Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: nörderi (sida 2 av 11)

Kan vi prata om lussekorv?

För jag har inte stött på en bild på internet som fyllt mig med samma sockerdricksbubbliga känsla av ”dethär är roligt” sedan jag vet inte när.

Lussekorv.

Om vi bortser från diskussionen kring huruvida varmkorv och lussebulle är en rimlig och ätbar kombination för en stund och ägnar nån sekund åt själva bilden: får inte ni också känslan av att lussekorven är väldigt glad? På ett smått naivt ”här är jag och jag har valt att vara positiv idag”-sätt. Det hela blir ju inte sämre av att denna optimistiska (opportunistiska?) maträtt är avporträtterad mot en bakgrund vars färgskala ser ut att vara hämtad direkt från Khazad-Dûm eller Mustafar eller något annat lite för varmt och tämligen hotfullt ställe som ingen med förnuftet i behåll hade valt att besöka frivilligt.

Lussekorv!

Det är allt, ingen långrandig förklaring, bara ett konstaterande med ett utropstecken på slutet. Och sen får folk tycka vad de vill.

Den är matvärldens motsvarighet till bilder på leende näbbdjur. Komplett med en känsla av ”näe, okej, jag ser väl kanske ut som något som blivit ihoppåtat av diverse reservdelar från andra, mer begripliga saker/varelser/maträtter, men det står inte i min makt att påverka så jag tänker vara nöjd ändå”.

Vilket är bedårande.

(Här kommer en bild på ett leende näbbdjur för referens.)

Och om vi ska vara lite sakliga så är väl steget från briochebullar som hamburgerbröd till lussebullar som varmkorvsbröd inte särskilt långt, eller?

Så för att sammanfatta: jag har härmed utsett lussekorven till min nya inspiration vad gäller att förmedla en känsla av ”jag bryr mig inte, jag tänker vara glad”. Min enda sorg i ämnet är att det är väldigt långt till närmaste Pressbyrå från Val Thorens så jag har ungefär noll möjlighet att återkomma med ett mer kulinariskt inlägg i debatten.

Dave the Second

Harry har skaffat oss en krukväxt. Ska man vara petig så skaffade han två, men den första dog ganska omgående trots idoga försök att hålla honom vid liv.

Den första var en krukbasilika som av nån outgrundlig anledning fick namnet Dave, antagligen för att jag alldeles för ivrigt påtalade att Dave var ett dåligt namn på en krukväxt. Dave, efter sitt frånfälle sedermera omnämnd som Dave the First, levde tyvärr ett väldigt kort liv, vilket till viss del kan skyllas på att han var väldigt vissen redan när han flyttade in här förra onsdagen, och till viss del säkert också kan skyllas på en brist på direkt solljus.. åtminstone tror jag att det är viktigt för basilikor. Det och mycket vatten (förutom när det kommer till pappas konstiga krukbasilikor som till skillnad från alla andra krukbasilikor jag någonsin träffat kan överleva i flera dagar utan minsta tillstymmelse till vattning, som en annan vegetabilisk kamel).

Hursomhelst, Dave the First var immun mot alla försök till upp-piggning/återupplivning – varken vattning, klippning eller utflyttning till det varmaste och soligaste hörnet på balkongen hjälpte, och när jag kom hem från jobbet ikväll hade Dave the Second flyttat in istället. Han ser väldigt mycket piggare ut än den första, så jag har ganska goda förhoppningar om att hålla honom vid liv till början av maj. Frågan är bara vad jag ska göra med honom sen.. antingen ta hem honom till Sverige eller överlåta honom till Hanna och Thomas antar jag..

Tiden får utvisa. Jag tycker hursomhelst att det är väldigt trevligt att ha en krukväxt, vilket jag pratat om att skaffa sedan typ min andra säsong, men aldrig tagit tag i.

Fotnot: Harry påpekar att att ”Dave is a plantsexual basil plant who identifies as a pinetree”, vilket är lite för tveksamt politiskt inkorrekt för att jag ska känna mig riktigt bekväm med det, men eftersom det var Harry som skaffade Dave så låter jag honom hållas.

Allez, l’OL

Jag har aldrig varit i Lyon förut. Tanken var att jag skulle åkt ner dit förra våren, när Olympique Lyonnais spelade kvartsfinal i Champions League mot Paris Saint-Germain och mer eller mindre massakrerade dem med 5-0 eller vad det nu var, men en snöstorm och ett korkat löfte om att köra en hemvändande kollega till Genève satte stopp för planerna den gången.

I år hade jag mer flyt.

För det första var Chrille en ängel och tog mitt jobbpass igår, och för det andra så var väderleksrapporten solsken istället för snöstorm.

Dessutom lyckades jag utan någon som helst övertalning få med mig grabbarna, varav exakt ingen av dem någonsin uttryckt någotsomhelst intresse för fotboll, så jag hade sällskap/tvivelaktiga kartläsare också.

Våren här i krokarna är lite knäpp, eller åtminstone full av kontraster – bara för sakens skull stack jag ut och åkte en och en halv timme igår morse innan vi drog iväg, och fem timmar senare sitter jag och svettas i tjugonånting-gradig värme utanför Donken i Lyon-förorten med det för oss som är vana vid svenska teveserier smått illavarslande namnet Bron. Det var förövrigt ett klart udda matstopp – de höll på att bygga om hela restaurangen, så alla, även såna som oss som inte tänkt utnyttja den, var tvungna att beställa mat via drive thru-luckan. Den var praktiskt nog placerad strax under midjehöjd för en lång person, och det går inte riktigt att återge i text hur kul det ser ut när drygt 190 centimeter Olle viker ihop sig till en nittiogradersvinkel för att beställa kycklingburgare.

Eftersom ingen av oss hade någonsomhelst koll på själva staden Lyon, och vi hamnade i utkanten av den begynnande eftermiddagstrafiken togs ett gemensamt beslut om att inte ägna oss åt någon seriösare sightseeing. Istället körde vi till en konstgjord sjö/damm nån kilometer från fotbollsarenan och traskade runt där, kastade macka och bara njöt av att befinna oss nånstans där luften är varm även i skuggan och där det finns gröna träd.

Som sagt, Val Thorens kan göra en lite knäpp ibland.

Matchen då? Lyon fick stryk med 1-0 efter att Wolfsburg fått en ganska tveksam straff i slutet av andra halvlek (särskilt tveksam eftersom Lyon borde fått en straff i första, som domaren efter att ha pekat mot straffpunkten sedan ändrade sig om till publikens stora ilska) men går ändå vidare till semi eftersom de vann bortamatchen i förra veckan med 0-2. Detta betyder i förlängningen att jag nog kommer göra en till fotbollsresa till Lyon innan jag åker hem i vår – semifinalerna spelas nämligen senast 29/30 april.

En annan reflektion var att jag för typ första gången någonsin, eller iallafall för första gången sedan VM 2011, vart genuint imponerad av Alex Morgan i en hel match. Så gott som alla gånger jag sett henne spela har det varit i landskamper med Sverige på andra planhalvan, vilket i sig skapar ett visst ointresse och en viss aversion. Och affischnamn i världens bästa landslag i all ära, min känsla har alltid varit ”måltjuv men en gnutta överhajpad” och att hennes sejour i Lyon kändes mer som en PR-grej än ett genuint spelarbehov, men igår var jag på fullaste allvar impad. Det kanske beror på att Lyon spelade 4-3-3 med Morgan på ena kanten, jämfört med USA som de flesta gånger jag sett dem kört nån sorts 4-4-2 med Morgan mer centralt, men det var kul att se henne göra mer än djupledslöpningar hela tiden.

Som helhet blev det snabbt ganska tydligt att Lyon ville hålla hårt i sin tvåmålsledning från första matchen, det var inte lika defensivt som Sverige i OS, men det tog ett tag innan de började bygga egna anfall istället för att bara kontra om man säger så. Hursomhelst var det en kul match, det hände mer än vad siffrorna visar, och det var ofantligt trevligt att se något annat än berg för en dag.

Men nu är det tillbaka till vardagen och ännu en kväll i hamburgarmonterandets tjänst. Tjipp och hej!/H

Prövotid

Vädret igår, eller rättare sagt den ökande temperaturen igår var inte direkt vad vi önskat oss, och med tanke på hur tung snön var på eftermiddagen och att det inte blivit kallare sedan dess så dissade jag alla planer på eventuell offpist idag. Istället tog jag av en händelse tag i Projekt ”Jag Vill Ha Nya Skidor”.

Först tänkte jag skriva ”behöver”, men jag vet inte om det är försvarbart, med tanke på att det redan står tre par skidor tillhörandes mig i vårt skidskåp.

Men, till mitt försvar vill jag bara nämna att jag har minimal överlappning mellan dessa olika lagg. Inte för att det är någon ursäkt, men det känns bättre att ha många par skidor om det är ett par gamla twintips, ett par överalltskidor med hybridbindning och ett par renodlade puderplöjare än om det hade varit tre par puderlagg. Faktiskt.

Iallafall, den uppmärksamma läsaren märkte kanske en kategori skidor som saknades i min uppräkning.

Jupp. Pistlagg.

Vilket är lika delar tragiskt och skrattretande med tanke på hur mycket jag åker pist, och framförallt hur roligt jag tycker att det är.

Hur har det nu blivit så? Tja, mina allra första egna lagg var ett par med den tidens mått mätt ”breda” parkskidor (80 millimeter under foten, waaaaaooow!), eftersom jag ville ha något lättåkt och allround. Sedan har jag mest fyllt på skidgarderoben med bredare plankor, undantaget det nuvarande paret parkskidor som till 90 procent körts i pist men som till sitt försvar inskaffades när jag fortfarande hade nån vision av att lära mig hoppa, och till råga på allt var oförskämt billiga.

Och inget ont om dem, men det senaste året har jag blivit bra mycket bättre rent tekniskt, och även starkare, och det börjar bli lite tröttsamt att hasa runt på parkskidor när jag försöker jaga ikapp Jamie. Förvisso hade jag kunnat åka på nåt av de andra paren jag har, men den trista verkligheten är att det innebär att långsamt fucka upp mina knän, och det har jag ingen lust med, så.

Hursomhelst – tillbaka till Projekt Nya Skidor. Det råkade nämligen vara så att Rossignol hade ett demotält på plats idag, med allt från FIS-races till de bredaste 7-skidorna. Bingo!

Bara att ta tillfället i akt, vilket jag gjorde. Första paret ut var Temptation 88, den där sortens skida som vissa vill kalla ”all mountain” men som i mina ögon är en bredare pistskida. Första riktiga åket, Genepi, kan ha varit det mest ögonöppnande jag gjort sen dendär januaridagen i Val d’Isère för så många år sedan. Jag vill inte vara dendär personen som skyller sina egna begränsningar på materialet, men att helt plötsligt kunna ligga ordentligt på skär, och kunna dra handen i snön i stora storslalomsvängar. Det, mina vänner, var en upplevelse.

Efter detta glädjerus tog jag tillfället i akt och undersökte skillnaderna mellan butiksracers med slalom- respektive storslalomskärning, och det var också en upplevelse, fast på ett annat sätt. För det första är det bara att konstatera att slalomskidor är vansinnigt roligt. Nu vet jag ju inte hur det såg ut när jag åkte, men jag kände mig som värsta proffset som nötte på oavbrutet i kortkorta svängar. Dock är det ungefär lika jobbigt som det är kul, ett klart effektivt sätt att plåga lårmuskler. Storslalomlaggen var å sin sida lite väl tröga för en spinkis som mig, jag har inte riktigt modet eller kraften som krävs för att stå på riktigt som de vill, plus att vädret blev sämre och sämre, tills dess att vi inte såg ett jota.

Därför blev jag lite extra stolt över mig själv när Jamie och Olle efter ett varv i Boismint till Caron påpekade att jag åkte minst lika fort som vanligt, fast på ett par skidor jag haft under fötterna i en dryg halvtimme, och utan att se längre än till nästa pistmarkör. Jag börjar nog faktiskt bli rätt bra på dethär ändå. Inte illa för en omotorisk pinne från Sveriges snöfattigaste landsända.

Efter att ha testat Hero ST (slalomskidorna) och Hero LT (storslalomskidorna) och insett att bägge nog var lite för specifika fast åt varsitt håll för mig hann jag även med några åk på Hero AT, som är lite av en nedbantad kombo av tidigare nämnda lagg. Svängradien är 14 meter, istället för 12 eller 18, och det är ingen metall i. Åkmässigt kändes de som en mer pistspecifik variant av  Temptationskidorna som jag hade testat allra först, lättkörda men inte mesiga, och samtidigt självförtroendeskapande. Riktigt jäkla sköj med andra ord.

Så summan av kardemumman är väl att jag ska ta och undersöka min ekonomi och ge mig en försenad julklapp. Frågan är bara vilka skidor det blir..

Ravenpuff

It’s a blizzard outside, som Sahara Hotnights sjöng en gång i tiden.

Så jag ligger i sängen och käkar tämligen smaklösa chicken nuggets som jag köpte nån gång i november, la in i frysfacket och tvärt glömde bort att de existerade. Tills nu.

Tre extremt pliktskyldiga åk i Cascades vid lunchtid räckte för att jag skulle bestämma mig för att nope, åka runt i nollsikt och riskera att skada mig på någon plötslig snöhög är inte värt det – det får bli en slappdag istället. Så därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva av mig lite om en diskussion som tilldrog sig förra söndagen.

Tanken den kvällen var att det skulle drickas finwhiskey och spelas Yatzy och kanske gå till RhumBox. Men någonstans efter att Osquar druckit upp whiskey nummer två och Olle och Simon anslutit stod det ganska klart att det inte skulle bli någon lugn kväll, tvärtom.

Hursomhelst, någon gång under den där kvällen påstod Harry att jag är en Hufflepuff, och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Jag hör absolut inte till dem som envist hävdar att Hufflepuff är sämre än alla andra (vilket på något mystiskt vis ofta sägs av samma personer som inte kan greppa att Slytherin inte nödvändigtvis innebär ondska) men vartenda Harry Potter-sorteringsquiz jag någonsin gjort, inklusive det på Pottermore, som väl ändå får sägas vara det mest officiella som finns, sorterar mig som Ravenclaw.

Och i quiz med dubbelsortering (det finns mycket att läsa om primära och sekundära Hogwartshus på tumblr om någon är intresserad) blir jag oftast Ravenclaw med Slytherintendenser, vilket jag antar beror på min generella motvilja mot dels folk och dels slentrianignorans.

På ett sätt kan jag nog förstå varför folk vid första anblicken skulle säga Hufflepuff, för jag är nästan hopplöst lojal ibland, och för det mesta ganska snäll, men samtidigt tycker jag att en person som (enligt sig själv) alldeles för ofta hamnar rätt i skottlinjen när jag sätter igång med en av mina (alldeles för långa, enligt Harry) nördmonologer borde förstå att snällhet till trots så är jag betydligt mycket mer Ravenclaw. Inte minst om man ser till teorin om att Ravenclaws inte nödvändigtvis är bra på att plugga, men väldigt bra på att insupa information om specifika intressen.

Oh well.

Nu kallar dom mig Heddlepuff, och det är ju långt ifrån det sämsta smeknamnet jag har haft, så..

Mitt liv som nörd

Jag måste tvätta. Innan lördag måste jag tvätta, för sen kommer jag ha slut på rena underkläder, och jag har inga rena kockrockar heller.

Fast mest vill jag tvätta för att min fealty-tröja har varit smutsig i två veckor, och även om antalet personer här i byn som fattat skämtet med den hittills är lika med noll så känner jag att det är viktigt att ha den så ofta jag kan. Eller kanske just därför, när jag tänker efter.

Jag har i och för sig inte smutsat ner min ”Everything changed when the fire nation attacked”-tröja än, men den är det fler som fattar, så den är inte lika kul.

Hmm.. det kanske är det jag ska göra imorgon om jag fortfarande har feber, kolla om Avatar. Det är antingen det eller Gilmore Girls som jag inte sett klart än.

Och när jag ändå är inne på det: om någon spoilar Gilmore Girls eller Rogue One – jag hoppas att ni vet att jultomten ogillar folk som spoilar saker. Det var bara det.

Natti

PS. Jag måste även bli vän med någon som har tvättmaskin.

Camerata Vocale – Sancta Lucia

Camerata Vocale (1965-2001 setup) – Sancta Lucia
Arr: K-F Jehrlanders
Dir: Anders ”Mogens” Gistorp

Inspelat 26/5 2001 i Vinbergs Kyrka, Falkenberg


Okej, jag är kanske lite partisk eftersom typ halva min släkt och en massa andra människor jag känner är involverade i denna inspelningen, men seriöst. Ta på ett par bra hörlurar och skruva upp ljudet. Detta är bra skit.

Det är liksom något visst med körsång, särskilt bra körsång. Glad lucia på er.

Skam den som ger sig

Jag vet inte hur insatta ni som läser är i det rådande väderläget, men här kommer en kort sammanfattning:

Det snöade i månadsskiftet november-december. Tyvärr bara från ungefär 2000 meter och uppåt, och i kombination med hård vind, men ändå. Sedan dess har det varit soligt, men mestadels kallt, förutom de senaste dagarna när det varit brutal inversion (varm luft stiger uppåt, typ).

Det mest påtagliga med inversionen, enligt mig, är att mina pjäxor blir väldigt mjuka när det är varmare än nollgradigt, och att det är svettigt med tumvantar. Som tur är står solen lågt och det blir skugga mest överallt vid fyra-halv fem så här uppe har snön iallafall klarat sig bra trots värmeböljan.

Men, till ämnet. Snöläggarna i Meribel.

De kan inte ha det speciellt kul just nu.

Igår öppnade alltså resterande områden i 3 Vallées, så med Manne i släptåg drog jag iväg bortåt för att se hur skralt det egentligen var ställt med snön. Och en kan väl konstatera att det märks väldigt tydligt vart den där regngränsen gick. Högt upp är det nämligen helt okej i både Meribel och Courchevel, men nånstans där vid tvåtusenmetersgränsen blir det fullständigt bedrövligt. Och när det är ont om snö blir det väldigt tydligt hur mycket det här skidsystemet vill att folk ska kunna åka runt, och inte vara begränsade till en by eller en dal. Från mitten av Meribel ner till Meribel Centre har de lyckats lägga en snöstrimma som på många ställen inte är bredare än ett pistmaskinsspår, och må så vara att allting runtomkring är barmark, och att vi såg fler personer som vandrade upp jämte snöspåret än som åkte ner (tack och lov, för att navigera där i trängsel känns spontant ganska farligt) med det går att åka hela vägen.

Än så länge, bör väl kanske tilläggas. Det är samma visa för att ta sig sista biten ner till Mottaret, 1850 och La Tania, och om det inte antingen blir ordentligt kallt snart så de kan lägga mer snö, eller om det rasar ner en rejäl dos av den naturliga sortens dito så kommer det bli svårt att ta sig runt. För att inte tala om den där världscupsslalomen de ska köra i Courchevel om nio dagar..

Snälla inversionen, stick och brinn, typ. Jag glömde ta bilder igår (på allt utom den Courcheveligaste Courcheveltant som någonsin satt sin fot i 1850) men det är verkligen helt galet hur lite snö det är.

Fast, jag måste ändå säga att jag är imponerad. Förra året var snöläget faktiskt en bra bit bättre, men då hade de inte alls preppat lika genomtänkt och det var mycket mer sten och grus och skit och backar som verkligen inte borde varit öppna. I år märks det att de redan från början gjort nån sorts plan och lagt allt krut på att få den planen att funka och lämnat resten därhän tills vidare. Sen blir det ju en del nödlösningar, typ att backar som aldrig brukar användas till raceåkare plötsligt är halvt avspärrade och fulla med storslalomportar, men med så lite turister som det är i krokarna nu så gör det ju ingenting. Än.

Idag hade jag egentligen tänkt åka över till Menuires, för vi hann inte förbi där igår, men så blev det inte. Istället vaknade jag med halsont och feberkänning, så jag har tack vare teknikens under tillbringat dagen framför Vinterstudion på datorn. Förhoppningsvis piggar jag på mig tills halv fyra när jag ska jobba.. annars blir det en lång kväll.

Upprepning ger färdighet

Det är tur att jag hör till den kategorin människor som inte tycker illa om att upprepa saker, för jag har snart tappat räkningen på hur många gånger per dag jag åker Moraine och Genepi.

Det är liksom inte så mycket annat att göra – Boismint och Orelle är hopplöst isigt, det är för segt att åka varv med Grand Fond för att göra mer än ett par-tre vändor där även om snön är bra på nordsidan, och fram till lunch har köerna till Peclet varit så långa att de öppnat kringelikroken, och det orkar jag faktiskt inte med i någon större utsräckning. Så då blir det Kylen, för där är snön faktiskt helt okej, och det har inte varit speciellt kallt i vinden heller.

Nu har det dock äntligen kommit upp snö på långtidsprognosen, helgen efter denna kommer det snöa enligt Yr, men jag tar det med en nypa salt tills det kommit lite närmare för annars lär jag bara bli besviken.

Hursomhelst känns det som att liftbolagen börjar bli ganska luttrade, vad är det tredje eller fjärde vintern i rad med näst intill ingen snö under 2000 meter i december? Det är typ huvudskälet till att jag masat mig upp på Boismint varje dag denna veckan – för att kunna spana ner mot Menuires och se hur det står till med snön egentligen, och det är inte utan att jag blir lite imponerad faktiskt. Igår var  den gröna backen från botten av Granges och tillbaka till Menuires centrum bara fläckvis snölagd, och idag låg den som ett helt vitt litet snöre i den i övrigt väldigt bruna terrängen. Och enligt samtliga liftbolag så kommer det gå att åka genom hela 3 Vallées på lördag, om än i begränsad skala. Själv är jag mest peppad på Mont de la Chambre, och att bara kunna köra lite safariåkning igen. Och förhoppningsvis blir det precis som i fjol, det vill säga att folket på övriga orter sticker upp till Val Thorens eftersom snön är bättre här (bättre och bättre, det är vad de i Meribel och Courchevel brukar tro iallafall) och att det då resulterar i snömässigt risiga men å andra sidan folktomma backar i resten av systemet.

Vi kan väl köra på det? Det vore nämligen helt okej. Och sen toppar vi med lite snödans, så ska det nog bli ordning på denhär vintern också. Det brukar ju skärpa sig i januari om inte annat.

Dagens random iakttagelse: Jag tog två vändor i Peclet innan jag rundade av skiddagen, och bägge gångerna hamnar jag jämte brittiska studentgäng som ivrigt diskuterar om de ska ”do Glacier” eller inte. För den som inte vet så är Glacier namnet på den lift – och backen med samma namn – som är den sista vemodsframkallande resten av det som en gång i tiden var Val Thorens sommarskidåkning. Liften är en tidstypisk trestol som gärna slår av folks vadmuskelfästen för nöjes skull, och backen är en snorbrant liten stump som liksom hukar sig under självaste Aiguille de Peclet. Det finns många saker att nämna om Glacier, tillexempel hur liten en känner sig när en står däruppe med gigantiska lavinbenägna snöfält ovanför sig, och hela Bellevilledalen nedanför, eller att det tar mig ungefär tjugofem sekunder att kort-sladd-svänga mig ner dit där backen går ihop med den vanliga röda till liftåkarens vänster ner från Peclet (vilket är väldigt fjuttigt med tanke på hur lång tid det tar att åka liften upp för att komma åt de där tjugofem sekunderna), eller att glaciären en gång i tiden var stor och flack nog att backen var röd (jag älskar att kolla gamla pistkartor, hand upp ni som inte är förvånade), men om det inte har dumpat så är det i ytterst få fall värt att åka upp där.

Men där sitter jag, snäll och tyst och tittar ut genom fönstret samtidigt som jag tjuvlyssnar och tänker att nej, jag ska inte säga till dem att Glacier är ovärd och så brant att jag blir vimmelkantig när jag står på kanten (det är verkligen en kant!) och tittar ner, och att jag misstänker att de nog inte är bättre än mig på att åka brant. Det får dom faktiskt upptäcka själva, tänker jag. De går ändå på Oxford eller Cambridge, de kan säkert göra en vettig riskanalys. Och sen går vi ur ägget, och flertalet av de brittiska studenterna bär sina skidor och stavar som ett enda plockepinn, och snubblar och har sig, och jag tänker hjälp, hoppas de låter bli Glacier, och sen stakar jag bort till Tete Ronde och kör slalom genom ett litet kluster av ryska snowboardåkare, och så var det med den saken.

Nä hörrni, färdignördat. Nu ska jag ta ett bad, och sen ska jag nog dricka öl.

PS. Chili con carne till p-mat idag, jag fick världens flashbacks till förra vintern när jag idogt pillade ur alla bönorna ur röran. Jag gillar inte bönor, okej?! Enda skillnaden är att jag denna gången käkar ur matlåda i min lilla lya, istället för sittandes på en ölback jämte torktumlaren i källaren på Panda. Vilket påminner mig – jag har fortfarande inte varit på Favela, som Panda heter nu. Kanske ska ta tag i det, dom har ändå haft öppet i över en vecka.

Motstånd tjänar inget till

Rätta mig gärna om jag har fel, men visst säger den unge Vogonkaptenen ”resistance is futile” i originalspråksversionen av Världens Bästa Bok™ (Liftarens Guide Till Galaxen)?

Arkiverat under: Avdelningen för saker jag funderar på när Manne spelar Fallout och en robot i spelet säger just detta.