Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: serre chevalier (sida 1 av 13)

Ett inlägg om transportmedel för skidåkare

För att tömma hjärnan på all korrekturläsning jag ägnat första halvan av dagen åt tänkte jag göra min egen version av Freeride listar: Fem favoritliftar. Helt subjektivt. Viktiga faktorer vid bedömningen har bland annat varit bekvämlighet, utsikt, åkmöjligheter och wtf-faktor. Bör kanske även tillägga att min lista över besökta skidorter är ganska kort och att urvalet därför är ganska begränsat. Liftarna är inte nödvändigtvis favoriter, utan mer.. tja.. jag har något att säga om dem helt enkelt.

5. Balme, Serre Chevalier

Byggår: 1984
Rivningsår: 2010
Tillverkare: Poma
Art: Trestolslift, jävulskt långsam sådan
Längd: 1750 meter
Fallhöjd: 459 meter

Motivering: Balmeliften var fram till för ett par år sedan den lysande ledstjärnan i Serre Chevaliers armada av trestolsliftar. Inte bara för dess karakteristiska triangelformade dalstation och det faktum att det tog en kvart för den att knarra sig till toppen – nej, Balme var en lift med många syften.
Dess långsamhet bidrog till att avleda folk från att åka Cucumellebacken flera gånger på raken – sammanlagt trettio minuters liftfärd för ett par minuters åk tilltalar inte veckisar. Den bromsade även distributionen av skidåkare från Villeneuve till Monetier, något som enligt obekräftade källor lett till ett provisionssystem för dalens skidbusschaufförer.
Den var det naturliga transportmedlet för alla puderivrare som ville spåra upp kammen ovanför Frejus-skogen åt båda hållen.
Den hade bestämda åsikter kring vilka typer av åkare den ville frakta. För långsam/ovan/osäker? Ingen fara, Balme strösslade dina egna tvivel på din förmåga med ett slag på smalbenen eller en föraktfull knuff i ryggen.

Tyvärr gick denna trestolarnas trestol i graven efter säsongen 09/10 och ersattes med en tidsenlig, ej våldsbenägen, sexstolslift från botten av Cucumelle.
Som extra salt i såren på alla med förkärlek för tredimensionell snö nås Balme-kammen numera enbart till fots från endera hållet.

Bekvämlighet: 2/5
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 5/5 (vila i frid.. *snyft*)
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 4/5
WTF-faktor: 2/5


4. Leissieres Express, Val d’Isère

Byggår: 2003 (ersatte en äldre lift på samma plats)
Tillverkare: Garaventa
Art: Kopplingsbar sexstolslift
Längd: 1079 meter
Fallhöjd: 32 meter

Motivering: Liftens egentliga fallhöjd är inte alls 32 meter, det avser höjdskillnaden mellan dess bägge dalstationer. Leissieres hör nämligen till den ovanliga skara skidliftar som existerar enbart i förflyttningssyfte. När teknologin kommit tillräckligt lång insåg nämligen de som utvecklade Espace Killy att lösningen med en knapplift och en tunnel för att förflytta skidåkare från Solaise till Fornet var ganska kass. Istället smällde man upp en stollift över kammen.
Utsikten när man börjar färdas nerför är hisnande – åt Fornethållet har man perfekt utsikt över Pays Desért och Pissaillasglaciären och åt Solaisehållet breder hela Espace Killy ut sig, omgivet av toppar som Grand Casse, Grand Motte, Bellecôte, Aiguille Rouge och Mont Blanc.
Ibland ser man även spår efter våghalsar som hoppat av liften precis när den passerar kammen (ett dropp på 3-5 meter beroende på snömängden) för att komma åt de otillgängliga åken rakt under, men risken att hoppa för tidigt eller för sent är stor i och med liftens höga fart. Åkmöjligheterna kring de faktiska dalstationerna är av typen flack/väldigt flack pist.

Bekvämlighet: 4/5
Utsikt: 5/5
Åkmöjligheter: 1/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 1/5
WTF-faktor: 3/5


3. Croisette och Reberty, Les Menuires

Byggår: 1983 / 1984
Rivningsår: Inget / 2012
Tillverkare: Montaz Mautino
Art: Korglift
Längd: 372 / 650 meter
Fallhöjd: 91 / 119 meter

Motivering: När man åker genom Menuires (betonghögen som arkitekterna glömde) passerar man under en hel drös liftar. C’est normale. Vi är ändå i franska funkisalperna. Några är dock konstigare än andra. Från botten av La Masse, den delen av Menuires som varje puder- och adrenalinjunkie bör lägga på minnet går nämligen förutom helt normala stol- och äggliftar även två korgliftar.
Grönmålade, läskburksliknande tingestar svajar över vägen i grupper om fyra tillbaka till lägenhetskomplexen på solsidan. Varför man valde att bygga just korgliftar, som förutom att kännas instabila även är förrädiskt halkiga vid i- och urstigning, vet ingen.
Dock möjliggör de en bra plan B om kön i Doronliften är lång och man vill hemåt.

Bekvämlighet: 0/5
Utsikt: 1/5
Åkmöjligheter: 0/5
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 3/5
WTF-faktor: 4/5

2. Telepherique de Cime Caron, Val Thorens

Byggår: 1982, nya kabiner 2010

Tillverkare: Habegger
Art: Kabinbana
Längd: 2047 meter
Fallhöjd: 866 meter

Motivering: Vad är stort, snabbt och består till typ 95% av fönster? Caronkabinen. Den har fascinerande få saker att hålla sig i, eftersom den bygger på taktiken ”packa så full att folk inte kan välta”, avstigningen är en obehaglig brygga i metall som hänger ut över en avgrund och den ger tillgång till väldigt mycket bra skidåkning. Och snygg utsikt, men det känns som extra strössel i sammanhanget. Snabba glasögon, magväskor med pocketkameror i, fullfacehjälmar och fetlagg. Alla dessa trängs i Caron, så är det bara. Själv gillar jag Caron för långa Lac du Lou (fast inte den vägen som alla andra tar) och för den långa röda.
Värd att tackla höjdskräcken för.
Och det bor bonsaielefanter i källaren i lifthuset. Bara en sån sak.

Bekvämlighet: mellan 1 och 3/5 beroende på fullpackadheten
Utsikt: 4/5 om du hamnar vid rätt fönster. Kan även vara armhåla.
Åkmöjligheter: 5/5
Snabbhet: 5/5
Farlighet: 2/5
WTF-faktor: 2/5

1. Tougnette 2, Meribel

Byggår: 2007 (ersatte en gammal ägglift på samma plats)
Tillverkare: Poma
Art: Kopplingsbar sexstolslift med vindbubbla
Längd: 1550 meter
Fallhöjd: 491 meter

Motivering: Den mest njutbara av Tre Dalarnas nästan 200 liftar. Låt eftermiddagssolen etsa in goggelbrännan ännu ett snäpp medan du lyfter från Plan de l’Homme i denna luftburna soffa.
Skämt åsido, jag brukar kalla den enklaste vägen hem till Val Thorens från Meribel och Courchevel ”liftvisningen”, för det är precis vad det är. En serie snabba, bekväma liftar sammanbundna med härligt överbefolkade och inte sällan slaskiga transportsträckor.
Tougnette-tvåan är liksom kronan på verket bland dessa. Lite bekvämare, lite bättre solningsvinkel, nackstöd, och för att öka underhållningsvärdet sker påstigningen medelst rullband, något som inte sällan ger upphov till omkullramlande knöggel.
Från toppen når man dessutom de ofta förbisedda pistpärlorna Pramint, Jerusalem och Blaireau, och en hel del trevlig offpist, så liften och omkringliggande snöfält är väl värda ett besök utöver den obligatoriska Tre Dalarna-rundan. Tar man istället transporten mot Les Menuires finns det en uteservering med förträfflig Irish Coffee vid botten av Granges-liften, godkänd av Jean-Claude Baguette. Det ni.

Bekvämlighet: Oändlig
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 4/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 0/5, om du inte har svårt för rullbandspåstigningar
WTF-faktor: 1/5

Övriga hedersomnämnanden:

Liggpriset: Mont Vallon, Meribel samt Sache, Tignes eftersom de är de liftar som enligt rykten är bäst lämpade att idka könsumgänge i, i respektive skidområde. Valdi’s skvallerblaska The Mountain Echo gjorde även en seriös undersökning i ämnet för några år sedan.

Glöm-inte-ryggskyddet-priset: Boismint, Val Thorens. Snabb, solig och servar underbar åkning – både pist och offpist. Bara en sak – ryggstödet består av metallrör och inget annat. Folk utan ryggskydd, ye be warned.

Whiplashpriset: Crêtes, Serre Chevalier. Frankrike är fullt av ryckiga knappliftar, men någon lömsk liftwaffe måste ha trimmat denna. Och killar, akta familjelyckan.

Var-fan-är-fotstödet-priset: Skalet Express, Vemdalen. Är det bara jag som dessutom blir sjukt stressad av att bygeln är automatiserad?

Kylskåpspriset: Yret, Serre Chevalier samt Col, Val Thorens. Snigliga stolliftar på nordsidor som ligger i skugga 361 dagar om året, dessutom på närmare 3000 meters höjd. Hörde jag pjäxvärmare?

Älskade ankarlift-priset: Hamreliften, Duved. Går från barnbackeflack till störtloppsbrant på ungefär tio meter. Blotta tanken på att ramla i det branta partiet gav mig mardrömmar som hjälmfoting. Dock var det i nedre Hamre som jag slutligen fick styr på skidorna ett sportlov för sisådär femton år sedan så den får ett hederspris ändå. Plus att den går i precis vilket skitväder som helst, till skillnad från stolliften.

Våtvarma priset: Stubnerkogelbahn, Bad Gastein. Ja, det är fancy med uppvärmda säten i gondolerna. Nej, det är inte skönt när det är slaskigt och skidbyxorna är våta när man sätter sig. Inte alls. Ist gefärlich. Punkt.

För ytterligare nörderi, kolla in LiftWorldInfo. Kalenderbitardrömmen.

Om man har hundratusen, har man en blogg då?

Världens bästa Erika har en blogg.

HÄR.

Worth fighting for

Vet inte riktigt vad jag tycker om att de skrotar kära gamla Balmeliften i Serre Che. Visserligen kommer det bli nice med en snabb lift för att köra varv på Cucumelle istället för tre av den gamla, oerhört snigliga sorten, men samtidigt – hur många varv kommer man kunna köra innan UCPA och veckisarna spårat upp allt? För att inte tala om pisten Cucumelle, en av mina favoritpister alla kategorier någonsin. Den ska vara något man kämpar för, en belöning utöver det vanliga efter att ha uthärdat närmare en halvtimme i bakåtsträvande liftar från stenåldern. Inte bara snabb lift + grym backe.

Och hur fasen ska man ta sig upp på Balmekammen? Hajka?
Jesus. Där snackar vi promenad.

Om bloggen vore Twitter

Heddious: Lyssnar på Waking Up In Vegas och tänker på högra Clot Gauthier. Vadå röj-carving?

Btw, jag vet att jag failar mitt franskaprojekt med närmast episka proportioner, men det skiter jag i. Projekt försäsongsträning går i alla fall grymt bra. Har redan nu tränat mer än vad jag gjort inför de föregående tre vintrarna – sammanlagt.
Och det är bara början av september.
Jag kommer vara hur stark som helst till vintern ju!

Dagens frenchie: Quelle heure est-il?
Betyder: Hur mycket är klockan?

Sammanfattningsvis:

Säsongssammanfattning av Freeridebloggen. Tidigare publicerad på Freeride.se i juni 2010.

Foto: Hedda Berander

Hur sammanfattar man en säsong? Det är över hundra dagar. Hundra dagar av allt. Himmel, pannkaka, snö, sol, tårar, skratt, fyllor, skador, mer snö, carbonara, skidbussar och det skulle ta ett dygn att berätta allt. Så jag låter bli. Jag berättar litegrann istället.

Vadsaduattdethettesadu?

Omgivningen såg ut som frågetecken när jag berättade att jag skulle till Serre Chevalier. Jag hade på känn att Serre nog var okänt av den stora sportlovsskidåkande massan och när förklaringen jo-men-det-ligger-typ-vid-Sestriere–där-OS-var-fast-på-franska-sidan inte funkade gav jag upp. Det måste ju vara bra. Ett ställe som folk inte vet om är lika med mer snö till mig. Och visst fick vi snö – man vi visste aldrig riktigt när – eller hur mycket, men snöade gjorde det.

Foto: Simon Gavelin

Serre är lite konstigt. Det kan liksom inte bestämma sig för om det vill vara stort eller litet. Jämfört med många andra skidsystem i Alperna är det inte så himla stort, men samtidigt kunde jag vara där en hel vinter utan att egentligen tröttna. Finns det kuddsnö i Aiguiletten är det ingen diskussion om var man hänger, finns det inte det så kan man alltid plugga igen öronen med peppande musik och köra varv i Casse du Bouef, Cucumelle och nedre Monetier.

Varje gång jag satt i liften kunde jag se ställen jag ville åka på – överallt. Lättillgänglig offpist är en underdrift när det gäller Serre. Kombinera det med på sina ställen fantastiskt långsamma (tänk bakåt) liftar och barnfamiljer som områdets största målgrupp och du har en helt okej kombo. Skulle man ledsna finns det bara en sak att göra – roadtrip. Hela regionen är full av lärkskogar och med gratisdagarna på säsongskortet kostar det bara bensin och matpengar.


Det blev en bra säsong. Visst har man sina ups & downs, men redan första kvällen i lyan i Chante kändes det som hemma. Hur skulle det inte kunna ha gjort det? Pastagratäng och en box med rödvin på bordet, kuddkrig och tre stycken killar som inte var främlingar så värst länge.

Första veckan i övre Monetier – stelfrusna fötter och bara två bussar om dagen åt varje håll men vad gjorde det när man fick åka skidor? Varv på varv på varv.
Megadumpet i januari – jag minns inte hur många dagar det bara snöade och snöade men när man kan vända skidorna rakt ner i fallinjen i brant skog och inte komma någonstans alls – då är det mycket snö.

Kuddkrig, soffmys och datorinvasionen när killarna skaffade en router. Tre veckors solsken i januari, som gav upphov till flygfärder utöver det vanliga. Tusenåttio med telemarksskidor, det var en syn för gudar det. Alla gånger vi dansade på borden, alla gånger det blev imma på fönstren. Fast det ska väl ändå sägas – Serre är ingen partyort. Möjligen på torsdagar, och helst i januari. När bartendrarna stagedivar är det helt okej drag.

Februari kom, och med det sportlovsveckorna och liftköerna. Barnfamiljer, överallt dessa barnfamiljer. I slutet av vecka sju hände tyvärr sånt man inte vill ska hända – Erika skadade sig. Efter en tur in till Briancons sjukhus och världens konstigaste rullstol konstaterades det en spricka i skenbenet och sex veckor på kryckor. Depp. Så var man ensam tjej. Inte så farligt som det låter, men fortfarande inte kul. Förövrigt första gången på tre säsonger som jag haft eget rum – det ni!

Foto: Hedda Berander

Två dagar efter att Erika åkt hem var det så min tur. Lätt onykter på väg ut från Grottan blev jag puttad av en random engelsman och stukade foten. Världens sämsta tajming skulle det visa sig när grabbarna några dagar senare åkte till Sestriere och hittade puder. Massor av puder. Visserligen kom jag också iväg till den italienska sidan till slut, men foten ville knappt ens åka pist och snön hade blåst bort. Fast det var kul med miljöombyte.

Våren förde med sig.. regn. Gråväder. Dimma. Var befann sig solskenet och parkdagarna vi pratat om? Inte i Serre. Till slut gav det med sig. Lata dagar på Otto och Raspets altan, gratiskäk på Station, slaskåkning och för stora t-shirtar. Toppa det med ett sista dump (till några energiska grabbars stora lycka), Erikas återkomst, inköp av en grill, fungerande internet (om man staplade fyra mjölkpaket, tre sällskapsspel och Antons dator på strykbrädan och sedan placerade Simons dator överst) och en hel del longboardåkning. Superjibbarn körde 720 mute på stora-stora-hoppet, Petter och Simon hetsade rodeos och en massa franska småkids shreddade park i fartdräkt och med storslalomskidor.

Foto: Simon Gavelin

Hemresorna blev (för alla utom Alex & Erika de lyckliga jävlarna) som nämnts en gnutta tillkrånglade, men vad gjorde det? En minnesvärd avslutning på en fantastisk säsong.

Om någon funderar på att dra dit nästa vinter följer här en liten lista med plus och minus.

Pluslista:

  • Målgruppen. Face it – merparten av turisterna i Serre är barnfamiljer. Eller italienare. De enda som konkurrerade med säsongarna om pudret var localsen, UCPAs svenskdominerade offpistgrupper och Langleygästerna – och de var inte såå många. Förutom under nyårsveckan samt veckorna 7-8-9 existerade inte något sådant som liftköer. Bara en sån sak.
  • Roadtripmöjligheterna. Nästa gång jag åker till Serre ska jag ha bil. Så är det bara.
  • Briancon. Med mataffärer i samma prisklass som Willys tio minuter bort med skidbuss, lift eller bil blir det lätt att hålla nere mat(och öl)kostnaderna. Dessutom är gamla stan i Briancon ett världsarv, bara en sån sak.
  • Lärkträden.
  • Skidåkningen. Serre har en helt okej liten park, begåvad med systemets näst slöaste knapplift. Serre har några av de roligaste pisterna jag kört. Serre har få transportsträckor. Serre har galet mycket offpist som man når utan att anstränga sig alls. Och vill man anstränga sig finns det mycket mer. Serre är ett väldigt komplett ställe, det går fort att ta sig runt, det är lätt att hitta – man kan inte hamna i fel dal eller på fel sida av ett berg om man inte är episkt klantig. Jag gillar Serre.
  • Lugnet.

..och får man riktigt riktigt tråkigt finns ju den fantastiskt fula klätterväggen i Villeneuve. Spännande byggnadsverk det där.

Foto: Erika Gräns

Minuslista:

  • Meckigt (och tidskrävande) att ta sig dit om man inte har bil. Milano, Turin och Grenoble är närmaste flygplatserna, därifrån är det buss och/eller tåg som gäller. Packa lätt..?
  • Partyt. Vilket party? Jag säger inte att alla i Serre festar som mormoner (dvs. ytterst sällan och utan alkohol) men vill man ha pjäxdans och sena klubbnätter får man leta någon annanstans.
  • Utspriddheten. Det funkar att bo i alla byarna – men med oregelbundna bussar, inga nattbussar och under lågsäsongen väldigt få som plockar upp liftare kan en filmkväll i en annan by kännas som ett jätteprojekt, vilket är synd.
  • Snötorka. Serre (och småorterna i närheten) får sjuka mängder snö när vädret kommer söderifrån, i och med att det inte finns så mycket annat i vägen söderut. Tyvärr är förhållandena motsatta när vädret inte kommer därifrån. På en hel säsong gör det ingenting, men jag skulle inte åka dit bara för en vecka om det inte var en sista minuten. På puderjakt alltså. Vill man bara åka är Serre bra nästan när som helst.
  • Jobb. Det är alltid bra att kunna franska. Särskilt på ett ställe där merparten av turisterna är franska barnfamiljer. Klart det finns jobb, men det vimlar inte av dem. Å andra sidan är Serre billigare att leva i än genomsnitts-alporten så man klarar sig rätt långt på besparingar.
Foto: Erika Gräns

Boende (säsong): Enklaste sättet är att maila turistbyrån på resa[at]serre-chevalier.com

Transport:
– Flyg till Turin/Milano, därifrån tåg till Oulx och buss över passet till Briancon.
– Flyg till Grenoble, därifrån buss till Serre Chevalier.

Trenitalia
– Italiensk version av SJ
Autocars Resalp – Bussar Oulx-Briancon

Det var allt från Serre Chevalierbloggen. Vi tackar för en underbar vinter och hoppas att vi avskräckt er alla från att åka ner och sno våra lines.

Foto: Erika Gräns

Text: Hedda Berander
Foto: Simon Gavelin, Erika Gräns & Hedda Berander
Film: Typ alla..?

Let’s dance in style, let’s dance for a while

VARNING: Detta inlägg innehåller mycket text och många bilder. Ber om ursäkt för det.

Hej bloggen!

Förlåt att jag har ignorerat dig på sistone men det har varit rätt mycket i görningen. Först och främst var det ju det attans askmolnet. Flyg #1 blev inställt, så jag bokade om mig till ett annat flyg tre dagar senare (söndag 18/4). Dagarna däremellan tillbringades mestadels med Simons dator ovanpå fyra mjölkpaket, ett Monopol, ett Pictionary och en strykbräda för att komma åt internet och sas.se.

Uppdateringarna från internet, samt från Ida och Erik som redan gett sig av mot Milano, var tyvärr allt annat än positiva, så på lördagsmorgonen fick jag nog och packade ihop mig själv och mina saker och drog till Oulx. Oulx – denna pärla, detta mänsklighetens epicentrum, nej skämt åsido en av de dystraste platserna jag besökt på senare tid – visade sig dagen till ära från sin mest gråmulna och blåsiga sida. Å andra sidan var tanten som brukar sälja tågbiljetter inte där, istället var där en farbror som faktiskt fattade engelska (!). Alltid något. Fast ändå – dystert.

17:25 rullade jag in på Milano Centrale. Fem minuter tidigare hade Ida meddelat att “här är KAOS, det finns inga platser på norrgående tåg förrän på tisdag”. Underbart. Efter lite övervägande bestämde jag och mitt nyfunna hemresesällskap oss för att dra till Verona. Varför det? Jo, för att från Verona går det nattåg till München en gång per dygn och från München går det tåg till Hamburg och Köpenhamn mest hela tiden. Kändes mer värt än att försöka slå sig ombord på ett tåg till Zürich eller Basel.

Efter ett par timmar som inkluderade en tur i förstaklassvagnen, en ohelig mängd bagage, en synnerligen uppretad italiensk konduktör som nog helst ville slänga av oss, en mycket mystisk tågtoalett, och ett paket casinocookies var vi framme i Verona – Romeo och Julias hemstad. Såg inte så mycket av stan dock, mest tågstationen och lite regn.

Biljettskaffandet till Münchentåget gick sådär.. givetvis var det smockfullt och obokbart, men en liten kille i Trenitalia-jacka sa till oss att stå på perrongen när tåget kom in och snacka med tågpersonalen för att eventuellt få ståplats. Sagt och gjort, vi bäddade ner oss i vänthallen i en dryg timme och 00:10 traskade jag och Erik bort till perrong 7. Italiensk tågpersonal är inte jättetrevlig. Det fattade knappt vad vi sa, och var bara “no, no” hela tiden. Tysk tågpersonal kan göra en strandsatt skibums dag. Engelskspråkiga och vänliga. Tyskarna sa att de kunde låta oss åka med på deras sträcka, dvs från Brennerpasset och vidare men att vi måste okeja med italienarna också. Tjat lönar sig.

Tillbaka till väntrummet, väcka Ida, halvspringa med allt bagage till tåget, tjata lite till och sedan ställa sig och vänta på den tåghalvan som kom från Venedig och skulle kopplas på längst bak. Tillsammans med två letter lyckades vi till och med haffa en sittkupé, som gick att göra om till en enda stor säng. Inte så bekvämt dock (tack vare en tysk tant som tog upp halva utrymmet ensam) men efter att ha gjort en utflykt framåt i tåget – där det inte gick att komma vidare på grund av alla som satt och stod i gångarna – så kändes det ändå helt okej.
(Att sticka ut huvudet genom ett tågfönster på väg ner från Brennerpasset är dumt. Men jävlar vad häftigt!)

München 06:30, första stoppet Starbucks för frukost och gratis WiFi. Nytt tåg via Kassel och Hamburg, återigen i sällskap av våra lettiska vänner som hjälpte till med alla skidor och väskor. Konstaterade att tyska tåg har en något mer behaglig temperatur (inte bastuvarning) än de italienska. Allt gick hur bra som helst, jag hittade några tysk-turkiska medicinforskare från Lund som jag snackade bort flera timmar med, men efter att vi stannat på Hamburg – Harburg hände.. ingenting. Och ingenting. Och ingenting. Våran 40 minuters paus i Hamburg förvandlades sakta men säkert till intet.

Orsak: En brand på en av tågbroarna innan centralen gjorde att bara ett spår kunde vara öppet för inkommande tåg från sydväst, och det var kö så det skrek om det. Jippi. Jag tänkte hela tiden “vi är i Tyskland, de borde tänka som oss i Sverige, de borde verkligen hålla Köpenhamn-tåget, det borde de göra..”. Det gjorde dom inte.

Alternativen var att vänta in nästa direkttåg, som de kanske inte ens skulle låta oss gå på i och med att det redan var överbokat, att ta någon mystisk buss vid halv sex-tiden (klockan var fyra) eller att hoppa på ett lokaltåg till Lübeck för att där ta ett ännu lokalare tåg till Puttgarden, gå på färjan och sedan ytterligare ett tåg upp till Köpenhamn. Gissa vilket vi gjorde?

Vid det här laget hade “vi” transformerats från mig, Ida & Erik till oss tre, de två letterna, forskarna, en indisk dataingenjör på väg till Stavanger och en tysk tant på väg till Malmö. I periferin befann sig även två pantertanter från Göteborg, varav den ena var konstant upprörd. Ett härligt litet gäng, med den positiva effekten att jag knappt hade något mer än ryggsäcken att bära själv. För att inte tala om trevligt sällskap.
Dieseltåget mellan Lübeck och Puttgarden var långsammast i världshistorien, och perrongerna så små att man knappt fattade att de var där. Själva färjan var full av folk (nähä, överraskning!) och kön till maten var lång. Dock värd att stå i, schnitzel med pommes och bearnaisesås kan vara hur gott som helst när man inte ätit något riktigt på nästan ett dygn.
(Parentes: När vi skaffade proviant i München kom både jag och Ida tillbaka med vatten och godis. Och inte så mycket mer.)

Rödby. Världens ände, by the look of it. Inte helt olikt Oulx, minus bergen. Ett ensamt tåg med texten Särtog13 på dörrarna.
Särtog. Låter bra. Särskilt för ett tåg som aldrig avgår. Det visade sig att det väntade in någonting, nämligen det där tåget från Hamburg som vi inte hade fått åka med om vi hade väntat på det. Stackars Särtoget gick från fullt till totalt jäkla proppat på under trettio sekunder. In vällde medelålders par på väg hem från weekends i Prag, som tyckte att det här med säsongarliv var väldigt intressant. Trevliga människor. Trodde aldrig att jag kunde bli så glad av att ge sitt säte till någon annan, men det kunde jag.

21:03 rullade vi ut från Rödby, men bara en kvart senare var det dags igen. Tågbyte i Nyköbing. Vi kan ha satt nytt rekord där, nio personer varav tre med skidbagage från ett tåg till ett annat på under en halv minut. Bra jobbat. Sedan var det bara att vänta.
22:56 var vi slutligen framme på Hovedbangården, och en timme senare mötte jag upp pappa på Malmö C.
Sista timmarna i bil är bara sudd, jag var så galet trött, men samtidigt positivt överraskad. När skit händer är folk faktiskt hjälpsamma och vänliga. För mig som är så typiskt svensk som jag kan bli var det trevligt att se. Det är inte farligt att prata med främlingar på tåget, eller att be dem om hjälp om man behöver. Och det går inte att vara arg över någonting man inte kan rå på ( i det här fallet en vulkan). Även om det givetvis är bökigare att tåga genom hela Europa än att hoppa på ett flyg i Milano och två timmar senare vara på Kastrup är det inte omöjligt. Och om en så oplanerad och förvirrad resa som den här var kul, hur är det då att åka tåg om man har planerat det?

Det var en tankeställare. Och en upplevelse. Så här i efterhand är jag faktiskt bara glad för att det hände, även om det kanske var surt halv fyra på morgonen i Brenner när polisen kommer och lyser på en med ficklampor.

Och förresten, en sak till. Vi åkte gratis över två landsgränser. Det kom aldrig någon konduktör på nattåget. Chantemerle – München för under 40 euro, det måste nästan vara nån sorts rekord.

Här kommer lite (mycket) bilder. Lite förfest, grillning på Le Bez dagen jag egentligen skulle ha åkt, och lite sudd från hemresan.





















Hmm, ja. Så jag kom hem tillslut, natten till den 19 april, och sedan dess har jag chillat runt, tagit hand om stackars Simon som vart strandsatt här i väntan på nattåg upp till Norrland, städat min dator, möblerat om mitt rum och imorgon börjar jag jobba. Tillbaka till verkligheten deluxe.

Jag vet inte om det har sjunkit in ännu, att jag är hemma och så. Serre känns fortfarande så himla närvarande. Kom ut till jobbet idag och såg bilderna från förra säsongen i mitt skåp och bara “jisses, jag måste skriva ut nya!”. Måste ha något som motiverar mig, något som påminner mig om varför jag går till jobbet varje dag. Något som driver mig mot nästa vinter.
Återigen, tack så otroligt galet tokmycket till er jag har hängt med i vinter. Tack för alla myskvällar, samtal, obegripliga citat, förfester, soliga dagar, snöiga dagar, dagar som har varit halvdana och dagar som har varit sådär överjordiskt bra. Serre 09/10 är ingenting utan er.

Det kommer komma minst ett inlägg till här, men jag vet inte när.

Videoblogg #10 – Tack för allt!!

SerreChevalierBloggen – Videoblogg #10 from Simon Gavelin on Vimeo.

Högoddsare

Typiskt.

Precis när allting är packat och klart, bunkern städdad och åka hem-nojan har infunnit sig dimper det ner ett kortfattat mess från SAS.

Flyget inställt, vnligen kontakta SAS på flygplatsen för mer information.

Yeah right att jag åker till Milano om flyget är inställt. Jag tänker inte sitta på Linate hela helgen och vänta på att askmolnet ska flytta på sig. Tyvärr har jag ingen aning om hur jag ska reda upp det här.. det går inte att komma fram till SAS i Sverige (förvånande, not), Bahn.de och TGV.com verkar ogilla mig skarpt och alla bussar har slutat gå.

Time will tell. Nu ska vi grilla / HB

Parkdagar!


Alla foton: Hedda Berander

I korthet:

  • Solsken
  • Värmebölja
  • Varv på översta röda
  • Life’s good!
(Två dagar i rad, that is. Sedan blir det snöblandat regn och slappardagar – igen.)





























Videoblogg #9

SerreChevalierBloggen – Videoblogg #9 from Simon Gavelin on Vimeo.