Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: nörderi (sida 1 av 11)

The Second Sex – någon sorts recension

As for the real world, she tries to forget it.

Nej, det där är inte direkt det mest välkända av citat som tillskrivs Simone de Beauvoir. Det är bara en textrad, från sidan 364 i den upplagan jag läst, men det är en väldigt vacker sammansättning av ord.

Och det är orden jag i slutänden uppskattar mest efter att ha delvis tragglat och delvis plöjt mig igenom denna tegelsten till bok. Plötsligt bara finns de där, svävande. Efter sida efter sida av redogörelser kring olyckliga äktenskap och dammiga gamla gubbars åsikter om det ena eller andra så kommer en mening eller ett stycke eller några sidor där de Beauvoir vad det verkar bara låtit orden flyta iväg, enbart temporärt hindrade av ett och annat semikolon (herrejösses vad den kvinnan måste ha älskat semikolon). Det dyker upp poesi, och oerhört skarpa situationsanalyser mitt i det gråa, sakliga, akademiska och fotnotsbeströdda.

Merged with sky and heath, the girl is this vague breath that stirs up and kindles the universe, and she is in every sprig of heather; an individual rooted in the soil and infinite consciousness, she is both spirit and life; her presence is imperious and triumphant like that of the earth itself.

The Second Sex är en av de där böckerna som det alltid refereras till (det var därför jag bestämde mig för att läsa den) och jag kan förstå varför. Den är om inte komplett, så väldigt omfattande. Den själv älskar att referera till fan och hans moster, ursäkta ordvalet. Dock har jag då och då fått påminna mig om att den trots allt har 70-nånting år på nacken, vilket främst märks i vissa ordval, de delarna som berör ”nutid”, som ju idag är definitiv dåtid, och den extremt irriterande avslutningen på kapitlet ”The Lesbian” där de Beauvoir bestämt påstår att homosexualitet är ett val. Det blir stundtals inte så lite kaka på kaka, och jag förstår varför det finns nedkortade eller sammanfattande upplagor, för essensen av boken hade gått att koka ner till kanske en fjärdedel av dess faktiska volym.

Men, som självutnämnd ordbajsare finner jag även något tillfredsställande i att läsa en bok som så uppenbart inte har fallit offer för strykglada redaktörer. Det är lite berg och dalbana över det hela – ibland blir det lite väl mycket citat ur folks dagböcker och medicinska journaler, och för mig som knappt läst någonting av någon av alla människor hon citerar, refererar till eller ibland rakt av rådissar krävs det en och annan avstickare till Wikipedia för att verkligen kunna tillgodogöra mig allting

Jag har inte läst så mycket annat som faller inom ramarna för feministisk teori, så jag vet inte om det är allmänt återkommande, men en sak som verkligen störde mig allteftersom var de ständiga referenserna till Freud, och det evinnerliga tjatet om penisavund. Eftersom de Beauvoir rådissar både Freud och Adler redan i kapitel två, kanske det hade gått att släppa penisavunden sedan. Men jag vet inte, det är inte jag som är akademikern här.

Hursomhelst uppskattar jag att den här boken har gett mig goda belägg för varför Freud kan och bör ignoreras, utan att jag har behövt utsätta mig för den otvivelaktiga plåga det hade varit att de facto läsa något av käre gamle Sigmund.

Psychoanalysts in particular define man as a human being, and woman as a female: every time she acts like a human being she is said to be imitating the male.

Det säger ärligt talat det mesta jag behöver veta om Freud.

Jag satt med en överstrykningspenna och läste, och det är jag glad för såhär i efterhand, för det är en bok jag tveklöst kommer vilja läsa om delar av, och bläddra i för att leta upp specifika stycken. Den är verkligen omfattande, och de Beauvoir har en förmåga att sätta ord på saker som jag tror att många kan känna igen sig i men kanske aldrig själva har formulerat konkreta meningar kring. Stora delar av kapitlet om ”Flickan” är till exempel väldigt intressanta, för även om tillvaron har förändrats till det bättre för många flickor nu jämfört med 1949 så finns det fortfarande mycket som är relaterbart – bland annat hur tonåren är så omvälvande för att de på sätt och vis är en förvandling från oberoende varelse till ett objekt, åtminstone i samhällets ögon. Jag säger inte att det alltid är så, men jag säger att jag känner igen mig i det. Även sånt som när jag läser det framstår som oerhört basalt, men jag faktiskt inte konkret tänkt på tidigare – hur kvinnor som grupp historiskt sett alltid har haft det svårt att organisera sig brett, eftersom kvinnor tenderar att känna större grupptillhörighet med exempelvis den klass de tillhör eller det land de kommer ifrån än med personer av samma kön.

This weakness of feminism stemmed from its internal division; as already pointed out, women as a sex lacks solidarity: they are linked to their classes first; bourgeoise and proletarian interests do not intersect.

Plus att hon stundtals är fullkomligt dräpande, som i det här stycket om överklasskvinnor (någon tyckte verkligen inte om sin egen samhällsklass, ahem):

In the upper classes, women are willing accomplices to their masters because they stand to profit from the benefits they are guaranteed.

Their vain arrogance, their radical incapability, their stubborn ignorance, turn them into the most useless beings, the most idiotic that the human species has ever produced.

Hej och hå, här skräder vi inte orden, nej.

För att sammanfatta så är The Second Sex en upplevelse, citatvänlig nästan in absurdum, och jag förstår verkligen att den står med på så gott som varenda lista över ”feministisk litteratur du måste läsa” som någonsin skrivits. För mig har den verkligen fyllt funktionen jag väntade mig – den som språngbräda för att läsa vidare, både för att den är omfattande och för att den då och då är otidsenlig och får mig att vilja läsa nyare analyser av samma grundtema. Samhället är trots allt föränderligt som bara den, men för att ha drygt sjuttio år på nacken är den här bedårande, dräpande, och omständliga tegelstenen på många sätt fortfarande väldigt aktuell.

However, one must not think that the simple juxtaposition of the right to vote and a job amounts to total liberation; work today is not freedom.

Hon har en poäng. Framåt och vidare, helt enkelt.


Till mormor om du orkat läsa den här svadan: Här kommer (lite halvdana) översättningar till svenska för alla citaten, uppifrån och ner.

  1. Vad gäller den riktiga världen, så försöker hon glömma bort den.
  2. Sammanflätad med himlen och heden, är flickan ett vagt andetag som rör om i och sätter eld på universum, och hon finns i var och en av ljungens kvistar; en individ med rötterna i jorden och det oändliga medvetandet, hon är både ande och liv; hennes närvaro är kejserlig och triumferande som den hos jorden själv.
  3. Psykoanalytiker i synnerhet definierar mannen som människa, och kvinnan som kvinna: varje gång hon beter sig som en människa sägs det att hon imiterar mannen.
  4. Denna feminismens svaghet härstammar från dess inre splittring; som redan påpekat, kvinnor som ett kön lider brist på solidaritet: de sammanlänkas först med sin klass; borgerlighetens och arbetarklassens intressen sammanfaller inte.
  5. I de högre klasserna är kvinnorna frivilliga medlöpare till sina herrar eftersom de drar egen vinning av de fördelar som garanteras. Deras fåfänga arrogans, deras radikala oförmåga, deras envisa ignorans gör dem till de mest meningslösa av varelser, de mest idiotiska som människorasen någonsin har åstadkommit.
  6. Oavsett vilket så bör man inte utgå ifrån att den enkla kombinationen av rösträtt och att ha ett jobb leder till fullständig frihet; arbete idag är inte frihet.

Les Mines de l’Herpie

Plötsligt blev det kallt här, höst på riktigt liksom. Och eftersom jag dels är lite sleten efter förra veckans tvåhjulsbravader, och mina varma cykelkläder dessutom ligger och gör extrem nytta i en låda i Hönshuset har jag inte känns någon överväldigande lust att ge mig ut och cykla de senaste dagarna. Men vara inomhus hela tiden duger ju inte heller, så igår eftermiddag släpade jag mig ut på promenad i snålblåsten.

Planen var att gå upp på ängen vid Altiporten och se om jag kunde hitta någon mysig stig och i möjligaste mån undvika korna (de är skrämmande, okej) och sätta mig någonstans och äta en våffla. Föga förvånande slutade det med att jag fick feeling och råkade gå en dryg mil.

Det börjar bli höst på riktigt nu, det syns på gräset.

Först hittade jag romarvägen, och efter att ha följt den en bit korsade den grusvägen som leder upp till de gamla gruvorna, och eftersom jag inte har varit uppe vid gruvorna innan tänkte jag att dit ska jag minsann gå. Lite trökigt eftersom hela uppvägen är just grusväg, men på tillbakavägen kunde jag följa Megavalanche-leden i princip hela vägen. Det gjorde jag dock inte eftersom jag hamnade i kohagen på slutet och raskt bestämde mig för att ta en liten omväg runt några klippor på väg tillbaka mot byn.

Hursomhelst så tänkte jag ta och skriva lite om gruvorna, eftersom jag själv raskt tappade bort en och en halv timme på Google när jag kommit hem, och jag gillar att veta saker om min omgivning.

Det har pågått gruvdrift här i krokarna sedan ursinnes tider, eller ja, tolvhundratalet ungefär (källa: informativ skylt vid Brandes-ruinerna strax utanför byn), och från början var det silver som de grävde efter. Bara det att folk bodde här uppe på klippan redan för över sjuhundra år sedan är smått otroligt, men silver var värdefullt, och handelsvägarna över bergen har gått i närheten ungefär hur länge som helst också, så jag antar att det ger mening.

Combe Charbonnière, med de mystiska högarna.

Silvergruvorna försvann någon gång efter medeltiden, och kolgruvor blev det nya svarta (höhö) eftersom här finns en massa fin antracit i bergskammarna upp mot Pic Blanc. Det som är lite spännande är att gruvdriften fortfarande var igång när skidturismen fick fart – de första liftarna här byggdes redan på 30-talet (jag ska inte gå in på en jätteutläggning om Jean Pomagalski idag, men han uppfann den kopplingsbara knappliften, och han kom härifrån) och kolgruvorna lades ner först 1951, efter att en lavin tragiskt nog haft ihjäl tolv gruvarbetare. I botten av den branta lilla dalen där gruvorna ligger finns ruinerna av gruvarbetarnas logement fortfarande kvar, precis nedanför en nuvarande refuge, och här och var är det stora, svarta högar som ser misstänkt kol-aktiga ut, som jag antar bara blivit kvar efter att gruvorna stängdes.

Gruvbyggnadsruinen.

En grej som inte längre finns kvar, men som jag stött på spår av på andra ställen här i krokarna när jag varit ute och knatat är den helt sanslösa gondolbanan som byggdes för att transportera kolet från gruvorna och hela vägen ner till Bourg d’Oisans. Det är lite svårt att förklara för någon som inte har varit här, men Alpe ligger typ som på en platå, några delar av byn balanserar nästan på klippkanten, och öster om byn går en djup ravin som heter Gorges de Sarenne. Och någon gång i början av 1900-talet får en ingenjör ett infall och lyckas bygga en jäkla gondolbana för att transportera kol över denna jätteravin som är flera hundra meter djup och minst lika bred. Om man tillexempel går stigen upp på motsatt sida av ravinen från byn sett, så kommer det ett fundament vid stigens högsta punkt, med en informativ skylt om att där en gång fanns en pylon tillhörandes nämnda gondolbana.

Det är spännande vad folk har lyckats bygga genom åren, och jag kan inte låta bli att undra hur i helskotta de lyckades få en vajer över dalen, det kryllade ju inte av helikoptrar förr i tiden direkt. Får ta och googla lite till..

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en bild på en snöskoter som inte kan sägas vara annat än långtidsparkerad. Hörs.

Tjovars.

Vem har målat mina bältdjur blåa?!

Rubriken är en hommage till en av mina absoluta favoritseriestrippar – en där Nemi blir väckt av att telefonen ringer, varpå hon yrvaket vrålar ”HUR VÅGAR DU RINGA MIG EFTER ATT HA MÅLAT ALLA MINA BÄLTDJUR BLÅA??!”.

Ungefär så kände sig min hjärna klockan 08:04 imorse när Ben ringde och frågade mig hur man får igång fritöserna på jobbet (en sak som alltid stämmer i all  världens restaurangkök är att diverse köksutrustning har egendomligheter för sig som inte finns förklarade i någon bruksanvisning utan kräver personlig kännedom och en rätt stor dos tur innan utrustningen ifråga gör något som är i närheten av det som kan förväntas av den, ähum, sidospår).

Jag, eller min hjärna, var vid tillfället extremt upptagen med en dröm där jag precis höll på att ta reda på om min gamla kassettbandspelare/radio fortfarande funkade, och blev inte så lite desorienterad av att

1. bli brutalt väckt av telefonen 26 minuter innan det första larmet skulle gå igång

2. vakna i Alpe d’Huez när jag i drömmen befunnit mig i någon sorts hittepåversion av Stockholms skärgård

Lagom förvirrande.

Kassettbandspelarradion lever och frodas förresten såvitt jag vet i pappas badstuga.

Rapport från en mycket stillsam tisdag

Lågsäsongen har sänkt sig som en himmelsblå filt över nejden och de senaste dagarna har det varit sympatiskt folktomt överallt. Tempot på jobbet har också gått ner en aning sedan vecka sju, vilket är både skönt och irriterande. Det blir liksom lätt lite sömnigt när en är van vid att jobba i 110 knyck och plötsligt inte behöver hålla totalt vansinnestempo. Men förr eller senare kommer det säkert en snöstorm och då står en där igen med barbecuesås på hela underarmarna.

Hursomhelst är det väldigt njutbart just nu. De senaste dagarna har jag åkt snowboard, både för att det är kul och för att jag har en mindre konflikt med min högerpjäxa och därför tar tillfället i akt att låta högerfoten mysa i mjuka snowboardboots istället. Igår åkte jag så många varv i Moraine att jag tappade räkningen, men det var många och det var kul. Det är fortfarande så med snowboard att jag kan märka skillnad från gång till gång, och det är väldigt motiverande. Lite mindre motiverande att mina bindningar definitivt börjar ge upp, men reorna borde börja snart så jag ska nog kunna åtgärda det också. Tycker ändå att elva år är en helt okej livslängd på ett par snowboardbindningar.

Och nu kan jag åka över den lilla branta knalten till vänster i backen utan att stanna och oroa mig för saker och ting, och det tycker jag är himla trevligt.

Var ute igen imorse innan jobbet och det gick bra igen, vilket också kan ha och göra med att jag inte bara åker bräda när det är skitväder och/eller jag är bakfull. Det har annars varit ett signum, åtminstone enligt Hanna. Hedda på bräda om solen skiner = bakis. Fast det stämmer alltså inte längre.

Och med start imorgon blir det snowboardpaus i några dagar, det är dags att köra in sig på ett par nya skidor. Mina älskade pistskidor har åkt på ett par stenar för mycket och är i största allmänhet rätt slutkörda efter drygt två säsongers intensiv användning, så idag damp det ner ett par nya lagg till mig lagom tills att jag kom till jobbet (får saker skickade hit eftersom det är mer sannolikt att någon är här än hemma i lägenheten). Typ samma sorts skida som de jag haft innan, men lite längre, lite styvare och med tre meter längre svängradie (Rossi Hero LT 172 om någon faktiskt undrar). Så imorgon ska jag ut och skrämma skiten ur mig själv i någon lämpligt folktom backe har jag tänkt. Det blir lätt så att jag kör lite för fort när jag får feeling och eftersom merparten av de få veckisar som faktiskt är här denna veckan är så exemplariskt instabila så tänker jag att jag ska hålla visst avstånd till dem.

I övrigt händer det inte så mycket, Jamie är i Morzine igen, på sin allra sista kurs innan han är helt klar så jag hoppas att han klarar den så han aldrig behöver åka till Morzine igen (inget ont om Portes du Soleil men de verkar ha väldigt dåligt med snö där mest hela tiden..). Så förhoppningsvis blir han godkänd så kan vi ha en riktig brakfest sen när han kommer tillbaka.

På torsdag är det kanske storslalomträning igen (hoppas hoppas, det vore kul att få testa med den nya skidorna) och om väderleksrapporten håller i sig så kanske vi kan få lite aprilpuder nästa vecka.

Det var nog allt för nu.. nu ska jag ta och marinera tio kilo revbensspjäll innan kvällsruschen börjar.

Pusshej!

/H

Hemester

Rubriken är möjligen en smula missvisande, eftersom jag inte riktigt har något hem alls om en ska vara petig, men i brist på officiella ställen att kalla hem så kommer ändå ”min” pluttlägenhet i Val Thorens bra nära. Och det är så avslappnande att komma hit, även om vädret igår visade sig från sin allra minst charmiga sida. (Ja, det kan vara ocharmigt med snöfall, tro det eller ej.)

Att jag ens är här beror på logistik – jag ska på skidlärarutbildning i Österrike om några veckor och behöver helt enkelt hämta mina skidor och pjäxor. Och eftersom jag känner mig själv väl så vet jag att min kropp och knopp efter två kvällar av brötigt jobb till sent på natten mår bra av lite paus så därför bestämde jag mig för att stanna över natten. Det är fullt görbart att köra fram och tillbaka mellan Chamonix och Val Thorens på en dag, men det är så mycket skönare att bara stanna upp lite, koka pasta och somna i något som nästan men inte riktigt är min egen säng. Plus att här är så tyst. Jag gillar verkligen lyan jag har bott i i Cham, men det går en rejält trafikerad gata utanför fönstret där, och det ha varit billjud konstant i en månad (stängt fönster hjälper inte eftersom fransoser och treglasfönster är en totalt främmande kombination). Det enda jag hör här är mig själv, och de två gångerna sedan igårkväll som någon i huset åkt hiss till denhär våningen. Rofyllt.

Sen får en ha överseende med att det är svinkallt både inomhus och utomhus (fast inomhus börjar ta sig nu efter en natt med elementet på fullt ös) och att dimman och det snöblandade regnet när jag kom igår, i kombination med en nästintill öde by verkligen får det att kännas som en spökstad. Spökby. Om tre månader är det nyårsvecka och fullsmockat med veckisar här, det är svårt att tänka sig nu.

Hursomhelst, jag har sovit som en stock, och nu ska jag snart kravla mig ut från under täcket (drar mig för det eftersom det som sagt är lite kallt), äta gröt, valla mina skidor eftersom de fick vad de tålde av glaciärsnön på Grande Motte i somras, kanske ta en liten promenad och betrakta snön (snön!), och sedan köra tillbaka till Chamonix.

Därifrån blir nästa destination norrut, med start imorgon. Hej och hå.

PS. Vägbyggena upp från Moutiers har fortsatt in absurdum i sommar. Nu är det bara tre-fyra ställen kvar som är lite smårackliga. Min magkänsla säger väldigt tydligt att det kommer gå en Tour de France-etapp upp hit nästa sommar. Nog för att vägen tog mycket stryk i vintras, men jämfört med tillexempel vägen upp till Tignes så var den ändå redan bättre, och där har de inte reparerat i närheten av såhär mycket (för att jämföra med en liknande högbelastad bergsväg). Nåväl, den 25 oktober vet vi om jag har rätt..
Dessutom vore det exakt 25 år sedan sist, och en ska inte underskatta cykelmänniskors förkärlek till sådana detaljer. Frågan är bara vad det skulle kunna bli för en etapp – denhär stigningen är ju inte psykobrant eller så, men vansinnigt lång, så en kan anta att de vill ha något annat utslagsgivande monster före. Eftersom Roselend var med i år och Isèran är för snarlikt och lite för långt bort (läs: för lång plattsträcka emellan respektive uppförsbacke) så känns Col de la Madeleine ganska givet, antagligen med ytterligare en rejäl stigning före det. Alternativt att de kommer från typ Saisies eller Aravis, men då är det en lång platt bit från Albertville där eventuella utbrytningar kan få det svårt igen. Nä, sluta nörda nu. Vi får se om jag har rätt om några veckor helt enkelt.

Vilse i pannkakan

Hade följande konversation i receptionen för en liten stund sedan:

Man, 50+: Varifrån kan jag se till Courchevel?

Jag: Här i närheten?

Man, 50+: Ja.

Jag: *snabbspolar i utsiktsbanken*

Jag: Alltså, du kan ju ta liften upp på tillexempel Tovière eller Grande Motte om du vill titta på utsikten, men du kommer inte se ända till Courchevel.

Man, 50+: Inte?

Jag: Nej, alltså, om du går ut på uteserveringen så kommer du se ett stort berg med snö på toppen, och ett ännu högre berg snett bakom det. Courchevel är på andra sidan de bergen, de skymmer liksom sikten.

Jag: Men du kan köra dit, det tar ungefär två timmar.

Man, 50+: Nej, det har jag inte tid med.

Man, 50+: Men om jag tar liften upp, då kan jag se Courchevel?

Jag: Nej, för liften går inte upp till toppen på det berget. Den stannar på mitten. (Här valde jag att inte nämna alternativet att bergsbestiga antingen Grande Motte, Grande Casse eller båda, eftersom mannen ifråga var mer än en gnutta korpulent och inte klädd som folk som kommer hit för att klättra brukar vara, om en säger så.)

Man, 50+: Okej *går ut på terrassen och försvinner i fjärran*

Jag: ???¿¿??¿?

Varsågod, en pedagogisk skärmdump.

[nörd] Fotnöt: Ska en vara petig så är Grande Casse förövrigt exakt 3855 meter högt, och den högsta toppen i Vanoisemassivet. Tillsammans med Grande Motte så utgör det vattendelaren mellan Mauriennedalen i söder/öster och Tarentaisedalen i norr. Grand Casse är av förklarliga skäl väldigt synligt från både Courchevel och Tignes. [/nörd]

Kittla inte en sovande drake

Vissa saker är svåra att återberätta i text så att de blir lika roliga som i verkligheten, men apropå dethär med elevhemmen i Hogwarts, ni vet. Idag kan jag ha fått det mest Gryffindor-aktiga svaret på en fråga någonsin.

H: So, if you went to Hogwarts, you’d be in Gryffindor..?

M: Of course I would. (Sagt med den där sortens tonfall som väldigt tydligt markerar att allt annat är fullständigt uppåt väggarna otänkbart.)

Och när vi ändå är inne på ämnet så har jag även lärt mig att elevhemmen, förutom Gryffindor, inte alls heter samma sak på franska som på engelska. Poufsouffle, Serdaigle och Serpentard.. där ser man.

Degbollar och degiga ben

Peppar peppar, men jag tror faktiskt att jag börjar repa mig på riktigt nu. Det är lite svårt att säga, eftersom min kropp enligt gammal god självplågningssed tjongade till med mensvärk modell värre lagom tills febern gav med sig igår, så jag har även fortsättningsvis knaprat smärtstillande, men jag tror att jag mår bättre. Men det känns i benen  att jag inte är i någon direkt toppform. Det beror nog i och för sig lika mycket på att december inte bjudit på särskilt många hellånga åkdagar som på att jag varit lite sjuk, men ändå.

Skönt då att vintern är lång, och att tre dagar utan skidåkning hur tråkigt det än må vara är en fis i rymden i det stora hela.

Imorgon hoppas jag att jag vaknar och är pigg som en mört, för isåfall är det seriöst supermegaintrovert Tre Dalarna-rejs som gäller. Thomas och Karolina undrade om jag ville hänga med på topptur, och även om svaret på det egentligen är ett rungande ja, så tror jag att det är lite i tyngsta laget eftersom jag förtillfället blir alldeles lagom jättetrött av att åka utförs. Uppförs får med andra ord vänta lite till. Och med tanke på hur ohemult bra pisterna är just nu, och att mina skidor är nyvallade och med hela belag så känns pistsmisk som en fullt rimlig sysselsättning.

De två senaste dagarnas åkande har förövrigt varit tidsmässigt begränsade, men ändå väldigt kul. Igår var jag och Lisa en snabbsväng över i Menuires i väntan på att de andra som hon skulle till Folie med skulle komma tillbaka från Courchevel. Och Menuires, je t’adore. Å ena sidan är allting där så uppenbart och välmenande blått, å andra sidan finns där så många krön och smygvägar ner i hang som så få personer tar att jag kan hålla på i dagar och köra varv på varv. Charmfaktorn är inte på topp, men vad fasen gör det när Plan de Bouquet ligger och väntar som ett vitt salsgolv i solen redan i december när den var åkbar totalt två veckor på hela förra vintern?

Ingenting är vad det gör. Jag älskar den backen, och spelar roll att det tar tolv minuter upp med äggliften när ingen annan hittar dit. Lågsäsong och Menuires är en match made in heaven, jag menar, till och med David Douillet, den röda eländesbacken uppifrån Mont de la Chambre, var gemytlig igår. Mmm. Nördfnatt, och knappt en full student så långt ögat kan nå.

Idag hade jag egentligen tänkt vara ute länge, men mensvärken från helvetet tyckte att jag skulle hålla mig horisontell framåt lunch, så istället blev det tre snabba och väldigt jobbiga vändor i Stade, plus diverse annat småskräp innan det var dags för julehygge.

Konstaterande 1: I våras kunde jag åka hela Stade-backen utan att sladda. Det kan jag inte nu, och detta bör åtgärdas. Teknikfokus anbefalles, HB.

Konstaterande 2: I Danmark äts det någonting som kallas æbleskiver på jul. Varför det kallas så är smått orimligt, för æbleskiver är till sin konstitution ungefär som Timbits, alltså om någon bestämt sig för att tillaga degbitarna som blivit över när en gjort hål i donuts. Fluffigt, sött och doppat i florsocker. Inga äpplen och inga skivor någonstans. Enligt Thomas så var det äpplen i dem på forntiden, men att äppelbitarna efter hand har rationaliserats bort eftersom folk inte gillar grönsaker, eller nåt. Gott men förvirrande kan vi sammanfatta det hela som.

Efter æbleskivorna och glöggen somnade jag en stund, sen hämtade jag p-mat (sej med potatismos och nån syrlig sås, mums!) och sen har jag spelat Rollercoaster Tycoon och käkat julgodis. På det hela taget en klart godkänd torsdag, och även om det är kämpigt att jobba när jag är sjuk så är det väldigt skönt att vara ledig och frisk på samma gång nu.

Förutom det så har det inte hänt så mycket.. Harry har (en gnutta motvilligt) åkt hem till Irland för att fira jul så jag är ensammen i en hel vecka. Men å andra sidan så har Jamie (och sisådär tusen andra medlemmar av familjen Williams) ankommit till Les Menuires ikväll, så jag är på intet sätt övergiven, även om jag misstänker att Jamie kommer ha fullt upp med släktingar i det närmaste.

Nä hörrni, nu ska jag sova. Vi hörs!

Att samla på bokstäver

Idag har jag lärt mig att kittlig heter chatouilleux på franska.

Uttalas typ chat-o-yö.

Jag är fortfarande inte helt säker på vilket språk som är värst när det kommer till att samla på sig en herrans massa bokstäver för att säga hyfsat korta ord, men franskan är helt klart med och slåss om titeln.

Chez moi

Egentligen hade jag tänkt filma i lyan redan förra året, mest för att mormor ska få se hur jag bor, men det blev inte av. Men bättre sent än aldrig. Passande nog gjorde jag det igår, dagen innan befolknings- och prylfördubblingen.

Ljudet är lite mumligt så jag har tillochmed lagt till undertexter. Det ni!

Men ja, hej på er, mormor och andra eventuella stollar som vill kolla på när jag pratar med en GoPro klockan halv tolv en fredagskväll när resten av byn är på Snesko. Nu ska jag laga det där hålet i min vänsterskida (igen) och sen ska jag ut i kylan och dimman.

Attor.

PS. Kan vi prata om vilken fantastisk skärmdump Youtube valt som bild? Jisses..