Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: matlagningstips (sida 1 av 4)

Apelsinkakor, bloggmorgon och solidarity forever

Finns det något drömmigare än att jobba 11-16 en dag när solen skiner?

Ja, absolut.

Men, eftersom jag under inga omständigheter vill jobba på söndag när mamma kommit hit, och ändå ville göra någon sorts försök att få ihop timmarna jag ändå inte behöver jobba tack vare övertiden jag samlade på mig i början av säsongen så tog jag en för laget och schemalade mig själv på detta fantastiska dagspass idag, tjoflöjt.

Egentligen handlade det mer om att jag inte ville sätta någon av de andra på nämnda fåniga dagspass, och att jag hellre har dagen fri imorgon för då har jag träning 12-14.

Iallafall.

Jag hade som plan att jag skulle göra som i tisdags och kuta ut i backen i 1,75 timme innan jobbet, men nu ligger jag här och bloggar istället. Sen tänker jag gå upp och göra en stor kopp varm choklad med tillhörande polarkaka-fast-inte-riktigt och lyssna på P4 Stockholm och glädjas åt att den tiden av mitt liv när jag tillbringade två timmar om dagen på pendeltåg och bussar är sedan länge förbi.

(Jag hade det bra i Stockholm, det hade jag. Men jag har det bättre här trots allt.)

Försöker vara lite snäll mot mina ben och knän också. I förrgår var en relativt lugn dag för benen – jag jobbade långpanna och var alltså bara ute i 1,75 timme på morgonen. Lagom för att jag skulle komma till jobbet och vara såpass sprudlande glad och energisk att Hanna blev uppriktigt förvånad. Det är inte direkt standard att Hedda kommer till långpannor med ett överskott av positiv energi, men den senaste månaden har jag haft så få av den varan att jag liksom inte kan med att vara tjurig. Visst om det hade varit en puderdag, men när det är en vanlig sportlovsdag med femtioelvatusen mer eller mindre korkade veckisar i backarna och jag dessutom hunnit åka lite innan jobbet? I förhållandevis obefolkade backar till och med? Då gäller det att vara positiv. Plus att jag verkligen gillar att jobba med David och det fick jag göra i förrgår.

Dessutom visste jag sedan innan att jag skulle göra både kakor och cheesecake, och det tar sin lilla tid, och det var jag mentalt inställd på. Kakorna blev förövrigt jättegoda, även om jag glömde bakpulvret. Knepet är apelsinzest, och apelsinjuice. (Ja, jag har dille på att ha zest av olika slag i absolut allt.) Ska ha lite mindre socker i nästa gång bara. Det kan även ha varit så att jag åt så mycket cheesecakesmet att jag inte var hungrig när det var dags för personalmat, håhå jaja.

Dessutom gick strömmen bara tre gånger under kvällsservicen – standardhöjning!

Igår vaknade jag upp till ännu en dag av solsken och liftköer, sådär lagom degig i huvudet som en blir av att jobba tretton timmar och sedan sova sex-och-en-halv. Som tur var så fick jag en extra vaken timme på mig att verkligen vakna till eftersom Jamie satte ett förbryllande rekord i att vara seg. Han brukar vara punktlig, men jag hann åka och leta efter honom vid tre olika liftar i Menuires, och sedan ha en Caprisonne-och-Twix-solo-paus i solen nere vid Tortollet medan jag väntade, så jag klagar inte. Och när han väl dök upp hade de groteska liftköerna i Roc 1 och Roc 2 glesats ur en gnutta, och det var inte heller så dumt.

Jamie har en av sina BASI 4-examina om två veckor, så projektet för dagen var bara att hitta en backe som var tillräckligt obefolkad för att öva teknik i, och som så ofta är fallet när det kommer till att undvika folkmassor är ”Tougnete 2 mitt på dagen” svaret på alla ens frågor. Själv fick jag agera försökskanin och det är både positivt och irriterande att Jamie sällade sig till alla andra människor med koll, och konstaterade att jag rör mig för hastigt upp ur sväng, och att jag har svårt att sätta jämnt tryck i andra halvan av svängarna när jag kör kortsväng.

Seasoncampträningen igår var också på temat kortsväng, som en mjukstart inför pucklarna vi ska ta oss an på fredag (hjälp!), och efter i princip en hel dags åkning dedikerad till kortsvängar så har jag nu huvudet fullt av en lång lista på saker jag ska jobba med, framförallt pendling och att göra något åt min fåniga armföring (kortare stavar!).

Hrmpff.

På kvällen hade jag tänkt tvätta, men jag hade ingen lust så jag tog ett långt bad och sedan kröp jag upp i sängen och kollade på Pride. Jag har tänkt se den filmen i flera år men inte kommit mig för, och det är bara att konstatera att den är uppe där med Billy Elliot, Wall-E, Upp och Amélie på listan över ”filmer jag kommer tjata om att folk måste se i resten av mitt liv”.

Som jag fulgrät i slutet. Vilken film!

Sen somnade jag till ett avsnitt av Barnmorskan i East End bara för att det kändes som en bra avrundning.

Avslutningsvis vill jag bara berätta att jag efter elva år i Frankrike kommit ett steg längre i sökandet efter något som är likvärdigt extrasaltat Bregott när det kommer till smörgåspålägg. Sist jag var nere i Moûtiers så hittade jag en demi-sel-version av smöret jag alltid brukar köpa, och även om jag inte riktigt förstår hur demi-sel rakt översatt kan hänga ihop med extrasaltat så är smakupplevelsen faktiskt inte så långt ifrån. Mina mackor har den senaste tiden blivit väldigt mycket bättre. Jag är nöjd.

Om de nu bara kunde börja tillverka funktionsdugligt havregryn och normala köttbullar också så skulle det bara vara mellanmjölk, falukorv och Marabouchoklad kvar på listan över matvaror som jag saknar konstant.

Pusshej!

/H

Heffaklumpskorvgryta

Jag lagar väldigt sällan mat – kontentan av att jobba med matlagning, vara genuint ointresserad av matlagning (paradox, jag vet) och dessutom få p-mat även på lediga dagar. Men, ibland händer det. Därför tänkte jag idag delge er receptet på Heddas korv-och-paprika-heffagryta, eftersom den blev hundratio procent effing awesome och jättegod.

Ingredienser:

  • En gul lök (två om dom är små)
  • Fyra stora klyftor vitlök (minst)
  • Korv (valfri sort och mängd – jag är pank och inte kinkig så jag kör på knackisar vilket är den franska motsvarigheten till Denniskorv)
  • En röd paprika eller två (gul eller orange funkar också, men absolut inte grön)
  • Creme fraiche, en femdecilitersburk eller så
  • En skvätt grädde eller mjölk
  • Tomatpuré
  • Ketchup
  • Olja eller smör
  • Salt, peppar, paprikapulver, indisk kryddmix (eller curry)

Tillvägagångssätt:

  1. Hacka löken och pressa/riv/finhacka vitlöken (beroende på tillgängliga verktyg) och fräs det i en stor kastrull i olja eller smör.
  2. Hä i en respektabel mängd tomatpuré i lök-fräs-blandningen och låt fräsa någon minut till. Jag vet inte exakt varför, men en tidigare kollega som både kan och gillar att laga mat har lärt mig att det är bra att göra så.
  3. Häll på creme fraichen och ha i paprikan (som du någon gång mellan steg 1 och 2 har skurit i lagom stora bitar. Hur stora bitar som är lagom är helt upp till en själv att bedöma.
  4. Om du har billig och lite dyster korv, skär den i lagom bitar (se punkt tre), och stek den lite lätt i en stekpanna för sig först så den slutar vara slemmig, annars är det bara att hä i den i creme fraiche-lök-paprikasåsen på en gång.
  5. Krydda med ovan nämnda kryddor.
  6. Låt koka ner så det blir lagom tjockt, eller låt det koka ner lite för mycket och rätta till ditt misstag med en skvätt grädde eller mjölk och koka lite till.
  7. Ha i en skvätt ketchup (för att det känns bra, och för färgens skull).
  8. Mer kryddor! Färdigt!
  9. Ät! Förslagsvis med ris, inte den kletiga sorten.

Kan vi prata om lussekorv?

För jag har inte stött på en bild på internet som fyllt mig med samma sockerdricksbubbliga känsla av ”dethär är roligt” sedan jag vet inte när.

Lussekorv.

Om vi bortser från diskussionen kring huruvida varmkorv och lussebulle är en rimlig och ätbar kombination för en stund och ägnar nån sekund åt själva bilden: får inte ni också känslan av att lussekorven är väldigt glad? På ett smått naivt ”här är jag och jag har valt att vara positiv idag”-sätt. Det hela blir ju inte sämre av att denna optimistiska (opportunistiska?) maträtt är avporträtterad mot en bakgrund vars färgskala ser ut att vara hämtad direkt från Khazad-Dûm eller Mustafar eller något annat lite för varmt och tämligen hotfullt ställe som ingen med förnuftet i behåll hade valt att besöka frivilligt.

Lussekorv!

Det är allt, ingen långrandig förklaring, bara ett konstaterande med ett utropstecken på slutet. Och sen får folk tycka vad de vill.

Den är matvärldens motsvarighet till bilder på leende näbbdjur. Komplett med en känsla av ”näe, okej, jag ser väl kanske ut som något som blivit ihoppåtat av diverse reservdelar från andra, mer begripliga saker/varelser/maträtter, men det står inte i min makt att påverka så jag tänker vara nöjd ändå”.

Vilket är bedårande.

(Här kommer en bild på ett leende näbbdjur för referens.)

Och om vi ska vara lite sakliga så är väl steget från briochebullar som hamburgerbröd till lussebullar som varmkorvsbröd inte särskilt långt, eller?

Så för att sammanfatta: jag har härmed utsett lussekorven till min nya inspiration vad gäller att förmedla en känsla av ”jag bryr mig inte, jag tänker vara glad”. Min enda sorg i ämnet är att det är väldigt långt till närmaste Pressbyrå från Val Thorens så jag har ungefär noll möjlighet att återkomma med ett mer kulinariskt inlägg i debatten.

Dave the Second

Harry har skaffat oss en krukväxt. Ska man vara petig så skaffade han två, men den första dog ganska omgående trots idoga försök att hålla honom vid liv.

Den första var en krukbasilika som av nån outgrundlig anledning fick namnet Dave, antagligen för att jag alldeles för ivrigt påtalade att Dave var ett dåligt namn på en krukväxt. Dave, efter sitt frånfälle sedermera omnämnd som Dave the First, levde tyvärr ett väldigt kort liv, vilket till viss del kan skyllas på att han var väldigt vissen redan när han flyttade in här förra onsdagen, och till viss del säkert också kan skyllas på en brist på direkt solljus.. åtminstone tror jag att det är viktigt för basilikor. Det och mycket vatten (förutom när det kommer till pappas konstiga krukbasilikor som till skillnad från alla andra krukbasilikor jag någonsin träffat kan överleva i flera dagar utan minsta tillstymmelse till vattning, som en annan vegetabilisk kamel).

Hursomhelst, Dave the First var immun mot alla försök till upp-piggning/återupplivning – varken vattning, klippning eller utflyttning till det varmaste och soligaste hörnet på balkongen hjälpte, och när jag kom hem från jobbet ikväll hade Dave the Second flyttat in istället. Han ser väldigt mycket piggare ut än den första, så jag har ganska goda förhoppningar om att hålla honom vid liv till början av maj. Frågan är bara vad jag ska göra med honom sen.. antingen ta hem honom till Sverige eller överlåta honom till Hanna och Thomas antar jag..

Tiden får utvisa. Jag tycker hursomhelst att det är väldigt trevligt att ha en krukväxt, vilket jag pratat om att skaffa sedan typ min andra säsong, men aldrig tagit tag i.

Fotnot: Harry påpekar att att ”Dave is a plantsexual basil plant who identifies as a pinetree”, vilket är lite för tveksamt politiskt inkorrekt för att jag ska känna mig riktigt bekväm med det, men eftersom det var Harry som skaffade Dave så låter jag honom hållas.

Bränns

Om någon undrade så är det en ganska dålig idé att byta tampong efter att ha handskats med jalapeños. Om en inte har tvättat händerna emellan, vill säga.

Det var nog det mest spännande, och obekväma, som hände på jobbet idag. Håhå jaja..

Vilse är mössan

Jag ska inte ljuga, de senaste dagarna har det varit lite sådär med åkmotivationen.

I söndags var det sköj, då låg jag och nötte carvingteknik upp och ner i Genepi i flera timmar tills låren skrek av mjölksyra.

I måndags var jag en gnutta bakis och slöåkte bara runt lite för att piggna till innan jobbet, plus att det var svinkallt och vi vet alla vid dethär laget vad mina fötter tycker om alltför låga temperaturer.

Igår hade jag sällskap av Simon aka Punchslap som efterlyste åkkamrater på Freeride, och det var väldigt trevligt, men jag var konstant frustrerad över det allt mer avskrapade underlaget och att jag får nada grepp vilket resulterar i slappa sladdsvängar, vilket i sin tur resulterar i en ganska purken Hedda. Enda två backarna som var något att hänga i julgranen sett till mängd vettiga svängar var Genepi (igen, såklart) och förvånansvärt nog Medaille, där jag hittade en hel ytterkant med manchester strax efter två på eftermiddagen. Det höjde betyget på den dagen från ”meh” till ”klart godkänt”.

Och idag hade jag någon sorts ambitioner, men de sjönk i takt med att en helt oförklarlig huvudvärk tilltog, så efter knappt en timme åkte jag hem, begravde mig under en filt och kollade ikapp på Midnattssol istället. Samt drack en dryg liter vatten, jag hoppas att det hjälper.

Det enda som återstår av idag är således att jobba (förhoppningsvis blir det lika lugnt som det varit igår och i förrgår för jag känner mig inte direkt pigg) och kanske att få en ny duschslang, eftersom den gamla läcker nåt kopiöst. Tydligen har duschslangen blivit anskaffad, så nu hoppas jag bara att vaktmästarpojkarna Sebbe och Wille hinner förbi med den innan jag börjar jobba.

Skidåkning åsido så spelade jag och Manne biljard i söndags, och jag vann faktiskt en av gångerna. Helt otroligt, med tanke på hur usel jag är på biljard. Sen gick vi till Tango och drack drinkar, och efter det hamnade vi på Snesko varpå det hela ballade ur lite, fast urballat på ett lagom sätt, typ..

Jag lyckades hursomhelst tappa bort min mössa inne i min lägenhet, letade som en tok överallt och kunde inte hitta den, och egentligen hade jag tänkt gå och inhandla en ny mössa idag, men när jag låg i soffan och kollade på Midnattssol och kände mig eländig så såg jag att den hade slunkit in inuti skåpet som liksom funkar som ben till mitt köksbord. Den lättnaden! Det är bara en random mössa från HM, men den är så perfekt tjock och har ägnat ett drygt år åt att formas efter mitt huvud så jag är faktiskt en gnutta (läs: en mycket stor gnutta) fäst vid den.

Förutom det så storkokade jag ett gäng små portioner carbonara häromdagen, för att ha med i backen eller när jag är vrålhungrig när jag kommer hem, och har av detta dragit följande lärdomar.

  1. Köp inte Lardons Natures. (Jag gjorde det för att jag aldrig testat innan.) Det smakar inte ett jota. Lardons Fumés ska det vara, och inget annat.
  2. Lökar som det börjat gro aldrig så lite i ska under inga omständigheter sparas i kylskåpet, det får till följd att hela lyan luktar rå lök, och det är inte så kul att vädra när det är sju minus ute.

Det var nog det hele. A bientôt!

Två väldigt intensiva chilisar, och lagom intensivt socialiserande

Om någon undrar så är det inte alls nödvändigt att ha chili i ingefärsbrygd. Jag hade inhandlat den sorten som såg minst farlig ut, och vi hade i två stycken (de var inte särskilt stora alls heller), tillsammans med jättemycket riven ingefära, honung och citron, och efter att hela sörjan puttrat på spisen en dryg timme uppförde den sig ungefär som chiliromen på Rhumbox, minus alkohol. Huaah. Jag smakade ungefär en knapp tesked, och min tunga var sticksig i säkert en halvtimme. Hur Minna pallade svepa ett helt shotglas av det hela övergår mitt förstånd. Men det är säkert jättebra mot förkylningar och täppta luftvägar och sånt, plus att min tröja luktar ingefära, och det är ju alltid trevligt.

Här kommer iallafall ett vagt recept, om nån är nyfiken.

Ingefärsbrygd

  • En gryta med vatten (typ två och en halv liter)
  • Två stora ingefärsknölar
  • Fyra citroner
  • Håning
  • Chili efter behag/självbevarelsedrift

Riv ingefäran med den stora sidan på rivjärnet och hä i det rivna i grytan med vatten. Tillsätt eventuell chili, hackad. Låt sjuda i typ en timme. I dethär stadiet ska det se ut ungefär som Nikkalouktasoppa (kålsoppa med köttfärs). När det kokat ihop lite lagom, pressa i saften från citronerna, och ha i honung efter behag. Sila av, och drick.


Iallafall, när vi hade silat ingefärsjoxet och hällt över det i en tekanna traskade vi ner till Frog och drack öl och snackade med en massa annat folk som var här förra året, men som jag inte känner eftersom jag är en snöskottande introvert. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite komiskt, jag vet inte exakt varför, men det är något vagt underhållande det här med hur jag liksom lyckats existera i en parallell verklighet här genom att ha en helt annan dygnsrytm och lite lägre social kapacitet än de flesta andra. Efter ett tag dög Roger upp, och jag bara ”yay, någon jag känner!”, så jag tjötade med honom ett jäkla tag, och bestämde att vi ska ut och åka någon dag, och vid halv ett när min gin och tonic tog slut gick jag hem. En alldeles lagom dos av folk och hög musik, hade jag stannat ute längre hade jag nog tappat orken, men nu var det faktiskt kul.

Idag har jag tagit det lugnt på morgonen, och nu ska jag strax skriva på mitt jobbkontrakt och sen drar jag ner till Lyon.

Vardagslyx

Ugnsvarma pain chocolat i en liten papperspåse, lappvantar som singlar ner genom luften när jag knatar nerför gatan hem.

Det finns bara en bagerirelaterad sak som är bättre än det, i min värld. Färsk limpa från Västra Bageriet hemma i Falkenberg. Det är oslagbart.

Men pinfärska pain chocolat är fint det med. Mycket.

Tänker att jag kan behöva det, vecka tre har jobbat sig upp till att bli en riktig slitvecka för typ alla, mig inkluderad. Studentresor är lika med studentmiddagar är lika med Hedda jobbar disken ett antal kvällar i rad, och sedan morgonfixet åtta timmar senare. Å ena sidan trevligt för jag behöver pengarna. Å andra sidan lite segt att jobba till elva och gå upp halv sju. Tack och lov att det inte snöar lika intensivt längre, även om vi nu är inne på artonde dygnet i rad med nederbörd. Jisses.

Idag blir nog lite av en vilodag, jag vaknade kvart i åtta med ett ryck efter att ha sovit igenom tre alarm och ytterligare 45 minuter. Det skulle väl med lite god vilja gå att skylla på att jag och Ingela tog varsin öl på Tango efter att hon slutat jobba igår, men samtidigt näe. Jag var hemma klockan ett, vilket är en knapp timme senare än jag vanligtvis somnar, och jag hade inte druckit mycket alls. Jag var nog bara väldigt trött.

Men det är trevligt, att gå ut en sväng och bara tjöta. Fast efter Tango gick vi hem till tjejernas lya, det var som ingen idé att hitta någon annan lugn stans att gå vidare till, det var fullt ös på alla barer redan vid halv tolv. Och som tur hade det inte snöat supermycket inatt, så det var inte som att gången in till Panda var blockerad när jag väl släpat mig dit. Dock kan snubben som levererar varor från Tramsgourmet ha slagit rekord i hur många gånger en kan säga ”putain” på en kvart – han var svårartat missnöjd med att jag inte hackat bort snön från gången upp till gatan.

Men å andra sidan är jag svårartat missnöjd med hans jävla sätt att vägra bära ner varor till leveransingången trots att den alltid är ordentligt skottad, så det går väl jämnt ut.

Nu ska jag dega en stund till, sen blir det nog en sväng ut i backen trots allt – jag är inte skapt för att inte ut och åka. Antingen blir det en vända på brädan, eller möjligen en tur bort till Menuires. Jag håller seriöst på att få klaustrofobi, jag har inte varit utanför Val Thorens på typ två veckor, senast var när jag och Teddan hade ”vilodag” och var i Courchevel. Vi får se.

May the force be with you, always.

/H

Puckoskaft med flax

Ibland har jag så mycket tur/är så obegripligt klantig att jag inte förstår hur saker inte går åt helskotta.

Som idag.

Jag var i skidförrådet för att hämta min bräda när vaktmästar-Pascal kommer och frågar om jag satt någon namnlapp på postfacket än, eftersom brevbäraren tydligen inte hittat vart han skulle lägga min post. Jag förklarar att jo, jag satte upp en lapp igår, varpå Pascal ger tummen upp och jag tar min bräda under armen och beger mig ut i backen.

Gängshredd i dimma och flatljus är en trevlig historia, även på snowboard, och det blev inte sämre av att solen tittade fram efter några vändor i Kylen. Däremot blir det lite sämre när jag påväg ner mot Caron känner att det nog inte ligger några nycklar i min höger byxficka, vilket det brukar göra.

Nåväl, ingen idé att hispa upp sig över det där och då tänker jag och åker någorlunda obekymrat vidare. Men en stund senare när jag står på rullbandet tillbaka upp mot byn känner jag efter i alla fickor och där är exakt inga nycklar någonstans.

Angst.

Inte sådär okontrollerbar angst, men ändå ”helvete jag har ingen lust att hosta upp femtio alpdollar för en ny nyckel”-noja.

Tröstar mig med en varm choklad på Panda, eftersom jag ändå behöver gå därom och få nycklar av Andreas. Sen lufsar jag hem för en timmes vegeterande innan personalmaten.
Och då!

Vad sitter i skidförrådsdörren om inte min nyckel? Nyckeln som inte bara går till skidförrådet, utan även lägenheten och gud allena vete hur många tusen kronor i teknikprylar som däri ryms. Nyckeln som till råga på allt har en nyckelring med lägenhetens nummer på?!

Skidförrådet är precis lika välfyllt som när jag lämnade det, och ingen har varit i lägenheten heller.

Det är sånahär dagar jag är glad för kombinationen lågsäsong plus att bo i ett hus med många bofasta och familjer. I ett stökigare hus med fler personer i omlopp är det inte alls lika säkert att jag haft mina prylar i behåll.

Så, dagens påminnelse till mig själv: Glöm inte att ta nycklarna ur skidförrådsdörren bara för att Pascal kommer och pratar post.

I övrigt har det varit några kulinariska dygn – igår körde vi fikaåkning bort till Courchevel, det vill säga vi satt på en bänk i 1850 och käkade medhavda mackor och Twix, en skarp kontrast till hypertempoåkningen jag, Sara och Teddan körde i förrgår. Och i förmiddags var diverse människor inbjudna på pannkaksfrukost i 143:an, vilket var synnerligen gemytligt.

Njuteri i solen.

Njuteri i solen.

Det är uppenbarligen tröttande att rejsa pist..

Det är uppenbarligen tröttande att rejsa pist..

PANNKAKOR!!

PANNKAKOR!! FATTIGA RIDDARE!!

Finns det hjärterum så..

Finns det hjärterum så..

I afton då.. tja, det är någon sorts barrunda för all personal som inte jobbar, och eftersom jag aldrig jobbar kväll och dessutom är ganska dålig på att gå ut och socialisera utanför den vänkrets jag redan skapat mig är det förmodligen en god idé att hänga ed åtminstone en stund. Men nå Summit blir det INTE. Det är åkning klockan tio imorgon igen, och det tänker jag inte missa.

Avslutar med en kort väderleksrapport – det snöade (fnök) ungefär fyra centimeter mellan igårkväll och lunchtid idag. Därefter smälte ungefär hälften av den nyss fallna snön tämligen omgående när solen kom fram. Och Yr har ändrat sin prognos från snöfall i början av nästa vecka till inget snöfall inom överskådlig tid.

Jag vill inte vara nån gnällspik men seriöst, vädret, skärp dig.

Ett kulinariskt blogginlägg

På förekommen anledning (vem försöker jag lura, på grund av ingen anledning alls) kommer här receptet på burkbolo 2.0, även känt som ”jag är så jävla hungrig att jag skulle kunna äta upp en tegelsten”-pasta.

Ingredienser:

  • En lagom mängd skruvmakaroner
  • Två stora matskedar burkbolognaisesås
  • En rejäl matsked creme fraiche
  • Salt, peppar och herbes de provence

Tillagning:

  • Koka pastan
  • Häll av vattnet
  • Hä i burkbolon, creme fraichen och kryddorna
  • Rör om
  • Låt stå på eftervärme på plattan i någon minut
  • Ät

Egentligen ville jag bara säga att även de mest deprimerande maträtter går att piffa till med creme fraiche. Creme fraiche är en väldigt praktisk uppfinning.