Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: hemmaplan (sida 1 av 16)

Bam Bam Cham

Efter att exakt ingenting hade hänt på ett jäkla tag (tack covid för det) så drog livet iväg i tvåhundra knyck för snart en månad sedan. Plötsligt var Jamies bil lagad, stugan städad och jag tillbaka i Val Thorens för en kort stund (läs: fyra dagar).

Och lagom tills att jag var påväg därifrån för vidare färd norröver dök det upp trådar att dra i med ett jobb i Chamonix i andra änden. Så det blev Sverigevistelse i turbofart – en vecka hos mormor, med storstäd och midsommar och mys (och inledningen på en rätt jobbig värmebölja), sen några dagar i Stockholm där jag bland annat rastade en minimänniska på ett öde pendeltåg, och fick konstaterat att johodå, jag har haft corona och nu har jag antikroppar, efter det tillbaka till Falkenberg där jag lyckades pricka ett par fantastiska stranddagar, åt massor av glass, och cyklade fem mil i hällregn. Sen innan jag visste ordet av rullade jag på en färja mellan Sverige och Tyskland igen.

I sann turbofarts-restaurang-anda började jag jobba femton timmar efter att jag kom fram till Chamonix, och nu såhär tio dagar senare börjar jag känna mig relativt acklimatiserad. Ska förmodligen ta en tur till Val Thorens när jag är ledig i början av nästa vecka, för att hämta hit min mountainbike och lite annat krafs som jag lämnade där. Men än så länge har jag klarat mig bra med landsvägscykeln – gårdagens stora kraftprov var att cykla till Vaudagne, och sen vända och köra hela vägen upp till Le Tour och hem igen. Jag hade lyckligen förträngt hur äckligt brant och seg den sista kilometern eller så är, så min värdighet fick sig en rejäl knäck, i kombination med att jag fick användning för den där största klingan bak som jag var så nöjd över att ha slutat använda de sista veckorna i Les Menuires.

Håhå jaja.

Som tur var var det köttbullar med mos och gräddsås och lingon till dagens på jobbet sen, så jag fyllde på energidepåerna ordentligt och i (för att vara jag) rasande fart innan jag tog en tupplur och snubblade tillbaka till jobbet för att lagom yrvaken påbörja kvällens arbetspass.

Idag vaknade jag onödigt tidigt, men det spöregnar och jag tänker göra exakt ingenting fram tills att jag börjar jobba, så det är okej ändå på något vis. Skönt med lite svalka efter de senaste dagarnas ”den verkliga temperaturen är 5-10 grader högre än vad Yr-appen påstår”. Kan lugnt konstatera att jag har druckit kopiösa mängder vatten (och Orangina) på jobbet. Det är så härligt att tillbringa många timmar i sträck i en miljö som kräver långbyxor men är så varm att det går att vrida ur nämnda långbyxor vid jobbpassets slut. Nej, men på riktigt, det är himla gött att jobba igen – jag uppskattar min fritid mycket mer när jag inte har obegränsat av den. Faktiskt. Jag börjar långsamt komma in i någon sorts rutiner. Någorlunda.

På tal om det så borde jag äta frukost.

Pusshej!

/H

Hemester

Rubriken är möjligen en smula missvisande, eftersom jag inte riktigt har något hem alls om en ska vara petig, men i brist på officiella ställen att kalla hem så kommer ändå ”min” pluttlägenhet i Val Thorens bra nära. Och det är så avslappnande att komma hit, även om vädret igår visade sig från sin allra minst charmiga sida. (Ja, det kan vara ocharmigt med snöfall, tro det eller ej.)

Att jag ens är här beror på logistik – jag ska på skidlärarutbildning i Österrike om några veckor och behöver helt enkelt hämta mina skidor och pjäxor. Och eftersom jag känner mig själv väl så vet jag att min kropp och knopp efter två kvällar av brötigt jobb till sent på natten mår bra av lite paus så därför bestämde jag mig för att stanna över natten. Det är fullt görbart att köra fram och tillbaka mellan Chamonix och Val Thorens på en dag, men det är så mycket skönare att bara stanna upp lite, koka pasta och somna i något som nästan men inte riktigt är min egen säng. Plus att här är så tyst. Jag gillar verkligen lyan jag har bott i i Cham, men det går en rejält trafikerad gata utanför fönstret där, och det ha varit billjud konstant i en månad (stängt fönster hjälper inte eftersom fransoser och treglasfönster är en totalt främmande kombination). Det enda jag hör här är mig själv, och de två gångerna sedan igårkväll som någon i huset åkt hiss till denhär våningen. Rofyllt.

Sen får en ha överseende med att det är svinkallt både inomhus och utomhus (fast inomhus börjar ta sig nu efter en natt med elementet på fullt ös) och att dimman och det snöblandade regnet när jag kom igår, i kombination med en nästintill öde by verkligen får det att kännas som en spökstad. Spökby. Om tre månader är det nyårsvecka och fullsmockat med veckisar här, det är svårt att tänka sig nu.

Hursomhelst, jag har sovit som en stock, och nu ska jag snart kravla mig ut från under täcket (drar mig för det eftersom det som sagt är lite kallt), äta gröt, valla mina skidor eftersom de fick vad de tålde av glaciärsnön på Grande Motte i somras, kanske ta en liten promenad och betrakta snön (snön!), och sedan köra tillbaka till Chamonix.

Därifrån blir nästa destination norrut, med start imorgon. Hej och hå.

PS. Vägbyggena upp från Moutiers har fortsatt in absurdum i sommar. Nu är det bara tre-fyra ställen kvar som är lite smårackliga. Min magkänsla säger väldigt tydligt att det kommer gå en Tour de France-etapp upp hit nästa sommar. Nog för att vägen tog mycket stryk i vintras, men jämfört med tillexempel vägen upp till Tignes så var den ändå redan bättre, och där har de inte reparerat i närheten av såhär mycket (för att jämföra med en liknande högbelastad bergsväg). Nåväl, den 25 oktober vet vi om jag har rätt..
Dessutom vore det exakt 25 år sedan sist, och en ska inte underskatta cykelmänniskors förkärlek till sådana detaljer. Frågan är bara vad det skulle kunna bli för en etapp – denhär stigningen är ju inte psykobrant eller så, men vansinnigt lång, så en kan anta att de vill ha något annat utslagsgivande monster före. Eftersom Roselend var med i år och Isèran är för snarlikt och lite för långt bort (läs: för lång plattsträcka emellan respektive uppförsbacke) så känns Col de la Madeleine ganska givet, antagligen med ytterligare en rejäl stigning före det. Alternativt att de kommer från typ Saisies eller Aravis, men då är det en lång platt bit från Albertville där eventuella utbrytningar kan få det svårt igen. Nä, sluta nörda nu. Vi får se om jag har rätt om några veckor helt enkelt.

Tillbaka till bergen

Så är jag då påväg igen. Eller ja, inte exakt precis nu, för det är definitivt olagligt att blogga och köra bil samtidigt, men snart.

En sommar utan Laxbutiken, känns lite vemodigt trots allt, men i övrigt har jag verkligen maxat västkusten sedan jag kom hem från Frankrike (tacka värmeböljan för det) och jag börjar längta efter bergen.

Kan även tacka värmeböljan som lagt sig som en svettig filt över allt vad ambitioner heter och effektivt sett till att min träningsmängd de senaste sex veckorna landat på strax över noll. Kanske inte supersmart med tanke på att jag ska tillbaka till syrefattigare höjdgrader, men å andra sidan har jag gått upp nästan samtliga av de fyra kilon jag råkade gå ner under vintern, och det är helt klart positivt.

Anywho, jag ska till Tignes och jobba på hotell hela sommaren, även om det är lite oklart exakt vad mina arbetsuppgifter är. Det visar sig helt enkelt. Innan dess ska jag och mamma göra en liten roadtrip, för såväl autobahn som bergsvägar är roligare med sällskap.

Winston är iallafall nytvättad, nytankad och med fungerande lampor (tack pappa!). Jag plockar upp mamma på Malmö C i afton och sen tar vi nattfärjan till Rostock ikväll, och därefter håller vi tummarna för att Autobananen är rimligt trafikerad, så hörs vi väl igen någonstans i La France.

Pusshej!

/H

Pass

Det var inte speciellt krångligt att fixa ett provisoriskt pass. Dyrt, ja, men är man korkad så kostar det. Dessutom var det rätt skönt att sitta på tåget fram och tillbaka till Gebege och inte kunna göra nånting alls.

Dock kommer jag behöva göra en roadtrip till Lyon nån gång i vinter pga passmyndigheten eller vad de nu heter vill inte att man är iväg med ett provisoriskt pass så länge som jag ska vara när det finns en möjlighet att plocka upp ett riktigt pass along the way. Så eftersom jag ska vara stationär inom rimligt avstånd från ett svenskt konsulat i typ ett halvår så har de redan nu fixat så att jag får ett riktigt pass skickat till Paris, som sen skickas vidare till Lyon och som jag kan hämta upp där.

Nåja, jag kan ju smälla två flugor på en gång och passera IKEA när jag ändå är där.

Fasar dock redan nu för att ta mig in i centrala Lyon, det är alldeles tillräckligt rörigt att hitta till Parc OL, och den ligger ju en bra bit utanför innerstaden.

Undrar om de har IKEA-bussar i Lyon. För isåfall skulle jag ju kunna köra till IKEA, ta bussen in till centrum, leta upp konsulatet och sen ta bussen tillbaka.

Äsch, skitsamma. Dethär är ett krångel som jag utan problem kan skjuta på ett tag.

Dags att återgå till nutida krångel istället, typ packning. Ääääugh, jag är så less på att packa!

Århundradets pappskalle

Ni vet när saker går typ helt okej och sen plötsligt tar det bara tvärstopp?

Jotack.

Gissa vem som läst fel bäst-före-datum på sitt pass. Gissa en gång. Gissa vem som upptäckte det mitt i värsta packningsoredan idag?

Oui, c’est moi.

Ergo, imorgon måste jag åka till Göteborg och fixa ett provisoriskt pass för jag tänker fan inte chansa och köra ner till Frankrike utan. Jag har aldrig blivit passkontrollerad vid någon gräns innan så gör jag det nu kommer jag garanterat bli stoppad.

Enda ljuspunkten är väl att provisoriska pass är giltiga i sju månader så jag behöver inte fixa ett nytt förrän jag är hemma igen.

Äääääugh.

Min plan för morgondagen består av många saker. Att ägna halva dagen åt att fixa ett pass eftersom jag tydligen är en disträ pappskalle var inte på kartan. Men men. Så nu försöker jag ge mig själv ett försprång och sitter därför och väntar på att en tvätt ska bli klar.

Ärligt talat, dethär stadiet är verkligen en av de värsta sakerna med att göra säsong. Jag har som bekant lite svårt med oreda, och kombinationen packningskaos över hela vardagsrumsgolvet (tack och lov att pappa och Agneta är i Spanien så jag kan sprida ut mig lite), pms och allmän stirrighet är inte optimal. Jag vill bara vara iväg nu, eller ännu bättre – framme.

Jag längtar verkligen efter att åka skidor, men jag längtar nästan mer efter att ställa iordning allting i lägenheten, åka ner till Carrefour och storhandla, och sedan när jag är hemma igen, slå mig ner i soffan och dricka en kopp varm choklad och lyssna på hur tyst huset är innan alla veckisar kommit dit. Laga lite alpcarbonara och tända några ljus och svära över hur kallt det är i lägenheten innan Harry kommit ner.

Känns lagom kul att jag ska jobba 20 timmar i helgen. Apropå hur smart jag kan vara.

Annars då? För att avsluta lite mer positivt kan jag ju berätta att jag varit och vaccinerat mig mot influensa, och att det är väldigt trevligt att ha en vän som är distriktssköterska. På något vis är det mindre läskigt att bli stucken av någon jag känner.. jag vet inte riktigt varför. Och ja, det känns som en bra idé att vaccinera sig. Förra vintern var jag ordentligt sjuk sammanlagt tre veckor, och om jag kan undvika en av de veckorna genom att vaccinera mig så känns det väldigt värt det.

Och ikväll var jag och hälsade på Sukin med familj, det var också trevligt. Vi kollade på youtubeklipp med en animerad spindel, vilket var roligare än vad det låter. Kolla klippet nedan så fattar ni kanske.

Nä, nu ska jag ta en macka, och sen ska jag hänga tvätt, och sen ska jag sova och hoppas att det inte tar allt för lång tid att fixa ett passhelvete imorgon.

Pusshej.

/H

Kalops

Just nu verkar det som att hela sydmellersta Sverige är insvept i något grått och fuktigt. Åtminstone ser det så ut genom rutan på X2000-tåget som jag förtillfället befinner mig i. Mormor fyller nämligen 90 imorgon, och sådana saker bör ju faktiskt uppmärksammas, så jag är påväg norröver för att göra just detta.

Det blev höst så plötsligt.

Utan att ha varit riktig sommar, det blev bara senvår, halvsommar och nu dethär, vilket gör mig lite lätt desorienterad, men det hör inte hit.

Igår inledde jag dagen med att trampa på en mördarsnigel, och det var – tro det eller ej – inte det hopplösaste som hände. Nånstans vid tretiden, efter en aldrig sinande ström av laxhungriga människor på jobbet, fick jag nämligen nån sorts akut stressreaktion. Det var som att hjärnan drog ner alla reglage till energisparläge så jag kunde inte prata och blev alldeles yr och skakig, och ytterkanterna av synfältet omvandlades till ett grått ludd. Och jag förstår inte riktigt varför.

Det var inte stressigare igår än många andra dagar, och jag har inte jobbat överdrivet mycket i sommar, runt 160 timmar i månaden, vilket är ganska lite för att vara jag. Och jag var ledig två dagar i rad i mitten av veckan, och då gjorde jag exakt inget alls, jag sket till och med i den sista landsvägsträningen för att det var kallt och jag kände mig trött, så jag vet inte riktigt hur det blev såhär. Men men.

Nu är jag åtminstone ledig i tre dagar, så jag får väl rannsaka mig själv och försöka vila så mycket som jag kan.

Jag kanske tänker för mycket.

Just nu tänker jag väldigt mycket på vintern, såklart, för det är det jag gör när det snart är höst. Det känns väldigt skönt att veta att vissa saker blir likadana igen – jag och Harry i vår minimalistiska myslägenhet, samma jobb som i fjol, och en fristad från Val Thorens-kaoset nere hos Jamie i Menuires. Det ska bli gött.

Jag ser ljuset

Ovan har ni utsikten från webbkameran på Cime Caron för sisådär fem minuter sedan.

Här i Falkenberg är det tre grader varmt, och duggregnar intensivt. Och det är så gott som mörkt ute också. Så det här med att jag ökar på dygnets ljusa timmar med en dryg timme i varje ände från och med på onsdag känns som ni säkert förstår inte helt fel.

Imorgon såhär dags är jag nånstans i Tyskland.

Nu borde jag ta mig i kragen och packa klart, och gå till Coop och köpa havregryn för det har jag inte gjort än. Men regnandet gör inte direkt underverk för självdisciplinen. Håhå jaja. Slänger in en bild på byn i kvällsljus också, bara för att jag kan.

Konsten att trolla sig själv

Jag vet inte vad det är för jäkla psykologisk spärr som kan tänkas ligga bakom det, men tre timmar efter att jag skrev ett argt blogginlägg om min oregelbundna mens låg jag hoprullad i soffan och kände mig allmänt eländig på grund av mensvärk.

Vilken miserabel succé.

Men väldigt, väldigt skönt att slippa vara zombiefierad-pga-värktabletter på tisdag. Även om det alltid är tråkigt att vara zombiefierad så finns det som sagt bättre och sämre tillfällen. Och en söndag tillägnad separattvätt av saker som eventuellt färgar av sig känns som ett av de bättre tillfällena.

Så. Nu ska jag försöka låta bli att blogga om mens i några veckor. Vi får se hur det går.

Fars dag, kvalitativa emojis och en helvetiskt oregelbunden menscykel

Det är inte det att elementet i hönshuset (vilket är namnet på det lilla uthuset i pappas trädgård som jag bor i, om någon inte visste) inte funkar – det är bara det att när det har varit avstängt en dryg vecka så har själva huset liksom andats ut all värme, och det tar ett bra tag för det lilla elementet, som praktiskt nog är placerat rakt under det enda fönstret, att andas in värme igen. Särskilt när fönstret ihärdigt fortsätter släppa ut mer värme än vad som får anses rimligt för ett fönster som på det hela taget inte är dragigt alls.

Följden av detta: jag vaknar tio över sex eftersom jag var idiotiskt optimistisk och gick och la mig iklädd endast t-shirt, mjukisbyxor (som är nya och åh-så-fluffiga på insidan *hjärtögonemoji*) och raggsockar. Bra där, Hedda. Bra där.

Därför vill jag nu berätta för er vad jag tänker på när jag vaknar okristligt tidigt en söndag i november (som vad jag förstår är någon sorts kommersialiserad fejkhögtid också, men eftersom min lille far uppfostrat mig till att tycka att kommersialiserade fejkhögtider är just fejk, och dessutom brukar ta på sig en t-shirt med texten ”SUITS SUCK” när han inte känner för att följa klädkoder så har jag en känsla av att jag inte behöver ge honom någon slips i år heller).

Alltså.

Saker jag tänker på när jag vaknar okristligt tidigt en söndag i november:

  1. Kallt. (Det är bokstavligen vad jag tänker. Min hjärna är inte kapabel att forma hela meningar före 06:30, åtminstone inte när den är lätt nedkyld.)
  2. Tröja. (Det var det här med hela meningar ja.)
  3. Varför identifierar jag mig så mycket med den uppochnervända emojin? Detta kommer förmodligen behöva ett eget blogginlägg någon gång, men inte just nu. Faktum kvarstår dock – den uppochnervända emojin förmedlar något väldigt vagt och odefinierbart som jag helt och fullt känner att jag kan ställa mig bakom.
  4. Vatten.
  5. På det hela taget är emojis på Androidmobiler sjuttioelva gånger gulligare än de på äppeltelefoner. Jag menar, kolla på dem! De ser ut som små påsar, straight outta Trasdockorna eller nåt. Det är omöjligt att hantera, jag vill bara gosa med dem!
  6. (Alltså kolla på dem! Sötdöden!)
  7. Hur tidigt är för tidigt att äta frukost?
  8. Finns det någon chans att jag inte får mens på tisdag?

Och med den sista funderingen dras vi därmed oundvikligen in på detta blogginläggs avslutande ämne. Mens. Jag råkar nämligen höra till den där delen av befolkningen som inte har vad som brukar kallas ”en regelbunden menscykel”.

???

Regelbunden menscykel? What is this sorcery?!

Nä.

Min kropp är en första klassens elak jävel ibland. Till exempel – lura den stackars innehavaren av kroppen (alltså jag) att den under flera månaders tid har något som åtminstone med lite god vilja skulle kunna kallas för regelbunden mens. Prokrastinera därefter två veckor extra vid ett väl valt tillfälle så att allting hoppar ur led med nämnda två veckor och fortsätt därefter vara typ regelbunden enligt tidigare princip. Resultatet?

Jadu.. sannolikheten att jag kommer genomlida första-dagen-mensvärk, som i mitt fall vanligtvis brukar omvandla mig till en soffliggande zombie, samtidigt som jag kör bil från Falkenberg till Val Thorens är lite högre än vad jag tycker är rimligt. Mitt jävla undermedvetna skrattar säkert högt åt mig men det är faktiskt inte roligt alls.

Och sist jag använde sånadär skjuta-upp-mensen-piller var eländet ur balans en hel vinter och det vetefan om det är värt. Inte för att jag kan få tag på såna heller, inser jag nu, för de är receptbelagda och gissa vem som snyltade på mammas gamla recept för såna piller när det begav sig?

(Inte jag, såklart, jag är en ordentlig och laglydig person.)

(Men jag är också en person som inte hade någon lust att gå till gynekologen eller vart man nu ska vända sig för att få ett eget sånt recept och haha, kolla vad bra det beslutet blev precis just nu. Avdelningen för när dåtids-Hedda tar dåliga beslut som kommer tillbaka och sparkar nutids-Hedda i arslet. Hah.)

Det skulle ju också kunna sluta med att min ondsinta kropp snällt väntar med att avyttra en massa oanvända slemhinnor tills jag i lugn och ro har landat i Frankrike, och bara håller på så här för att den tycker det är så oerhört underhållande att jag varje dag den senaste dryga veckan tänkt ”snälla snälla snälla dyk upp nån jävla gång” och varje gång menseländet inte gjort som jag säger (dvs varje gång) blir lite mer stressad över tanken på att kombinera lång bilresa med uselt mående.

Joråsåatteh.

Vi kan väl hoppas på det sistnämnda alternativet.

Vik hädan, onda kroppsfunktion. Åtminstone tills på torsdag, snälla?

Det var allt för nu, nu ska jag käka frukost och invänta dag två av slalompremiären på teve. Så frukta icke, kära läsare – nästa inlägg kommer högst sannolikt handla om slalom eller resfeber, inte mens och emojis.

Snöröjning eller hinderbana

Med anledning av de senaste dagarnas nationella snöröjningsdebatt så kunde jag inte låta bli..

Fem dagar av sju är Val Thorens bilfritt. Eller ”bilfritt”, för fordon med tillstånd, typ bilar som tillhör verksamheter i byn och så, får parkera i byn oavsett veckodag. Men det är åtminstone bilfritt för veckisar, vilket är tur för annars hade hela byn varit ett enda stort parkeringskaos. Parkeringsgaragen är inte så fina att se på heller, men de tar åtminstone upp mindre yta.

Om det faller snö under de bilfria dagarna är snöröjningen på allmänna ytor avklarad så snabbt att en normalt morgontrött människa knappt märker av det. Det är bara fram med de stora, gula grävskoporna och skyffla ner all frusen nederbörd inklusive småmängder av skräp, spyor och hundbajs i floden, mer eller mindre. På med lite grus om väderleksrapporten motiverar det och så var det med den saken. Mycket smidigt.

Om det faller mycket snö på en fredagkväll, eller ännu värre – en lördag, då uppstår problem. För då är en massa snö-ovana veckisar påväg till och från byn, och inte nog med att de är ivägen för snöröjningsfordonen (plogar förekommer typ inte, det är mest grävskopor och snöslungor, därav ordet fordon) och parkerar på de mest intelligensbefriade ställen, ibland kör de dessutom fast eftersom de  inte orkat lägga på snökedjor, och då blir det ännu svårare för snöröjningen att komma fram.

Ser ni vart jag vill komma?

Det hjälper inte om Stockholms stad, län, vad sjutton som helst, så har femtusensjuhundraförtiotre snöplogar i fullt beredskapsläge från sista oktober till första maj, sålänge folk i länet är korkade/arroganta nog att tro att just de ska lyckas slira sig in från typ bortre Nacka till jobbet på andra sidan innerstan på sommardäck i trettio centimeter snö. Om åtskilliga tusen personer dessutom fattar samma korkade/arroganta beslut så är sannolikheten att åtminstone några av dessa pappskallar kommer blockera [valfri större infarts/genomfartsled] väldigt hög.

Och då kommer inte snöröjningen fram. Och då får folk vackert pulsa.

Ja, det suger att åka kollektivt när det är snökaos. Inte minst för alla dem som alltid åker kollektivt och plötsligt ska trängas med tokstollar som inte förstår hur reskassa funkar, och att det är kutym att ta av sig ryggsäcken i tunnelbanan, eftersom de bara åker kollektivt vid just snökaos. Ja, det blir trassel där också och du kommer försent till nåt viktigt. Ja, du kan behöva gå en bit eftersom bussen från där du bor till tunnelbanan eller pendeltåget kanske inte går. Ja, du får planera om ditt vardagspussel.

Men du blir åtminstone inte en jävla stoppkloss på Essingeleden som sedan gråter ut i ett indignerat Facebookinlägg för att du fått parkeringsböter för att du lämnat bilfan i snön efter åtta timmar, så att plogbilen fortfarande inte kommer förbi.

I korthet: folk som är dumma nog att bilpendla i snöstorm får för det första skylla sig själva, och för det andra har de noll rätt att gnälla på att snön inte tas bort. Den enda biltrafik som bör förekomma i snökaos är utryckningsfordon och möjligen personer/transporter som är långväga och därför har väldigt mycket svårare att planera om sin färd.