Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: resor (sida 1 av 5)

Pass

Det var inte speciellt krångligt att fixa ett provisoriskt pass. Dyrt, ja, men är man korkad så kostar det. Dessutom var det rätt skönt att sitta på tåget fram och tillbaka till Gebege och inte kunna göra nånting alls.

Dock kommer jag behöva göra en roadtrip till Lyon nån gång i vinter pga passmyndigheten eller vad de nu heter vill inte att man är iväg med ett provisoriskt pass så länge som jag ska vara när det finns en möjlighet att plocka upp ett riktigt pass along the way. Så eftersom jag ska vara stationär inom rimligt avstånd från ett svenskt konsulat i typ ett halvår så har de redan nu fixat så att jag får ett riktigt pass skickat till Paris, som sen skickas vidare till Lyon och som jag kan hämta upp där.

Nåja, jag kan ju smälla två flugor på en gång och passera IKEA när jag ändå är där.

Fasar dock redan nu för att ta mig in i centrala Lyon, det är alldeles tillräckligt rörigt att hitta till Parc OL, och den ligger ju en bra bit utanför innerstaden.

Undrar om de har IKEA-bussar i Lyon. För isåfall skulle jag ju kunna köra till IKEA, ta bussen in till centrum, leta upp konsulatet och sen ta bussen tillbaka.

Äsch, skitsamma. Dethär är ett krångel som jag utan problem kan skjuta på ett tag.

Dags att återgå till nutida krångel istället, typ packning. Ääääugh, jag är så less på att packa!

Lyon tur och retur

Tips till allmänheten: tanka i Albertville eller Moutiers. Bensinpriset på macken i Menuires är förtillfället över 1,5 alpdollar litern. Men eftersom Nortlander pyntade bensinpengarna denhär gången så fick det bli så.

Idag har jag alltså kört tur och retur Lyon St-Exupéry i varierande grader av skyfall för att hämta upp två snubbar som ska utbilda alla Nortlanders och Danskis guider i.. typ första hjälpen? Jag kommer inte ihåg så noga.

Det gick bra iallafall, även om det var fett segt att det värsta skyfallet såklart sammanföll med den tätaste trafiken, vilket var precis vid Chambéry i bägge riktningarna.

Egentligen är det synd och skam att det inte går fler billiga flyg till Lyon från Skandinavien, för det var bra mycket mindre meckigt att ta sig till St-Exupéry än till Geneves flygplats. Dels slipper en passera gränsen, vilket beroende på vad klockan är kan vara en riktigt seg process på grund av köer, och dels så framstår Lyons flygplats som en logistisk dröm i jämförelse med Cointrin. Bara en sån sak som att det går att ta sig direkt från parkeringsgaraget till ankomsthallen utan att behöva korsa en överbefolkad transferbussväg/hållplats gör att Lyon samlar pluspoäng.

Frankrike – Schweiz, 1-0.

Det enda som talar emot Lyon är att en måste köra betalmotorväg hela vägen från Albertville om det inte ska ta en hel evighet, men å andra sidan kostar motorvägslappen för Schweiz typ 40 euro, vilket hade känts brutalt meningslöst om det inte hade varit för att jag kör genom Schweiz på vägen till och hem ifrån säsong.

Iallafall, nu ska jag sova. Imorgon står nämligen både första skiddagen och första jobbpasset på schemat.

Miljöombyte – En dag i La Plagne

Vädergudarna har inte hängt med i svängarna, men det förhindrar inte det faktum att högsäsongen är här, och med den liftköerna, de oförklarliga pucklarna även i de blåaste av backar, och de högröstade familjefäderna som liksom inte inser att de inte besitter den kunskap de nog egentligen skulle behöva för att utan bekymmer lära sina telningar den ädla konsten att glida utförs på snö.

Nästa vecka är förvisso en betydligt röjigare sådan, men även de x antal legioner franska barnfamiljer som rullade in i byn i fullpackade kombis i lördags gör sitt för att tära på humöret. Man kan väl säga som så att detta nog är en av de veckor på året då den genomsnittliga åkförmågan är som lägst och procenthalten skidskoleserpentiner som plogar ända ut i kanterna av de allt dystrare backarna är som högst.

Plein Sud är så jävla deppig just nu.

Plein Sud är så jävla deppig just nu.

Jackson satte huvudet på spiken ganska bra i söndags när vi var över till Courchevel och Meribel en snabbis – bra sväng, bra sväng, bra sväng, sten. Eller i värre fall – bra sväng, skidskola, skidskola, skidskola, bra sväng, sten.

Det är helt enkelt inte speciellt inspirerande att åka – en effekt av snöbristen är att samma typ 50 procent av backarna har varit öppna i en dryg månad nu, och att de övriga femtio procenten fortfarande är sten, gräs och ferme-skyltar. Och när det är samma backar om och om igen, i kombination med att det blir allt svårare att blunda för hur underlaget i dem blir brunare och tunnare för varje dag som går, då är det svårt att hitta peppen. (Även om ett par hundra meter av backen som sedermera kommer bli övre Meribelparken just nu är ett litet men lysande undantag när det kommer till snöläge.) Så vad göra?

Lisa och Anders kom med förslaget roadtrip, och jag var inte sen att haka på.

Så, igår morse knödde vi in oss och våra prylar i Winston och puttrade nerför de 16 serpentinsvängarna till Moutiers, varpå vi vände uppåt igen på en dryg mil motorväg följt av ytterligare 21 serpentinsvängar till La Plagne – ena halvan av ett annat av den här regionens Mycket Stora Skidområden, nämligen Paradiski.

Nedan följer en koncentrerad dos fakta om detta område:

<fakta>

Paradiski ligger ”typ mellan Tre Dalarna och Espace Killy” och består av La Plagne och Les Arcs. Dessa två skidområden var tidigare åtskilda av en ravin – vilket de fortfarande är, men nuförtiden kan man ta sig emellan dem medelst en mycket stor kabinbana. Exakt varför det gemensamma namnet är Paradiski vet jag inte, men gissningsvis tyckte någon med en reklamutbildning i bagaget att det lät snärtigt. De högsta topparna i området är Bellecôte (La Plagne) och Aiguille Rouge (Les Arcs). Närmaste vanliga samhällen är Aime (La Plagne) och Bourg-Saint-Maurice (Les Arcs). Om jag har uppfattat saken rätt så bör respektive skidortsnamn uttalas någonting i stil med Laplannj och Lezarrk. Området har agerat grogrund åt en hoper framgångsrika skidåkare, bland dem pipefantomen Kevin Rolland (som du kan se härja runt i videoklippet nedan). La Plagne var värd för bob- och rodeltävlingarna under Albertville-OS 1992, och i Les Arcs var det uppvisning i speedski.

</fakta>

Hursomhaver – vi ankom en av de många små satellitbyarna som tillsammans utgör La Plagne strax efter halv elva, och fick direkt en positiv överraskning. Damen i liftkortskassan såg inga problem alls med att låta oss nyttja en av de gratisdagar vi enligt våra Tre Dalarna-kort skulle ha rätt till. En tvär kontrast till damen på SETAM (liftkontoret i Val Thorens) som tvärt sa nej när vi frågade innan avfärd, och hänvisade till att det var för lite snö. Plus i kanten där, La Plagne. Så fort liftkortsjoxet var fixat tog vi oss upp med närmsta större lift för att skaffa oss En Överblick. Överblicken som sådan var inte fy skam, från Grande Rochette kunde vi beskåda såväl Mont Blanc som Grande Motte och Grande Casse. Och inte minst Courchevel, baksidan av Aiguille Peclet och till och med Cime Caron långt bort i fjärran. Kartnörden i mig blev närmast orimligt lycklig över detta.

Därefter bestämde vi oss för att ta oss snettåt bortåt, i riktning typ Les Arcs.

Ganska omgående stod det klart att snöläget här, precis som hemma i Tre Dalarna var (är) en gnutta deprimerande, och att de centrala delarna av La Plagne, även det precis som här hemma i VT, var gravt överbefolkade av vingliga julfirande, även om demografin var lite annorlunda. Väldigt mycket britter och beneluxare, men jag hörde inte ett ord skandinaviska från någon annan än oss tre på hela dagen.

Det stod även klart att jag lämnat allt vad åkstil och värdighet heter i Val Thorens. För det var is. Is, och gräs, och någon enstaka liten snöhög tack och lov för annars hade det kunnat sluta med förskräckelse. Det var längesedan jag kände mig så mycket som Bambi som igår. Efter att ha färdats österut mot Les Arcs nerför allt isigare backar i typ en dryg timme var Lisa som tur var klok nog att sätta ner foten, varpå vi tog oss högre upp i La Plagne istället. Klokt val. Vi skippade Bellecote och glaciären, för liftkön var brutal, och hittade istället en lång blå backe som var lagom solvarm för att faktiskt erbjuda grepp åt stålkanterna. Halleluja! Där hängde vi kvar tills solen började sjunka på en allt isigare himmel, innan vi gav oss i kast med isbanan tillbaka ner till byn igen.

Därefter tog jag och Anders det något tvivelaktiga beslutet att avsluta dagen med ett sista åk upp så långt västerut vi kunde komma från Plagne Centre, vilket resulterade i en ispucklig nedfärd för den lokala slalomstadion, men utsikten var åtminstone fin så det gjorde inte så mycket.

Panoramabild över La Plagne med Bellecôte och Aiguille Rouge i bakgrunden.

Panoramabild över La Plagne med Bellecôte och Aiguille Rouge i bakgrunden.

På det hela taget var det väldigt trevligt att se någonting nytt – att åka runt på motsvarande vansinnigt isiga underlag hemma i VT hade varit i stort sett meningslöst, men tack vare ny omgivning blev det ändå en kul dag. Terrängen – både nedfarterna och allting utanför dem är av det där slaget att jag gång på gång tänkte ”jag måste åka hit igen när det är bra snö”. Något säger mig att den långa backen ner mot kabinen över till Les Arcs, den vi gav upp efter drygt halva för att den helt enkelt var för isig, vid bra förhållanden kan vara en såndär som man bränner nerför i ett enda carvande svep. Mitt intryck är att backarna uppe på kalfjället är lite kortare än i Tre Dalarna, och upplägget med femtioelva småbyar istället för en större centralby tror jag kan vara ett minus om man vistas i La Plagne längre än bara över dagen, men jag vill definitivt komma tillbaka. Dessutom finns det en ”bakväg” in för oss från Tre Dalarna – istället för att köra via Aime till Plagne Centre går det att åka till Champagny och komma in i systemet från strax bortanför Courchevel. Lite kortare körtid.. det kommer jag nog testa nästa gång, även om 1,5 timme är klart hanterbart för en så övervägande krokig vägsträcka.

Liftsystemet var, trots en hel del stängda nedfarter och liftar, lätt att förstå sig på, och det gick fort att ta sig runt även om det påminde en del om Tignes/Val d’Isère med diverse repliftar och icke kopplingsbara stolliftar (två saker som knappt existerar i Tre Dalarna längre..). Det var verkligen antingen eller på den  fronten – replift eller kopplingsbar åttapersoners-soffa, inga mellanting här inte.

På hemvägen stannade vi till i Moutiers för att handla på Carrefour, vilket en halv biljon andra folk också gjorde precis just då. Jag köpte mest godis och öl, och glömde det jag egentligen have behövt handla: smör, som är väldigt mycket billigare (och finns i större lådor) än här uppe. Sedan rundade jag av kvällen med att göra en nejlikoapelsin, och därefter somnade jag som en stock.

Idag har jag haft en fantastisk kombination av feber, halsont och mensvärk, och beslutade därför att ta en vilodag, vilket nog var smart för jag mår betydligt bättre nu än imorse. Det enda ansträngande jag åstadkommit är att flytta fram och tillbaka terrassmöblerna, samt att jobba två timmar med att lära mig göra pizza. Bacon, ananas och inlagd paprika är en riktigt bra kombo, bara så ni vet. Och mina pizzabottnar blev nästan runda redan direkt. Odrägligt nöjd med mig själv faktiskt.

Annat spännande som hänt sedan sist är väl att jag och Marina tillbringade hela kvällen i förrgår med att organisera det bokstavliga kaos som varit källaren på Panda. Det låter supertråkigt, men vår gemensamma filosofi som grundade sig i att hiva alla kartonger och allt annat skrot som inte fyller något syfte gjorde det hela till ett par ganska angenäma timmar. Någonstans under allt jox befann sig ett golv – vem hade kunnat ana det?!  Dessutom hittade vi typ hundra meter ljusgirlang som vi sedan spikade upp längs väggarna i hela nedre baren. Vettetusan hur snyggt det blev egentligen, men det var roligt, och ibland är det faktiskt huvudsaken.

Nu ska jag snart sova, hoppningsvis är jag pigg nog att hänga med på den gemensamma personaljulskidåkningen imorgon.

Pöss!

/H

Jimmy Eat World – Big Casino

Jimmy Eat World – Big Casino
Chase This Light (2007)

(Detta inlägg är tidsinställt, för just nu sitter jag i en bil någonstans mellan Falkenberg och Val Thorens.)

Idag är det dags att skriva om en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier, passande nog gjord av ett av mina absoluta favoritband någonsin. Det är inte första gången den omnämns i denna blogg, och garanterat inte den sista heller. Jag lyssnade på den på repeat hela hösten efter att jag slutat gymnasiet, och det är fortfarande så att varenda gång jag hör den förflyttas jag direkt tillbaka till där och då. Dimmiga oktobermorgnar på cykel över Ätran, kraftverksbron och den fuktiga råkylan som blir nära havet när temperaturen är några grader över noll. Och hela tiden känslan, känslan av att det är på riktigt nu, jag ska lämna stan, jag kan lämna stan och jag vill och jag är skitskraj men det kommer nog bli bra ändå.

(Nu har jag facit.)

Det är gitarrer och det är upptempo och det är en perfekt blandning av det poppiga, tillgängliga sound som gjorde Jimmy Eat World kända för den stora massan, men inte utan att tappa kontakten med deras introspektiva rötter.

Depåstopp

Igår lämnade jag och min smått baktunga Peugeot nollåtteland och rullade ner till Falkenberg. Förutom ett väldigt intensivt regnande mellan Torup och Abild (den enda biten av vägen som inte är bred väg, såklart) som resulterade i så dålig sikt att jag inte vågade köra fortare än 40 gick allting väldigt bra. Gött att mellanlanda lite hemmavid, och hinna träffa pappa och Agneta och lite annat folk. Sovmorgon och slappdag är inte helt fel det heller, och det enda som står på min att göra-lista idag är att gå till Coop och köpa en jäkla massa havregryn, samt att byta blad på vindrutetorkarna.

Dessutom verkar det som att de allt med positiva väderleksrapporterna håller i sig, vad det verkar kommer det börja snöa nästa fredag, och bli kallt. Tjoho!

Skärmavbild 2015-11-15 kl. 12.18.08

Nattblogg

Vissa sena kvällar är det väldigt rätt att sitta i en sextiotalssoffa, käka Marabou, lyssna på S Club 7 och vara lite för speedad för att det ska vara lönt att gå och lägga sig.

Istället nöjer jag mig med att konstatera att den 24 januari sammanfattningsvis har varit en riktigt bra dag. Ingredienserna har liksom bara varit rätt – alltifrån fulåkning i lätt snöfall i Kläppens backar till stundtals både mystiskt och kvasi-internt babbel i X Games-chatten på Freeride. Och när jag ändå nämner den måste jag bara säga vilket bra jobb Julius och Björn har gjort med den. Massa tummar upp där alltså.

Äuuh. Det är faktiskt rätt osammanhängande i skallen just nu.

Winter Is Coming?

Det har varit varmt här. Det har jag redan berättat, och jag har vad jag minns även nämnt att det gör mig illa till mods. Mina fötter som alltid är kalla, särskilt nu när mina pjäxbatterier tackat för sig, har klarat hela dagar av åkning utan allt för stora protester (vilket kan bero på att pjäxorna allt mer faller in i kategorin ”för stora”, vilket är ett senare problem). På julafton åt vi julmat i solen på Pandas terass och igår satt jag, Charlie och Angelica och närmast svettades nere i solen i Mottaret, plusgraderna har tack vare solens hjälp varit förhärskande etcetera etcetera.

Ni vet.

Det har också varit underligt folktomt. Mont de la Chambre-liften, som förutom att vara platsen där det odödliga uttrycket ”unpropohejt” myntades även är en ökänd flaskhals och köskapare, har inte en enda gång, inte ens på eftermiddagarna när folk rimligen borde vara på väg tillbaka till VT, bjudit på någon form av folkhop stor nog att göra mig frustrerad. Och alla som någon gång stått i en liftkö med mig vet att det inte krävs särskilt mycket för att göra mig frustrerad. Samt att mina ”tränga mig i liftkön”-skills är rätt bra.

Vi for bort till Courchevel i förrförrgår, och även om det var knapert med snö och lite stenigt i vissa backar gjorde det som ingenting för det var även knapert med folk. Det känns verkligen som om de ödesmättade väderleksrapporterna har skrämt bort folk. Eller så är det verkligen många som ”försvinner” på grund av att liftbolagen satt ner foten nåt jävulskt för att ge veckisarna så bra förutsättningar som möjligt. Eller vad sägs om att sätta upp vägspärrar nere efter Moutiers för att hindra att närbelägna skidorter som inte hör till Tre Dalarna bussar upp sina gäster till Val Thorens över dagen? Eller att de inte säljer dagskort eller släpper upp endagsgäster? Håhå jaja.

Courchan var sig likt iallafall, fast där Pradabutiken mitt i backen låg är nu en Moncler-butik istället. Potato potato, om man säger så. Gott om Tanter I Päls och midjekorta jackor som gärna kombineras med visirhjälm, denna styggelse. Och jag har för första gången åkt lift neråt i Tre Dalarna. Denna företeelse är ju betydligt mer vanlig och accepterad i till exempel Val d’Isère, eftersom Face är Face och så vidare, men snön räcker helt enkelt inte till backen ner från mitten av Pas du Lac, så det fick bli nedåtlift.

En annan trist effekt av snöbristen var att Charlie på något vis råkade skrota ner i en icke-översnöad bäck och ramla jättehårt, så nu har hon nog en spricka i ett revben och är allmänt mörbultad och behöver assistans med de mest basala saker, som att knäppa upp pjäxor. Hon har även lyckats tappa vår ena lägenhetsnyckel i springan mellan hissen och det som inte är hiss, så vi har bara haft en nyckel i några dagar. Inte världens flyt för den stackaren just nu..

Men iallafall, tillbaka till vädret. Inatt. Och igårnatt.
Kylan kom, och med den ett tunt lager snö som fått ligga kvar på gatan hela dagen. De enda som inte gläds över detta är mina tår, men i övrigt känns det bara härligt att det äntligen är december även i temperaturen. Härligt att snegla ner över transporten till Menuires och bort mot snowcrossbanan och se snökanonerna gå för högvarv även dagtid. Det plötsliga behovet av att gå in och värma mig efter vart femte åk är ett billigt pris att betala för en normalisering av klimatet. Och nu sitter jag bara och väntar, väntar på att vädret som enligt radarn befann sig i höjd med Lyon för någon timme sedan ska komma hit. Väntar på kräkdumpet som ger alla resebolag som har sen flygtransfer imorgon en klump i magen. Snön. Den är på väg nu, och det är bara timmar kvar. Det känns i luften, det syntes på molnen som hopade sig ner över Moutiers tidigare idag. Och även om inte ens det mest episka dumpet i mannaminne skulle vara tillräckligt för att råda bot på allt stenskravel som omgärdar oss just nu är varje millimeter nåt helt galet välkommet. Jag har spanat, funderat och iakttagit den ofluffiga terrängen i en vecka nu. Förhoppningsvis kan jag hitta luckorna mellan all sten.

Läste även lavinrapporten för regionen, och om någon som är i krokarna läser detta och inte har läst lavinrapporten vill jag bara höja ett varningsfinger. Den där skaren med sockersnö under? Den är inte snäll. Inte någonstans. Det är ungefär samma creepy fälla som i fjol vid den här tiden om inte värre om det nu kommer ett nytt lager snö ovanpå. Ta det försiktigt och tänk efter, och håll kol på WePowder och PisteHors.

Men nä. Nu ska jag gå och lägga mig. Förhoppningsvis kan jag ägna morgondagen åt att köra varv på nya lagg. Ja. Låtom oss sikta på det.

Förväntningar. Alltså. Som det känns nu kommer jag bli extremt besviken om det inte snöar när jag vaknar imorgon. På en skala mellan ”inte så besviken” till ”ni-vet-vilka fick 13 procent” hamnar besvikelsen troligen närmre politiken än vad som är hälsosamt men ja, jo. Snöööö. Ge mig. Nu. Palla.

Hur man knäpper pjäxorna åt någon med ledset revben, tydligen.

 

Änder i motljus.

 

Målln. Målln is the shit.

Ej skidåkningsrelaterad fundering: Jag har insett att jag inte riktigt kommer överens med det felciterade citatet som inte är Voltaire, för vissa saker har jag svårt att respektera. Tänker istället att följande känns någorlunda rimligt – jag accepterar din rätt till en åsikt men jag respekterar inte åsikten som sådan.

(Ja, det kan ha diskuterats politik efter ett visst alkoholintag en kväll. Jag skulle kunna skriva en novell om det, men jag låter nog bli. Är vansinnigt stolt över mig själv att jag varken blev arg eller personlig. Sparar ilskan till något mer konstruktivt tillfälle istället.)

Dagens I-landsproblem

Jag måste ha keps på mig när jag sitter på balkongen och internetar (nätet funkar bäst på balkongen av någon anledning). Och det är jättevarmt. Vilket är lite småcreepy men jag tänker inte haka upp mig på det utan istället njuta av att Kylen för en gångs skull inte beter sig som ett kylskåp utan istället är en trevlig bekantskap.
Det beror nog i och för sig delvis på att vinden tvärtemot vad den brukar göra låg i ryggen på liften.. vilket i sin tur gjorde det lite svårt att få ordentligt med fart över första och sista flacken, men det kanske var bra, jag och min guttaperkaboll-åkstil kan eventuellt ha upplevts som både närgången och bångstyrig av x antal veckisar.

Och bara för att jag fortfarande är rätt tillfreds med livet, och för att det snart är jul och sådär så tänker jag komma med en rekommendation.

Orelle.
Fy i helskotta vad goa backarna varit där idag. Vinden hade fått snön att dreva ihop i högerkanten på backen första biten, och längre ner var det bara gött. Knepet är att åka fort nog för att passera knögglet, för de färdas av någon anledning oftast i grupp, och sedan ligga och nöta kortsväng. Typ. Det var vad jag gjorde iallafall, vilket resulterade i trötta ben men en på det stora hela kvalitativ halvdag.

Nu är den oundvikliga planen att jag ska jobba resten av eftermiddagen-kvällen. Motivationen är det faktiskt inget fel på men koncentrationsförmågan är inte på topp just nu. Tror egentligen inte det handlar om kombon snö+blå himmel som försiggår utanför balkongen utan mer att jag är slut i skallen. Irriterande som fan, men det är väl med trasiga inutin som med trasiga ben eller leder – det tar ett tag innan de är hundra procent bra igen. Nu är jag nog åtminstone över hälften om man ska räkna procent, men det vore skönt att knapra sig upp mot en åttiofem procent eller nåt såntdär.

Nåja, allt i sinom tid.

Här får ni en lagom osmickrande bildserie på mig filmandes mig själv också. Bara för att.

 

Vad är väl en alport med snöbrist..?

Okej, ja det är snöbrist. Förutom de där maniskt slaskiga sista sex veckorna 2011 har jag nog aldrig sett så mycket barmark här. Nu har jag visserligen inte varit över i Meribel och Courchevel än, men bara en sån sak som att det inte går att åka ens i övre St Martin, eller att Plan de’l Eau, La Masse och transporten mellan Val Thorens och Les Menuires är stängda talar ju sitt tydliga språk.

Minns en kväll i köket på Le Kinabalu när Nico och Eric envist hävdade att det behövs två meter natursnö, gärna tre, för att offpisten i Val Thorens ska bli något att ha. Jag trodde inte på dem då, och jag hade ärligt talat ingen koll heller för de första månaderna jag tillbringade här åkte jag nästan uteslutande i pisten. Meeeen efter att ha iakttagit de regelrätta stenblock som ligger strösslade på platser där jag tidigare trott att ”jamen där är väl en sten eller två.. resten är ju jämnt” inser jag att de nog hade rätt.

Och katastrofvintern 10/11 kom det ju tillräckligt mycket snö i början av vintern för att täppa igen de värsta stenrösena. Det har det definitivt inte gjort nu.

Snöbristen i kombination med att byn är fullständigt fullbelagd har även genererat ett riktigt skumt rykte. Guide-Oscar berättade att SETAM (liftbolaget) överväger att avaktivera alla säsongskort under jul- och nyårsveckorna för att göra lite mer plats i backarna åt turisterna. Här i VT är det faktiskt ingen superkris, visst det är hårt på sina ställen och utanför nedfarterna är det skralt, men nästan alla backar är öppna. Problemet är ju att Menuires bara öppnat till ungefär hälften och att Meribel och Courchevel bara har snö i de stora nedfarterna som krävs för att ta sig mellan dalarna.

Gissa en gång vart de som tröttnat på de ungefär fem öppna backarna i Courchevel kommer bege sig? Just det. VT.
Tjohej tjohå.

Men jag känner ingen stress över det. Jag känner mig däremot lite som en papegoja, för jag upprepar visa saker hela tiden. Typ som att bara komma hit och sitta i en lift och titta ut över välbekanta bergstoppar och klippor medan den inte speciellt starka decembersolen idogt kämpar för att åsamka mig tvättbjörnslook får mig att må nästan oförskämt bra. Om sen skidåkningen är över förväntan är det som att ha chokladsås på SIAs chokladglass – extremt gott men inte nödvändigt. Och eftersom jag var medveten om vädret innan jag åkte så förväntade jag mig inte speciellt mycket, och det krävdes heller inte mer än ett par smått okontrollerade åk i Grand Lac innan jag var fullkomligt tillfreds med tillvaron.

Vi är ett rätt kul litet gäng här nere. Nästa vecka kommer ju invasionen av ”en massa folk som känner varandra mer eller mindre väl men egentligen inte riktigt vet hur”, men denna veckan är det jag, Challa, Challas femtioelva bröder (egentligen är de bara tre men det är också ganska många), hennes far och två trevliga snubbar i medelåldern.

Vi körde någon o-organiserad form av gruppåkning fram till typ lunch idag, vilket vill säga att samtliga herrar ville äta lunch medan jag och Charlie tog några åk till och sedan åt medhavd mat på en bergstopp (typ). Därefter blev mina fötter isbitar, så jag drog tillbaks till den enda riktiga värmestugan i Val Thorens (eventuellt finns det en under Peclet också men jag är osäker) och tinade upp mina fötter, och sen åkte jag varv i Becca-liften i Menuires.

Apropå det, och apropå snöbrist så hade jag en liftkonversation med en skidlärare vid namn Mathieu tidigare idag. Han kom hit från Grand Bornand, och har tillfälligtvis omplacerat sig själv hit, eftersom Grand Bornand precis som typ alla andra skidområden som huvudsakligen är belägna under 2000 meters höjd inte har någon snö. Men han menade att någonting med månen och dess faser skulle skrämma bort högtrycket i mellandagarna, och när jag kollade Yr innan så var det faktiskt lite snö på gång, så det är bara att hålla tummarna för att det stämmer.

Gör det inte det så har jag hittat en extremt beskedlig box i vad som i vanliga fall är parken i Les Menuires (just nu vet jag inte om det räknas som park) som jag hade tänkt bekanta mig närmre med. Eh ja.

Får vara slutskrivet för den här gången, klockan är sent och jag måste slänga ihop lite alpcarbonara samt ta en dusch om inte jag ska vara ett illaluktande och undernärt vrak imorgon, men jag kommer tillbaka. Förhoppningsvis kan jag hålla uppe mina bloggambitioner lite de här två veckorna. Med risk för att bli papegojig igen – jag mår väldigt bra av att bara låta orden ramla ur fingrarna ibland, istället för att som oftast skriva med ett syfte och ett mål.

Jag mår även väldigt bra av att fulcarva till dansremixen av ”Let It Go”. Cheesy som jag är.

Ärtor! (Attor.)

Tignes dans le soleil

När jag ändå håller på och återupplivar bloggen kan jag ju lägga upp några bilder från mitt besök hos Sebbelicious och hans vänner. En av dagarna mötte jag upp med några parkåkande Langleyslavar i parken i Tignes och passade på att knäppa ett gäng bilder.

Resten av dem kommer dyka upp i ett reportage på Freeride förr eller senare.

Ärtor.

Hampus

 

Martin

 

Pissaillas och Pays Desert var lika vackert som vanligt.

 

Okänd åkare slängde en corkfemma i skuggan av Grande Balme.
Rasmus