Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: krönikor

Krönika: Jag behöver längta lite

Denna krönika skrevs i slutet av maj i år, men blev liksom aldrig publicerad.
Så jag lägger upp den nu istället.

Det dröjer ingen lång stund efter att sista åkare dundrat nerför Nordalsbranten innan det regn som samtliga vädersajter åtminstone till viss del hotat med under flera dagar börjar dugga ner över Riksgränsen. Tajmingen är av den sort som folk som skriver tycker om, NM är den stora, vedertagna säsongsavslutningen för många skidfolk, och duggregnet i knappliften blir som en markör – det är nog nu. Fukten sipprar in genom pjäxorna och det är dags för sommarvalla, plocka fram shortsen, cykeln, fotbollen och skateboarden. Hoppas på solsken när tåget rullar in i Stockholm på fredag och njuta lite av att inte ha femtioelva lager kläder på sig. Kanske bli solbrun på hela kroppen istället för bara mellan kindbenen och hakan. En del av mig drömmer ofta om evig vinter, men realisten i mig vet lika väl att jag inte hade klarat av det. För det är nyttigt, både att pausa från och att längta efter sånt en tycker väldigt mycket om.

Mitt sista åk för året blev precis som fjol en historia av slask och flatljus där jag nästan sladdade omkull flera gånger, nynnades på Taylor Swift i ensamheten. Tillfreds, trots att jag kanske inte borde vara det.

Jag har inte åkt så mycket i år som jag skulle vilja, och betydligt mindre än många andra vintrar. Ändå saknas vemodet när jag hänger jackan på tork i badrummet och plockar sulorna ur pjäxorna. Inte för att jag är nöjd, för det är jag inte egentligen, inte på långa vägar. Långt bak i hjärnan har jag redan lagt bränsle på elden där jag tänker smida nästa vinters planer, men tändstickorna får vänta, vedhögen ligga orörd någon månad eller två. Det är dags att göra något annat ett tag, jag behöver längta lite. Diskfragmentera, installera lite nya komponenter, starta om.

Lika mycket som jag gillar att ta ut svängarna med orden när jag skriver, lika mycket aktar jag mig för att slita ut de största orden. Undviker att säga älska eller hata om jag verkligen inte känner så mycket. Men skidåkning, det älskar jag. Otvivelaktigt. Och ungefär på samma sätt som jag älskar min lillebrorsa. Till oändligheten och vidare, men samtidigt med visst behov av egentid ibland. Så vi inte sliter ut varandra, eller blir osams över skitsaker som att han hejar på helt fel fotbollslag.

Därför känns det okej att det är duggregn över nordvästligaste Norrland idag. För den här vintern hejade skidåkningen på AIK, och det gör inte jag. Så jag ställer undan pjäxorna, och är tjurig en stund, och det är okej, för det går över.

Ge mig tre högsommardagar på en halländsk sandstrand så kommer jag längta efter snö och vinter igen.

Internationella Olympiska (Konflikträdda och Känslokalla) Kommittén

Tycka vad man vill om OS, men nu är spelen igång och imorgonbitti är det allvar för de tjugofyra tjejer som ska delta när slopestyle på skidor gör debut i ett traditionstyngt och regelomgärdat finrum. Konkurrensen är egentligen inte så olik X Games eller Dew Tour, möjligtvis saknas någon från USA och Kanada på grund av den berömda fyrapersonersregeln. Inramningen är däremot en annan.

Skidor och hjälmar kommer vara fria från de för livsstilssporterna så typiska klistermärkena, kläderna har nationsförkortning och flaggfärger istället för sponsorloggor. Och det är där det blir problem.

OS har alltid haft strikta regler kring marknadsföring och åsiktsförmedling – men att å ena sidan sätta på sig skygglappar och vifta med ”idrott och politik hör inte ihop”-flaggan när man upprepade gånger ger värdskapet till länder med minst sagt bristande lagstiftning vad gäller mänskliga rättigheter, och att å andra sidan ge offentliga åthutningar till ett norskt landslag som vill hedra en lagkamrats nyligen avlidne bror med sorgband – det är inte bara ruttet, det är så hopplöst tröttsamt och okänsligt att jag inte finner ord. Och på tal om detta ska jag nu komma till sak.

Jag vet inte om IOK har glömt det, men de bad om att få ha med slopestyle och halfpipe i OS. De flesta sporter får ansöka, om och om igen för att ens ha en gnutta möjlighet att tas med, men IOK såg värdet i att ha med ännu en okonventionell och bångstyrig livsstilssport, för att locka unga, locka publik.
Vet ni vem som var en av de mest drivande i att ta slopestyle och halfpipe till OS? En förgrundsfigur, ett affischnamn.

Just det. Sarah Burke. Och på grund av en tragisk olycka kommer hon inte stå på start när halfpipetävlingarna körs nästa torsdag, och på grund av att IOK är ett gäng okänsliga betongrövar som darrar i strumplästen så fort någonting som inte är välkontrollerad glädje och sportslig anda hamnar i fokus ska klistermärkena med hennes namn plockas bort från skidorna och brädorna som tillhör de tävlande, personer som i många fall både kände och såg upp till henne.

Jag upprepar: det var inte slopestyle och halfpipe som bad om att få vara med i OS – det var tvärtom. Och kan inte kostymfolket på IOK begripa hur viktig Sarah Burke var för så väldigt många, både de som kände henne och de som såg upp till hennes prestationer och glädjespridande på håll, då vettefan om IOK är värda att slopestyle och halfpipe ska vara med. Ni vet hur det är, tillgång och efterfrågan. De bad om halfpipe och slopestyle, de lär knappast kasta ut grenarna med huvudet före om klistermärkena blir kvar.

Det är ett namn, en uppmaning, ett hedrande. Inte nån jävla reklam.
Believe in Sarah. Celebrate Sarah. Remember Sarah.

Det är precis det de gör – de som ställer sig på start i Sochi med klistermärket på skidorna, brädan eller hjälmen. Hedrar minnet av en av dem som gått i bräschen för att de ska kunna stå där nu.

Fatta skillnaden, IOK.
För det är ni som behöver halfpipe och slopestyle – inte tvärtom.

Jag hoppas att alla de tävlande som brukar ha Sarah-stickers på sina prylar låter dem sitta kvar. Som en nagel i ögat och en spottloska i fejset på en organisation som uppenbarligen är så konflikträdd att den likställer en hedrande gest med otillåten marknadsföring.
Det är så lågt av er, IOK. Så hopplöst, pinsamt, patetiskt lågt.

Kevingate i bloggformat också.

Till er som hittar in på min blogg via Freeride – ursäkta dubbelposten. Följande krönika publicerades den 27 februari, och är en väldigt städad och resonerande version av mina personliga åsikter i frågan. Faktum är att jag blir mer och mer förbannad varje gång jag läser det här, inte så mycket på grund av vad grabben ifråga gjort utan på att vi lever i ett samhälle där vissa fortfarande tycker att det är okej att bete sig så här.

Landslagsåkare är skyldiga att tänka på vad de skriver.

Kevin Bäckström har fått lämna snowboardlandslaget. Orsaken: ett hatiskt blogginlägg och lättklädda bilder på tjejer på Instagram. Är det rimligt att kräva att idrottare ska bete sig på ett visst sätt på sociala medier?
 
Vid det här laget har nog de flesta hört att Kevin Bäckström blivit kickad från snowboardlandslaget. Eller uppmanad att omedelbart lämna sin plats, som det heter på byråkratiska.
Orsaken: att han publicerat bilder och text på sina sociala medier som strider mot förbundets värderingar.

Är det inte 
lite hårt, att ta ifrån en tjugoåring en landslagsplats som mycket väl kan leda till OS i Sochi nästa år, för att han tagit till personangrepp i ett blogginlägg och  publicerat bilder på halvnakna tjejer? En vinter när #näthat seglat upp på var och varannan löpsedel? (Hör ni min sarkasm?)

Nej. Det är inte hårt. Jag förstår att förbundsfolket reagerar. Inte minst efter att ett strippklubbsbesök i höstas, där Kevin var en av de inblandade, ledde till värdegrundsdiskussioner inom landslaget och samtal med samtliga åkare kring vad det innebär att vara en förebild. Han fick en varning. Han ignorerade den.

Som landslagsåkare representerar man inte bara sina personliga sponsorer utan ett helt land, och det ser inte bra ut för snowboardlandslaget om Kevin Bäckström postar förlegade sexskämt och attackerar journalister, ens på sina egna sociala mediekanaler. Punkt.
Det sänder ut signaler till hans följare att det är okej att bete sig så, att skratta åt något som är nedsättande, för att det är maskerat som skämt.

Grejen är att det inte bara är Kevin Bäckströms fel. Inte i grund och botten.
I grunden handlar det om en höhö-mentalitet och kvinnosyn som inte är det minsta unik för actionsportvärlden, utan finns lite varstans i samhället, och den kommer tyvärr inte ändras för att en kille mister sin landslagsplats.

Den kommer ändras för att tillräckligt många, tjejer som killar, fattar att det går en gräns mellan att tycka att någon är snygg och att se någon som ett objekt, och även säger ifrån när ”humorn” slutar vara rolig.
Det är skillnad på att skämta med sina nära vänner i ett sammanhang där alla egentligen vet vad som gäller eller är underförstått, och att posta något som tusentals följare bara ser som hastigast och i värsta fall tycker är okej.
(Jag menar inte att infantilisera någon, och tror verkligen inte att de drygt 13 000 som följer Kevin på Instagram delar alla hans värderingar, men tyvärr är gränsen mellan skämt och allvar suddig och svårtydd på internet.)

Det här är ett skolexempel på vad som kan hända när en ny sport, och ett nytt sätt att dela med sig av sitt liv och sina åsikter möter en allmänt vedertagen syn på vad som är okej och inte. Jag tror inte att Kevin Bäckström kommer lida av den här storyn i tid och evighet – nästan all publicitet slutar i bra (eller åtminstone lönsam) publicitet. Han har aldrig bett om att bli en förebild och så länge han bara representerade sig själv och sina personliga sponsorer var det upp till dem att sätta gränser och ställa krav. Krav som fram tills igår troligen handlade om bra tävlingsresultat, bilder och filmsegment – inte om värderingar.


Men landslaget är
annorlunda. Där representerar man ett land, får pengar och stöd från en nationellt förbund för att utöva sin idrott på bästa sätt, och då är det rimligt att utövarna i sin tur har vissa krav på sig. Till exempel att inte lägga upp bilder på sociala medier som förnedrar och förminskar kvinnor. Ha en kvinnosyn från medeltiden, javisst, men håll den i så fall för dig själv, inte på en blogg med tusentals läsare. Inte om du tänker åka i landslagskläder.

“Han bad inte om att bli en förebild,” ropar försvararna, och det har de alldeles rätt i. Men han valde att tacka ja till en landslagsplats, och i och med det valet har lagledningen rätt att lägga sig i hans publicitet om den strider mot landslagets värderingar.

Och ärligt talat, bara för att någon skickar dig en bild på sin nakna rumpa och ber dig publicera betyder inte det att det faktiskt är en bra idé att lägga upp den på din blogg. Det gör dig varken till en kvinnohatare eller kvinnoälskare, det känns mest tröttsamt och så löjligt typiskt för vår generation. Allt ska ut på nätet, direkt. Utan eftertanke.
Men vi kan prata mer om just det en annan gång.

Snowboardförbundet hälsar att Kevin Bäckström är välkommen tillbaka om han omprövar sina grundläggande värderingar, och det är helt rätt. Det är inte bloddoping och fusk vi snackar om nu, det är åsikter och människosyn, och sånna saker kan tack och lov förändras med tiden.

– – – – –
Avdelningen för osmaklig Instagrampost >>> HÄR
– – – – –

Bakgrund:

I oktober 2012 besökte snowboardlandslagets Kevin Bäckström och Tor Lundström en strippklubb, helt i egen regi. Bilder från strippklubben lades sedan ut på deras Facebook och Instagram.

Efter den incidenten hade landslagsledningen möten med samtliga åkare, både enskilt och i grupp där de diskuterade värdegrundsfrågor och vad det innebär att vara en förebild och med i landslaget.

Sedan dess har Kevin Bäckström fortsatt lägga upp nakenbilder och inte helt rumsrena kommentarer på sin blogg och Instagram, och när han i söndags publicerade ett blogginlägg (numera borttaget) där han gick till angrepp mot två journalister på Nyheter24 rann bägaren över för landslagsledningen.

I förrgår (måndag 25/2) meddelade snowboardlandslaget att Kevin Bäckström får lämna sin plats i landslaget med omedelbar verkan eftersom han i sociala medier och olika uttalanden agerat på ett sätt som inte är förenligt med landslagets värderingar. Han är dock välkommen tillbaka om han ändrar sig, så länge han uppfyller de idrottsmässiga kraven.

I går meddelade även Kevin Bäckströms sponsor Junkyard att man har valt att avsluta sitt samarbete med honom.

Tack Anja!

Om tre dagar är det exakt fjorton år sedan Anja Pärson för första gången ställde sig i startkuren i ett världscuprace. Sexton år gammal, storslalom i Crans-Montana. En tjugofemteplats.
Om tre dagar kör Anja Pärson sin sista världscuptävling.
Däremellan har Anja kört 379 andra världscuptävlingar. 95 gånger har hon varit på pallen, 42 av dem har hon stått högst upp.
Lägg till det nitton OS- och VM-medaljer.
Det är ogreppbart. Det är siffror på ett papper, javisst, men det är framförallt en oerhörd idrottslig prestation. En särskild kombination av vinnarskalle och talang som för evigt skrivit in tjejen från Tärnaby i historieböckerna.
Vi har följt henne från tevesoffor och läktare, från den första världscupsegern i Mammoth Mountain 1998 till vad som troligen blev den sista, i italienska Tarvisio förra våren. Via mästerskapsmedaljer, materialstrul, skador och revanscher.
Från slalomlöfte till totalcupsvinnande mästerskapsspecialist.
Att plocka ut höjdpunkter ur en karriär som Anjas är inte lätt. Till exempel förtjänar tävlingen i Maribor 2003 ett hedersomnämnande. Kampen mellan Anja och ärkerivalen Janica Kostelic var så hård att de kroatiska fansen vid sidan av banan bestämde sig för att hjälpa Janica på traven, genom att kasta snöbollar på Anja under pågående åk.
Och stundtals var det omöjligt tajt. 2005 vann Anja totalen före Kostelic med den minsta marginalen i världscupens historia – tre poäng.
Ibland kräver prestationer att man har lite tur med sig. Ibland handlar det bara om jävlaranamma. Alltid om förmåga.
Stunder jag åtminstone aldrig glömmer:
5: Supersäsongen 2003/2004. Med Kostelic skadad var Anja onåbar. Götschl dominerade i fartgrenarna men räckte inte till mot Anja som plockade hem otroliga tolv segrar i slalom och storslalom. Vann därigenom sin första totala världscup.
4: VM-Guld i Super-G, Bormio 2005. Den där tävlingen när allt gick Anjas väg. Med sju topprankade åkare kvar kom hon ner i ledning, och sedan fick förvånade svenskar se medaljhopp efter medaljhopp åka ur. Dorfmeister, Meissnitzer, Ertl och Montillet for all världens väg, och när Renate Götschl med nummer 30 tappade staven inte ens halvvägs ner var saken klar. Anja, som aldrig ens vunnit en Super-G i världscupen, tog VM-guld.
3: Slalomguldet i Turin-OS 2006. Efter att ha knäckt ena staven i besvikelse över en bronsmedalj i kombinationen var det inget snack om vilken valör på metallen som räknades. Sista grenen, sista medaljchansen, sista åkare ut i andra åket. Det var Anja mot klockan och dimman i Sestriere, och det gick vägen.
2: Medaljregnet i Åre-VM. Hon kom till VM på hemmaplan med en med Anja-mått mätt usel säsong bakom sig. Det filades på pjäxor i en hemlig bod någonstans i Norrland och alla Sveriges sportjournalister stod med fiaskovinkeln vässad och färdig att användas. Vad gör Anja då? Låter bli att darra när alla andra får mästerskapsnerver och åker från Åre två veckor senare med tre guld, ett brons och ett lagsilver i bagaget. Hon blir därmed även den första någonsin med VM-guld i alla discipliner.
1: Kombinationsbronset i Vancouver-OS 2010. Att hon reste sig upp. Bara att hon stod på benen var ett mirakel. Att hon då reste sig upp efter den kraschen, bet ihop och tog brons i kombinationen, det är ogreppbart. I Turin var medaljen av guld, men det går inte att jämföra. Vissa bragder handlar inte om att vinna över alla andra, utan att bita ihop och köra när det enda förnuftiga vore att låta bli. Man kan inte få Bragdguldet för ett brons, men det behövdes liksom inte heller. Hon reste sig upp. Det var stort nog.
Det finns inte mycket mer att säga, mer än tack till en av Sveriges största idrottare genom tiderna.
 
PS. Anja borde bli expertkommentator. Inhoppet tidigare i vintras var skarpt!