Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: test

Prövotid

Vädret igår, eller rättare sagt den ökande temperaturen igår var inte direkt vad vi önskat oss, och med tanke på hur tung snön var på eftermiddagen och att det inte blivit kallare sedan dess så dissade jag alla planer på eventuell offpist idag. Istället tog jag av en händelse tag i Projekt ”Jag Vill Ha Nya Skidor”.

Först tänkte jag skriva ”behöver”, men jag vet inte om det är försvarbart, med tanke på att det redan står tre par skidor tillhörandes mig i vårt skidskåp.

Men, till mitt försvar vill jag bara nämna att jag har minimal överlappning mellan dessa olika lagg. Inte för att det är någon ursäkt, men det känns bättre att ha många par skidor om det är ett par gamla twintips, ett par överalltskidor med hybridbindning och ett par renodlade puderplöjare än om det hade varit tre par puderlagg. Faktiskt.

Iallafall, den uppmärksamma läsaren märkte kanske en kategori skidor som saknades i min uppräkning.

Jupp. Pistlagg.

Vilket är lika delar tragiskt och skrattretande med tanke på hur mycket jag åker pist, och framförallt hur roligt jag tycker att det är.

Hur har det nu blivit så? Tja, mina allra första egna lagg var ett par med den tidens mått mätt ”breda” parkskidor (80 millimeter under foten, waaaaaooow!), eftersom jag ville ha något lättåkt och allround. Sedan har jag mest fyllt på skidgarderoben med bredare plankor, undantaget det nuvarande paret parkskidor som till 90 procent körts i pist men som till sitt försvar inskaffades när jag fortfarande hade nån vision av att lära mig hoppa, och till råga på allt var oförskämt billiga.

Och inget ont om dem, men det senaste året har jag blivit bra mycket bättre rent tekniskt, och även starkare, och det börjar bli lite tröttsamt att hasa runt på parkskidor när jag försöker jaga ikapp Jamie. Förvisso hade jag kunnat åka på nåt av de andra paren jag har, men den trista verkligheten är att det innebär att långsamt fucka upp mina knän, och det har jag ingen lust med, så.

Hursomhelst – tillbaka till Projekt Nya Skidor. Det råkade nämligen vara så att Rossignol hade ett demotält på plats idag, med allt från FIS-races till de bredaste 7-skidorna. Bingo!

Bara att ta tillfället i akt, vilket jag gjorde. Första paret ut var Temptation 88, den där sortens skida som vissa vill kalla ”all mountain” men som i mina ögon är en bredare pistskida. Första riktiga åket, Genepi, kan ha varit det mest ögonöppnande jag gjort sen dendär januaridagen i Val d’Isère för så många år sedan. Jag vill inte vara dendär personen som skyller sina egna begränsningar på materialet, men att helt plötsligt kunna ligga ordentligt på skär, och kunna dra handen i snön i stora storslalomsvängar. Det, mina vänner, var en upplevelse.

Efter detta glädjerus tog jag tillfället i akt och undersökte skillnaderna mellan butiksracers med slalom- respektive storslalomskärning, och det var också en upplevelse, fast på ett annat sätt. För det första är det bara att konstatera att slalomskidor är vansinnigt roligt. Nu vet jag ju inte hur det såg ut när jag åkte, men jag kände mig som värsta proffset som nötte på oavbrutet i kortkorta svängar. Dock är det ungefär lika jobbigt som det är kul, ett klart effektivt sätt att plåga lårmuskler. Storslalomlaggen var å sin sida lite väl tröga för en spinkis som mig, jag har inte riktigt modet eller kraften som krävs för att stå på riktigt som de vill, plus att vädret blev sämre och sämre, tills dess att vi inte såg ett jota.

Därför blev jag lite extra stolt över mig själv när Jamie och Olle efter ett varv i Boismint till Caron påpekade att jag åkte minst lika fort som vanligt, fast på ett par skidor jag haft under fötterna i en dryg halvtimme, och utan att se längre än till nästa pistmarkör. Jag börjar nog faktiskt bli rätt bra på dethär ändå. Inte illa för en omotorisk pinne från Sveriges snöfattigaste landsända.

Efter att ha testat Hero ST (slalomskidorna) och Hero LT (storslalomskidorna) och insett att bägge nog var lite för specifika fast åt varsitt håll för mig hann jag även med några åk på Hero AT, som är lite av en nedbantad kombo av tidigare nämnda lagg. Svängradien är 14 meter, istället för 12 eller 18, och det är ingen metall i. Åkmässigt kändes de som en mer pistspecifik variant av  Temptationskidorna som jag hade testat allra först, lättkörda men inte mesiga, och samtidigt självförtroendeskapande. Riktigt jäkla sköj med andra ord.

Så summan av kardemumman är väl att jag ska ta och undersöka min ekonomi och ge mig en försenad julklapp. Frågan är bara vilka skidor det blir..

Prylen: Scott LCG

Hej och välkommen till ett för denna blogg nytt inslag. Jag tänker med oregelbundna mellanrum framöver recensera olika prylar jag använt eller använder, eftersom jag tycker att det är roligt att skriva om och någon som läser kanske finner informationen matnyttig. Först ut blir en reflektion kring de skidglasögon jag använt de senaste två vintrarna – Scott LCG.

Jag valde LCG av flera olika skäl – här följer några av dem i behändig punktform:

  1. Synfältet är riktigt stort, tack vare den tunna ramen, men brillorna är samtidigt inte för stora för mitt mittemellanstora fejs.
  2. De har kant. Ja, det är otroligt trendigt med ramlösa gogglar men jag tycker det känns tåligare med någon form av kant som skyddar själva linsen litegrann.
  3. Smidigt linsbytessystem, och två linser, en ljus och en mörkare följer med vid köpet.
  4. Den viktigaste punkten. De passar mitt ansikte och passar med min hjälm. Uppfyller ett par gogglar inte denna punkten spelar de andra punkterna tyvärr ingen roll.
Scott LCG

Scott LCG

Precis som andra gogglar i denna prisklass har LCG rejält med vaddering mot ansiktet och även silikon på insidan av bandet, (vilket borde vara standard för alla gogglar men inte alltid är det) en liten men trevlig detalj. Jag har använt dem med två olika hjälmar (POC Bug och POC Fornix) och den vagt rundade ovansidan funkar som en smäck med bägge. LCG är rätt stora, men bygger inte lika mycket på höjden som sfäriska modeller från andra tillverkare, vilket passar mig som har ganska brett, men inte så högt ansikte.
Ventilationshålen på framsidan av linsen är små, men jag har sällan råkat ut för imma, bara i typiska ”gräva mig loss ur djup snö efter vurpa”-situationer.

Linserna:

Till den blåa ramen jag valde fick jag med två linser – en ljus (Illuminator 50) och en mörkare (Solar Blue Chrome). Den förstnämnda är ljust gul med lite snyggt blålila skimmer på utsidan, och gör sig bäst i riktigt dålig sikt och kvällsljus. Jag är ganska känslig för ljus och allting som inte var flatljus, svensk midvinter, snöfall eller mörker fick mig att börja kisa med denna lins. Å andra sidan är de riktigt bra i usla ljusförhållanden.

Lins nummer två (Solar Blue Chrome) skulle jag påstå klarar sig bra i allt utom snöstorm och de allra himmelsblåaste vårdagarna i Alperna eller fjällen. Utifrån är den blå, på insidan är den mörkt rosa/orange-aktig. För dagar när ljusförhållandena ändras titt som tätt, eller man växlar mellan att åka i sol och skugga är den helt perfekt. Det finns en svart lins som är ännu mörkare, men förutom under de allra bästa blåfågeldagarna tycker jag denna funkar fint.

Mörkare lins (Solar Blue Chrome)

Mörkare lins (Solar Blue Chrome)

Ljus lins (Illuminator 50)

Ljus lins (Illuminator 50)

Linsbytet:

Ett av huvudskälen till att skaffa dyra gogglar är att de i de flesta fall har någon sorts snabbsystem för att byta lins. På LCG funkar det som såhär: Linsen lossas med en liten spak på högerkanten av ramen, därefter hakar man loss den på bägge sidor, sätter i en annan lins och drar tillbaka spaken så den ger ifrån sig ett klick. Processen tar ungefär 10 sekunder och det är inga problem att göra bytet i liften med vantarna på. Jag har heller aldrig varit med om att linsen har lossnat när den inte ska.

Linsfästesmojängen

Linsfästesmojängen

Linsen har hakar som fästs i ramen

Linsen har hakar som fästs i mojängen

Annat piffigt:

Det går att justera passformen över näsan med två skruvar på undersidan av ramen. Min första åsikt var att det lät som en fånig gimmick, men jag testade att ändra dem och märkte faktiskt skillnad. Konstruktionen är gjord så att den inte verkar försämra hållbarheten på gogglarna i stort, så den får klart godkänt.

Extralinsen kommer förpackad i ett hårt case som är format helt efter linsen, vilket är schysst för det tar liten plats i ryggan men samtidigt krävs det en vurpa modell större för att linsen ska ta stryk i packningen.

Skruvar för att justera passformen över näsan

Skruvar för att justera passformen över näsan

Praktiskt fodral

Praktiskt fodral

Stryktålighet:

Jag har använt dessa gogglar drygt 100 åkdagar i Sverige och Alperna under två års tid, de har packats upp och ner ur ryggsäckar och resväskor otaliga gånger men jag har inte varit oaktsam med dem. Efter varje åkdag har jag lagt ner dem i påsen för att skydda linsen. Jag har gjort några framstupa-snömonster-vurpor och krockat med otaliga trädgrenar vilket totalt har resulterat i två repor som är stora nog att märkas i sikten när jag har gogglarna på mig, vilket får ses som helt okej sett till hur mycket jag använt dem. Den enda anmärkningen jag har är att de väldigt lätt får fingeravtryck på utsidan av linsen och att det krävs viss idoghet för att gnugga bort dessa.


Pryl: Scott LCG Goggles
Pris: 1900:-
Linstyp: Sfärisk
Extralins: Ja
Testperiod: Mer än en säsong
Betyg: 8/10. Det enda som är minus är priset, men det är i klass med andra gogglar med samma funktioner så det är egentligen inte så mycket att orda om. Nya linser kostar mellan 500 och 700 spänn, vilket heller inte är värre än några andra.

Ytterligare information: Denna pryl har jag bekostat själv och recenserar helt på eget bevåg. Skulle jag i framtiden bli ombedd att testa/recensera prylar här på bloggen och få tillgång till dessa utan att betala så kommer detta isåfall framgå tydligt i texten.