och påfrusen men inte pistad snö, toppad med konstsnö som egentligen mest uppför sig som is. Det var med andra ord typ lika svettigt att ta mig ner som upp. Och som om inte det vore nog dök det upp pistmaskiner mitt i alltihopa, och en kort stund var vi oroliga att antingen bli pistmaskinsmos eller utskällda. Lyckligvis slapp vi bägge delar.

Och det bör sägas, och kan förmodligen användas som någon sorts bevis för hur knäpp jag är, att trots det risiga underlaget var dagens lilla exkursion definitivt lyckoframkallande. Det är kul. Även skrovel på snowboard är kul. (Glömde dock att ta bilder.. men det är väl kanske lika bra det.)

Men vet ni vad – imorgon öppnar Peclet och Cascades. På riktigt.

Hejdå skravel, hej pist.

Och hej skidorna. Det är nog dags att jag plockar fram dem nu. Jag har som demoner förankrade kring dem, känns det som, men jag ska ta tag i det. Jag är bättre än demonerna, jag tänker inte låta det kännas avigt.

Nu ska jag sova, liftkortskassan öppnar om åtta timmar!!

En bättre promenad

Lite bilder från i onsdags när jag gick till Les Menuires..

Knallsol som plåster på snöbristen.

Knallsol som plåster på snöbristen.

Jag följde snöskostigen som går nedanför Pulverimetern.

Jag följde snöskostigen som går nedanför Pulverimetern.

Stel selfie. Stelfie?

Stel selfie. Stelfie?

Många bäckar små rinner över stigen.

Många bäckar små rinner över stigen.

Det kom målln. Hå!

Det kom målln. Hå!

En växt som påminner om den där stora IKEA-taklampan som så många har. Fast egentligen är det nog lampan som påminner om växten, inte tvärtom.

En växt som påminner om den där stora IKEA-taklampan som så många har. Fast egentligen är det nog lampan som påminner om växten, inte tvärtom.

Promenadstig.

Promenadstig.

Mer målln.

Mer målln.

Precis innan jag var tillbaka i byn mötte jag två killar och en hund.

Precis innan jag var tillbaka i byn mötte jag två killar och en hund.

Älskade månlandskap

Ungefär ett dygn efter att jag hämtat upp Robban på Sturup rullade vi in i Val Thorens. Resan ner flöt på som den skulle, och innehöll givetvis viktigheter som obligatorisk schnitzelmåltid på Danmarksfärjan och stunder av stor trötthet. Eftersom vi är kloka människor resulterade det senare i två omgångar av ”sitta och sova i bilen på parkeringsplats”, en batteriladdningsform som faktiskt var helt okej.

Autobahn är autobahn är autobahn, i början regnade det ganska ihärdigt, vilket inte gjorde det mindre tröttande, men jag är väldigt glad att jag tog sista körpasset, från strax innan Geneve och fram till Val Thorens.

Varför då, undrar ni? Jo, för att Autoroute de Haute-Savoie mjukt slingrar sig fram mellan allt högre berg, och för att riktningen vi körde dessutom råkar ha en soluppgång smack bang i synfältet. Addera en gnutta morgondis och förvånansvärt uthärdligt låtutbud på de franska radiokanalerna och ni förstår säkert att jag, trots hunger, sömnbrist och alldeles för lång tid sedan senaste kisspaus hade en ganska trevlig stund där innan slutmålet var nått.

Suddig mobilbild men klart godkänd utsikt på N90 söder om Albertville.

Suddig mobilbild men klart godkänd utsikt på N90 söder om Albertville.

HCB_1941

Väl framme fortsatte dagen i ett behagligt tempo. Lasta ur Robbans grejer vid Neves där han bor, lasta ur mina egna vid Serac, och packa upp allt. Jag delar en ganska lustig lya med Andreas, som jag känner sen innan (tack vare det gigantiska sociala nätverk som utgörs av folk som på ett eller annat sätt har jobbat åt Rollin’Snow), men själva lägenheten får nog ett eget inlägg när jag tagit några bilder på den. Mysig iallafall, gott om spejs och Andreas är hur trevlig som helst så det känns svinbra.

Dessutom tog jag tillfället i akt och presenterade mig ordentligt för husets gardien (vaktmästare, typ), Pascal, och kämpade mig till och med igenom en konversation på (från min sida) ytterst stapplig franska. Så nu tycker Pascal förhoppningsvis att jag är en trevlig prick, det verkar så för han ägnade stort tålamod åt att förklara att ménager betyder flytta in eller ut beroende på vilket ord man säger före. Förrförra vintern när jag försökte bära upp skidor till lägenheten vi bodde i då tyckte han inte alls om mig, men det verkar han ha glömt som tur är.

HCB_1930

Efter en tur till Carrefour, som är den hittills enda öppna mataffären packade jag ryggsäcken och gav mig ut på upptäcktsfärd. Jag har förvisso redan tillbringat över ett år här i byn om en räknar det totala antalet dagar, men dessa dagar har som bekant varit koncentrerade till vinterhalvåret. Alltså knallade jag uppför grusvägen och sedermera stigen upp till Plein Sud, och besteg den lilla kam av branta kullar som ligger till liftåkarens vänster, snett nedanför timglasrännan. Apropå rännan så är underlaget i den i det närmaste hajfritt, fram tills att den flackar ut. Bra information inför kommande bravader.

Vad jag fann var utsikt, ett alldeles bedårande guldigt höstljus och ett allteftersom eftermiddagen led tilltagande dis, som färgade topparna längs nordsidan vagt blå. Jag passade även på att förtära vinterns första Pain Chocolat, sittandes på en av de trätrallar som täcker delar av bäcken som rinner ner i Plein Sud-backen. Såg tyvärr inga marmotter, de kanske redan har gått i ide, men jag såg marmottbajs, så de existerar iallafall.

Därefter knatade jag vidare bort till vattenreservoaren som ligger ovanför slalombacken. Utsikten var fin, men jag belv sjukt trött i benen. Vid lavinstaketen växte det violer, och det var säkert tio grader varmt i solen. Hur gött som helst.

Det är liksom ingen idé att stressa upp mig. Snön kommer, förmodligen redan om några dagar, och även om det såklart är trist att de fått flytta på öppningsdatumet till den 28:e så tänker jag att ”jaha, då får jag en vecka i lite lugnare tempo för att komma i ordning med allt”. Det är inte värre än så.

Jag befinner mig i en sågspånsdoftande månbas som ekar av hammarslag, borrmaskiner och betongblandare. Idag ska jag undersöka om någon av sportaffärerna öppnat så pass att det går att köpa valla, och sedan kanske jag tar en promenad längs berget bort mot Les Menuires för att se hur det går med den nya backen de har byggt där.

Livet, är ganska bra just nu.

Klicka på bilderna här nedanför om du vill se dem större..