Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: les menuires (sida 1 av 7)

Brev från karantänen, dag 40

Så nådde vi tillslut den faktiska karantändagen. Quarantine. Quarante. Fyrtio dagar.

Även känt som dagen när jag definitivt ledsnade på att kolla på klockan, tog mitt pick och pack och vistades utomhus utanför tomtgränsen i över fyra timmar i sträck. Och det var skönt. Jag började dagen med att ta mig ur sängen en och en halv timme tidigare än vanligt, gå upp till Carrefour och köpa en baguette, och gå hem och göra en rejäl matsäcksmacka. Sen knatade jag bort till Plan de l’Eau och bara gick och gick och gick. Stannade där jag hittade solvarma klippor med optimal ryggstödslutning, klättrade upp till själva liften Plan de l’Eau, kastade stenar i bäcken, bara existerade.

Jag tror jag behövde det. Sitta i solen och glo upp mot Mont Brequin och molnen som hela tiden höll sig på optimalt avstånd för att det skulle vara soligt där jag satt. Äta 40 centimeter baguette i sakta mak, istället för att skynda mig och lämna halva eftersom att jag äter så satans långsamt att jag aldrig hinner äta upp utan stress om jag har annat sällskap än mig själv att ta hänsyn till. Iaktta det spännande dramat ”myran och baconbiten” som utspelade sig på marken en dryg decimeter till vänster om där jag satt.

Jag hade med mig målargrejorna, men jag plockade aldrig upp dem. Jag bara satt. Och gick. Och lyssnade bitvis på musik.

Jag var rätt trött när jag väl kom hem om man säger så, totalt gick jag nästan 1, mil. Men det känns bra, och jag tog verkligen vara på solskenet. Nu väntar en vecka av knasväder, som det alltid blir när det är dags för ”sista veckan på säsongen”. Men det behövs verkligen, det har knappt regnat en droppe på hela april (förutom duggregnet som just satte igång – äntligen!) och de har redan gått ut med vattenbristvarningar på plattlandet kring Grenoble. Och imorgon är det söndag och då brukar vi aldrig göra särskilt mycket ändå, så då får det gärna regna.

Pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 39

Två bra saker med idag:

1. Jag har äntligen fått de nya penslarna och blocket som jag beställde i förra veckan. Tror att min teori om att UPS bara kör en vända i veckan upp hit stämmer, för när paketmannen kom hade han verkligen fullt med kartonger i skåpet.

2. Mina axlar har äntligen repat sig någorlunda efter armhävningsfrossan i söndags. Det är inte längre outhärdligt att lyfta armarna ovanför huvudet, halleluja.

Penslarna är verkligen mysiga dessutom. Jag skaffade några olika billiga, och så en som var lite dyrare i en storlek som jag redan hade, eftersom jag vet att jag använder den typ lika stora mest av de jag redan hade, och den jag redan hade har börjat tappa en massa strån.

(Lite tveksam till meningsuppbyggnaden där nyss, hur många gånger kan man skriva ”den jag redan hade” i en och samma mening utan att det blir komiskt? Je ne sais pas.)

Iallfall – väl spenderade alpdollar. Nu ska jag bara vidga mina vyer lite och börja måla andra saker än berg, träd och tegelstenar också, hah.

Puss, hej och trevlig helg!

/H

Brev från karantänen, dag 38

Vilken skillnad det gör med ett riktigt avbrott från rutinerna.

Jag körde upp till VT imorse för att hämta mina kängor, och lite annat jox när jag ändå var där (läs: skateboard, min favoritkudde, min allra mest slitna keps), och det var så himla skönt att se något annat en stund. Också ofantligt märkligt att komma upp dit när jag vart härnere så länge, men framförallt skönt. Husen står där de ska, golvet i lägenheten är lika odammsugat som när jag åkte, det är fortfarande en grop i gatan när man kör under bron innan kyrkan.

Jag mötte Mette av en slump utanför huset, och det var också himla trevligt, bara att prata med någon jag känner som inte är Jamie en liten stund. Annat än på telefon alltså. Himla märklig känsla dock, att stå två-tre meter ifrån varandra och snacka, som att någon håller ett mentalt måttband i luften. Det var ju första gången sen karantänen började som jag märkt av just det, eftersom jag inte träffat någon annan än Jamie som jag faktiskt känner i verkliga livet sedan dess. Folk jag möter när jag är ute och knatar härnere känner jag ju inte, så det är som en helt annan sak. Det blev som en påminnelse om att just det, allting är lite konstigt just nu. Jag gillar det inte.

Efter lunch tog jag mina nyhämtade kängor och gick en långpromenad, upp till Plan de l’Eau och tillbaka. Det är egentligen en bra bit utanför den fantastiska kilometerradien, men eftersom det är grusväg/stig hela vägen dit och tillbaka och jag som sagt känner exakt noll människor förutom Jamie härnere så bestämde jag att det var okej ändå. Och det var också skönt. Att gå åt ett annat håll, att se något annat än den evinnerliga rundan floden-Bettex-Levassaix och tillbaka. Där är ett helt litet fält med krokusar längst upp där bäcken från Lac du Lou rinner ut. Superfint. Jag gillar krokusar i grupp. Men jag är lite besviken över att här inte verkar finnas några vitsippor, för de är finast av alla.

På det hela taget har jag haft en bra dag, och för att ha brutit mot karantänreglerna måste jag ändå säga att jag gjort det på ett snyggt och ansvarsfullt sätt.

Pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 37

Dagens mest spännande händelse var nog när jag var ute och gick och fick ett infall och byggde en fördämning i en av smältvattensbäckarna precis ovanför bron nedanför déchetteriet. Det är rätt svårt att fördämma ordentligt med bara sten och fjolårsgräs att bygga med, så det blev mer en omledning än en faktiskt fördämning, men jag blev ändå ganska nöjd. Och inte jättemycket blöt om fötterna.

Jag borde nog åka upp till VT och hämta mina vandringskängor någon dag, både för att de är vattentäta, men också för att mina springskor håller på att gå sönder i tyget, och det är dumt att slita på dem mer än nödvändigt. Och att ha dem på sig när en klafsar runt i lera är inte så smart av samtliga anledningar. Jag kommer nog ändå inte springa så mycket den närmsta veckan eller så, för senast jag var ute (lördags?) så fick jag som knak i knäna – det känns lite som att jag har popcorn i dem och att de låser sig – och även om det inte gör ont-ont så är det dumt att inte låta bli. Och det är ju inte som att jag älskar att jogga ändå. Jag kan gå raskt istället, det är också bra konditionsträning.

Apropå ont så kan jag meddela att mina axlar och överarmar fortfarande är djupt missnöjda efter armhävningsfrossan i måndags. Tyvärr betyder det väl också att jag kanske rent allmänt borde göra armhävningar lite oftare. Mina spaghetti-cyklist-armar är inte odelat positiva till denna insikt, om man säger så.

Idag är även sista dagen med kycklingpasta – tror vi har slagit nytt rekord i att laga mat som räcker jättelänge, om jag har räknat rätt så har det varit sex dagar med samma. Imorgon blir det nog lamm igen. Jag har iallafall slagit någon sorts personligt rekord i att äta lamm – jag äter typ aldrig det i vanliga fall, bara någon gång på restaurang, men nu äter jag det hela tiden. Det är gott.

Apropå gott så har Carrefour fortfarande inte fått in fler av lådorna med Mini-Magnum, så jag tror att jag får acceptera att de är slut för säsongen. Det var kul så länge det varade, typ.

Vi hörs!

/H

Brev från karantänen, dag 35

Ännu en dag av oidentifierbart grått väder. Jag har inte gjort så mycket.. läst lite, målat klart målningen som ”bara skulle bli några tegelstenar” men blev det mest organiserade jag målat på år och dag.

Gått till Carrefour och handlat.. de hade slut på Mini Magnum-glassarna, så på ett sätt är det väl bra att det inte är glassväder just nu. Men samtidigt tvek på om de kommer beställa in mer av en så udda sorts glass. Den som lever får se.

På väg till Carrefour såg jag att pumptracken nedanför rullbandet vid Preyerand har tinat fram helt och hållet nu. Det var några vuxna människor där och åkte skateboard. Om jag ändå åker upp till VT någon dag för att hämta lite grejer kanske jag ska ta med brädan också, pumptracken ligger inte i närheten av någon riktig väg, och det jag sett av gendarmerna hittills är att de bara kör runt, enda stället jag har sett dem till fots är utanför polisstationen (gendarmeristationen? gendarmeriet?). Men å andra sidan – dumt att chansa.

Det hade bara varit så gött att göra något annat än att gå eller springa. Få lite fartvind i mig utan så mycket ansträngning.

Egentligen skulle jag ha gått en promenad till nu på eftermiddagen, eller stuckit ut och sprungit, men jag hade ingen lust, så jag hakade på Jamie och hans dagliga styrketräning istället. Idag var det pushup-dag. Jag har en gnagande misstanke om att mina spagettiarmar kommer hata mig imorgon.

På det hela taget en inte så spännande måndag, helt enkelt.

/H

Brev från karantänen, dag 34

En oväntad sidoeffekt av att raka bort nackhåret är att det nu, tre dagar senare, inträtt i dendär fantastiska fasen av att kännas lite som en indisk matta, vilket i sin tur leder till att jag hela tiden sitter och stryker med pekfingret bakom örat, vilket i sin tur leder till att jag inte pillar mig i ansiktet. Och det är bra för de senaste typ två veckorna har min hud gått från typiskt vinterläge – det vill säga ett par väl utvalda finnar per månad – till total flottig katastrof.

Jag har ingen aning om varför, men det är säkert psykologiskt, för jag är utomhus nästan lika mycket som tidigare, luften är om möjligt ännu renare, och jag äter bättre, mer och mer regelbundet än under säsong.

Först fick jag för mig att det berodde på solskyddsfaktorn, men sen kom jag på att det är helt orimligt, eftersom jag använt samma solskyddsfaktor i typ tio år, och inte brukar få finnar av den.

Jaja, att skylla på karantänen (eller viruset) är det nya att skylla på höjden och den tunna luften, så vi kör väl på det.

I övrigt har det varit en väldigt stillsam söndag. Vädret är odefinierbart grått, vi har fortfarande inte ätit upp pastaberget som Jamie lagade i fredags så vi behöver inte laga mat, och det mest spännande som händer är nog den typiska söndagsstressen på Duolingo när alla försöker ta sig upp topp tio. Om jag hänger kvar kommer jag upp till högstaligan. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv efter det.

Natti.

/H

Brev från karantänen, dag 33

Jag har en punkt i mitt liv nu som är fullkomligt solid. Väckarklockan 08:00. Oavsett vad. Oavsett hur sent jag somnat, eller om jag somnar om efter att ha stängt av den. Väckarklockan 08:00 går ingenstans.

Jag tror att jag behöver den för att fatta att dagarna går.

Idag är en till dag av halvmulet och varken varmt eller kallt. Klassisk sydsvensk vår, fast med lite annorlunda topografi, och inga vitsippor. Massor av krokusar och tussilago, men inga vitsippor. De trivs nog inte här.

Jag har inte bestämt mig för om jag ska gå en promenad ner till ån eller om jag ska ut och springa. Jag tror det kommer bli promenad – jag är tveksam till om det är shortsväder, och jag har ingen lust att springa om jag måste ha på mig en massa kläder – det blir så bylsigt och oskönt, och en fullständig mardröm om det visar sig vara lite för varmt. Jag kan gå ner och inspektera grodynglen, och se om smältvattnet spolat bort den sista snön ännu.

Jamie håller på och tränar med några av sina kompisar över Zoom. En av dem har startat en surdeg. Det sista jag kunde urskilja av konversationen innan jag stängde min dörr var att Jamie frågade om surdegen hade något namn. Det är tydligen viktigt att namnge sin surdeg, om man har en, har jag förstått. Själv saknar jag limpa. Och alla sorters polarbröd. Och motivation, rent allmänt.

Jag har det bra, men tillvaron är långtråkig, och även om det tekniskt sett finns ett slutdatum för långtråkigheten så har jag svårt att se det på det viset. Ja, okej, jag kanske inte kommer behöva skapa ett nytt pdf-dokument på telefonen varje gång jag går utanför tomtgränsen, men förutom det kommer min tillvaro inte ändras så mycket. Ovissheten i mitt liv försvinner inte för att franska barn får börja gå i skolan igen.

På ett sätt kanske det är bra att vädret ser ut att vara lite skraltigt de närmaste dagarna. Då kan jag ta mig i kragen och fortsätta med datorbaserade inomhusgrejer som liksom inte blivit gjorda när vädret möjliggjort balkong-och-bok-tillvaro. Och då kanske jag får tillbaka känslan av att ha åstadkommit något. Jag vet inte. Men jag hoppas det.

Så det kanske var bra att mina nya målargrejor har blivit fast på UPS-terminalen i Annecy, åtminstone i några dagar till. För annars hade jag nog bara målat. Jag målar i och för sig ändå, men det hade varit mer kul med nya penslar.

Men den som väntar på något gott. Ja.

Brev från karantänen, dag 32

Så går ännu en dag ur våra liv, och kommer aldrig åter.

Idag har jag:

  • Ätit pasta två gånger, eftersom vi fortfarande lagar mat enligt konceptet ”jättemycket på en gång och sen äter vi samma sak i minst fyra dagar”.
  • Inte suttit på balkongen alls, för det har varit oklart och mestadels mulet väder.
  • Målat, bland annat sextiosju bubblor.
  • Blivit gruvligt besviken när de nya penslarna och akvarellblocket jag hade beställt på något mystiskt vis var på väg från Annecy och hit, men sen åkte tillbaka till Annecy. Eller ja, det var åtminstone vad som hände enligt UPS-hemsidan. Hoppningsvis får jag dem på måndag istället.
  • Lyssnat på hela Max Richters version av Vivaldis ”De Fyra Årstiderna” tre gånger om pga genialisk.
  • Diskuterat milda coronasymptom med ett gäng vänliga främlingar på internet i en och en halv timme.
  • Glömt att gå min dagliga promenad.
  • Övertalat Jamie att snagga bort allt mitt nackhår, vilket var skönt att bli av med. Dock åkte det med lite hud, men den återhämtar sig förhoppningsvis snart. (Mormor, oroa dig inte, det är bara underhåret som är snaggat, resten ser ut precis som vanligt, jag lovar.)
  • Konstaterat att mörk choklad-versionen av Toblerone inte är i närheten av lika god som originalet.
  • Nästan slagit knut på mig själv framför teven eftersom The Office är en så olidligt skämmig teveserie. På riktigt. Äugh. Jag får kompensationskolla på ”big block of cheese”-avsnittet av West Wing innan jag somnar för att rena hjärnan.
  • Gett upp min plan på att ha ”en lugn Duolingovecka”, och knaprat i min nästan 500 xp och tagit mig in på topp tio. Är det dåligt väder imorgon kommer jag gå bananas igen på ren tristess.

Det var nog alles.

Pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 31

En månad.

En oändligt långsam månad, men samtidigt inte. Ibland flyter dagarna ihop och försvinner i ett svep, och sen stannar de upp igen och liksom segar sig fram som när det blir stoppslask på en transportsträcka på våren.

Jag vet att tiden går, och jag kan se det på snön som kryper längre och längre upp på sluttningarna, ger plats åt krokusar blandat med fjolårsgräs.

Det är en sak värd att tänka på – hur lite nederbörd vi haft den här månaden. Ett vanligt år hade SETAM börjat svettas, och spruta reservsnö under frostnätterna. I år spelar det ingen som roll. En liten tröst på ett sätt – miljön blir glad av att de inte gör snö.

Jaja, vad nytt annars? Jag ägnade nästan hela tisdagen åt att måla akvarell. Började på förmiddagen, och sedan var klockan plötsligt fyra.. snacka om att försjunka i något. Men det är trevligt. Jag har beställt ett till akvarellblock och några nya penslar också, två av dem jag har nu tappar väldigt mycket hår, vilket ändå får ses som okej med tanke på att jag har haft dem sedan jag var typ tio. Ska bli spännande att se hur lång tid det tar för grejerna att komma fram, såhär i coronans tidevarv.

Igår läste jag ut The Second Sex. Kanske skriver något mer utförligt om den senare, men jag har hursomhelst redan satt igång med nästa – The Feminine Mystique av Betty Friedan. En omedelbar fördel med den är att den väger ungefär en fjärdedel av den förra boken, så den är mycket lättare att läsa av den anledningen. Åttahundrasidorsklumpar är inte helt lättadministrerade.

Igår anmälde jag mig även till diverse högskolegrejer, bara för att ha en plan B eller C eller nåt om den här skiten blir långvarig. Blir jag antagen till något så får jag väl bestämma mig för hur jag ska göra då, helt enkelt. Kryssade iallafall i diverse strökurser i allt från franska till Tove Janssons författarskap, samt en kandidat i arkivering, och en i transport management. Det som retar mig är väl att det är saker som intresserar mig, som jag gärna hade lärt mig mer om eller jobbat med, men jag har ungefär noll lust att bo i Stockholm eller Malmö de närmaste tre åren, vilket krävs för de programmen går inte att läsa på distans. Men som sagt, det är bara en reservplan.

I övrigt har det nog inte hänt så mycket.. jag är ute och springer varje eftermiddag, jag avskyr det fortfarande men jag vet att jag kommer avsky mig själv ännu mer om jag har noll kondition när det här väl är över, så ja. Jag stretar på. Vi har ätit lamm och potatismos i typ en vecka, idag tog det slut, så nu blir det pasta och kyckling med wokgrönsaker till och med söndag eller så. Omväxling är överskattat, hah.

Nu: trött. Sova. Pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 28

Hej!

Ni vet hur jag sa att jag skulle ta en paus från The Second Sex häromdagen. Mhm. Det gick inte alls bra. Det tog en halv dag, och sen sa min hjärna ”jag vill läsa bok” varpå jag brände igenom två och ett halvt kapitel i (för att vara en bok skriven på akademikerengelska) rask takt.

Självklart är det stundtals mördande tråkigt med karantän, men jag kan ändå inte släppa hur glad jag är över att ha fått en massa tid att liksom komma ikapp mig själv. Det är som om jag återförenas med en tidigare version av mig själv på något vis – inte för att jag någonsin slutat ha den lilla grubblande bokmalen inuti mig, men för att jag har tid att vara den grubblande bokmalen igen. Jag tillåter mig själv att gå vilse i orden, och vilja ta reda på och lära mig saker bara för att jag vill.

Jag har tänkt så mycket på tid de sista åren – timmar som blir till euros som går till hyror och prylar och bensin och tågbiljetter. Allt det där är satt på paus just nu, och det är inget snack om att det lilla viruset kommer placera mig på något av en ekonomisk pottkant oavsett om det går över innan sommaren eller fortsätter vara ett hinder på obestämd tid, men ärligt talat orkar jag inte bry mig just nu. Jag är frisk och har tak över huvudet. Pengar är viktigt, men inte så viktigt. Jag klarar mig nog.

Jag hade hursomhelst tänkt att i år skulle bli året jag kanske skulle kunna få lite pengar över, spara lite, försöka tänka långsiktigt eller åtminstone kunna köpa ett par nya jeans eller skor bara för att jag vill och inte för att jag måste. Så blir det inte, det är en sak som är säker. Och jag är en stark anhängare av slumpen, snacket om att ”allt händer av en anledning” tycker jag är skitsnack, men slumpen har gjort att jag hamnat här, och om inte annat så tänker jag glädjas åt att slumpen blev en katalysator för något som med risk för att låta pretentiös känns som ett andra feministiskt uppvaknande för mig själv. Jag har aldrig inte varit feminist, det hade krävts en fullständigt absurd tonårsrevolt för att sluta vara det med tanke på mitt påbrå, men jag har heller inte tänkt så mycket kring det – och de sista åren har jag inte tagit mig tid (eller haft tid, oklart vilket egentligen) till att tänka på det. Jag är jag, och jag tycker såhär, och jag har egentligen inte funderat så mycket kring det. Och jag har inte befunnit mig i en miljö där feminism (bland annat) hör till de naturliga samtalsämnena.

Nu hinner jag fundera. Och det är kul. Jag hinner läsa essäer och debattartiklar och reflektioner, och kanske är det bara ett metaforiskt bubbelbad för att bekräfta mina egna åsikter, men ändå. Det är trevligt.

Och i en värld nästan helt utan akuta måsten hinner kan jag ta mig tid att sitta ner och bara släppa lös orden, och om det sen tar en kvart eller två timmar innan jag känner att jag har skrivit klart är fullständigt irrelevant. Det finns ingen nödvändig början och inget utmålat slut. Det enda jag har just nu är tid och inga måsten, och jag tänker njuta av den utifrån de förutsättningar som finns.

Med det sagt så måste jag bara ta upp en sak som fladdrade förbi i sociala medier häromveckan som fick mig att fullkomligen se rött. Ett inlägg på en Instastory, som jag inte kommer ihåg ordagrant (och jag kommer översätta det till svenska här så mormor förstår), men andemeningen var ungefär såhär:

Om du efter den här karantänen varken har påbörjat något nytt, tagit tag i ett sidoprojekt eller lärt dig någonting så var problemet inte att du saknade tid – problemet är att du inte har någon självdisciplin.

Ursäkta mig, jag ska bara gå och kräkas lite.

För det första är det där ett typexempel på ”inspirerande” babbel som cirkulerar bland folk som gillar startups vars affärsidéer tillför exakt noll faktiskt användbara saker till världen, Tedtalks, böcker om hur man blir rik/lyckad/räddar världen på hundra dagar (ofta mer eller mindre på andra människors bekostnad) och med stor sannolikhet har jobb som inte påverkas särskilt mycket av att sitta framför en dator hemma istället för en dator på ett kontor.

För det andra: ibland behöver man använda tid som av en eller annan anledning uppstår till en enda sak – att komma ikapp sig själv. Det finns väl ingenting som är så hämmande för vare sig kreativiteten eller ens eget välmående som känslan av att vara tvungen att åstadkomma saker? Jag är så inihelvete trött på att hela tiden behöva vara produktiv, det gör mig galen. Självklart ska jag dra mitt strå till stacken för att bidra till ett fungerande samhälle och för att försörja mig själv, men jag drabbas då och då av insikten att det gjort mig en smula dum i huvudet.

Jag räknar timmar. Timmar jag använder, timmar som skulle kunna användas till något annat. Det är som en evighetslång spinoff av när jag sjutton år gammal kom på att om jag gick fort och såg ut som att jag hade bråttom slapp bli tillfrågad om jag behövde något mer att göra på jobbet (vilket jag inte behövde, det var nästan alltid mer än tillräckligt, tackar som frågar). Jag fattade det inte då, och jag fattar det inte bättre nu heller – det enda jag vet är att jag försöker spara timmar, för att tid är pengar och det är tydligen viktigt att pengarna blir fler. Och är jag produktiv när jag gör saker behövs det färre timmar och det är tydligen bra. Jag vet inte jag.

Jag är nog hellre lite långsam och eftertänksam.

Så om ni ursäktar tänker jag lämna detta grubbel till text därhän nu, eftersom jag inte känner att jag behöver dra några faktiska slutsatser av den, och gå och läsa lite bok och måla lite akvarell. Risken finns att slutresultatet av det senare blir mer eller mindre katastrofalt, men vet ni vad? Det gör ingenting.

Pusshej!

/H