Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: prylar (sida 1 av 5)

Sagan om en vänsterskida

Det är inte överdrivet mycket snö här just nu, helt okej i de pister som är öppna (och de hade kunnat öppna fler men låter bli eftersom det är så lite folk i systemet) men väldigt stenbumligt utanför. Och några enstaka grus har såklart letat sig in i pisterna också, för så är det bara.

Tyvärr lyckades jag i måndags köra på något större än ett grus. Och det var inte ens följden av vanlig ”skit också här är en massa småsten som jag lite lojt försöker undvika” gone wrong, utan helt grusfri snö mitt i en pist. Det var bara det att den grusfria snön inte var tjockare än att precis där jag tryckte till på skär över ett krön var det en riktig sten under, och den passade på att sno med sig åtskilliga kvadratcentimeter belag till frukost. Och böja ut min stålkant en bra bit, rätt under bindningen på höger skida, inklusive en spricka upp i sidoväggen.

Jävla helvete, ungefär.

Det hade väl varit sin sak om det vart mina gamla parkskidor som fått ett hål i sig, men nu var det ju pistskidorna.. att säga att jag var sur ett tag efteråt är en underdrift, men som tur är så finns det duktiga skidfixare i byn, så i torsdags fick jag tillbaka en skida utan hål i, om än med lite ömtåligare kant än innan. Tack, vem du nu var som uppfann epoxyn, typ.

Så därför är min högerskida numera vänsterskida och inget annat – jag blev strängt förmanad av killen på Zenith att bara köra den som vänsterskida eftersom lagningen inte är stabil nog att tåla innerskär på ytterskida (låter kanske flummigt för de av er som inte åker hysteriskt mycket skidor, men helt enkelt den kanten på dalskidan som allt trycket ligger på. Trycket på innerskidans innerkant är betydligt mindre, alltså ska den ömtåliga lagningen vara där.Så nu är det väl bara att hålla tummar och tår för att laggen håller ett tag till..I övrigt händer det inte så mycket, fast ikväll öppnar både Saloon och Snowcafe så alla stackars rastlösa säsongare får fler ställen att hänga på. Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag ska hänga med till Snowcafe.. håhå jaja, vi får väl se hur det blir med det.

Ofödelsedagspresent

Idag var första dagen jag åkte på mina nya skidor, även om jag faktiskt fick dem för tre dagar sedan.

Och det var härligt.

Varför har jag aldrig haft ett par vettiga pistskidor innan? Så korkat. Just nu befinner jag mig i ett stadie av ”kan inte sluta le” för jag är så glad.

Förresten tycker jag det är lite fint att modellserien heter Hero, för jag känner mig lite sådär lagom odödlig på dem. Inte alldeles för odödlig så att jag ska råka göra något dumt, men litegrann.

Dock måste jag namna dem eller sätta ett klistermärke på eller något, för de är rätt vanliga som hyrskidor, och det vore total katastrof om någon ölsnurrig medelålders man råkade ta fel skidor vid de där sällsynta tillfällena när jag faktiskt stannar till och pausar under en skiddag.

Jag litar inte på veckisar.

Prövotid

Vädret igår, eller rättare sagt den ökande temperaturen igår var inte direkt vad vi önskat oss, och med tanke på hur tung snön var på eftermiddagen och att det inte blivit kallare sedan dess så dissade jag alla planer på eventuell offpist idag. Istället tog jag av en händelse tag i Projekt ”Jag Vill Ha Nya Skidor”.

Först tänkte jag skriva ”behöver”, men jag vet inte om det är försvarbart, med tanke på att det redan står tre par skidor tillhörandes mig i vårt skidskåp.

Men, till mitt försvar vill jag bara nämna att jag har minimal överlappning mellan dessa olika lagg. Inte för att det är någon ursäkt, men det känns bättre att ha många par skidor om det är ett par gamla twintips, ett par överalltskidor med hybridbindning och ett par renodlade puderplöjare än om det hade varit tre par puderlagg. Faktiskt.

Iallafall, den uppmärksamma läsaren märkte kanske en kategori skidor som saknades i min uppräkning.

Jupp. Pistlagg.

Vilket är lika delar tragiskt och skrattretande med tanke på hur mycket jag åker pist, och framförallt hur roligt jag tycker att det är.

Hur har det nu blivit så? Tja, mina allra första egna lagg var ett par med den tidens mått mätt ”breda” parkskidor (80 millimeter under foten, waaaaaooow!), eftersom jag ville ha något lättåkt och allround. Sedan har jag mest fyllt på skidgarderoben med bredare plankor, undantaget det nuvarande paret parkskidor som till 90 procent körts i pist men som till sitt försvar inskaffades när jag fortfarande hade nån vision av att lära mig hoppa, och till råga på allt var oförskämt billiga.

Och inget ont om dem, men det senaste året har jag blivit bra mycket bättre rent tekniskt, och även starkare, och det börjar bli lite tröttsamt att hasa runt på parkskidor när jag försöker jaga ikapp Jamie. Förvisso hade jag kunnat åka på nåt av de andra paren jag har, men den trista verkligheten är att det innebär att långsamt fucka upp mina knän, och det har jag ingen lust med, så.

Hursomhelst – tillbaka till Projekt Nya Skidor. Det råkade nämligen vara så att Rossignol hade ett demotält på plats idag, med allt från FIS-races till de bredaste 7-skidorna. Bingo!

Bara att ta tillfället i akt, vilket jag gjorde. Första paret ut var Temptation 88, den där sortens skida som vissa vill kalla ”all mountain” men som i mina ögon är en bredare pistskida. Första riktiga åket, Genepi, kan ha varit det mest ögonöppnande jag gjort sen dendär januaridagen i Val d’Isère för så många år sedan. Jag vill inte vara dendär personen som skyller sina egna begränsningar på materialet, men att helt plötsligt kunna ligga ordentligt på skär, och kunna dra handen i snön i stora storslalomsvängar. Det, mina vänner, var en upplevelse.

Efter detta glädjerus tog jag tillfället i akt och undersökte skillnaderna mellan butiksracers med slalom- respektive storslalomskärning, och det var också en upplevelse, fast på ett annat sätt. För det första är det bara att konstatera att slalomskidor är vansinnigt roligt. Nu vet jag ju inte hur det såg ut när jag åkte, men jag kände mig som värsta proffset som nötte på oavbrutet i kortkorta svängar. Dock är det ungefär lika jobbigt som det är kul, ett klart effektivt sätt att plåga lårmuskler. Storslalomlaggen var å sin sida lite väl tröga för en spinkis som mig, jag har inte riktigt modet eller kraften som krävs för att stå på riktigt som de vill, plus att vädret blev sämre och sämre, tills dess att vi inte såg ett jota.

Därför blev jag lite extra stolt över mig själv när Jamie och Olle efter ett varv i Boismint till Caron påpekade att jag åkte minst lika fort som vanligt, fast på ett par skidor jag haft under fötterna i en dryg halvtimme, och utan att se längre än till nästa pistmarkör. Jag börjar nog faktiskt bli rätt bra på dethär ändå. Inte illa för en omotorisk pinne från Sveriges snöfattigaste landsända.

Efter att ha testat Hero ST (slalomskidorna) och Hero LT (storslalomskidorna) och insett att bägge nog var lite för specifika fast åt varsitt håll för mig hann jag även med några åk på Hero AT, som är lite av en nedbantad kombo av tidigare nämnda lagg. Svängradien är 14 meter, istället för 12 eller 18, och det är ingen metall i. Åkmässigt kändes de som en mer pistspecifik variant av  Temptationskidorna som jag hade testat allra först, lättkörda men inte mesiga, och samtidigt självförtroendeskapande. Riktigt jäkla sköj med andra ord.

Så summan av kardemumman är väl att jag ska ta och undersöka min ekonomi och ge mig en försenad julklapp. Frågan är bara vilka skidor det blir..

Var har du din spork?

Inledningsvis kan jag passa på att konstatera att jag förutsåg rätt i förra inlägget – Val Thorens öppnar redan nästa lördag, den 19:e. Och det verkar som att de siktar på att köra igång rejält på en gång – Plein Sud, Pionniers, Peclet, Cascades, 2 Lacs, Moutiere, Caron (ägget), Grand Fond, Portette och Moraine ska tydligen vara i drift från dag ett (med reservation för min knaggliga franska, som vanligt) och det är en bra bit mer än de senaste årens öppningsdagar. Antar att de kommer slå på stora marknadsföringstrumman nu när de äntligen kan öppna riktigt tidigt igen, så jag lär knappast kunna upprepa förra säsongens solopremiär, men vad gör det?

Om en vecka och några timmar får jag åka skidor igen, det räcker bra så.

Fast känner jag mig själv rätt kommer jag (såvida jag inte drar på mig en förkylning eller nåt annat dumt) troligtvis hajka mig till ett åk eller två redan på torsdagen eller fredagen.

Nåväl, nog om det, åter till nutid. Imorgon rullar jag och Winston ner mot västkusten igen, med hela skuffen full med skidprylar. Idag har jag tvättat alla mina underställ, så hela mammas lägenhet luktade blöt ull eftersom tvättråden på fancypants-merinounderställen hade väldigt bestämda åsikter gällande dethär med centrifugering. (Inte för att jag brytt mig om det nere i Val Thorens, men jag kände för att vara en tvättrådslydande individ idag.) Även ytterkläderna fick sig en omgång i tvättmaskinen, dock utan större effekt. Vissa fläckar går inte bort helt enkelt.

Jag var även en sväng på Liljeholmen och köpte impregnering eftersom det inte är så värst smart att tvätta skalkläder och sen inte impregnera om dem, vad jag har förstått. Jag inhandlade även två par raggsockor, för de jag har nu har inte en millimeter kvar av sina hälar, och ett par nya mjukisbyxor vilket kändes befogat med tanke på att mina nuvarande mjukisbyxor är en knapp decimeter för korta och tretton år gamla. Om en dessutom betänker att jag köpte dem för en femtiolapp på Gekås när det begav sig så landar vi på en smått löjlig årskostnad/plagg. Typ tre och femtio per år eller nåt sånt. Änywho. Givetvis är de nya mjukisarna gråmelerade även dom – det är något med melerade tyger som automagiskt höjer mysfaktorn på hela tillvaron. Jag älskar gråmelerat!

Skaffade även en spork, för jag har ingen och det känns som att en spork är en nästan lika praktisk ägodel som en handduk. Och om en inte har en spork så blir det ju svårt att veta vart en har den, och så vidare. På tal om det så vet jag vart jag har min handduk, för jag hittade den (och mycket annat) i min gigantiska resväska. Så det är bra. Den blev också tvättad.

Nu på kvällen så var Lillebror och Linnéa, och deras två dammtussar till husdjur här och åt porterstek, vilket i vanlig ordning var fantastiskt gott. Jag tror att jag åt nästan dubbelt så mycket mat som jag gör till vardags, och med tanke på hur sällan jag okynnesäter så var det kanske på tiden.

Ja, iallafall.. nu ska jag snart sova, för imorgon ska jag flytta saker från punkt A till punkt B och vice versa lite fler gånger än vad som får anses som hälsosamt. Punkt A är Winstons baklucka, där det just nu befinner sig fyra sommardäck, och punkt B är mammas vindsförråd, där det just nu befinner sig tre par skidor. Sen har vi även punkt C som en del i ekvationen – det är lägenheten, och där finns all annan byring som ska med hem. Ibland önskar jag att jag tyckte lika mycket om barfotalöpning som om skidåkning. Tyvärr gör jag inte det.

Imorgon ska jag även kolla på slalom på teve, ett av de bästa vintertecknen jag vet!

Natti.

/H

Sanning med modifikation

Det regnar. Jag ska jobba kortpass mitt på dagen och känner ganska tydligt att det är okej att tillbringa förmiddagen i sängen. Har slösat bort två synnerligen fruktlösa timmar på att jaga wordpress-teman, och det går ärligt talat skitdåligt. Det jag egentligen vill är att modda det nuvarande temat så att jag får ett annat typsnitt, och kanske en annan header. Men jag kan för lite (läs: nästan ingen alls) CSS för att våga fixa det själv, och situationen, för att använda ett av Lisas favorituttryck, är på det hela taget en gnutta irriterande.

Så istället började jag googla skidor. Rimlig sysselsättning.

Nä, men såhär. Jag har ju, som ni säkert redan vet, samlat på mig en hel del lagg genom årens lopp, och en rimlig första reaktion på mitt skidgooglande bör alltså vara ”fler skidor? Hedda, seriöst?!”.

Ja, jo..

Som jag ser det går det att samla på sig ett stort antal skidor utan att skämmas, så länge skidorna ifråga inte börjar överlappa varandra allt för mycket. I skrivande stund har jag fyra par skidor vars användningsstatus får räknas som aktiva. Ett par halvbreda med ut-och-gå-bindning (allt möjligt-skidorna), ett par lagom breda pudernudlar, ett par som kan dubbla som vattenskidor (behåller i väntan på att någon gång åka till Japan) och ett par gamla parkskidor som funkar helt okej som pistditon.

Jag vet, det är jättemånga skidor. Jag får materialsportsångest och känner mig som universums hemskaste människa bara jag tänker på det.

Grejen är att jag mer och mer börjat sakna ett par faktiska pistskidor. Mittmonterade parklagg med exakt noll spann är kul, men de har sakta men säkert nått den där nivån av tröttkörda att det börjar bli irriterande. Det är inte speciellt tekniskt utvecklande att köra enligt ”jag hasar över allt som är hårt för mina stålkanter är slut”-taktiken.

Alltså sitter jag och googlar pistlagg.

Såhär långt har jag kommit fram till att jag inte vill ha butiksracers. (Översättning: butiksracers är de där skidorna som ser likadana ut som raceskidorna som åkarna i alpina världscupen kör på. De är dock inte likadana på insidan.) Det känns inte som att jag behöver det, och något säger mig att supersmala slalommonster slutar vara kul så fort klockan passerat elva och manchestern är ett minne blott.

Vad jag vill ha är helt enkelt ett par skidor som jag kan fulåka på när jag känner för det (eller måste pga är för kass för att finåka *Stig-Helmrar mig nerför Lagopéde med värdigheten studsandes fyra meter bakefter*) men även riktigt nöta teknik på när andan faller på.

Innan jag fortsätter vill jag bara påpeka att jag inte på något sätt övergivit ”det går att åka pist på alla sorters skidor”-tanken. Det tycker jag fortfarande. Men, jag har accepterat att jag inte har världens starkaste knän, och att de tenderar att bli ganska olyckliga av kraften som krävs för att ideligen kanta breda skidor, särskilt i såkallade sportlovsförhållanden. Egentligen skulle jag vilja vara den där avslappnade, obrydda typen som härjar runt på ett och samma par skidor överallt och hela tiden, men jag har fysiska begränsningar, och eftersom vi lever i en värld där det går att, till viss del, materialisma sig runt den sortens hinder så är jag inte mer svårfångad att jag låter mig haffas av konsumismens klor. Typ.

Många människor i min ålder lägger sina pengar på matchande serviser, weekendresor, fina men inte så praktiska skor (även om jag fått förklarat för mig att det just nu är inne med vad jag kallar ”frökentofflor”, vilka ju är synnerligen praktiska) och trädgårdsmöbler. Jag äger två grötskålar från IKEA, och dom har pappa annekterat. Skaffar hellre skidor istället. Alla är vi olika, och så vidare.

(Och ja, det går att förebygga taskiga knän och klena ben med diverse fysiska aktiviteter som kan sorteras in i kategorin ”försäsongsträning”, jag vet. Och jag gör det, i mån av tid, ork och så vidare. Men framförallt tiden är väldigt dålig på att räcka till.)

Nåväl, tillbaka till ämnet. Jag googlar pistskidor, kategorin ”inte racers men heller inte superslappa”. Den där sortens lagg som skidfabrikanterna själva gärna kallar ”all mountain”, vilket nu, såhär fyratusenetthundratvå tecken senare får in mig på ämnet jag ursprungligen tänkte behandla i detta inlägg.

All mountain.

Och folk som recenserar skidor på nätet.

Herre min pannkaka.

Jag fattar att inte alla har samma syn på vare sig skidåkning som helhet eller själva åkdonen som jag har, men det är 2016. Det är 2016, och ingen skidrecensent med ens ett uns av självaktning (hur köpta av diverse tillverkare de än må vara) kan väl med hedern i behåll påstå att en 85 millimeter bred skida vars huvudsakliga målgrupp är de som köper in till uthyrningar, samt några veckor om året-åkaren, har ”excellent float in powder”.

Pannben.

Vet ni vilka människor som kan åstadkomma ”excellent float in powder” på en så smal skida? Riktigt duktiga åkare. Topptursmuppar som springer upp på smala lagg och har teknik och finess nog för att kunna kompromissa bredd till förmån för lätthet. Folk som lärde sig åka puder på tvåmeters spikraka skidor på åttiotalet. Merparten av bummarna som harvar runt på Freeride World Qualifier. Den sortens människor kan åstadkomma ”excellent float in powder” på smala skidor. Men målgruppen som den där 85 millimeter breda ”all mountain”-skapelsen faktiskt riktar sig till? Jag kan svära på [jättemånga saker] att de flesta som sneglar mot den sortens skidor inte skulle känna igen ”excellent float in powder” om det så ställde sig rakt framför dem och dansade hula-hula á la Timon i Lejonkungen.

Prima skinka, japp japp.

Folk som är ute efter ”excellent float in powder” är dessutom i nittionio procent av fallen tillräckligt bra för att googla sig till valfri tråd på valfritt skidforum som predikar enligt principen jag nämnde en bit upp i inlägget. Det är roligare att åka pist på breda skidor än puder på smala, amen.

Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att hela all mountain-begreppet kan vara det larvigaste som skidvärlden (inte) enats om sedan jag vet inte. Hur? HUR?! Hur kan någonting som (om åkaren ifråga inte har fysiska/tekniska förmågor långt över genomsnittspersonen) är så begränsat få kallas för ”all mountain”? Jag blir så trött.

Frontside.

Om saker nödvändigtvis måste få piffiga kategoriseringar på engelska kan vi väl vänligen sluta kalla pistskidor för all mountain. Säg frontside istället. Vilket också är ett svinkorkat uttryck – det finns mängder av berg som har markerade nedfarter på både bak- och framsidan, men det lurar åtminstone inte någon att tro att laggen ifråga är helt rätt prylar för att ta dig nerför något mer komplicerat än Flygfältet i Val Thorens (som förövrigt är sjuttioelvatusen gånger roligare att åka med faktiska breda skidor, eftersom det är hyfsat flackt och, ni vet, breda skidor flyter). Ahem.

Skitsamma. Jag lägger skidletandet på hyllan. Det är demodagar under öppningshelgen i VT, så planen är att beta av så många olika skidor som möjligt i kategorin ”typ 85 breda, 170-ish långa pistskidor”, för sådana kryllar det alltid av på testhelger, och sedan hoppas att fjolårsversionerna av de jag gillar bäst finns billigt på rea (och inte är kräksfula, varför är pistskidor så ofta så fula?).

PS. När jag började skriva muttrade jag om att jag tillbringat två timmar med att leta efter wordpress-teman. Nu har jag ägnat ytterligare en åt att på ett synnerligen långrandigt vis ondgöra mig över seriösa i-landsproblem. Vilken förmiddag va?

Prylnostalgi

Ibland känns det som att det gått ungefär trekvart sedan jag åkte iväg på säsong första gången. Andra stunder känns de åtta åren som mer än den knappa tredjedelen av mitt liv som det faktiskt är. Tid är ett märkligt begrepp hur jag än vrider och vänder på det, och eftersom jag är en vänlig typ (oftast) så tänkte jag nu dela med mig av ett litet nostalgi, som kanske framförallt kommer uppskattas av mina prylnördigare vänner.

Prylar som var hetare än solen vintern 2007-2008:

Rossignol Scratch Steeze

scratchsteeze

Nästan sjukt breda med dåtidens mått mätt, och tillverkade precis innan rockerfenomenet fick sitt stora genomslag – Steeze drog blickar till sig, om inte annat så för grafiken. Frågan är hur kul de var att åka på.. PNyberg?


K2 Hellbent

hellb

Det fanns ett par första generationens Hellbents i skyltfönstret på en av Skiset-butikerna under min första säsong i Val Thorens, det glömmer jag aldrig, med liemansgrafik, Dukes och allt. Det dröjde till vintern därpå innan jag såg någon åka på ett par i verkligheten, men bara vetskapen om att det fanns så stora skidor var smått överväldigande på den tiden.


Head J.O. Pro

jo

Ibland är det skönt att utvecklingen går framåt och att (de flesta) skidfabrikanter lämnar sina mindre bra idéer bakom sig. Konstruktionen var det säkert inget fel på, men motivet känns sådär.


K2 Seth

k2-seth-skis-2008-169

Grundkurs i offpistskida för bummare, typ. Inte allt för dyr, inte skrämmande bred men skrämmande ful, och till vintern 2007-2008 försedd med en liten men dock rocker.


Hendryx Purple Haze

ph

På den tiden när jag bara ägnade mig åt lurkande i Freerides forum och aldrig skrev några inlägg själv, då var ett par Hendryx PH med duckstance svaret på all världens hårdvarurelaterade frågor. Nästan.


Red Hi-Fi

WH

Innan Saltsjöbadens stolthet POC fullständigt tog över marknaden för störtkrukor fanns en hjälm som hette Red Hi-Fi. Den prydde många huvuden de sista åren på 00-talet.


Anon Figment och Dragon DX

1006822

Hur gör man ett par populära skidglasögon? Ser till att de finns i en herrans massa mer eller mindre spexiga färgkombinationer, har spegellins och inte gräver ett allt för djupt hål i köparens plånbok. Det är så man gör.


I nästa historielektion kommer vi titta närmare på prylar som till skillnad från de som presenterats i detta inlägg levt kvar länge.

Prylen: Scott LCG

Hej och välkommen till ett för denna blogg nytt inslag. Jag tänker med oregelbundna mellanrum framöver recensera olika prylar jag använt eller använder, eftersom jag tycker att det är roligt att skriva om och någon som läser kanske finner informationen matnyttig. Först ut blir en reflektion kring de skidglasögon jag använt de senaste två vintrarna – Scott LCG.

Jag valde LCG av flera olika skäl – här följer några av dem i behändig punktform:

  1. Synfältet är riktigt stort, tack vare den tunna ramen, men brillorna är samtidigt inte för stora för mitt mittemellanstora fejs.
  2. De har kant. Ja, det är otroligt trendigt med ramlösa gogglar men jag tycker det känns tåligare med någon form av kant som skyddar själva linsen litegrann.
  3. Smidigt linsbytessystem, och två linser, en ljus och en mörkare följer med vid köpet.
  4. Den viktigaste punkten. De passar mitt ansikte och passar med min hjälm. Uppfyller ett par gogglar inte denna punkten spelar de andra punkterna tyvärr ingen roll.
Scott LCG

Scott LCG

Precis som andra gogglar i denna prisklass har LCG rejält med vaddering mot ansiktet och även silikon på insidan av bandet, (vilket borde vara standard för alla gogglar men inte alltid är det) en liten men trevlig detalj. Jag har använt dem med två olika hjälmar (POC Bug och POC Fornix) och den vagt rundade ovansidan funkar som en smäck med bägge. LCG är rätt stora, men bygger inte lika mycket på höjden som sfäriska modeller från andra tillverkare, vilket passar mig som har ganska brett, men inte så högt ansikte.
Ventilationshålen på framsidan av linsen är små, men jag har sällan råkat ut för imma, bara i typiska ”gräva mig loss ur djup snö efter vurpa”-situationer.

Linserna:

Till den blåa ramen jag valde fick jag med två linser – en ljus (Illuminator 50) och en mörkare (Solar Blue Chrome). Den förstnämnda är ljust gul med lite snyggt blålila skimmer på utsidan, och gör sig bäst i riktigt dålig sikt och kvällsljus. Jag är ganska känslig för ljus och allting som inte var flatljus, svensk midvinter, snöfall eller mörker fick mig att börja kisa med denna lins. Å andra sidan är de riktigt bra i usla ljusförhållanden.

Lins nummer två (Solar Blue Chrome) skulle jag påstå klarar sig bra i allt utom snöstorm och de allra himmelsblåaste vårdagarna i Alperna eller fjällen. Utifrån är den blå, på insidan är den mörkt rosa/orange-aktig. För dagar när ljusförhållandena ändras titt som tätt, eller man växlar mellan att åka i sol och skugga är den helt perfekt. Det finns en svart lins som är ännu mörkare, men förutom under de allra bästa blåfågeldagarna tycker jag denna funkar fint.

Mörkare lins (Solar Blue Chrome)

Mörkare lins (Solar Blue Chrome)

Ljus lins (Illuminator 50)

Ljus lins (Illuminator 50)

Linsbytet:

Ett av huvudskälen till att skaffa dyra gogglar är att de i de flesta fall har någon sorts snabbsystem för att byta lins. På LCG funkar det som såhär: Linsen lossas med en liten spak på högerkanten av ramen, därefter hakar man loss den på bägge sidor, sätter i en annan lins och drar tillbaka spaken så den ger ifrån sig ett klick. Processen tar ungefär 10 sekunder och det är inga problem att göra bytet i liften med vantarna på. Jag har heller aldrig varit med om att linsen har lossnat när den inte ska.

Linsfästesmojängen

Linsfästesmojängen

Linsen har hakar som fästs i ramen

Linsen har hakar som fästs i mojängen

Annat piffigt:

Det går att justera passformen över näsan med två skruvar på undersidan av ramen. Min första åsikt var att det lät som en fånig gimmick, men jag testade att ändra dem och märkte faktiskt skillnad. Konstruktionen är gjord så att den inte verkar försämra hållbarheten på gogglarna i stort, så den får klart godkänt.

Extralinsen kommer förpackad i ett hårt case som är format helt efter linsen, vilket är schysst för det tar liten plats i ryggan men samtidigt krävs det en vurpa modell större för att linsen ska ta stryk i packningen.

Skruvar för att justera passformen över näsan

Skruvar för att justera passformen över näsan

Praktiskt fodral

Praktiskt fodral

Stryktålighet:

Jag har använt dessa gogglar drygt 100 åkdagar i Sverige och Alperna under två års tid, de har packats upp och ner ur ryggsäckar och resväskor otaliga gånger men jag har inte varit oaktsam med dem. Efter varje åkdag har jag lagt ner dem i påsen för att skydda linsen. Jag har gjort några framstupa-snömonster-vurpor och krockat med otaliga trädgrenar vilket totalt har resulterat i två repor som är stora nog att märkas i sikten när jag har gogglarna på mig, vilket får ses som helt okej sett till hur mycket jag använt dem. Den enda anmärkningen jag har är att de väldigt lätt får fingeravtryck på utsidan av linsen och att det krävs viss idoghet för att gnugga bort dessa.


Pryl: Scott LCG Goggles
Pris: 1900:-
Linstyp: Sfärisk
Extralins: Ja
Testperiod: Mer än en säsong
Betyg: 8/10. Det enda som är minus är priset, men det är i klass med andra gogglar med samma funktioner så det är egentligen inte så mycket att orda om. Nya linser kostar mellan 500 och 700 spänn, vilket heller inte är värre än några andra.

Ytterligare information: Denna pryl har jag bekostat själv och recenserar helt på eget bevåg. Skulle jag i framtiden bli ombedd att testa/recensera prylar här på bloggen och få tillgång till dessa utan att betala så kommer detta isåfall framgå tydligt i texten.

Säg hej till mina nya vänner

Förresten, för er som inte befinner er på Instagram (jag avundas er.. jag håller så sakteliga på att avveckla min egen närvaro där, men änywho), här är en bild på min födelsedagspresent/julklapp till mig själv:

Om någon undrar är det ett par Armada TST 183 med Marker Baron. Förra årets grafik, för den är mycket snyggare än årets. Kollar man nära så är skidorna lite glittriga till och med. På ett snyggt sätt – inte weirdo-Twilight-trams.

Känns som att jag lyckats täcka upp de flesta luckorna i skidförrådet nu faktiskt. Ett par park/pist/leklagg, ett par långa, halvbreda med hybridbindning, och ett par fullrockade pudermonster som de flesta skrattar åt men jag älskar. Och en snowboard.

Kommer bli kul att få med mig allting ner i vinter också.. jag kommer nog få ta det i etapper. Som jag tänker tar jag med mig TST:na och Kurona på nyår, och låter Kurona stanna kvar nere i VT, för risken att jag behöver dem i januari i Sverige är ganska liten. Sedan tar jag med mig TST:na och parklaggen via ISPO. Brädan får jag helt enkelt klara mig utan, men det är rätt lugnt, för jag åker sällan bräda när det inte är vårslask.

Kan det vara nästnästa helg nu, tack?

Om prylar och självförtroende

Alltså, jag har ett så himla ambivalent förhållande till mina kära materialsporter.
Det bär mig emot på ett sätt, att lägga ut tusentals kronor på någonting som är förbrukningsvara, dåligt för miljön, dyrt och som jag kanske inte ens egentligen handen på hjärtat behöver.
Men samtidigt är det en förutsättning för att hålla på.
Visst, klart man kan vara duktig och ha ett par skidor som funkar till allt, eller som man av nödtvång lär sig hantera i alla situationer. Men har man väl slagit av från den vägen är det så svårt att gå tillbaka.

Jag har två par lagg som jag använder i nuläget. Ett par normalsmala och ett par tokbreda. Det funkar bra. Jag får inte använda de breda så ofta som jag hade velat, men som mitt liv är ordnat just nu är jag glad att jag hinner åka alls, så jag ska inte klaga.
Problemet är när det dyker upp något som kan fylla en materiell lucka som jag liksom försökt att ignorera.

Det är helt enkelt inte logiskt att ha ett par 90mm breda parklagg och ett par Kuro när man åker skidor med ojämna mellanrum och aldrig vet vilka förhållanden det är i förväg.
Drömpudret lyser nästan alltid med sin frånvaro. (Eftersom jag är den inverterade puderguden.) Parklaggen är för smala och ostabila för skräpsnö, hur mycket jag än försöker blir det inte särskilt kul.

In på scen: skidtest.
Plats: Hammarbybacken, denna snöklädda slagghög som med lite envishet är säkert tjugofem svängar lång.

Tanken var att jag skulle prova dem för att jag verkligen inte trodde att jag skulle gilla dem.
Korkat Hedda, mycket korkat.
Tanken var inte alls att jag skulle
1. Hitta ett litet hopp precis jämte liften och köra varv på varv på varv.
2. Göra detta på ett par skidor som tuggade skräpsnö som om det vore jag vet inte vad och detta utan att ge mig ont i fötterna pga inte samarbetar bra med mina pjäxor.

Eh ja, så att om någon har femtusen som ligger och skräpar, kan jag få ett par Armada TST 183 då?
Nähä? Okej då..
Alltid värt att fråga.

Men damn vad de laggen gjorde med mitt självförtroende, det var inte nådigt. Och jag har inte åkt så bra på hela vintern. Bara hämningslöst fullt ös. Teknik är faktiskt sekundärt ibland.

Betraktelser från ISPO

  • Bästa montergodiset – 8848. Dumle for the win.
  • Fulsnyggast reklampryl – DPS’ knallröda traktorbondekepsar.
  • Mest höhö-iga tröjtryck – The North Face ”Size Matters”.
  • Facepalm – alla former av motoriserade long/skateboards.
  • Tråkpåsar – fotoförbud även för press hos vissa tillverkare. (*host* Armada *host*)
  • Bästa montermaten – wienerkorv och kringlor (oklar kombo) hos Völkl/Marker.
  • Penisförlängare – Völkl Katana i kolfiber.
  • Myller – DC/Quiksilver/fem-sex andra mindre märkens gemensamma monter. Suck..
  • Oväntad reklam – Sweetlogga på ölen. Wtf?!
  • Inte vatten – Vätskan i kemirören hos POC.