Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: övriga skidorter (sida 1 av 2)

Miljöombyte – En dag i La Plagne

Vädergudarna har inte hängt med i svängarna, men det förhindrar inte det faktum att högsäsongen är här, och med den liftköerna, de oförklarliga pucklarna även i de blåaste av backar, och de högröstade familjefäderna som liksom inte inser att de inte besitter den kunskap de nog egentligen skulle behöva för att utan bekymmer lära sina telningar den ädla konsten att glida utförs på snö.

Nästa vecka är förvisso en betydligt röjigare sådan, men även de x antal legioner franska barnfamiljer som rullade in i byn i fullpackade kombis i lördags gör sitt för att tära på humöret. Man kan väl säga som så att detta nog är en av de veckor på året då den genomsnittliga åkförmågan är som lägst och procenthalten skidskoleserpentiner som plogar ända ut i kanterna av de allt dystrare backarna är som högst.

Plein Sud är så jävla deppig just nu.

Plein Sud är så jävla deppig just nu.

Jackson satte huvudet på spiken ganska bra i söndags när vi var över till Courchevel och Meribel en snabbis – bra sväng, bra sväng, bra sväng, sten. Eller i värre fall – bra sväng, skidskola, skidskola, skidskola, bra sväng, sten.

Det är helt enkelt inte speciellt inspirerande att åka – en effekt av snöbristen är att samma typ 50 procent av backarna har varit öppna i en dryg månad nu, och att de övriga femtio procenten fortfarande är sten, gräs och ferme-skyltar. Och när det är samma backar om och om igen, i kombination med att det blir allt svårare att blunda för hur underlaget i dem blir brunare och tunnare för varje dag som går, då är det svårt att hitta peppen. (Även om ett par hundra meter av backen som sedermera kommer bli övre Meribelparken just nu är ett litet men lysande undantag när det kommer till snöläge.) Så vad göra?

Lisa och Anders kom med förslaget roadtrip, och jag var inte sen att haka på.

Så, igår morse knödde vi in oss och våra prylar i Winston och puttrade nerför de 16 serpentinsvängarna till Moutiers, varpå vi vände uppåt igen på en dryg mil motorväg följt av ytterligare 21 serpentinsvängar till La Plagne – ena halvan av ett annat av den här regionens Mycket Stora Skidområden, nämligen Paradiski.

Nedan följer en koncentrerad dos fakta om detta område:

<fakta>

Paradiski ligger ”typ mellan Tre Dalarna och Espace Killy” och består av La Plagne och Les Arcs. Dessa två skidområden var tidigare åtskilda av en ravin – vilket de fortfarande är, men nuförtiden kan man ta sig emellan dem medelst en mycket stor kabinbana. Exakt varför det gemensamma namnet är Paradiski vet jag inte, men gissningsvis tyckte någon med en reklamutbildning i bagaget att det lät snärtigt. De högsta topparna i området är Bellecôte (La Plagne) och Aiguille Rouge (Les Arcs). Närmaste vanliga samhällen är Aime (La Plagne) och Bourg-Saint-Maurice (Les Arcs). Om jag har uppfattat saken rätt så bör respektive skidortsnamn uttalas någonting i stil med Laplannj och Lezarrk. Området har agerat grogrund åt en hoper framgångsrika skidåkare, bland dem pipefantomen Kevin Rolland (som du kan se härja runt i videoklippet nedan). La Plagne var värd för bob- och rodeltävlingarna under Albertville-OS 1992, och i Les Arcs var det uppvisning i speedski.

</fakta>

Hursomhaver – vi ankom en av de många små satellitbyarna som tillsammans utgör La Plagne strax efter halv elva, och fick direkt en positiv överraskning. Damen i liftkortskassan såg inga problem alls med att låta oss nyttja en av de gratisdagar vi enligt våra Tre Dalarna-kort skulle ha rätt till. En tvär kontrast till damen på SETAM (liftkontoret i Val Thorens) som tvärt sa nej när vi frågade innan avfärd, och hänvisade till att det var för lite snö. Plus i kanten där, La Plagne. Så fort liftkortsjoxet var fixat tog vi oss upp med närmsta större lift för att skaffa oss En Överblick. Överblicken som sådan var inte fy skam, från Grande Rochette kunde vi beskåda såväl Mont Blanc som Grande Motte och Grande Casse. Och inte minst Courchevel, baksidan av Aiguille Peclet och till och med Cime Caron långt bort i fjärran. Kartnörden i mig blev närmast orimligt lycklig över detta.

Därefter bestämde vi oss för att ta oss snettåt bortåt, i riktning typ Les Arcs.

Ganska omgående stod det klart att snöläget här, precis som hemma i Tre Dalarna var (är) en gnutta deprimerande, och att de centrala delarna av La Plagne, även det precis som här hemma i VT, var gravt överbefolkade av vingliga julfirande, även om demografin var lite annorlunda. Väldigt mycket britter och beneluxare, men jag hörde inte ett ord skandinaviska från någon annan än oss tre på hela dagen.

Det stod även klart att jag lämnat allt vad åkstil och värdighet heter i Val Thorens. För det var is. Is, och gräs, och någon enstaka liten snöhög tack och lov för annars hade det kunnat sluta med förskräckelse. Det var längesedan jag kände mig så mycket som Bambi som igår. Efter att ha färdats österut mot Les Arcs nerför allt isigare backar i typ en dryg timme var Lisa som tur var klok nog att sätta ner foten, varpå vi tog oss högre upp i La Plagne istället. Klokt val. Vi skippade Bellecote och glaciären, för liftkön var brutal, och hittade istället en lång blå backe som var lagom solvarm för att faktiskt erbjuda grepp åt stålkanterna. Halleluja! Där hängde vi kvar tills solen började sjunka på en allt isigare himmel, innan vi gav oss i kast med isbanan tillbaka ner till byn igen.

Därefter tog jag och Anders det något tvivelaktiga beslutet att avsluta dagen med ett sista åk upp så långt västerut vi kunde komma från Plagne Centre, vilket resulterade i en ispucklig nedfärd för den lokala slalomstadion, men utsikten var åtminstone fin så det gjorde inte så mycket.

Panoramabild över La Plagne med Bellecôte och Aiguille Rouge i bakgrunden.

Panoramabild över La Plagne med Bellecôte och Aiguille Rouge i bakgrunden.

På det hela taget var det väldigt trevligt att se någonting nytt – att åka runt på motsvarande vansinnigt isiga underlag hemma i VT hade varit i stort sett meningslöst, men tack vare ny omgivning blev det ändå en kul dag. Terrängen – både nedfarterna och allting utanför dem är av det där slaget att jag gång på gång tänkte ”jag måste åka hit igen när det är bra snö”. Något säger mig att den långa backen ner mot kabinen över till Les Arcs, den vi gav upp efter drygt halva för att den helt enkelt var för isig, vid bra förhållanden kan vara en såndär som man bränner nerför i ett enda carvande svep. Mitt intryck är att backarna uppe på kalfjället är lite kortare än i Tre Dalarna, och upplägget med femtioelva småbyar istället för en större centralby tror jag kan vara ett minus om man vistas i La Plagne längre än bara över dagen, men jag vill definitivt komma tillbaka. Dessutom finns det en ”bakväg” in för oss från Tre Dalarna – istället för att köra via Aime till Plagne Centre går det att åka till Champagny och komma in i systemet från strax bortanför Courchevel. Lite kortare körtid.. det kommer jag nog testa nästa gång, även om 1,5 timme är klart hanterbart för en så övervägande krokig vägsträcka.

Liftsystemet var, trots en hel del stängda nedfarter och liftar, lätt att förstå sig på, och det gick fort att ta sig runt även om det påminde en del om Tignes/Val d’Isère med diverse repliftar och icke kopplingsbara stolliftar (två saker som knappt existerar i Tre Dalarna längre..). Det var verkligen antingen eller på den  fronten – replift eller kopplingsbar åttapersoners-soffa, inga mellanting här inte.

På hemvägen stannade vi till i Moutiers för att handla på Carrefour, vilket en halv biljon andra folk också gjorde precis just då. Jag köpte mest godis och öl, och glömde det jag egentligen have behövt handla: smör, som är väldigt mycket billigare (och finns i större lådor) än här uppe. Sedan rundade jag av kvällen med att göra en nejlikoapelsin, och därefter somnade jag som en stock.

Idag har jag haft en fantastisk kombination av feber, halsont och mensvärk, och beslutade därför att ta en vilodag, vilket nog var smart för jag mår betydligt bättre nu än imorse. Det enda ansträngande jag åstadkommit är att flytta fram och tillbaka terrassmöblerna, samt att jobba två timmar med att lära mig göra pizza. Bacon, ananas och inlagd paprika är en riktigt bra kombo, bara så ni vet. Och mina pizzabottnar blev nästan runda redan direkt. Odrägligt nöjd med mig själv faktiskt.

Annat spännande som hänt sedan sist är väl att jag och Marina tillbringade hela kvällen i förrgår med att organisera det bokstavliga kaos som varit källaren på Panda. Det låter supertråkigt, men vår gemensamma filosofi som grundade sig i att hiva alla kartonger och allt annat skrot som inte fyller något syfte gjorde det hela till ett par ganska angenäma timmar. Någonstans under allt jox befann sig ett golv – vem hade kunnat ana det?!  Dessutom hittade vi typ hundra meter ljusgirlang som vi sedan spikade upp längs väggarna i hela nedre baren. Vettetusan hur snyggt det blev egentligen, men det var roligt, och ibland är det faktiskt huvudsaken.

Nu ska jag snart sova, hoppningsvis är jag pigg nog att hänga med på den gemensamma personaljulskidåkningen imorgon.

Pöss!

/H

Skidpremiären avklarad!

Bambi i isig backe, eller klassisk Hedda i början av säsongen. Men fy satan vad skönt det är att komma ut i kylan och bara existera lite. Solen tittade till och med fram en stund mitt på dagen. Ja. Bra dag.

Eftersom jag bättrade på min kroniska bakvikt lite extra pga släpade runt på fotorygga blev det av förklarliga skäl inga bilder på mig. Men här är en bild på utsikt samt okänd Scott-elev som carvar, samt en bild på Emil Granbom i en lite flygtur.

Nu ska jag sova, det är en dag imorgon också.

Ärtor.

SM i Slopestyle 2014 – Kval

Fakta: Kvaldagen hade bäst väder. Stundtals skyporn deluxe.

André Jonsson

Max Joners

Elina Vesterlund

Erik Lundmark

Felix Lundin

Filippa Ring

Victor White

William Larsson

William Larsson

SM i Slopestyle 2014 – Snowboard

Mer bilder wohoo.

Måns Hedberg

Niklas Mattsson

Niklas Mattsson

Niklas Mattsson

Random bild från big air-finalen

Sven Thorgren

Också Sven Thorgren

Sven Thorgren

SM i Slopestyle 2014 – Finaler

Good times. Och eftersom jag inte gillar Facebook nå vidare lägger jag den totala samlingen bilder här istället. Har även noll koll på vem som är vem i de flesta fall.. sorry ’bout that.

Johan Niemi (tror jag)

Cristopher Hjälmeby

Sandra Dejin

Tova Stål

Tova Stål

En dag med Inspirationsarmén

Fler bilder på temat bra, men ska inte användas i artiklar så jag lägger dem här istället. Den här gången från förra helgen i Lindvallen med InspireUs. Maken till energikick får man leta efter.
(Och nån dag ska jag också våga mig på den röda linjen. Men jag har ingen aning om när, haha.)

Josephine

 

Ida

 

Sofia

 

Tillbakakastningsbilder

Jag håller på och överför allting på min dator till externa hårddiskar eftersom datorn ifråga lät som om den hade en uppretad hamster instängd i sig imorse och jag misstänker att den överväger att krascha.
Datastädningen medförde hursomhelst ett visst sållande bland bilder, och jag hittade några opublicerade från SST-finalen i Åre i våras.
Varsegod.

 

 

 

(Jag är inte helt säker på vilka åkarna på de två första bilderna är, men om någon vet får ni gärna meddela mig så skriver jag dit namnet. De två nedersta bilderna är Jesper Tjäder.)

Åre, Skråre.. kärt barn och så vidare

Ibland står jag bara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Typ som idag.
Det var liksom inte meningen att ljuset skulle bli nästan svartvitt precis när det kom en snubbe med röda belag, men jag tackar och tar emot.
Har ingen aning om vem killen är, men snyggt blev det.

Vårslasket är kungligt just nu, Tväråvalvet var morgonens ”nästan-Pissaillas”-upplevelse (ingen överdrift.. okej att backarna är lite längre på Pissaillas, men ändå. Vi snackar fem centimeter tjock, velourmjuk manchester och inte en kotte i backen.
Skidorgasm? Jupp.

Sedan kan man väl ifrågasätta hagelskurarnas relevans men det är april så jag antar att aprilvädret ursäktar sig själv. Troligtvis. Hmm..

Avslutade dagen med att studsa runt i parken i solvarmt sladdriga pjäxor och bli ohämmat smittad av Johans och Jeppes kollektiva skidglädje. Man kan ha sämre dagar om man säger så.

Imorgon = massa jobb varav ungefär ingenting känns jobbigt alls. Okej, redigera tiotusen bilder kanske är lite jobbigt, men annars, nope.
(Jag gör bra val i livet, tror jag.)

Ett inlägg om transportmedel för skidåkare

För att tömma hjärnan på all korrekturläsning jag ägnat första halvan av dagen åt tänkte jag göra min egen version av Freeride listar: Fem favoritliftar. Helt subjektivt. Viktiga faktorer vid bedömningen har bland annat varit bekvämlighet, utsikt, åkmöjligheter och wtf-faktor. Bör kanske även tillägga att min lista över besökta skidorter är ganska kort och att urvalet därför är ganska begränsat. Liftarna är inte nödvändigtvis favoriter, utan mer.. tja.. jag har något att säga om dem helt enkelt.

5. Balme, Serre Chevalier

Byggår: 1984
Rivningsår: 2010
Tillverkare: Poma
Art: Trestolslift, jävulskt långsam sådan
Längd: 1750 meter
Fallhöjd: 459 meter

Motivering: Balmeliften var fram till för ett par år sedan den lysande ledstjärnan i Serre Chevaliers armada av trestolsliftar. Inte bara för dess karakteristiska triangelformade dalstation och det faktum att det tog en kvart för den att knarra sig till toppen – nej, Balme var en lift med många syften.
Dess långsamhet bidrog till att avleda folk från att åka Cucumellebacken flera gånger på raken – sammanlagt trettio minuters liftfärd för ett par minuters åk tilltalar inte veckisar. Den bromsade även distributionen av skidåkare från Villeneuve till Monetier, något som enligt obekräftade källor lett till ett provisionssystem för dalens skidbusschaufförer.
Den var det naturliga transportmedlet för alla puderivrare som ville spåra upp kammen ovanför Frejus-skogen åt båda hållen.
Den hade bestämda åsikter kring vilka typer av åkare den ville frakta. För långsam/ovan/osäker? Ingen fara, Balme strösslade dina egna tvivel på din förmåga med ett slag på smalbenen eller en föraktfull knuff i ryggen.

Tyvärr gick denna trestolarnas trestol i graven efter säsongen 09/10 och ersattes med en tidsenlig, ej våldsbenägen, sexstolslift från botten av Cucumelle.
Som extra salt i såren på alla med förkärlek för tredimensionell snö nås Balme-kammen numera enbart till fots från endera hållet.

Bekvämlighet: 2/5
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 5/5 (vila i frid.. *snyft*)
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 4/5
WTF-faktor: 2/5


4. Leissieres Express, Val d’Isère

Byggår: 2003 (ersatte en äldre lift på samma plats)
Tillverkare: Garaventa
Art: Kopplingsbar sexstolslift
Längd: 1079 meter
Fallhöjd: 32 meter

Motivering: Liftens egentliga fallhöjd är inte alls 32 meter, det avser höjdskillnaden mellan dess bägge dalstationer. Leissieres hör nämligen till den ovanliga skara skidliftar som existerar enbart i förflyttningssyfte. När teknologin kommit tillräckligt lång insåg nämligen de som utvecklade Espace Killy att lösningen med en knapplift och en tunnel för att förflytta skidåkare från Solaise till Fornet var ganska kass. Istället smällde man upp en stollift över kammen.
Utsikten när man börjar färdas nerför är hisnande – åt Fornethållet har man perfekt utsikt över Pays Desért och Pissaillasglaciären och åt Solaisehållet breder hela Espace Killy ut sig, omgivet av toppar som Grand Casse, Grand Motte, Bellecôte, Aiguille Rouge och Mont Blanc.
Ibland ser man även spår efter våghalsar som hoppat av liften precis när den passerar kammen (ett dropp på 3-5 meter beroende på snömängden) för att komma åt de otillgängliga åken rakt under, men risken att hoppa för tidigt eller för sent är stor i och med liftens höga fart. Åkmöjligheterna kring de faktiska dalstationerna är av typen flack/väldigt flack pist.

Bekvämlighet: 4/5
Utsikt: 5/5
Åkmöjligheter: 1/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 1/5
WTF-faktor: 3/5


3. Croisette och Reberty, Les Menuires

Byggår: 1983 / 1984
Rivningsår: Inget / 2012
Tillverkare: Montaz Mautino
Art: Korglift
Längd: 372 / 650 meter
Fallhöjd: 91 / 119 meter

Motivering: När man åker genom Menuires (betonghögen som arkitekterna glömde) passerar man under en hel drös liftar. C’est normale. Vi är ändå i franska funkisalperna. Några är dock konstigare än andra. Från botten av La Masse, den delen av Menuires som varje puder- och adrenalinjunkie bör lägga på minnet går nämligen förutom helt normala stol- och äggliftar även två korgliftar.
Grönmålade, läskburksliknande tingestar svajar över vägen i grupper om fyra tillbaka till lägenhetskomplexen på solsidan. Varför man valde att bygga just korgliftar, som förutom att kännas instabila även är förrädiskt halkiga vid i- och urstigning, vet ingen.
Dock möjliggör de en bra plan B om kön i Doronliften är lång och man vill hemåt.

Bekvämlighet: 0/5
Utsikt: 1/5
Åkmöjligheter: 0/5
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 3/5
WTF-faktor: 4/5

2. Telepherique de Cime Caron, Val Thorens

Byggår: 1982, nya kabiner 2010

Tillverkare: Habegger
Art: Kabinbana
Längd: 2047 meter
Fallhöjd: 866 meter

Motivering: Vad är stort, snabbt och består till typ 95% av fönster? Caronkabinen. Den har fascinerande få saker att hålla sig i, eftersom den bygger på taktiken ”packa så full att folk inte kan välta”, avstigningen är en obehaglig brygga i metall som hänger ut över en avgrund och den ger tillgång till väldigt mycket bra skidåkning. Och snygg utsikt, men det känns som extra strössel i sammanhanget. Snabba glasögon, magväskor med pocketkameror i, fullfacehjälmar och fetlagg. Alla dessa trängs i Caron, så är det bara. Själv gillar jag Caron för långa Lac du Lou (fast inte den vägen som alla andra tar) och för den långa röda.
Värd att tackla höjdskräcken för.
Och det bor bonsaielefanter i källaren i lifthuset. Bara en sån sak.

Bekvämlighet: mellan 1 och 3/5 beroende på fullpackadheten
Utsikt: 4/5 om du hamnar vid rätt fönster. Kan även vara armhåla.
Åkmöjligheter: 5/5
Snabbhet: 5/5
Farlighet: 2/5
WTF-faktor: 2/5

1. Tougnette 2, Meribel

Byggår: 2007 (ersatte en gammal ägglift på samma plats)
Tillverkare: Poma
Art: Kopplingsbar sexstolslift med vindbubbla
Längd: 1550 meter
Fallhöjd: 491 meter

Motivering: Den mest njutbara av Tre Dalarnas nästan 200 liftar. Låt eftermiddagssolen etsa in goggelbrännan ännu ett snäpp medan du lyfter från Plan de l’Homme i denna luftburna soffa.
Skämt åsido, jag brukar kalla den enklaste vägen hem till Val Thorens från Meribel och Courchevel ”liftvisningen”, för det är precis vad det är. En serie snabba, bekväma liftar sammanbundna med härligt överbefolkade och inte sällan slaskiga transportsträckor.
Tougnette-tvåan är liksom kronan på verket bland dessa. Lite bekvämare, lite bättre solningsvinkel, nackstöd, och för att öka underhållningsvärdet sker påstigningen medelst rullband, något som inte sällan ger upphov till omkullramlande knöggel.
Från toppen når man dessutom de ofta förbisedda pistpärlorna Pramint, Jerusalem och Blaireau, och en hel del trevlig offpist, så liften och omkringliggande snöfält är väl värda ett besök utöver den obligatoriska Tre Dalarna-rundan. Tar man istället transporten mot Les Menuires finns det en uteservering med förträfflig Irish Coffee vid botten av Granges-liften, godkänd av Jean-Claude Baguette. Det ni.

Bekvämlighet: Oändlig
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 4/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 0/5, om du inte har svårt för rullbandspåstigningar
WTF-faktor: 1/5

Övriga hedersomnämnanden:

Liggpriset: Mont Vallon, Meribel samt Sache, Tignes eftersom de är de liftar som enligt rykten är bäst lämpade att idka könsumgänge i, i respektive skidområde. Valdi’s skvallerblaska The Mountain Echo gjorde även en seriös undersökning i ämnet för några år sedan.

Glöm-inte-ryggskyddet-priset: Boismint, Val Thorens. Snabb, solig och servar underbar åkning – både pist och offpist. Bara en sak – ryggstödet består av metallrör och inget annat. Folk utan ryggskydd, ye be warned.

Whiplashpriset: Crêtes, Serre Chevalier. Frankrike är fullt av ryckiga knappliftar, men någon lömsk liftwaffe måste ha trimmat denna. Och killar, akta familjelyckan.

Var-fan-är-fotstödet-priset: Skalet Express, Vemdalen. Är det bara jag som dessutom blir sjukt stressad av att bygeln är automatiserad?

Kylskåpspriset: Yret, Serre Chevalier samt Col, Val Thorens. Snigliga stolliftar på nordsidor som ligger i skugga 361 dagar om året, dessutom på närmare 3000 meters höjd. Hörde jag pjäxvärmare?

Älskade ankarlift-priset: Hamreliften, Duved. Går från barnbackeflack till störtloppsbrant på ungefär tio meter. Blotta tanken på att ramla i det branta partiet gav mig mardrömmar som hjälmfoting. Dock var det i nedre Hamre som jag slutligen fick styr på skidorna ett sportlov för sisådär femton år sedan så den får ett hederspris ändå. Plus att den går i precis vilket skitväder som helst, till skillnad från stolliften.

Våtvarma priset: Stubnerkogelbahn, Bad Gastein. Ja, det är fancy med uppvärmda säten i gondolerna. Nej, det är inte skönt när det är slaskigt och skidbyxorna är våta när man sätter sig. Inte alls. Ist gefärlich. Punkt.

För ytterligare nörderi, kolla in LiftWorldInfo. Kalenderbitardrömmen.

Vemdalen del 1

  • 22 minus = huden på fingertopparna lossnar i ren förskräckelse
  • jag kan inte dansa (jag har ingen grovmotorik, who knew..?)
  • inversion = bra fenomen.
  • nyordlistan – we give you FRYL
  • östersunds brandkår fick en säck glassbåtar under utryckning.
  • allt går att blanda med redbull
  • sjunga med i Titanium = lätt sätt att förnedra sig själv
  • smygpuder i pisten kan göra det flataste av flatljus värt besväret
  • ankarlift är kul i ungefär två minuter. sen är den nostalgiska charmen väck.
  • real vikings monoski
  • chips med kebabsmak?!
  • jag kan däremot dansa pjäxdansen.
  • solnedgången i fjällen – mont de la chambre, känn dig hotad.

..och hemma på internatet är allt som vanligt. fredag = osköna typer har fest rakt ovanför mitt rum. musiken växlar mellan leila K, blümchen och alice cooper. bleh.
men här är tjock frost, och cristian och jessica var bagagebäraränglar åt en trött hedda.
imorgon ska jag gå igenom 1734 bilder och 21 instuderingsfrågor om massmedia.

det är nackdelen med att leva väldigt mycket i en vecka – sedan får man leva väldigt lite för att hinna ikapp. men det är värt det. och om två veckor prick är jag någonstans i södra tyskland med destination Val Thorens.
kan inte klaga direkt.

nytt bottennapp från folket en våning upp: eddie meduza. blergh.