Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: meribel (sida 1 av 4)

Apelsinkakor, bloggmorgon och solidarity forever

Finns det något drömmigare än att jobba 11-16 en dag när solen skiner?

Ja, absolut.

Men, eftersom jag under inga omständigheter vill jobba på söndag när mamma kommit hit, och ändå ville göra någon sorts försök att få ihop timmarna jag ändå inte behöver jobba tack vare övertiden jag samlade på mig i början av säsongen så tog jag en för laget och schemalade mig själv på detta fantastiska dagspass idag, tjoflöjt.

Egentligen handlade det mer om att jag inte ville sätta någon av de andra på nämnda fåniga dagspass, och att jag hellre har dagen fri imorgon för då har jag träning 12-14.

Iallafall.

Jag hade som plan att jag skulle göra som i tisdags och kuta ut i backen i 1,75 timme innan jobbet, men nu ligger jag här och bloggar istället. Sen tänker jag gå upp och göra en stor kopp varm choklad med tillhörande polarkaka-fast-inte-riktigt och lyssna på P4 Stockholm och glädjas åt att den tiden av mitt liv när jag tillbringade två timmar om dagen på pendeltåg och bussar är sedan länge förbi.

(Jag hade det bra i Stockholm, det hade jag. Men jag har det bättre här trots allt.)

Försöker vara lite snäll mot mina ben och knän också. I förrgår var en relativt lugn dag för benen – jag jobbade långpanna och var alltså bara ute i 1,75 timme på morgonen. Lagom för att jag skulle komma till jobbet och vara såpass sprudlande glad och energisk att Hanna blev uppriktigt förvånad. Det är inte direkt standard att Hedda kommer till långpannor med ett överskott av positiv energi, men den senaste månaden har jag haft så få av den varan att jag liksom inte kan med att vara tjurig. Visst om det hade varit en puderdag, men när det är en vanlig sportlovsdag med femtioelvatusen mer eller mindre korkade veckisar i backarna och jag dessutom hunnit åka lite innan jobbet? I förhållandevis obefolkade backar till och med? Då gäller det att vara positiv. Plus att jag verkligen gillar att jobba med David och det fick jag göra i förrgår.

Dessutom visste jag sedan innan att jag skulle göra både kakor och cheesecake, och det tar sin lilla tid, och det var jag mentalt inställd på. Kakorna blev förövrigt jättegoda, även om jag glömde bakpulvret. Knepet är apelsinzest, och apelsinjuice. (Ja, jag har dille på att ha zest av olika slag i absolut allt.) Ska ha lite mindre socker i nästa gång bara. Det kan även ha varit så att jag åt så mycket cheesecakesmet att jag inte var hungrig när det var dags för personalmat, håhå jaja.

Dessutom gick strömmen bara tre gånger under kvällsservicen – standardhöjning!

Igår vaknade jag upp till ännu en dag av solsken och liftköer, sådär lagom degig i huvudet som en blir av att jobba tretton timmar och sedan sova sex-och-en-halv. Som tur var så fick jag en extra vaken timme på mig att verkligen vakna till eftersom Jamie satte ett förbryllande rekord i att vara seg. Han brukar vara punktlig, men jag hann åka och leta efter honom vid tre olika liftar i Menuires, och sedan ha en Caprisonne-och-Twix-solo-paus i solen nere vid Tortollet medan jag väntade, så jag klagar inte. Och när han väl dök upp hade de groteska liftköerna i Roc 1 och Roc 2 glesats ur en gnutta, och det var inte heller så dumt.

Jamie har en av sina BASI 4-examina om två veckor, så projektet för dagen var bara att hitta en backe som var tillräckligt obefolkad för att öva teknik i, och som så ofta är fallet när det kommer till att undvika folkmassor är ”Tougnete 2 mitt på dagen” svaret på alla ens frågor. Själv fick jag agera försökskanin och det är både positivt och irriterande att Jamie sällade sig till alla andra människor med koll, och konstaterade att jag rör mig för hastigt upp ur sväng, och att jag har svårt att sätta jämnt tryck i andra halvan av svängarna när jag kör kortsväng.

Seasoncampträningen igår var också på temat kortsväng, som en mjukstart inför pucklarna vi ska ta oss an på fredag (hjälp!), och efter i princip en hel dags åkning dedikerad till kortsvängar så har jag nu huvudet fullt av en lång lista på saker jag ska jobba med, framförallt pendling och att göra något åt min fåniga armföring (kortare stavar!).

Hrmpff.

På kvällen hade jag tänkt tvätta, men jag hade ingen lust så jag tog ett långt bad och sedan kröp jag upp i sängen och kollade på Pride. Jag har tänkt se den filmen i flera år men inte kommit mig för, och det är bara att konstatera att den är uppe där med Billy Elliot, Wall-E, Upp och Amélie på listan över ”filmer jag kommer tjata om att folk måste se i resten av mitt liv”.

Som jag fulgrät i slutet. Vilken film!

Sen somnade jag till ett avsnitt av Barnmorskan i East End bara för att det kändes som en bra avrundning.

Avslutningsvis vill jag bara berätta att jag efter elva år i Frankrike kommit ett steg längre i sökandet efter något som är likvärdigt extrasaltat Bregott när det kommer till smörgåspålägg. Sist jag var nere i Moûtiers så hittade jag en demi-sel-version av smöret jag alltid brukar köpa, och även om jag inte riktigt förstår hur demi-sel rakt översatt kan hänga ihop med extrasaltat så är smakupplevelsen faktiskt inte så långt ifrån. Mina mackor har den senaste tiden blivit väldigt mycket bättre. Jag är nöjd.

Om de nu bara kunde börja tillverka funktionsdugligt havregryn och normala köttbullar också så skulle det bara vara mellanmjölk, falukorv och Marabouchoklad kvar på listan över matvaror som jag saknar konstant.

Pusshej!

/H

En ledig onsdag

Till ingens förvåning (åtminstone inte min egen) så är det februari, och här sitter jag med typ tjugo halvskrivna och opublicerade blogginlägg som fastnat i ett träsk av sömnbrist, energibrist och självkritik. Så jag tänkte att jag börjar med att lägga ut detta – en dagsaktuell snutt som avhandlar just dagen idag, och sen får vi väl se om jag får tummen ur och gör något av alla de halvfärdiga förr eller senare.

Idag åkte jag först till Orelle, och därefter hela vägen bort till 1650 och tillbaka. Fastnade några vändor i Chanrossa, eftersom både den röda och den svarta var pistade och jag var där lagom till klockan ett när alla veckisar kollapsar för lunch och backarna blir sympatiskt folktomma. Sen åkte jag ner till 1650 och tog Lille Bosse bara för att det är världens mysigaste lilla knapplift. Efter det tänkte jag åka tillbaka via Col de la Loze, eftersom Saulire inte är jättekul på eftermiddagarna under högsäsong. Tyvärr gick det sådär eftersom Dou des Lanches hade valt att gå sönder, dagen till ära. Sådär lagom kul att stå halvvägs nere i La Tania 1,5 timme innan liftarna stänger och inse att jahaja, det är bara att åka tillbaka mot Saulire igen. Tre liftar senare var jag uppe på Saulire och råkade snubbla över något så trevligt som en icke-pucklig Grande Rosiere (lång, svart pist ner mot Mottaret). Jättekul, men det var även den definitiva dödsstöten för mina ben, som helt klart kände av den knappa miljon kortsvängar jag gjorde igår och i förrgår.

Såklart var det jättelång kö i Plattieres, så jag tog den konstiga stolliften utan fotstöd, och åkte över till Menuires den vägen istället. Jag hade liksom inte tänkt stå och armbågas i kön till Côte Brune ändå, sånt har jag inte ork med såhär års. Det är en såndär grej som jag antar kommit med antalet år jag hängt här – jag tycker det är mysigare att stå och filosofera i tio minuter med solen i ögonen på Gros Tougne-transporten, och åka hem till VT den vägen, än att ta den snabbaste vägen tillbaka.

När jag kom hem fastnade jag i lobbyn i tio minuter, för Yaya tyckte att det var mycket viktigare att hon blev klappad på och kliad på magen än att jag fick ta hissen upp och kollapsa i sängen. Det gjorde jag i och för sig sedan, men med lite fördröjning. Hundskrälle.

Resten av dagen och kvällen har varit rätt ointressant. Jag har tagit ett bad, ätit kvällsmat två gånger och storstädat lägenheten (det tog två timmar, jag blev överambitiös och skrubbade inuti köksskåpen samt lagade kökslådan som har varit trasig så länge jag bott här – det tog tio minuter och tre små spikar, håhå jaja lätt att vara efterklok och så vidare). Och nu ligger jag i sängen och lyssnar på fransk musik på Spotify och försöker samla ihop tillräckligt med energi för att klättra ner och borsta tänderna. Ibland trivs jag nog lite för bra här uppe i min loftsäng. C’est la vie.

Förövrigt så har jag börjat få styr på min borttappade högerarm, jag tror att problemet har att göra med att jag fortfarande håller händerna för tätt ibland. Ska fokusera på att köra lite bredare ett tag nu och se om det hjälper.

Pusshej!

/H

En bränd nacke och värkande ben

Ikväll har vi firat midsommar hemma hos Thomas och Hanna, lite märklig känsla såhär i Frankrike, men det är aldrig fel med köttbullar och prinskorv (till ingens förvåning så totalvägrar jag fortfarande sill).

Det är också lite märkligt att vara i Val Thorens i allmänhet så här års, det är verkligen stillsamt, på gränsen till spöklikt, och det märks på de få personer som är här. De tittar liksom en extra gång, på det där ”vadfalls, en person som inte är en av de övriga 200-nånting stollarna som är här även under intersäsongerna”-sättet.

Det märks även på att det går att gå-klättra hela vägen till Lac du Lou utan att se en enda människa förutom mamma och jag själv. Det var förövrigt gårdagens projekt, och det var både lite vatten över huvudet och en väldigt bra inledning på denna alpvistelse. Efter en lugn morgon inklusive förmiddagsfika hemma hos familjen Fogsgaard så begav vi oss ner mot Boismint, eftersom flera olika leder som var tydligt markerade på min karta började där i krokarna.

Hah.

Det var inte helt enkelt att hitta början på någon av de stigarna kan jag säga, men efter att ha tagit oss upp till den lilla sommarstängda restaurangen vid gamla början av Tetras (i väldigt makligt tempo, tack syrebristen för den), så lokaliserade jag ändå en stig som gick åt rätt håll, liksom på snedden över berget lite högre upp än vad själva sjön ligger.

Peclet är fortfarande snöigt.

En otroligt rolig stig – lite klättrig på sina ställen, en och annan spång och stenbumlingar, blommor överallt och fler fjärilar på några kilometer än vad jag nog sett sammanlagt på ett decennium. Snöplättar här och var, små bäckar med smältvatten, och en helt vidunderlig utsikt ner över Plan de l’Eau och Menuires (som vi redan vet så är inte Menuires särskilt fotogeniskt, men vem bryr sig när omgivningarna är det i kubik..).

När vi kom fram till sjön bestämde vi raskt att vi såklart skulle gå runt den också, vi såg några andra människor på andra sidan som nyss verkade ha gjort detsamma. Det blev sådär lagom spännande, eftersom vattennivån var en aning högre än själva stigen på några ställen. Alternativet att gå tillbaka samma väg som vi kom var inte att tänka på, så istället fick vi vada i (vad som åtminstone kändes som) nollgradigt smältvatten. Hu! Men fint var det, det är väldigt häftigt att se hur allting ser ut på sommaren, och hur annorlunda det är att gå. Som exempel tar det väl någon minut för mig att passera längs hela Lac du Lou med skidor under fötterna, och det är typ som en skråande eftertanke efter att ha åkt ner från Cime Caron. På sommaren är samma sträcka  istället ett litet äventyr till fots.

Mamma och sjön.

Mamma lite mer ovanför sjön.

Mamma på bro över vattenfall vid sjön.

Sjön.

Selfie vid sjön.

Och lite samma sak var det idag. Eftersom det är roligt att se sig om så tog vi Winston och körde bort till 1650, och vandrade in i Vallée des Avals. Ganska lagom eftersom träningsvärken från igår var av den ganska brutala sorten – Avals är inte så backigt, mest rakt fram. (Nackdelen med att gå till Lac du Lou från Val Thorens istället för från Plan de l’Eau – det är uppförsbacke på tillbakavägen.) Avals är hursomhelst dalen som ligger bortanför Courchevel, och på vintern kan man som bekant åka ner dit från Chanrossa/Roc Merlet. Själva ”åket” är inte jättelångt, men sen är det kilometer efter kilometer i en platt dal som bara svischar förbi innan man kommer fram till längdskidspåren i 1650. Min hjärna har aldrig funderat över riktigt hur långt det är, eftersom den på vintern snarare lägger energin på

1. den delen av åket som är brant och kräver fokus

2. att inte ramla i guppiga spår på platten

3. skråspåret ovanför en ravin, min höjdskräck älskar sånt

men det är en bra bit. Första delen går på en brant sluttning, och sen kommer man till en stor äng som är nästan alldeles platt, och sen växlar det mellan smalt och platt-brett några gånger till innan man når trädgränsen (där det börjar gå uppför ordentligt). Ungefär där vände vi, och det var nog ganska lagom med tanke på den kollektiva träningsvärken, och att jag brände nacken igår eftersom jag bara smorde mig en gång på hela dagen (det var korkat).

Längs hela vägen rinner det såklart en bäck, och det bor marmotter lite varstans och är på det hela taget väldigt mysigt, något jag i princip inte reflekterat över på vintern, då är det mer ”håll farten, slipp staka”. På tillbakavägen träffade vi även en massa kor som gick och betade vid den lilla knappliften Granges (vars namn passande nog betyder ”ladugårdar”) och förde ett himla oväsen. Koskällor är definitivt fortfarande en grej här. Hade jag varit ko hade jag blivit tokig på skramlandet, men kor kanske är mindre ljudkänsliga än vad jag är?

Marmotternas dal.

Mamma och utsikten.

En äng och diverse berg.

Mer utsikt.

På vägen hem körde vi lilla vägen från Le Praz till Meribel via La Tania, bara för att. ”Dödsvägen” (alltså gamla vägen från Moutiers till Saint Martin) var stängd för vägbyggen, annars hade vi kunnat ta den också, i sann sightseeing-anda. På vägen ner från Les Allues till Moutiers mötte vi hur mycket cyklister som helst, i varierande stadier av plågad, på väg uppförs. Jag tänker såhär, att uppförs må vara pissjobbigt, men att cykla nerför så långa branta backar skrämmer mig mycket mer. Särskilt med trafik. Håhå jaja, det är ett senare projekt.

Imorgon är det tidig uppstigning – vi ska delta i den årliga getvandringen (jodå) från Saint Martin till Chez Pepe Nicolas, och det innebär att vi ska vara nere i Saint Martin typ klockan åtta. Huah. Vad gör en inte för att delta i de lokala begivenheterna, va?

Icke-pucklar och bränt bacon

Jag jobbar långpanna idag, nio till stängning, och det är nog faktiskt bra. De senaste tre dagarna har jag mosat hysteriska mängder pist, och snittat ungefär elvatusen fallhöjdsmeter per dag, och en kan väl lugnt säga att min hjärna och mina knän har vitt skilda åsikter om hur kul såna företeelser är. På sin plats med lite påtvingad vila alltså.

Till mitt försvar vill jag bara säga att jag faktiskt gjort knäna en tjänst, eftersom den mest notoriska av alla räliga puckelpister i Meribel (Bosses, en snorbrant och kroniskt isig historia som går rätt ner i skuggan under Plan de l’Homme-liften om någon undrar) av någon ungerlig anledning var pistad igår, så nu har jag bockat av den från streckjakten utan att ha plågat mig nerför en endaste puckel.. bara brant och stenblandad snö, vilket trots viss ogemytlighet ändå får ses som betydligt mer gemytligt än om pucklar hade varit inblandade, också.

Ursäkta bloggtorkan förresten, jag har inte så mycket att säga till mitt försvar mer än att jag periodvis jobbat rätt mycket, och utöver det råkade falla ner i en ond spiral av depp över det dystra snöläget blandat med ett par alldeles för intensiva utekvällar och därpå följande ifrågasättande av i princip hela min tillvaro. Föga inspirerande att skriva om, med andra ord.

Men nu är jag på banan igen, och det har kommit snö, och istället för att göra en evighetslång ”och sen, och sen” i detta inlägget ska jag försöka spotta ur mig ett gäng retroaktiva kreationer.. förutsatt att jag kan erinra mig ungefär vilka händelser som tilldragit sig vid ungefär vilka datum. Vi får se hur det går. Nu ska jag ta mig i kragen och käka frukost innan jag går till jobbet, även om jag känner mig lite elak när jag använder mikrovågsugnen när Harry kom hem gud-vet-när inatt. Det senaste livstecknet vid medvetande var i vår chattgrupp tjugo i fyra, då var han tydligen på efterfest med några danska gymnasieelever, och nu snarkar han intensivt nere i sin bäddsoffa så nån gång måste han ju ha gett upp och gått hem. Väldigt klassisk Val Thorens-grej (antagligen säsongsgrej i allmänhet). Ska bara gå hem till folk och spela ölpong – kommer hem tidigt på morgonen.

Skitsamma, här råder noll pardon, jag ska göra havregrynsgröt. Och efter gårdagens lilla bacon-debakkel så känner jag att tre minuters mikrovågsugnsmuller klockan halv nio på morgonen är en synnerligen mild hämnd.

Bacon-debakklet kräver nog en förklaring, när jag tänker efter.

Jag kom alltså hemstapplandes efter sex och en halv timmes skidåkning, som tillråga på allt avslutades med stakning i intensiv motvind på Pulverimetertransporten följt av ”ojdå, jag åkte visst upp med Plein Sud lagom tills att Fylleduschen stängde nu måste jag ta mig nerför backen genom ett myller av danska och svenska gymnasieglin vars genomsnittliga promillehalt är lite högre än vad som känns bekvämt”, och var på det stora hela väldigt trött. Öppnar dörren till lägenheten och det luktar som.. att någonting matlagningsrelaterat verkligen gått åt pipsvängen.

Påtalar ganska ovänligt (jag var trött, okej) att ”vad i helskotta har du gjort och varför har du inte vädrat ordentligt” och får återberättat för mig om den fullständigt briljanta idén att steka bacon i ugnen medans man tar en promenad till affären för att köpa bröd. Det råkade bara bli så att det var längre kö än vanligt (såklart det var, din pappskalle, det är högsäsong) och allting tog tid, och därför hann baconet omvandlas till någon sorts proteinrik kol innan brödet var inköpt och återfört till lägenheten.

Samma lägenhet som såvitt jag vet inte har någon fungerande brandvarnare.

Ridå.

Alltså, jag kan stå ut med att komma hem efter jobbet och hela stället (särskilt uppe i min loftsäng) stinker stekos, för den enda vädringsmöjligheten vi har är att öppna balkongdörren, och det är inte så najs när det tillexempel blåser full storm. Men att lämna ugnen på och gå hemifrån? Där snackar vi total jävla härdsmälta. (Och om någon undrar – ja, jag har självklart påtalat detta för Harry innan jag gnäller om det i ett blogginlägg.) Särskilt som ugnen ifråga faktiskt går att sätta på timer – den skulle tillexempel kunna stänga av sig efter tio minuter, men nej.

Nåja, det gick ju bra denhär gången iallafall, och nu luktar det såvitt jag kan känna (lite svårt att avgöra eftersom jag vistats i lägenheten ifråga hela natten – typ samma sak som att jag inte känner lukten av lax på jobbet hemma) nästan inte bränt längre, bara bakfull (högst sannolikt) sömntuta från sängen under. Oklart om det är en förbättring eller bara en förändring, haha.

Idag är en bra dag

Jag är lite svävig. Den närmaste liknande känslan jag kan komma på är nog när jag och CC gick och handlade mat i Valdi efter att ha varit på afterski på Cafe Face. Det gick inte jättebra.. om jag minns rätt skulle vi ha mjölk och ketchup, och kom hem med äpplen, tranbärsjuice och vodka.

Det är en härlig känsla ändå. Dendär lite lätt okontrollerbara glädjen som är en kombination av väldigt trevligt sällskap, skidåkning, och en och annan öl.

Jag kan spola tillbaka lite, för att göra det en smula mer begripligt. Maja har en kompis på besök, som i sin tur har typ sjuttioelva (läs: 13) kompisar till med sig. Igårkväll, efter att jag överlevt ett tämligen svettigt och utdraget jobbpass, var vi på Downunder och Summit (!) och idag mötte vi upp dem för att åka skidor. Sällskapet bestod till större delen av föredetta säsongare, men en kombination av vädret (tilltagande vind och tilltagande flatljus) och de varierande graderna av baksmälla resulterade i bästa sortens turiståkning istället för den typiska säsongarhetsen med lunch i liften. Två åk – fika – tre åk till – lunch, typ sådär. Vi strandade på Jack’s i ett slaskigt Meribel i nån timme, jag åt mac and cheese och fick en mindre matkoma, och efter det hade den utlovade snöstormen definitivt satt sina klor i Bellevilledalen och återfärden via den klassiska ”liftvisningsrutten” på Menuires-sidan var en blåsig och stakande historia som fick samtliga skidåkare att tycka ganska synd om snowboard-ditona och mig att krampaktigt hålla tag i säkerhetsbygeln när Grangesliften svajade sig den sista biten upp mot Roc des Trois Marches.

Vi fördrev tiden i liftarna med att upplysa varandra om diverse olika onödiga vetanden, och jag kan därför tryggt gå och lägga mig ikväll med vetskapen om att ”a kangaroo has three vaginas”. Håhå jaja, gott om skratt vart det iallafall, trots blåst och domedagsmoln som fått vädergudarna i Mordor att känna viss inspiration.

Efter avslutat åkningsvärv hamnade vi på Red Fox, den mig veterligen enda puben uppe på Balcons, och  förövrigt ett uteställe jag hittills aldrig bevistat. Vilket nog får sägas är synd, för förutom standard-Kronenbourgen har de även Grimbergen och Chouffe på tapp, och särskilt den sistnämnda är baske mig som gjord för att drickas lagom sakta i demi-form.

Inredningen på Red Fox påminner förövrigt extremt mycket om den på den sedan länge försvunna baren/fiket i Val d’Isère (som jag fullständigt just nu tappat namnet på) där jag och CC brukade snylta darrigt internet tills vi skämdes och datorbatterierna var helt urladdade i utbyte mot varsin kopp varm choklad.

Sidospår åsido, vi fastnade på ett gäng barstolar på Red Fox – jag, Maja, Em och Pip, och det var bara så jäkla härligt att sitta och tjöta om allt mellan himmel och jord (bland annat avhandlades den årliga knödelfestivalen i St Johann, Österrike) medan livebandet brötade på borta i sitt hörn, fötterna sakta tinade i pjäxorna, och snöfallet tilltog allt mer utanför de immiga fönstren. Ambitionen att hinna förbi Scandi för att hämta p-mat försvann i tomma intet ungefär samtidigt som Em gick och beställde en tredje vända med demi Chouffe, och tillslut var det med nöd och näppe jag hann hem innan skidförrådet låstes klockan sju. Ibland försvinner tiden helt omärkligt bara.

Och bara för sakens skull, för att bra dagar ska pricken-över-i:as ordentligt med flaggan i topp och allt såntdär, så tog jag och Maja tillfället i akt och åkte på gatan hem istället för att gå, de bitarna som lutade nerför.

Ja, jag vet att dylikt beteende kan bötfällas om police municipale eller gendarmeriet råkar dyka upp, och nej det är inte speciellt bra för belagen att åka skidor på en väg med några ynka centimeter nysnö ovanpå asfalten men vet ni vad? Det var kul. Och det är viktigt att ha kul. Idag var en rolig dag. Och det snöar, och jag är ledig. Då ska det banne mig njutas.

Skam den som ger sig

Jag vet inte hur insatta ni som läser är i det rådande väderläget, men här kommer en kort sammanfattning:

Det snöade i månadsskiftet november-december. Tyvärr bara från ungefär 2000 meter och uppåt, och i kombination med hård vind, men ändå. Sedan dess har det varit soligt, men mestadels kallt, förutom de senaste dagarna när det varit brutal inversion (varm luft stiger uppåt, typ).

Det mest påtagliga med inversionen, enligt mig, är att mina pjäxor blir väldigt mjuka när det är varmare än nollgradigt, och att det är svettigt med tumvantar. Som tur är står solen lågt och det blir skugga mest överallt vid fyra-halv fem så här uppe har snön iallafall klarat sig bra trots värmeböljan.

Men, till ämnet. Snöläggarna i Meribel.

De kan inte ha det speciellt kul just nu.

Igår öppnade alltså resterande områden i 3 Vallées, så med Manne i släptåg drog jag iväg bortåt för att se hur skralt det egentligen var ställt med snön. Och en kan väl konstatera att det märks väldigt tydligt vart den där regngränsen gick. Högt upp är det nämligen helt okej i både Meribel och Courchevel, men nånstans där vid tvåtusenmetersgränsen blir det fullständigt bedrövligt. Och när det är ont om snö blir det väldigt tydligt hur mycket det här skidsystemet vill att folk ska kunna åka runt, och inte vara begränsade till en by eller en dal. Från mitten av Meribel ner till Meribel Centre har de lyckats lägga en snöstrimma som på många ställen inte är bredare än ett pistmaskinsspår, och må så vara att allting runtomkring är barmark, och att vi såg fler personer som vandrade upp jämte snöspåret än som åkte ner (tack och lov, för att navigera där i trängsel känns spontant ganska farligt) med det går att åka hela vägen.

Än så länge, bör väl kanske tilläggas. Det är samma visa för att ta sig sista biten ner till Mottaret, 1850 och La Tania, och om det inte antingen blir ordentligt kallt snart så de kan lägga mer snö, eller om det rasar ner en rejäl dos av den naturliga sortens dito så kommer det bli svårt att ta sig runt. För att inte tala om den där världscupsslalomen de ska köra i Courchevel om nio dagar..

Snälla inversionen, stick och brinn, typ. Jag glömde ta bilder igår (på allt utom den Courcheveligaste Courcheveltant som någonsin satt sin fot i 1850) men det är verkligen helt galet hur lite snö det är.

Fast, jag måste ändå säga att jag är imponerad. Förra året var snöläget faktiskt en bra bit bättre, men då hade de inte alls preppat lika genomtänkt och det var mycket mer sten och grus och skit och backar som verkligen inte borde varit öppna. I år märks det att de redan från början gjort nån sorts plan och lagt allt krut på att få den planen att funka och lämnat resten därhän tills vidare. Sen blir det ju en del nödlösningar, typ att backar som aldrig brukar användas till raceåkare plötsligt är halvt avspärrade och fulla med storslalomportar, men med så lite turister som det är i krokarna nu så gör det ju ingenting. Än.

Idag hade jag egentligen tänkt åka över till Menuires, för vi hann inte förbi där igår, men så blev det inte. Istället vaknade jag med halsont och feberkänning, så jag har tack vare teknikens under tillbringat dagen framför Vinterstudion på datorn. Förhoppningsvis piggar jag på mig tills halv fyra när jag ska jobba.. annars blir det en lång kväll.

Upprepning ger färdighet

Det är tur att jag hör till den kategorin människor som inte tycker illa om att upprepa saker, för jag har snart tappat räkningen på hur många gånger per dag jag åker Moraine och Genepi.

Det är liksom inte så mycket annat att göra – Boismint och Orelle är hopplöst isigt, det är för segt att åka varv med Grand Fond för att göra mer än ett par-tre vändor där även om snön är bra på nordsidan, och fram till lunch har köerna till Peclet varit så långa att de öppnat kringelikroken, och det orkar jag faktiskt inte med i någon större utsräckning. Så då blir det Kylen, för där är snön faktiskt helt okej, och det har inte varit speciellt kallt i vinden heller.

Nu har det dock äntligen kommit upp snö på långtidsprognosen, helgen efter denna kommer det snöa enligt Yr, men jag tar det med en nypa salt tills det kommit lite närmare för annars lär jag bara bli besviken.

Hursomhelst känns det som att liftbolagen börjar bli ganska luttrade, vad är det tredje eller fjärde vintern i rad med näst intill ingen snö under 2000 meter i december? Det är typ huvudskälet till att jag masat mig upp på Boismint varje dag denna veckan – för att kunna spana ner mot Menuires och se hur det står till med snön egentligen, och det är inte utan att jag blir lite imponerad faktiskt. Igår var  den gröna backen från botten av Granges och tillbaka till Menuires centrum bara fläckvis snölagd, och idag låg den som ett helt vitt litet snöre i den i övrigt väldigt bruna terrängen. Och enligt samtliga liftbolag så kommer det gå att åka genom hela 3 Vallées på lördag, om än i begränsad skala. Själv är jag mest peppad på Mont de la Chambre, och att bara kunna köra lite safariåkning igen. Och förhoppningsvis blir det precis som i fjol, det vill säga att folket på övriga orter sticker upp till Val Thorens eftersom snön är bättre här (bättre och bättre, det är vad de i Meribel och Courchevel brukar tro iallafall) och att det då resulterar i snömässigt risiga men å andra sidan folktomma backar i resten av systemet.

Vi kan väl köra på det? Det vore nämligen helt okej. Och sen toppar vi med lite snödans, så ska det nog bli ordning på denhär vintern också. Det brukar ju skärpa sig i januari om inte annat.

Dagens random iakttagelse: Jag tog två vändor i Peclet innan jag rundade av skiddagen, och bägge gångerna hamnar jag jämte brittiska studentgäng som ivrigt diskuterar om de ska ”do Glacier” eller inte. För den som inte vet så är Glacier namnet på den lift – och backen med samma namn – som är den sista vemodsframkallande resten av det som en gång i tiden var Val Thorens sommarskidåkning. Liften är en tidstypisk trestol som gärna slår av folks vadmuskelfästen för nöjes skull, och backen är en snorbrant liten stump som liksom hukar sig under självaste Aiguille de Peclet. Det finns många saker att nämna om Glacier, tillexempel hur liten en känner sig när en står däruppe med gigantiska lavinbenägna snöfält ovanför sig, och hela Bellevilledalen nedanför, eller att det tar mig ungefär tjugofem sekunder att kort-sladd-svänga mig ner dit där backen går ihop med den vanliga röda till liftåkarens vänster ner från Peclet (vilket är väldigt fjuttigt med tanke på hur lång tid det tar att åka liften upp för att komma åt de där tjugofem sekunderna), eller att glaciären en gång i tiden var stor och flack nog att backen var röd (jag älskar att kolla gamla pistkartor, hand upp ni som inte är förvånade), men om det inte har dumpat så är det i ytterst få fall värt att åka upp där.

Men där sitter jag, snäll och tyst och tittar ut genom fönstret samtidigt som jag tjuvlyssnar och tänker att nej, jag ska inte säga till dem att Glacier är ovärd och så brant att jag blir vimmelkantig när jag står på kanten (det är verkligen en kant!) och tittar ner, och att jag misstänker att de nog inte är bättre än mig på att åka brant. Det får dom faktiskt upptäcka själva, tänker jag. De går ändå på Oxford eller Cambridge, de kan säkert göra en vettig riskanalys. Och sen går vi ur ägget, och flertalet av de brittiska studenterna bär sina skidor och stavar som ett enda plockepinn, och snubblar och har sig, och jag tänker hjälp, hoppas de låter bli Glacier, och sen stakar jag bort till Tete Ronde och kör slalom genom ett litet kluster av ryska snowboardåkare, och så var det med den saken.

Nä hörrni, färdignördat. Nu ska jag ta ett bad, och sen ska jag nog dricka öl.

PS. Chili con carne till p-mat idag, jag fick världens flashbacks till förra vintern när jag idogt pillade ur alla bönorna ur röran. Jag gillar inte bönor, okej?! Enda skillnaden är att jag denna gången käkar ur matlåda i min lilla lya, istället för sittandes på en ölback jämte torktumlaren i källaren på Panda. Vilket påminner mig – jag har fortfarande inte varit på Favela, som Panda heter nu. Kanske ska ta tag i det, dom har ändå haft öppet i över en vecka.

Hedda och Teddan på äventyr

Efter två dygn av kräksnöande, hård vind, strejkande snöslunga (såklart) och alldeles för många timmars snöskottning tog jag min trötta kropp i nackskinnet och släpade mig ut i backen. Det var nog en trött dag för många, för uppslutningen där vid tolvsnåret bestod bara av mig och Teddan. Inte så bara egentligen, men vi hade kunnat vara fler.

Val Thorens var vid det laget fortfarande insvept i ett enda grått ludd, så vi styrde kosan mot Meribel i förhoppning om att granarna skulle förse oss med lite bättre kontrast, vilket de också gjorde.

Första vändan vid Loze var lite uppåkt, men när vi vände ner mot La Tania istället tajmade allting perfekt – knappt några spår och en lucka i moltäcket som varade ungefär lika länge som själva åket. Jag fick prickat av ett åk jag velat göra länge (den breda typ rännan rakt under ett av gazex-rören ner mot liften) och Teddan hittade nån väg ner som han var nöjd med, så förutom att jag fegade i början för att det sluffade som fan och tre stycken puckoskaft utan vare sig ryggsäckar eller koll kom skråandes från ingenstans så var det en klart godkänd vända. Sedan irrade vi bort oss på varsitt håll i Loze-skogen skiers left innan vi tog det gemensamma beslutet att börja transportera våra trötta kroppar hemåt.

Det är en sak jag verkligen blivit varse de senaste veckorna – hur mycket skottandet tär på den övergripande orken. Även om det mest är jobbigt för armar, rygg och axlar så sätter sig tröttheten i hela kroppen, så efter en intensiv snöskottningsmorgon finns det inte riktigt så mycket krut i benen som jag egentligen hade önskat. Men nu är ju sportloven över, så nu kanske jag kan få mig en och annan ledig dag så kroppen får vila ikapp sig.

Hemvägen blev mer intressant än vanligt, istället för att ta pisten ner till Meribel Centre åkte vi upp med Burgin för att skråa oss över mot Mottaret, vilket blev en svettig sidledesförflyttning med stundtals helt otrolig utsikt. Den sidan av Meribeldalen ligger som ni kanske vet smack bang i solen hela dagarna, och vad som inleddes med stillsamt svängande nerför en alpäng täckt av solvarm nysnö övergick efter ett tag i dimma och skråande över småsketchy raviner och översnöade granar. Den senare delen av åket uppnådde mina pjäxor slutligen den där nivån av uttöjdhet som gör det fullt möjligt att vricka fötterna med knäppta pjäxor på, och efter att ha fastnat i en mindre buske vred jag till vänsterknät och var på det hela taget ganska gnällig och väldigt varm när jag väl lyckades ta mig ut ur skogen och ner till Mottaret.

Men säg den irritation som inte dämpas av att äta smått skrynkliga pain chocolat i Plattieres-ägget, och sedan surfa kallsnö i tilltagande flatljus under Cote Brune som avslutning på en oväntat bra skiddag.

(Nu är jag föga förvånande svintrött.)

Andra iakttagelser:

  • Har sträckt (?) någon muskel i rumpan av allt snöskottande. Oklart hur, men det gör rätt ont. Typiskt dumt.
  • Vad det än är som är fel på Morris den här gången så övergår det helt klart min mekaniska förmåga. Snöskottningen sker därför tillsvidare för hand. Taskig tajming? Jaoo.
  • Det är ofantligt trevligt att prata nördprat med Bob.

Streckjakten tar sig..

Mitt stora projekt den här vintern, förutom att få ordning på mig själv och ha det bra och allt såntdär, är som ni kanske vet att åka alla backar i Tre Dalarna. Streckjakten även kallat. Och såhär långt har det gått riktigt bra. Det tog lite stopp i januari, eftersom det snöade så mycket att det dels var otänkbart att harva i pisterna när hela berget var täckt av fluff, dels ofta var stängt över eller så puckligt att låren protesterade vid blotta tanken, och dels att jag var kroppsligen död efter allt snöskottande.

Inte för att jag tror att så många utöver jag själv egentligen är intresserade av hur projektet fortlöper (baserar detta uttalande på Andreas smått förvirrade blick när vi satt i Plattieres idag och jag babblade i rekordfart hela vägen upp om hur jag gjort upp en plan för att hinna med så många oåkta backar som möjligt per dag) men här är iallafall ett gäng pistkartor där jag fyllt i vilka backar jag åkt. Hela alltet finns förvisso i en (inte helt uppdaterad) listform också, men eftersom backar tenderar att korsa/gå ihop med varandra vill jag rita in också, för det går minsann inte för sig att bocka av en backe som åkt förrän jag åkt hela.

Om någon undrar så har jag medvetet nedprioriterat La Masse (för det ligger nära och skuggigt) och 1650 (för att jag garanterat kommer åka där när mamma kommer ner, om inte förr). Nästa projekt blir nog att köra resten av Courchevel.. jag ser verkligen (inte) fram emot de svarta backarna uppe på Saulire. Trenden här är ju att svarta backar enbart pistas om de är korta och/eller ligger så till att veckisarna mer eller mindre måste åka dem *host* Goitschel *host*. Combe Pylones och M hör inte till den kategorin.

Åkte en annan lång svart backe i Courchevel häromdagen, Jean Blanc, och blev faktiskt rätt upprörd över att en pist med så mysig terräng aldrig tas omhand. Branthangen var ispuckel och grus, och flackerna  hade gått att ösa på rejält i om det inte vore för att de inte pistats sedan ”timglasskida” var ett modeord (läs: åtminstone inte sedan det senaste rejäla snöfallet). Tänk Lundsrappet i Åre fast lite längre och smalare, synd på en så potentiellt bra backe.

Äh. Nog nördat, här får ni lite bilder.

Val Thorens/Orelle

20160220-ValThorens-Orelle

Les Menuires/Saint Martin

20160220-LesMenuires

Meribel/Mottaret

20160220-Meribel

Courchevel/La Tania

20160220-Courchevel

Sådär. Det var allt för ikväll. Natti!
/H

Den Stora Bytardagen

Vissa saker med lördagar är både underhållande och irriterande. Exempelvis det faktum att det alltid uppstår någon nivå av trafikkaos längs bargatan framåt eftermiddagen, eftersom franska familjer på sportlov precis som svenska familjer på sportlov envisas med att färdas till sin utvalda destination i en bil, gärna överlastad med täcken, pasta, sällskapsspel och bakistegspjäxor från forntiden. Det räcker med att vistas utomhus för att känna av den kollektiva irritationen/paniken som sipprar ut genom femtioelva mer eller mindre immiga bilrutor, och den vanligtvis så rena luften formligen stinker avgaser från fordon på tomgång.

Jag vet inte jag, mest suckar jag åt eländet och rycker på axlarna.

Idag var i det avseendet som vilken lördag som helst, men kanske ännu lite mer. Det råkar nämligen vara så att denna helgen är när alla franska sportlov överlappar varandra.

<fakta>

När det gäller sportlov är Frankrike indelat i tre zoner – A, B och C – som har två veckor vardera. Zon A har vecka 6 och 7, zon B har vecka 7 och 8, och zon C (som tillråga på allt mestadels består av Paris, huvva) har vecka 8 och 9. En behöver inte vara något mattegeni för att räkna ut att det blir lite kaosigt den helgen när samtliga sportlovsfrassar är påväg till eller från ett och samma hörn av landet. Enligt den franska versionen av The Local (engelskspråkig nyhetssida med nationellt fokus som finns i flertalet västeuropeiska länder) kommer det passera en sisådär 120 000 bilar med destination bergen på vägen mellan Lyon och Chambery i helgen. Det är rätt många bilar det.

</fakta>

En annan sak jag har konstaterat med lördagar är hur enormt mycket vädret påverkar humöret hos de nyanlända veckisarna. Den där traumatiska timmen innan tio, när ingenting förutom mataffärerna och bageriet är öppet, blir en gråmulen och kall dag som denna utdragen till en oändlig tortyr och jag både ömkar för och himlar med ögonen åt tonåringarna på grönbete, nyss avsläppta från en klaustrofobisk buss, som med viss ångest i ögonen ställs inför hur mycket det kostar att äta ute. Priset för en öl eller en hamburgare är enligt mina observationer en mycket tyngre börda på det ekonomiska samvetet när Peclet gått och gömt sig i ett grått ludd än när solen strålar och himlen är klarblå ovanför nyss nämnda berg.

Eh. Ja. Jag är lite trött, och har trasslat in mig i ordbajseri här, tror jag. Skitsamma. Kontentan är att veckisar är veckisar och denna veckan är de väldigt många. Och att det har varit ruggigt väder.

Vilket osökt får mig att (kanalisera min inre Peter Harrysson och) tänka på vad jag egentligen skulle skriva om. Dagens åkning.

Antar att de flesta av er redan hört mig tjata om att lördagar är det bästa som finns i Tre Dalarna för det är inget folk i backarna *hoppar jämfota, exalterat*.

It’s funny becuase it’s true, eller nåt ditåt.

Idag har jag av denna anledning tacklat det flatljusigaste av flatljus (jag skojar inte, det var osedvanligt konturlöst, till och med för att vara här) och kört varv i Aiguille de Fruit-liften. Förvisso är jag fortfarande lite grinig över att de demolerade den charmiga gamla trestolen (som dessutom gick högre upp på kammen ovanför Suisses!) men nuvarande kopplingsbara sexstolssoffa som fått ärva den gamla liftens namn är snabb och hyfsat vindskyddad så det är helt okej ändå.

För den som undrar är Aiguille de Fruit:

  1. Namnet på det ståtliga berg som tronar längst in i Courcheveldalen och liksom avgränsar den från Meribeldalen.
  2. Namnet på den lift som de flesta tar för att passera ravinen mellan 1650 och 1850.
  3. Inte en lift som folk tenderar att köra varv i, om en säger så.

Lite som Becca i Menuires eller Tougnete-tvåan i Meribel – merparten av liftåkarna passerar den påväg mellan punkt A och punkt B, och går helt miste om att punkt C, som i det här fallet avser nedfarterna och/eller terrängen i liftens omedelbara närhet, faktiskt är en väldigt trevlig punkt.

Så, låt mig nu delge er en lärdom. Istället för att hålla vänster och åka förbi Suisses-liften, Den Evinnerliga Flygplatsen Där Folk Alltid Förvånat Stannar Och Iakttar Och Därigenom Orsakar Trafikstockning (DEFDAFSOIODOT) och vidare längs flackbacken ner till centrala 1850 och allt vad det medför i form av Tanter I Päls, världens minsta och mesigaste slänggunga, och butiker vars prislappar och smak får dig att himla ögonen ur led, håll höger-ish. För höger-ish leder ner i en backe som heter Cave des Creux, och den är bra. Inte så lång, men röd, böljande och omgärdad av höga granar som håller flatljuset borta och utgör en trolsk fond när lappvantarna som singlar ner från himlen får det att kännas som att åka skidor i en 3D-film. Inte är där mycket folk heller. Nog för att idag var lördag, men även de tidigare gångerna jag åkt den har den varit typiskt Courchevelskt osliten, även efter lunch.

Ärligt talat, under sportlovsveckorna är den relativa folktomheten borta i Courchan det perfekta sättet för mig att inte få spader på den relativa trängseln här uppe i VT. Enda liftköerna som uppstår är från Meribel och uppåt på hemvägen, typ.

Och dessutom passerar jag min nya favoritvärmestuga (men eftersom det är Frankrike vi är i så heter den inte värmestuga, den heter Le Lounge de Chaudanne eller nåt ditåt) i Meribel på vägen hem. Bara en sån sak.

Avslutningsvis vill jag bara rikta ett stort frågetecken till vädergudarna. Jag förstår nämligen inte hur det kan falla lappvantar nere vid Prameruel på typ 1800 meters höjd och vara hur mysigt som helst för att några timmar senare börja duggregna här uppe i VT? Speciellt inte eftersom att det var skitkallt uppe på kalfjället hela dagen idag. Då är det inte okej att bli varmt lagom tills att jag slutat åka för dagen. Skärpning, hörni.