Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: les menuires (sida 1 av 4)

Apelsinkakor, bloggmorgon och solidarity forever

Finns det något drömmigare än att jobba 11-16 en dag när solen skiner?

Ja, absolut.

Men, eftersom jag under inga omständigheter vill jobba på söndag när mamma kommit hit, och ändå ville göra någon sorts försök att få ihop timmarna jag ändå inte behöver jobba tack vare övertiden jag samlade på mig i början av säsongen så tog jag en för laget och schemalade mig själv på detta fantastiska dagspass idag, tjoflöjt.

Egentligen handlade det mer om att jag inte ville sätta någon av de andra på nämnda fåniga dagspass, och att jag hellre har dagen fri imorgon för då har jag träning 12-14.

Iallafall.

Jag hade som plan att jag skulle göra som i tisdags och kuta ut i backen i 1,75 timme innan jobbet, men nu ligger jag här och bloggar istället. Sen tänker jag gå upp och göra en stor kopp varm choklad med tillhörande polarkaka-fast-inte-riktigt och lyssna på P4 Stockholm och glädjas åt att den tiden av mitt liv när jag tillbringade två timmar om dagen på pendeltåg och bussar är sedan länge förbi.

(Jag hade det bra i Stockholm, det hade jag. Men jag har det bättre här trots allt.)

Försöker vara lite snäll mot mina ben och knän också. I förrgår var en relativt lugn dag för benen – jag jobbade långpanna och var alltså bara ute i 1,75 timme på morgonen. Lagom för att jag skulle komma till jobbet och vara såpass sprudlande glad och energisk att Hanna blev uppriktigt förvånad. Det är inte direkt standard att Hedda kommer till långpannor med ett överskott av positiv energi, men den senaste månaden har jag haft så få av den varan att jag liksom inte kan med att vara tjurig. Visst om det hade varit en puderdag, men när det är en vanlig sportlovsdag med femtioelvatusen mer eller mindre korkade veckisar i backarna och jag dessutom hunnit åka lite innan jobbet? I förhållandevis obefolkade backar till och med? Då gäller det att vara positiv. Plus att jag verkligen gillar att jobba med David och det fick jag göra i förrgår.

Dessutom visste jag sedan innan att jag skulle göra både kakor och cheesecake, och det tar sin lilla tid, och det var jag mentalt inställd på. Kakorna blev förövrigt jättegoda, även om jag glömde bakpulvret. Knepet är apelsinzest, och apelsinjuice. (Ja, jag har dille på att ha zest av olika slag i absolut allt.) Ska ha lite mindre socker i nästa gång bara. Det kan även ha varit så att jag åt så mycket cheesecakesmet att jag inte var hungrig när det var dags för personalmat, håhå jaja.

Dessutom gick strömmen bara tre gånger under kvällsservicen – standardhöjning!

Igår vaknade jag upp till ännu en dag av solsken och liftköer, sådär lagom degig i huvudet som en blir av att jobba tretton timmar och sedan sova sex-och-en-halv. Som tur var så fick jag en extra vaken timme på mig att verkligen vakna till eftersom Jamie satte ett förbryllande rekord i att vara seg. Han brukar vara punktlig, men jag hann åka och leta efter honom vid tre olika liftar i Menuires, och sedan ha en Caprisonne-och-Twix-solo-paus i solen nere vid Tortollet medan jag väntade, så jag klagar inte. Och när han väl dök upp hade de groteska liftköerna i Roc 1 och Roc 2 glesats ur en gnutta, och det var inte heller så dumt.

Jamie har en av sina BASI 4-examina om två veckor, så projektet för dagen var bara att hitta en backe som var tillräckligt obefolkad för att öva teknik i, och som så ofta är fallet när det kommer till att undvika folkmassor är ”Tougnete 2 mitt på dagen” svaret på alla ens frågor. Själv fick jag agera försökskanin och det är både positivt och irriterande att Jamie sällade sig till alla andra människor med koll, och konstaterade att jag rör mig för hastigt upp ur sväng, och att jag har svårt att sätta jämnt tryck i andra halvan av svängarna när jag kör kortsväng.

Seasoncampträningen igår var också på temat kortsväng, som en mjukstart inför pucklarna vi ska ta oss an på fredag (hjälp!), och efter i princip en hel dags åkning dedikerad till kortsvängar så har jag nu huvudet fullt av en lång lista på saker jag ska jobba med, framförallt pendling och att göra något åt min fåniga armföring (kortare stavar!).

Hrmpff.

På kvällen hade jag tänkt tvätta, men jag hade ingen lust så jag tog ett långt bad och sedan kröp jag upp i sängen och kollade på Pride. Jag har tänkt se den filmen i flera år men inte kommit mig för, och det är bara att konstatera att den är uppe där med Billy Elliot, Wall-E, Upp och Amélie på listan över ”filmer jag kommer tjata om att folk måste se i resten av mitt liv”.

Som jag fulgrät i slutet. Vilken film!

Sen somnade jag till ett avsnitt av Barnmorskan i East End bara för att det kändes som en bra avrundning.

Avslutningsvis vill jag bara berätta att jag efter elva år i Frankrike kommit ett steg längre i sökandet efter något som är likvärdigt extrasaltat Bregott när det kommer till smörgåspålägg. Sist jag var nere i Moûtiers så hittade jag en demi-sel-version av smöret jag alltid brukar köpa, och även om jag inte riktigt förstår hur demi-sel rakt översatt kan hänga ihop med extrasaltat så är smakupplevelsen faktiskt inte så långt ifrån. Mina mackor har den senaste tiden blivit väldigt mycket bättre. Jag är nöjd.

Om de nu bara kunde börja tillverka funktionsdugligt havregryn och normala köttbullar också så skulle det bara vara mellanmjölk, falukorv och Marabouchoklad kvar på listan över matvaror som jag saknar konstant.

Pusshej!

/H

En ledig onsdag

Till ingens förvåning (åtminstone inte min egen) så är det februari, och här sitter jag med typ tjugo halvskrivna och opublicerade blogginlägg som fastnat i ett träsk av sömnbrist, energibrist och självkritik. Så jag tänkte att jag börjar med att lägga ut detta – en dagsaktuell snutt som avhandlar just dagen idag, och sen får vi väl se om jag får tummen ur och gör något av alla de halvfärdiga förr eller senare.

Idag åkte jag först till Orelle, och därefter hela vägen bort till 1650 och tillbaka. Fastnade några vändor i Chanrossa, eftersom både den röda och den svarta var pistade och jag var där lagom till klockan ett när alla veckisar kollapsar för lunch och backarna blir sympatiskt folktomma. Sen åkte jag ner till 1650 och tog Lille Bosse bara för att det är världens mysigaste lilla knapplift. Efter det tänkte jag åka tillbaka via Col de la Loze, eftersom Saulire inte är jättekul på eftermiddagarna under högsäsong. Tyvärr gick det sådär eftersom Dou des Lanches hade valt att gå sönder, dagen till ära. Sådär lagom kul att stå halvvägs nere i La Tania 1,5 timme innan liftarna stänger och inse att jahaja, det är bara att åka tillbaka mot Saulire igen. Tre liftar senare var jag uppe på Saulire och råkade snubbla över något så trevligt som en icke-pucklig Grande Rosiere (lång, svart pist ner mot Mottaret). Jättekul, men det var även den definitiva dödsstöten för mina ben, som helt klart kände av den knappa miljon kortsvängar jag gjorde igår och i förrgår.

Såklart var det jättelång kö i Plattieres, så jag tog den konstiga stolliften utan fotstöd, och åkte över till Menuires den vägen istället. Jag hade liksom inte tänkt stå och armbågas i kön till Côte Brune ändå, sånt har jag inte ork med såhär års. Det är en såndär grej som jag antar kommit med antalet år jag hängt här – jag tycker det är mysigare att stå och filosofera i tio minuter med solen i ögonen på Gros Tougne-transporten, och åka hem till VT den vägen, än att ta den snabbaste vägen tillbaka.

När jag kom hem fastnade jag i lobbyn i tio minuter, för Yaya tyckte att det var mycket viktigare att hon blev klappad på och kliad på magen än att jag fick ta hissen upp och kollapsa i sängen. Det gjorde jag i och för sig sedan, men med lite fördröjning. Hundskrälle.

Resten av dagen och kvällen har varit rätt ointressant. Jag har tagit ett bad, ätit kvällsmat två gånger och storstädat lägenheten (det tog två timmar, jag blev överambitiös och skrubbade inuti köksskåpen samt lagade kökslådan som har varit trasig så länge jag bott här – det tog tio minuter och tre små spikar, håhå jaja lätt att vara efterklok och så vidare). Och nu ligger jag i sängen och lyssnar på fransk musik på Spotify och försöker samla ihop tillräckligt med energi för att klättra ner och borsta tänderna. Ibland trivs jag nog lite för bra här uppe i min loftsäng. C’est la vie.

Förövrigt så har jag börjat få styr på min borttappade högerarm, jag tror att problemet har att göra med att jag fortfarande håller händerna för tätt ibland. Ska fokusera på att köra lite bredare ett tag nu och se om det hjälper.

Pusshej!

/H

Belle vie, bonne neige

Klanen Williams/Hodkin har återvänt! Ordningen i Bellevilledalen är återställd!

Med det vill jag alltså säga att jag tillbringat åtskilliga timmar idag med att flänga runt i Saint Martin och Les Menuires tillsammans med Jamie och hans syskon plus svåger. Utomordentligt trevligt. Snön är verkligen oförskämt bra i pisterna just nu och även om jag verkligen inte har någon power i benen än så är det så himla kul att bara ösa.

Imorgon blir det förmodligen Courchevel eftersom den stora turistinvasionen äger rum på söndag, och i övrigt njuter jag mest av att vara långledig och typ frisk igen.

Huruvida jag sedan åstadkommer estetiskt tilltalande slalomsvängar är en annan fråga.

Degbollar och degiga ben

Peppar peppar, men jag tror faktiskt att jag börjar repa mig på riktigt nu. Det är lite svårt att säga, eftersom min kropp enligt gammal god självplågningssed tjongade till med mensvärk modell värre lagom tills febern gav med sig igår, så jag har även fortsättningsvis knaprat smärtstillande, men jag tror att jag mår bättre. Men det känns i benen  att jag inte är i någon direkt toppform. Det beror nog i och för sig lika mycket på att december inte bjudit på särskilt många hellånga åkdagar som på att jag varit lite sjuk, men ändå.

Skönt då att vintern är lång, och att tre dagar utan skidåkning hur tråkigt det än må vara är en fis i rymden i det stora hela.

Imorgon hoppas jag att jag vaknar och är pigg som en mört, för isåfall är det seriöst supermegaintrovert Tre Dalarna-rejs som gäller. Thomas och Karolina undrade om jag ville hänga med på topptur, och även om svaret på det egentligen är ett rungande ja, så tror jag att det är lite i tyngsta laget eftersom jag förtillfället blir alldeles lagom jättetrött av att åka utförs. Uppförs får med andra ord vänta lite till. Och med tanke på hur ohemult bra pisterna är just nu, och att mina skidor är nyvallade och med hela belag så känns pistsmisk som en fullt rimlig sysselsättning.

De två senaste dagarnas åkande har förövrigt varit tidsmässigt begränsade, men ändå väldigt kul. Igår var jag och Lisa en snabbsväng över i Menuires i väntan på att de andra som hon skulle till Folie med skulle komma tillbaka från Courchevel. Och Menuires, je t’adore. Å ena sidan är allting där så uppenbart och välmenande blått, å andra sidan finns där så många krön och smygvägar ner i hang som så få personer tar att jag kan hålla på i dagar och köra varv på varv. Charmfaktorn är inte på topp, men vad fasen gör det när Plan de Bouquet ligger och väntar som ett vitt salsgolv i solen redan i december när den var åkbar totalt två veckor på hela förra vintern?

Ingenting är vad det gör. Jag älskar den backen, och spelar roll att det tar tolv minuter upp med äggliften när ingen annan hittar dit. Lågsäsong och Menuires är en match made in heaven, jag menar, till och med David Douillet, den röda eländesbacken uppifrån Mont de la Chambre, var gemytlig igår. Mmm. Nördfnatt, och knappt en full student så långt ögat kan nå.

Idag hade jag egentligen tänkt vara ute länge, men mensvärken från helvetet tyckte att jag skulle hålla mig horisontell framåt lunch, så istället blev det tre snabba och väldigt jobbiga vändor i Stade, plus diverse annat småskräp innan det var dags för julehygge.

Konstaterande 1: I våras kunde jag åka hela Stade-backen utan att sladda. Det kan jag inte nu, och detta bör åtgärdas. Teknikfokus anbefalles, HB.

Konstaterande 2: I Danmark äts det någonting som kallas æbleskiver på jul. Varför det kallas så är smått orimligt, för æbleskiver är till sin konstitution ungefär som Timbits, alltså om någon bestämt sig för att tillaga degbitarna som blivit över när en gjort hål i donuts. Fluffigt, sött och doppat i florsocker. Inga äpplen och inga skivor någonstans. Enligt Thomas så var det äpplen i dem på forntiden, men att äppelbitarna efter hand har rationaliserats bort eftersom folk inte gillar grönsaker, eller nåt. Gott men förvirrande kan vi sammanfatta det hela som.

Efter æbleskivorna och glöggen somnade jag en stund, sen hämtade jag p-mat (sej med potatismos och nån syrlig sås, mums!) och sen har jag spelat Rollercoaster Tycoon och käkat julgodis. På det hela taget en klart godkänd torsdag, och även om det är kämpigt att jobba när jag är sjuk så är det väldigt skönt att vara ledig och frisk på samma gång nu.

Förutom det så har det inte hänt så mycket.. Harry har (en gnutta motvilligt) åkt hem till Irland för att fira jul så jag är ensammen i en hel vecka. Men å andra sidan så har Jamie (och sisådär tusen andra medlemmar av familjen Williams) ankommit till Les Menuires ikväll, så jag är på intet sätt övergiven, även om jag misstänker att Jamie kommer ha fullt upp med släktingar i det närmaste.

Nä hörrni, nu ska jag sova. Vi hörs!

En miljon kottar och return of the Ski Friend

Den sista knappa månaden har varit märklig. Först blev jag sjuk, sen var jag ledig när mamma var här (och fortfarande lite sjuk), sen fick vädret och jag själv fullständigt spatt, och nu börjar saker och ting återgå till någon sorts normalvardag igen. Och Jamie är tillbaka från sin skidlärarexamination i Verbier.

Tydligen är BASI (det brittiska skidlärarutbildningssystemet) upplagt så att en gör sjuttioelvatusen olika delkurser, med tillhörande examination på var och en, och nu har Jamie klarat av steg tre-kursen i teaching, och ska göra nåt som heter mountain safety i Courchevel nästa vecka. Var nånstans examinationerna äger rum verkar variera, och givetvis är typ inga av dem i närområdet, så han får flänga iväg en del, stackarn.

Hursomhelst, Jamie är tillbaka, och vill efter två veckors tragglande på pistskidor göra precis allting utom att åka pist. Så utomordentligt vältajmat då att jag just idag bestämt mig för att beta av x antal backar till årets upplaga av streckjakten. Jag hade nämligen fått nys om att de pistat Rocher/Lac Noir, och det händer inte alltför ofta, så jag var fast besluten att masa mig iväg till La Masse och ta mig an dessa oftast rätt eländiga backar i ett så opuckligt skick som möjligt.

Konstaterande 1: Slask är kul.

Konstaterande 2: Jamie åker oförskämt fort i uppkört halvisigt knöggel. Typ lika fort som jag åker på utplattad snö. Livet är orättvist.

När vi hade harvat upp och nerför La Masse ett par vändor, jag i pisten och Jamie lite utanför, föreslog jag att vi skulle ta oss över till Courchevel för att åka de svarta mördarbackarna ner till 1300 innan de fullständigt förångats i det rådande högtrycket. Sagt och gjort, ner i Mottaret där viss besvikelse uppstod för att klockan var fem över ett, det vill säga fem över Sherpa stänger för siesta, inhandla dricka, klunka i sig drickan i liften upp, muttra sig nerför Combe de Saulire (varför kan inte alla bambiturister bara ge fan i att åka backar som är alldeles för branta för dem?) och sedan Plantrey upp till starten på Jean Blanc.

Att påstå att jag ägnade nittio procent av nyss nämnda liftfärd till att berätta för Jamie hur katastrofalt usel, lerig, ispucklig och allmänt vedervärdig denna fornlämning till nedfart är – det vore att underdriva. Han bara ”du försöker verkligen sälja in denhär backen”, med en sarkasm som tillochmed jag är kapabel att förstå.

Jag bara ”det känns dumt att vara oärlig”, varpå jag stakade snett högerut.

Första biten var förvånansvärt trevlig, men jag anade inga ugglor i orådet, de brukar platta ut den översta delen när de ändå pistar den röda backen under Plantreyliften. Men när jag försiktigt sladdade över krönet där det som brukar vara ispuckelmardrömmen från helvetet skulle ta sin början insåg jag att idag, idag har jag tur.

Inte en puckel. Rien. Nada.

Istället mysmjuk slaskmanchester, strösslad med ett och annat granbarr efter den senaste semi-orkanen, vansinnig utsikt över byarna nere i dalen med Bellecôte och Mont Blanc som fond, och ett par breda, suger-i-magen-branta hang som folktomma böljar ner i skogen.

Bingo räcker liksom inte till för att beskriva det hela. För er som är bekanta med Åre så tänk er slaskmanchester i första branten i Lundsrappet, det är det närmaste en rimlig jämförelse jag kan komma. Lyckotjuten och superlativen vi öste ur oss var mer än befogade.

Dock fick vi igen det hela när vi åkte Jockeys, den andra gamla störtloppsbacken ner till Le Praz. Mittenpartiet bestod till åtminstone 75 procent av kottar, med lite dyster snö emellan dem. Tack och lov är kottar inte lika elaka mot kanter och belag som stenar kan vara, men det skar ändå i hjärtat av att utsätta mina nästan nya pistskidor för ett underlag som inte var snö. En bieffekt av detta blev att jag ylade ”pinecones!” som ett stridsvrål då och då under resten av dagen. Det är liksom så underhållande med saker som är obegripliga för omgivningen, som ju inte har tillgång till någon kontext.

Påväg hemåt stannade vi till vid Grand Lac och åt varsin våffla samtidigt som Bellevilledalen dränktes i detdär vansinnesvackert disiga eftermiddagsljuset som liksom drar med sig en doft av vår tillsammans med kvällskylan. Vissa dagar alltså. Att detta är mitt liv.

Och nu är jag så trött att jag inte vet vad jag heter, och kommer förmodligen somna med kläderna på, så hej på er!

Uppkört men underbart

Vet ni, turiståken ner till Lac du Lou från Caron respektive La Masse är faktiskt inte så pjåkiga även om snöläget egentligen lämnar en del övrigt att önska. Snön ifråga är en blandning av solslaskpucklar med vissa inslag av ljung, gräs och sten (La Masse-sidan) och hårt packad med samma konsistens som ibland återfinns i pister utan konstsnö i som lämnats åt sitt öde en dag eller två (Caron-sidan) och bägge snösorterna är förvånansvärt trevliga, plus att det är befriande folktomt, vilket inte kan sägas om pisterna just nu.

(#älskasportlov)

Dagen idag inleddes med frukost – jag åt gröt, Harry sa att han skulle dricka en Red Bull, men det glömde han bort, vilket om inte annat räddade honom från x antal tonårspojkepoäng, och sen drog vi upp till Woken för vinterns tredje, fjärde eller femte (det beror på hur en räknar) snögropsgrävar-transceivertränings-tillställning med Ian och Will.

Nordsidan mellan Col och Thorens gjorde som vanligt sitt bästa för att förinta mina tår medan vi grävde snögrop, och om snöläget så kan väl kort nämnas att det är en förskräcklig blandning av stenhårda lager och sockersnö.. hu. Gött att veta vad som gömmer sig därunder iallafall. Efter att ha friskat upp kunskaperna och minnet lite lagom drog större delen av gänget iväg upp till Caron, och blandade mysåkning ner till sjön med diverse små instick om terräng, lutningar och annat matnyttigt. Paus i solen på bron innan pistmaskinsspåret, och sen en lika mysig men något slaskigare och gräsigare eskapad nerför La Masse.

Någonstans där passade jag på att reflektera lite kring min egen åkning, som i vanlig ordning blir ganska vinglig när det rör sig om slaskpucklar, vilket inte direkt blev bättre av att jag åkte runt på mina parkskidor, vilket var klockrent på den hårda snön på nordsidorna, men lite i oflytigaste laget för slasket i solen. Och även om jag ofta känner mig som Stig-Helmer har jag börjat inse att jag sällan faktiskt är Stig-Helmer numera. Ibland hemfaller jag åt att powerploga mig igenom saker, men jag tar mig faktiskt ner typ överallt, i vilken snö somhelst. Inte alltid med stil, men jag har faktiskt blivit mycket bättre på att åka de senaste två vintrarna, och det tror jag till stor del beror på att jag gett mig fan på att åka i alla väder och på alla sorters snö. Det är inte alltid tjo och hejsan där och då, men i efterhand är det ytterligt sällan jag känner att usch, det där var verkligen onödigt eller verkligen inte kul.

Karaktärsdanande var ordet.

Och det är gött att jag har mina grabbar att åka med som är lika förtjusta i skidåkning oavsett förutsättningar som jag är. Varken jag eller mina knän älskar pucklar, men de blir roligare när Jamie eller Olle förtjust tar sig an dem med hull och hår. Jag vill ju inte vara sämre, liksom.

Planen för återstoden av dygnet är att gå till Crewzer och dricka en öl eller två – jag lovade Harry sällskap i utbyte mot att han diskade, vilket han ändå hade tänkt göra så det var en rätt kass deal, men ändå. Imorgon är det rejsa pist som gäller, tills låren skriker eller jag får frispel på mängden turister och tvärt ger upp. Livet är på det stora hela väldigt bra just nu.

Upp i dimman

Det är mycket nu.. mycket jobb, försök till mycket skidåkning, ganska mycket fest eftersom Harry fyllde år häromdagen och bestämde sig för att fira i tre dagar. Jag deltog bara i firandet en kväll, det räckte mer än väl.

Snöar gör det också, vilket medför jobbiga saker som lunchpass följt av kvällspass. Jag är helt enkelt inte gjord för att jobba 14 timmar åt gången, och inte blir det bättre av att jag vet att samtidigt som jag står och svär över club sandwiches som vägrar samarbeta så härjar Jamie och Olle runt i kräksnön i någon lämplig skog. En kan ju bli deprimerad för mindre.

Anywho, idag har jag åtminstone fått åka, och vi har utvecklat en smärtsam men effektiv bakiskur för stackars (nåja) Harry.

Planen var som följer: allmän uppsamling nedanför La Masse, upp till Lac Noir och därefter en nätt promenad som enligt Jamie tar ungefär en kvart, för att sedan vända skidspetsarna mot Le Bettex och hoppas på bra snö.

Det gick i ärlighetens namn sådär bra. Redan när vi satt i liften upp så började sikten gå åt helskotta, och efter att ha svettats oss igenom en allt molnigare bootpack (tack Olle, Jamie och Ben-Tom för att ni gjorde spår) var det flatljus deluxe. Precis det en vill ha när en inte åkt ett ställe tidigare under vintern. Men ner skulle vi ju, och att gå tillbaka dit vi kom från för att skråa ut i pisten igen kändes inte som ett alternativ. Sagt och gjort, efter att ha väntat in Harry som fått ett minst sagt brutalt uppvaknade efter 72 timmars dekadens och vars ansikte skiftade i minst femtio nyanser av grönt så samlade vi ihop oss och började nedfärden enligt den klassiska devisen ”följ rygg, var trygg”. Trots den usla sikten så var snön riktigt bra den första biten, men i höjd med de högst belägna buskarna började det bli riktigt tungrott och sista biten ner till Bettex så tog jag, Simon och Harry och följde en fäbodstig istället för att chansa oss ner genom snår och staket.

Typ där kändes det som att ”nä, nu skiter jag i dethär”, men Jamie hade ett annat åk på lut som jag inte tänker berätta var det ligger eftersom flatljuskompatibla åk i Bellevilledalen är ungefär lika sällsynta som nyktra människor på Summit klockan 03. Så efter en extremt hopknycklad pain chocolat och lite vatten i liften var jag igång igen, och jag körde bara in i ett (1!) träd, det ni.

Det var svinkul, men eftersom mina energinivåer just nu är ganska svajiga så nöjde jag mig med tre vändor innan jag for upp till VT igen, trött och belåten.

La Masse i dimma: 3 av 5 pain chocolat

Skogsåkning: 4,5 av 5 pain chocolat

Jobba långpanna: 1 av 5 pain chocolat

Upprepning ger färdighet

Det är tur att jag hör till den kategorin människor som inte tycker illa om att upprepa saker, för jag har snart tappat räkningen på hur många gånger per dag jag åker Moraine och Genepi.

Det är liksom inte så mycket annat att göra – Boismint och Orelle är hopplöst isigt, det är för segt att åka varv med Grand Fond för att göra mer än ett par-tre vändor där även om snön är bra på nordsidan, och fram till lunch har köerna till Peclet varit så långa att de öppnat kringelikroken, och det orkar jag faktiskt inte med i någon större utsräckning. Så då blir det Kylen, för där är snön faktiskt helt okej, och det har inte varit speciellt kallt i vinden heller.

Nu har det dock äntligen kommit upp snö på långtidsprognosen, helgen efter denna kommer det snöa enligt Yr, men jag tar det med en nypa salt tills det kommit lite närmare för annars lär jag bara bli besviken.

Hursomhelst känns det som att liftbolagen börjar bli ganska luttrade, vad är det tredje eller fjärde vintern i rad med näst intill ingen snö under 2000 meter i december? Det är typ huvudskälet till att jag masat mig upp på Boismint varje dag denna veckan – för att kunna spana ner mot Menuires och se hur det står till med snön egentligen, och det är inte utan att jag blir lite imponerad faktiskt. Igår var  den gröna backen från botten av Granges och tillbaka till Menuires centrum bara fläckvis snölagd, och idag låg den som ett helt vitt litet snöre i den i övrigt väldigt bruna terrängen. Och enligt samtliga liftbolag så kommer det gå att åka genom hela 3 Vallées på lördag, om än i begränsad skala. Själv är jag mest peppad på Mont de la Chambre, och att bara kunna köra lite safariåkning igen. Och förhoppningsvis blir det precis som i fjol, det vill säga att folket på övriga orter sticker upp till Val Thorens eftersom snön är bättre här (bättre och bättre, det är vad de i Meribel och Courchevel brukar tro iallafall) och att det då resulterar i snömässigt risiga men å andra sidan folktomma backar i resten av systemet.

Vi kan väl köra på det? Det vore nämligen helt okej. Och sen toppar vi med lite snödans, så ska det nog bli ordning på denhär vintern också. Det brukar ju skärpa sig i januari om inte annat.

Dagens random iakttagelse: Jag tog två vändor i Peclet innan jag rundade av skiddagen, och bägge gångerna hamnar jag jämte brittiska studentgäng som ivrigt diskuterar om de ska ”do Glacier” eller inte. För den som inte vet så är Glacier namnet på den lift – och backen med samma namn – som är den sista vemodsframkallande resten av det som en gång i tiden var Val Thorens sommarskidåkning. Liften är en tidstypisk trestol som gärna slår av folks vadmuskelfästen för nöjes skull, och backen är en snorbrant liten stump som liksom hukar sig under självaste Aiguille de Peclet. Det finns många saker att nämna om Glacier, tillexempel hur liten en känner sig när en står däruppe med gigantiska lavinbenägna snöfält ovanför sig, och hela Bellevilledalen nedanför, eller att det tar mig ungefär tjugofem sekunder att kort-sladd-svänga mig ner dit där backen går ihop med den vanliga röda till liftåkarens vänster ner från Peclet (vilket är väldigt fjuttigt med tanke på hur lång tid det tar att åka liften upp för att komma åt de där tjugofem sekunderna), eller att glaciären en gång i tiden var stor och flack nog att backen var röd (jag älskar att kolla gamla pistkartor, hand upp ni som inte är förvånade), men om det inte har dumpat så är det i ytterst få fall värt att åka upp där.

Men där sitter jag, snäll och tyst och tittar ut genom fönstret samtidigt som jag tjuvlyssnar och tänker att nej, jag ska inte säga till dem att Glacier är ovärd och så brant att jag blir vimmelkantig när jag står på kanten (det är verkligen en kant!) och tittar ner, och att jag misstänker att de nog inte är bättre än mig på att åka brant. Det får dom faktiskt upptäcka själva, tänker jag. De går ändå på Oxford eller Cambridge, de kan säkert göra en vettig riskanalys. Och sen går vi ur ägget, och flertalet av de brittiska studenterna bär sina skidor och stavar som ett enda plockepinn, och snubblar och har sig, och jag tänker hjälp, hoppas de låter bli Glacier, och sen stakar jag bort till Tete Ronde och kör slalom genom ett litet kluster av ryska snowboardåkare, och så var det med den saken.

Nä hörrni, färdignördat. Nu ska jag ta ett bad, och sen ska jag nog dricka öl.

PS. Chili con carne till p-mat idag, jag fick världens flashbacks till förra vintern när jag idogt pillade ur alla bönorna ur röran. Jag gillar inte bönor, okej?! Enda skillnaden är att jag denna gången käkar ur matlåda i min lilla lya, istället för sittandes på en ölback jämte torktumlaren i källaren på Panda. Vilket påminner mig – jag har fortfarande inte varit på Favela, som Panda heter nu. Kanske ska ta tag i det, dom har ändå haft öppet i över en vecka.

Ut på tur, aldrig sur

Hejhopp.

Idag har jag om inte annat förmodligen cementerat årets upplaga av gogglebränna. Fast jag har hunnit med en del annat också, vilket väl till viss del kan förklaras med att idag är min näst första helt lediga dag (som inte varit en sjukdag) sedan typ november. Kan meddela allmänheten att det är förbaskat trevligt att vakna klockan sju och kunna njuta av att det är hela två timmar tills liftarna öppnar och inte behöva rusa iväg och flytta möbler för att hinna ut i backen till klockan nio. Den första lediga dagen var förresten igår.

Den tillbringade jag med att åka runt och jaga streck borta i 1650, vilket ledde till upphittandet av ännu en såndär backe som alla verkar glömma att den existerar. Den heter Granges, precis samma namn som den långa liften mellan St Martin och Menuires, men den är inte så lång (backen alltså) men exemplariskt obefolkad. Hursomhelst var jag ute i backen strax efter tio, och kom inte hem förrän fem, så jag var lagom död på kvällen. På kvällen anlände även min vän Osquar (som vissa av er kanske känner till som Vattendroppe – en av forumnördarna på Freeride) så dagen idag har ägnats åt att introducera honom till Val Thorens med omnejd.

Det är nu lite speciellt att guida runt den sortens kompis som packar med sig tre par skidor för en veckas vistelse, och har tagit bort handledsremmarna på sina stavar ”för att spara vikt” – det blir inte direkt pistvisning om en säger så. Istället tog vi oss ner till La Masse (via Mont de la Chambre för att kolla lite utsikt och få grepp om hur stort det här skidområdet egentligen är) och undvek de typiska söndagsliftköerna genom att ta de två snigliga stolliftarna upp till Lac Noir istället för att svettas i trånga äggliftar tillsammans med bröliga holländare/belgare. Därefter började vi knata. Och det var varmt.

Det lustiga med att slänga på stighudar och traska iväg längs en bergskam är att varje meter man går gör varje sväng på nervägen så mycket mer värd. Om jag skråar trettio meter från en lift för att få tio svängar i halvhyfsad snö så är det knappast något jag författar blogginlägg om på kvällen. Men om jag traskar en kilometer längs en bergskam, och upp på en liten topp, då är tio-femton svängar i varm vårsnö en upplevelse. Så är det bara.

Saker som inte är en upplevelse även om de rent krasst var en del av upplevelsen:

  1. Mina pjäxor. Sorry, men det här går inte längre. Jag kan inte svänga i skare, och knappt i tungt slask heller. Det går inte. Veckans projekt.
  2. Mina stavar. Det är inte optimalt att gå på tur med 110 centimeter långa stavar med världens minsta trugor. Så nu har jag skaffat ett par teleskopstavar också, värsta kapet. Betalade 60 alpdollar, vilket var åtminstone 20 euro mindre än vad jag trodde att de skulle kosta. Nöjd? Jupp. Plus att de inte har sånadär dumma fingeravgjutningar i handtaget, för de är ändå helt meningslösa för mig för jag har små händer.
  3. Skare. Onödigt. Punkt slut.

Hursomhelst, när vi kom ner från La Masse hade jag halvt svettats ihjäl, så vi bytte sida till den andra halvan av dalen. Tanken var att vi skulle knata upp ovanför Becca-liften och åka ner på Menuires-sidan, och det gjorde vi också. Enda problemet var att där var skare. Flera centimeter tjock och (åtminstone enligt mitt knä och mina utslitna pjäxor) väldigt besvärlig. Jag forcerade ett jäkla stenröse för att komma åt det åket, och så är det skare. Hashtagg upprörd. Det var dagens minst värda promenad. Som tur var vart den sista promenaden rätt mycket bättre. Jag orkade dock inte gå hela vägen upp, så jag stannade vid det gamla lifthuset som är en rest från en forntida lift som hette Bouquetin. Något säger mig att en och annan puderräv förmodligen blev grinig när den liften upphörde, för det är en rätt schysst gryta en får tillgång till från den punkten.  Osquar gick iallafall en bra bit högre än jag, den hurtbullen, men vi hamnade på samma ställe i slutänden, efter x antal gemytliga svängar i kallsnö. Sen trötthetskollapsade vi på Pandaterrassen en stund, innan vi gick hem och åt upp resten av morgonens bacon samt en massa pasta. Efter det gick vi ner på byn på stavjakt, och imorgon är en ny dag som förhoppningsvis blir lika bra som idag.

Nu är jag orimligt trött och tänker sova. Häppåer.

For So Long With A War In My Head

Det är blåsigt. Klockan är eftermiddag och jag har fortfarande inte släpat mig ut i backen.

Kommer förmodligen ge mig ut och pliktskyldighetsåka några varv här i Val Thorens om en stund, även om energinivån är frustrerande låg. Det har varit några tröga dagar på sistone.

Fredags var fint, åkte varv i Plan de l’Eau med Ingela på förmiddagen, och efter macklunch hemma i byn plockade vi med oss Sara och Elin och åkte hela vägen ner till St Martin, med ett mindre aerobicspass på vägen. Sista biten var bästa sortens slask och en massa små hopp, hur kul som helst. Påväg upp i liften igen drabbades vi allihop av någon sorts köldinspirerat infall och bestämde oss för att enbart åka äggliftar på tillbakavägen. Så istället för snabba vägen via Granges och Mont de la Chambre knixade vi oss bort till Mottaret istället innan vi åkte hem. Märkligt, men kul.

På kvällen kollade jag och ingela på Step Up (hade glömt hur ofta det behövs skämskudde för att ta sig igenom den filmen alltså..) och käkade popcorn med salt- och pepparsmak. Det låter lite skumt, men de smakade nästan precis som vanliga popcorn, bara lite starkt i eftersmaken. hundra gånger bättre än sockrade popcorn iallafall, det testade jag en gång i Val d’Isère och tänker aldrig äta igen.

Igår hoppade jag in som extraguide åt RollinSnow i några timmar, vilket gick ut på att sitta vid bagageförvaringen i sportcentret och svara på frågor samt förse de resenärer som var över 18 med armband som det står ”over 18” på. Resten av gårdagen försvann i den där sortens dimma som blir av kombinationen mensvärk plus alla värktabletter jag proppar i mig för att uthärda densamma. Jag pratade i telefon med mamma på kvällen, och innan dess hade jag samlat ihop alla omkullblåsta solstolar på terrassen och ätit en stor portion kycklinggryta. Och suttit och gosat med Yaya i typ en halvtimme, såklart. Seriöst, den hunden är den bästa medicinen som finns de där dagarna när jag känner mig lite allmänt tilltufsad och vinglig.

Idag har jag skottat några centimeter vindpinad snö.. det är typ allt.

Det känns i huvudet att jag är inne i en tröttperiod, hjärnan skrynklade ihop sig till ett russin varje gång jag gick förbi boomboxen i entrén till jobbet innan och tankarna stannade upp som en youtubevideo kombinerad med laggigt internet. Det är bra skumt alltså, att känna hur hjärnan laggar. Det nästan som börjar klia inuti huvudet, antar att det är för att om en liten hjärncell bromsar så krockar alla de andra bakom den in i den och så blir det trassel.

Inte har jag någon energi att åka heller. Det hänger nog litegrann ihop med att jag just nu inte är säker på om jag har tillräckligt med social/kommunikativ energi för att ge mig ut på några större äventyr, såna som kräver sällskap. Streckjakten gör jag ju själv, det är en helt annan sak. Även om jag kan bli superintensiv när jag åker runt och bockar av backar så är det samtidigt väldigt vilsamt. Det är bara jag och mina tankar.

Börjar jag tänka på att bestämma tid med folk, och diskutera vart vi ska åka och hur snön är och allt såntdär.. det blir russin-skrynkel-seriekrock i huvudet på en gång. Tyvärr. Och det luriga är att jag inte kan göra så mycket åt saken. Visst vet jag att en del saker får mig att må bättre (åka skidor) och vissa får mig att må sämre (situationer med mycket folk) men samtidigt är det vissa dagar som jag vaknar och bara ”ja, idag orkar jag med mänskligheten” och andra dagar när jag helst inte vill samexistera med omgivningen alls. Och jag vet sällan i förväg vilken sorts dag det är. Jag kan ha sovit lika mycket, gjort likartade saker dagen innan, det kan vara samma väder och ändå är det ibland jag bara vill rulla in mig i en filt och ibland jag vill umgås med Varenda Människa Inom Räckhåll.

allergic

Hursomhelst, tanken när jag började var att detta bara skulle vara ett kort inlägg om Sahara Hotnights – och nu har vi ju facit på hur bra det gick med den planen. Kanske ska ta mig tillbaka till ursprungstanken då.

Jo, alltså. Mamma postar med jämna mellanrum kuvert med diverse artiklar och reportage från DN till mig, vilket är väldigt trevligt – jag gillar papperstidningar (ingen är förvånad, intresseklubben skakas av en mindre explosion). I den senaste leveransen fanns bland annat en intervju med Maria Andersson Lundell, tidigare sångare i Sahara Hotnights och numera soloartist. Och det var en förbaskat bra text som

1. fick mig att sträcklyssna på Sahara Hotnights samlade diskografi

samt

2. fick mig att ännu en gång inse att jag nog aldrig blivit så hänförd av några personers kombinerade coolhet som när jag såg Sahara Hotnights på Diezel i Halmstad hösten 2004. Mängden jävlar anamma de förmedlade där, och alla andra gånger jag sett dem, var inte nådig. Det är inte så konstigt att jag praktiskt taget bodde i min knallblåa Sahara Hotnights-tisha större delen av mina gymnasieår.

Hursomhelst – artikeln hittar ni här: ”Musiken var en plats där vi kunde skrika och gasta”

Nu ska jag släpa mig ut, för jag vet att jag alltid mår bättre när jag åkt lite. Även om det inte känns så när jag ska ta mig i kragen och ut i backen.

Min lista med de bästa Sahara Hotnights-låtarna får helt enkelt vänta till ett senare tillfälle, liftarna är bara öppna i en  och en halv timme till.