Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: sommar (sida 1 av 2)

Hedda och träden – en följetong i sjuttioelva delar

Idag har jag haft min första lediga dag i Chamonix som faktiskt spenderats i Chamonix och inte någon annanstans (läs: Sverige). Så vad bättre göra än att passa på att cykla lite?

Fast först behövde jag ju åtgärda min strulande frambroms, och växlarna som om möjligt blev ännu hackigare när jag försökte fixa dem själv.

Det tog en stund, dels för att jag var seg som snor på morgonen, och dels för att det var fler cyklar än min som ville ha verkstadstid. Som tur var fanns det en lucka innan lunch, så jag behövde bara vänta i 45 minuter. Tyvärr resulterade det i att jag precis missade ett av tågen till Les Houches, varpå jag fick den briljanta idén att jag skulle cykla dit istället. Typ en mil. I typ 30 grader och knallsol, på en tung endurocykel med en sadel som inte går att höja till vettig tramphöjd för mina långa ben.

Det var svettigt, och jag ifrågasatte mig själv säkert tio gånger, men tillslut kom jag fram till en ägglift som heter Prarion, fick köpt ett liftkort och krånglat in mig själv plus cykel i det lilla ägget, och då kändes allting lite bättre igen. Dessutom var det svalt och skönt uppe på berget.

Det kändes även bra de första typ trehundra metrarna av den blå/röda leden nerför, innan jag kom in i skogen på riktigt.

Ni som följt denhär bloggen sedan ursinnes tider kanske minns att jag haft konflikter med träd tidigare, framförallt när jag säsongat i Valdi och Serre. Det visar sig att jag och träden inte är så bra kompisar på cykel heller, åtminstone inte när det är brant, och rotigt, och löst, och jag inte har en aning om vad som händer bakom nästa sväng.

Karaktärsdanande, är väl ett sätt att beskriva det. Eller bara oheligt jävla frustrerande, för egentligen är rötterna och allt knix bara en mer utdragen och brantare variant av rötterna i Slättenskogen som jag bråkat med sedan jag var liten, men bara för att de befinner sig i en konstant utförsbacke blir dom oändligt mycket läskigare att ha och göra med.

Mellan alla rötter och osmickrande semivurpor (jag försöker stanna och hoppa av cykeln men får cykeln över mig och faller framstupa i ett enda orange trassel) uppstod kortare stunder av flow, när jag nästan inte var varken arg eller rädd, men det tar på krafterna att vara konstant mer eller mindre vettskrämd så efter två varv cyklade jag över till toppstugan och köpte ett glas (svindyrt men hemmagjort och väldigt gott) iste och satte mig och betraktade Mont Blanc ett tag för att vila mina nerver.

Berg. Mont Blanc är gömt i molnet långt till vänster.

Mina fötter, ett glas med iste, och berg.

Sen körde jag två varv till, ramlade bara två gånger, och efter det sa både armarna och huvudet ifrån, så då tvättade jag cykeln jättenoga eftersom där fanns en bra cykeltvätt, och rullade ner till tågstationen där jag tillbringade femtiofem minuter med att vänta på tåget (jag hade teoretiskt sett kunnat cykla hem på kortare tid, men jag var alldeles för trött) och att nästan smälta bort i värmen. Jag vet inte om det brukar vara såhär smällhett här i september eller om det är något som är fel, men det är väldigt varmt, det är det. Jag har levt i relativ kyla sedan mitten av juni så min inre almanacka är djupt förvirrad just nu. Årstider, vad är det, liksom?

Tröttmössa.

Den väldigt lilla stationsbyggnaden i Les Houches.

Såhär avslutningsvis bör jag kanske påpeka att även om det låter som att jag har haft världens jobbigaste dag så känns det inte så såhär i efterhand. För även om jag bevisligen är urkass på att cykla brant, rotig stig så har jag faktiskt redan överkommit en massa rädslor denhär sommaren *host* den brantaste vänstersvängen i Kangooride *host*, och det kan inte gå bra alltid. Och nästa gång jag cyklar i Les Houches så vet jag vad som väntar, och bara det kan faktiskt göra skillnad.

À bientôt!

/H

Flyg är förvirrande, och någonting är fel

Sitter och kollar flygbiljetter för vad som förhoppningsvis kommer bli mitt livs sista inomeuropeiska flygresa. Eftersom jag inte bara lider av tidsbrist utan också har ont om pengar så känns det billigaste förslaget – Genève via Zürich till Stockholm och samma väg tillbaka – som det mest lockande.

Men.

Om jag utgår från Chamonix, är det verkligen rimligt att åka buss till Genève för att sedan flyga i femtio minuter till Zürich och sedan byta flyg? Det går inte riktigt ihop i mitt huvud.

Alltså blir steg två att gå in på SBB’s hemsida och kolla hur lång tid det tar att åka tåg från Chamonix till Zürichs flygplats.

Fem och en halv timme. Helt okej eftersom

1. Klimatet

2. Jag gillar att åka tåg

3. Tidsåtgången blir dessutom bara någon timme längre än om jag först skulle ta den smått obegripliga omvägen via Genève.

Åter till flygsökmotorn, bort med Genève och dit med Zürich istället.

Det är nu någonting milt sagt är åt helvete uppåt väggarna fel.

Det finns ju bevisligen platser kvar på flyget från Zürich till Stockholm, annars hade det inte ens dykt upp i min första sökning. Men på något mystiskt vis så blir det väldigt, väldigt mycket dyrare att åka direkt från Zürich till Arlanda än om en först ägnar sig åt något så obeskrivligt hjärndött som kortdistans-inrikesflyg i ett land med total avsaknad av stora sammanhängande vattenytor.

Jag förstår inte hur det hänger ihop. Alls. Det är som att Swiss ger bort platserna på det meningslösa mellanflyget för att de vet att det är många människor som vill från Genève till Stockholm, samtidigt som Swiss inte vill flyga direkt dit istället.

Tyvärr har jag inte råd med vad den jävla flygbiljetten direkt från Zürich skulle kosta, så det får bli det mystiska alternativ ett. Men det är bra märkligt, det är det. Och det gör inga under för mitt miljösamvete heller, om en säger så.

Och jag menar vad jag skrev i början. Jag hoppas att jag aldrig mer kommer flyga inom Europa, men den här gången räcker tiden inte till för att förflytta mig på något annat vis, och då får det bli så.

*försvinner i ett moln av klimatångest*

Vilse i pannkakan

Hade följande konversation i receptionen för en liten stund sedan:

Man, 50+: Varifrån kan jag se till Courchevel?

Jag: Här i närheten?

Man, 50+: Ja.

Jag: *snabbspolar i utsiktsbanken*

Jag: Alltså, du kan ju ta liften upp på tillexempel Tovière eller Grande Motte om du vill titta på utsikten, men du kommer inte se ända till Courchevel.

Man, 50+: Inte?

Jag: Nej, alltså, om du går ut på uteserveringen så kommer du se ett stort berg med snö på toppen, och ett ännu högre berg snett bakom det. Courchevel är på andra sidan de bergen, de skymmer liksom sikten.

Jag: Men du kan köra dit, det tar ungefär två timmar.

Man, 50+: Nej, det har jag inte tid med.

Man, 50+: Men om jag tar liften upp, då kan jag se Courchevel?

Jag: Nej, för liften går inte upp till toppen på det berget. Den stannar på mitten. (Här valde jag att inte nämna alternativet att bergsbestiga antingen Grande Motte, Grande Casse eller båda, eftersom mannen ifråga var mer än en gnutta korpulent och inte klädd som folk som kommer hit för att klättra brukar vara, om en säger så.)

Man, 50+: Okej *går ut på terrassen och försvinner i fjärran*

Jag: ???¿¿??¿?

Varsågod, en pedagogisk skärmdump.

[nörd] Fotnöt: Ska en vara petig så är Grande Casse förövrigt exakt 3855 meter högt, och den högsta toppen i Vanoisemassivet. Tillsammans med Grande Motte så utgör det vattendelaren mellan Mauriennedalen i söder/öster och Tarentaisedalen i norr. Grand Casse är av förklarliga skäl väldigt synligt från både Courchevel och Tignes. [/nörd]

Oväntade framgångar

Onsdag = ledig dag = Hedda cyklar. Typ.

Den sista dryga veckan har det ju som bekant lossnat lite för mig i utförskörandet, tack och lov, så planen för igår var alltid att cykla så mycket jag bara orkar. Dock blev det en lite annorlunda inramning på dagen, tack vare att Marcus kompis som också heter Marcus hade tipsat mig om att de skulle ha någon sorts välgörenhetstävling på Marmot Arms just igår. Eller ja, själva tävlingen var såklart inte på Marmot Arms men det var där den organiserades.

Jag tänkte mest att det är en kul grej, och om inte annat kanske jag kan lära känna lite folk eftersom jag inte har några cyklande kollegor, så jag traskade dit igår efter frukost och anmälde mig. Själva upplägget var väldigt enkelt – anmäl dig i lämplig klass (herr, dam, junior, lag) och se till att med en för ändamålet lämplig app registrera hur många fallhöjdsmeter du orkar köra under dagen. Flest fallhöjdsmeter vinner.

Marcus plan för dagen var att ”ta det lugnt och köra för skojs skull”, vilket innebar hardtail och vanlig cykelhjälm (”har jag fullfacehjälm kommer jag börja ta dumma risker”), men likförbaskat att jag verkligen fick anstränga mig för att ha en chans att hänga med. Men det är som bekant nyttigt att köra med folk som är bättre än en själv, och väldigt roligt. Vågade till och med köra några delar av de röda lederna på Tovière, fast jag får fortfarande kortslutning i hjärnan av de två branta vänsterbermsen i början av Kangoo. En kan inte övervinna alla rädslor på en och samma dag.

Hursomhelst var det väldigt kul, varmt och soligt och jag ägnade merparten av dagen åt att försöka hålla någorlunda jämna steg med Marcus och hans kompisar. Framåt eftermiddagen när jag började bli trött och ofokuserad körde jag tre principvarv på Palafour igen, bara för att säkert nå mitt mål för dagen, vilket var fler fallhöjdsmeter än vad Mont Blanc är högt (alltså 4810-ish). Allra sista vändan var jag så trött att jag höll på att krascha in i staketet vid Bec Rouge för att jag inte orkade bromsa ordentligt, men då var klockan fem i fem och liften skulle stänga så jag hade ändå inte kunnat köra nå mer. Och när jag tvättade cykeln började det såklart att regna.

(Har något mystiskt knak i vevlagret också.. det måste jag se till att kolla upp..)

Egentligen hade jag tänkt att strunta i prisutdelningsdelen av det hela, för jag var helt slut, men killen som skrev in allas resultat konstaterade att jag nog var en av de bästa tjejerna, så efter att ha kollat slutet av Tour de France och tagit en lång dusch så stapplade jag tillbaka till Marmot och fick ta emot en månadsförbrukning av jordnötter och lite annat jox som pris för 6113 avverkade fallhöjdsmeter. Segermarginalen var hela 27 fallhöjdsmeter ner till näst bästa tjej, så det var minst sagt en gnutta flax inblandat, men jag brukar sällan vinna saker som har med fysisk ansträngning att göra (särskilt inte när jag inte anstränger mig för att vinna) så jag är väldigt nöjd ändå. Därefter följde två timmars underhållande galenskap i form av dragning av hysteriska mängder lotterivinster (bäst var ”a pair of wellies filled with an unspecified amount of second hand ladies underwear” – nämnda trosor blev sen runtkastade i lokalen lite på måfå under en längre stund), och några välförtjänta glas öl, och sen gick jag hem och huvudstupade i säng.

Idag har jag träningsvärk typ överallt, mina valkar i händerna har fått valkar, och jag tänker inte göra någonting jobbigare än att jobba, och eventuellt lägga mig och sola vid sjön innan det.

Och köpa avfettning och kedjeolja till min cykel, för den gnisslar, och det är inte okej.

Från en sömnig skidort till en annan

Nu har jag landat i Tignes och är inkvarterad i ett hotellrum med sjöutsikt, vilket utan konkurrens är det flådigaste personalboende jag hittills upplevt. Mamma begav sig norrut imorse, och ska förhoppningsvis ankomma till Köln imorgon och hänga där någon dag innan hon åker vidare till Falkenberg.

Själv ägnar jag mig åt att packa upp ett hotell, vilket är precis så stretigt som det låter. Det känns som att vi famlar lite i blindo, särskilt jag som är den enda i gänget som inte jobbat för Langley innan, men det kommer säkert gå bra. Det största mysteriet just nu är att vi inte har någon kock, men det ordnar sig förhoppningsvis snart.

Annars då? Getvandringen i lördags var väldigt trevlig, även om det såklart förekom en hel del ”hur långt är det kvaaaaar” – så är det när man promenerar långt med en 4,5-åring, en åttaåring och en nioåring. Innan själva vandrandet drog igång fick vi även höra en äldre man joddla, och en väldigt entusiastisk miniorkester spela en massa musik. Kulturlivet i Saint Martin de Belleville är helt klart vid liv även om byn är extremt sömnig såhär års.

Någonstans innan Menuires.

En Lulu och en get.

I söndags packade jag och mamma ihop oss och puttrade bort till Tignes. Först stannade vi till i Saint Martin och gick en lagom ojobbig promenad längs floden, till Le Chatelard och tillbaka, och sen körde vi till Bourg Saint Maurice där vi stannade och åt pizza på en liten restaurang som verkligen inte såg något ut för världen men som hade jättegoda pizzor.

Saint Martin de Belleville är sömnigt och pittoreskt. Ingen är förvånad.

Påväg mot Le Chatelard.

Utsikten från parkeringsplatsen var klart godkänd.

Mmm, berg.

När vi kom upp till Tignes Le Lac blev mamma omgående motsträvig eftersom byns layout inte är precis som Val Thorens.

”Den har gator! Och alldeles för många rondeller och bilar! Den är utspridd!”

Att det var typ 20 grader kallare uppe i Tignes än nere i Bourg och till råga på allt duggregnade kan nog ha gjort sitt för motsträvigheten, men vi gick en promenad runt sjön och hittade en snöfläck, och då blev det lite bättre. Vi hann även lokalisera den lokala kyrkan som är så ful att jag inte ens brydde mig om att ta någon bild på den. Den påminner lite om de inte så jättefina Picassostayerna i Halmstad och Kristinehamn, och inte på något bra sätt.

Dethär med att det bara är fem dagar kvar av juni..

Igår tog vi tåget (som verkligen ser ut som en gul larv av något slag) upp genom berget (lagom obehagligt) till Grande Motte-glaciären och traskade runt där ett tag och tittade på utsikt, horder av ESF-aspiranter på sommarträning, mycket små blommor och en mycket stor hund. Sen tog vi en kort men backig promenad längs den botaniska stigen som ligger i sluttningen ner mot dammen, och efter det var det dags för mig att börja jobba. Hotellet är rätt stort, och jag kommer garanterat gå vilse i källarvåningarna ett antal gånger innan jag lärt mig hitta, men alla mina kollegor verkar trevliga så det ska nog gå bra. Misstänker dock att jag kommer vistas i ett moln av förvirring den närmaste veckan eller så.

Utsikt uppifrån Grande Motte.

Berg. Och snö.

Växter! Det framgår nog inte av bilden, men de är väldigt små.

Misstänker att alla glaciärterrasser värda namnet har en Väldigt Stor Hund som sover hela dagarna.

En bränd nacke och värkande ben

Ikväll har vi firat midsommar hemma hos Thomas och Hanna, lite märklig känsla såhär i Frankrike, men det är aldrig fel med köttbullar och prinskorv (till ingens förvåning så totalvägrar jag fortfarande sill).

Det är också lite märkligt att vara i Val Thorens i allmänhet så här års, det är verkligen stillsamt, på gränsen till spöklikt, och det märks på de få personer som är här. De tittar liksom en extra gång, på det där ”vadfalls, en person som inte är en av de övriga 200-nånting stollarna som är här även under intersäsongerna”-sättet.

Det märks även på att det går att gå-klättra hela vägen till Lac du Lou utan att se en enda människa förutom mamma och jag själv. Det var förövrigt gårdagens projekt, och det var både lite vatten över huvudet och en väldigt bra inledning på denna alpvistelse. Efter en lugn morgon inklusive förmiddagsfika hemma hos familjen Fogsgaard så begav vi oss ner mot Boismint, eftersom flera olika leder som var tydligt markerade på min karta började där i krokarna.

Hah.

Det var inte helt enkelt att hitta början på någon av de stigarna kan jag säga, men efter att ha tagit oss upp till den lilla sommarstängda restaurangen vid gamla början av Tetras (i väldigt makligt tempo, tack syrebristen för den), så lokaliserade jag ändå en stig som gick åt rätt håll, liksom på snedden över berget lite högre upp än vad själva sjön ligger.

Peclet är fortfarande snöigt.

En otroligt rolig stig – lite klättrig på sina ställen, en och annan spång och stenbumlingar, blommor överallt och fler fjärilar på några kilometer än vad jag nog sett sammanlagt på ett decennium. Snöplättar här och var, små bäckar med smältvatten, och en helt vidunderlig utsikt ner över Plan de l’Eau och Menuires (som vi redan vet så är inte Menuires särskilt fotogeniskt, men vem bryr sig när omgivningarna är det i kubik..).

När vi kom fram till sjön bestämde vi raskt att vi såklart skulle gå runt den också, vi såg några andra människor på andra sidan som nyss verkade ha gjort detsamma. Det blev sådär lagom spännande, eftersom vattennivån var en aning högre än själva stigen på några ställen. Alternativet att gå tillbaka samma väg som vi kom var inte att tänka på, så istället fick vi vada i (vad som åtminstone kändes som) nollgradigt smältvatten. Hu! Men fint var det, det är väldigt häftigt att se hur allting ser ut på sommaren, och hur annorlunda det är att gå. Som exempel tar det väl någon minut för mig att passera längs hela Lac du Lou med skidor under fötterna, och det är typ som en skråande eftertanke efter att ha åkt ner från Cime Caron. På sommaren är samma sträcka  istället ett litet äventyr till fots.

Mamma och sjön.

Mamma lite mer ovanför sjön.

Mamma på bro över vattenfall vid sjön.

Sjön.

Selfie vid sjön.

Och lite samma sak var det idag. Eftersom det är roligt att se sig om så tog vi Winston och körde bort till 1650, och vandrade in i Vallée des Avals. Ganska lagom eftersom träningsvärken från igår var av den ganska brutala sorten – Avals är inte så backigt, mest rakt fram. (Nackdelen med att gå till Lac du Lou från Val Thorens istället för från Plan de l’Eau – det är uppförsbacke på tillbakavägen.) Avals är hursomhelst dalen som ligger bortanför Courchevel, och på vintern kan man som bekant åka ner dit från Chanrossa/Roc Merlet. Själva ”åket” är inte jättelångt, men sen är det kilometer efter kilometer i en platt dal som bara svischar förbi innan man kommer fram till längdskidspåren i 1650. Min hjärna har aldrig funderat över riktigt hur långt det är, eftersom den på vintern snarare lägger energin på

1. den delen av åket som är brant och kräver fokus

2. att inte ramla i guppiga spår på platten

3. skråspåret ovanför en ravin, min höjdskräck älskar sånt

men det är en bra bit. Första delen går på en brant sluttning, och sen kommer man till en stor äng som är nästan alldeles platt, och sen växlar det mellan smalt och platt-brett några gånger till innan man når trädgränsen (där det börjar gå uppför ordentligt). Ungefär där vände vi, och det var nog ganska lagom med tanke på den kollektiva träningsvärken, och att jag brände nacken igår eftersom jag bara smorde mig en gång på hela dagen (det var korkat).

Längs hela vägen rinner det såklart en bäck, och det bor marmotter lite varstans och är på det hela taget väldigt mysigt, något jag i princip inte reflekterat över på vintern, då är det mer ”håll farten, slipp staka”. På tillbakavägen träffade vi även en massa kor som gick och betade vid den lilla knappliften Granges (vars namn passande nog betyder ”ladugårdar”) och förde ett himla oväsen. Koskällor är definitivt fortfarande en grej här. Hade jag varit ko hade jag blivit tokig på skramlandet, men kor kanske är mindre ljudkänsliga än vad jag är?

Marmotternas dal.

Mamma och utsikten.

En äng och diverse berg.

Mer utsikt.

På vägen hem körde vi lilla vägen från Le Praz till Meribel via La Tania, bara för att. ”Dödsvägen” (alltså gamla vägen från Moutiers till Saint Martin) var stängd för vägbyggen, annars hade vi kunnat ta den också, i sann sightseeing-anda. På vägen ner från Les Allues till Moutiers mötte vi hur mycket cyklister som helst, i varierande stadier av plågad, på väg uppförs. Jag tänker såhär, att uppförs må vara pissjobbigt, men att cykla nerför så långa branta backar skrämmer mig mycket mer. Särskilt med trafik. Håhå jaja, det är ett senare projekt.

Imorgon är det tidig uppstigning – vi ska delta i den årliga getvandringen (jodå) från Saint Martin till Chez Pepe Nicolas, och det innebär att vi ska vara nere i Saint Martin typ klockan åtta. Huah. Vad gör en inte för att delta i de lokala begivenheterna, va?

Bildrama, värmeslag och en öde by

Hej hå.

Tidigare i afton så landade jag och mamma i Val Thorens och  bland annat så kan följande saker konstateras:

  1. Spökstad (by).
  2. Det är väldigt fint även på sommaren.
  3. Mycket snö kvar uppe bland bergen.
  4. Lägenheten luktar hemma.

Vägen hit har varit.. omväxlande?

Färjan till Tyskland var som färjor till Tyskland brukar vara, och ungefär samma kan sägas om Autobahn. Allting rullade på oförskämt bra i strålande väder tills strax norr om Karlsruhe. Där tog det stopp. Deluxe. Någonting hade hänt, och efter två timmar med en snitthastighet på ungefär en meter i minuten omgivna av en oändlig mängd lastbilar passerade vi det som hade hänt, och jag är innerligt glad att vi inte befunnit oss närmre vad det nu var. Någonting hade gått åt fanders på det där sättet som gör att träd vid sidan av vägen blivit svedda och söndertrasade räcken och lastbil klar för skroten och ja. Elände.

Efter eländet så roade sig dessutom en stor del av den bakomvarande trafiken med att försöka köra ikapp sina två timmar i stau på ett sätt som lätt skulle kunna skapa nya eländen. Ibland undrar jag hur folk tänker.

Hursomhelst så lyckades vi brumma igenom hela Tyskland på en dag, och efter lite trixande och fixande och tanke i bakhuvudet om att ta sig förbi Basel innan vi stannade för natten (eftersom morgonrusningen förbi Basel inte är speciellt underhållande) så hamnade vi på ett Ibishotell i den lilla staden Délémont.

(Délémont är dock bra mycket större än de Väldigt Små Samhällen vi passerade i mörkret på vägen dit från Basel. Det kändes lite som att vara på väg till ingenstans, men det var vi som tur var inte.)

Mycket god frukost, och vansinnigt vacker väg därifrån och ut mot motorvägen längs Neuchatelsjön.

Typ där slutade det vara roligt, iallafall ett tag.

Fråga mig inte hur, för jag vet inte, men jag fyllde på olja innan vi åkte från Délémont, och antagligen hade jag inte skruvat på oljelocket ordentligt, för mitt i den något plattare delen av Schweiz så börjar Winston låta konstigt och pipa, så jag får panikstanna mellan två tunnlar (yay!) och konstaterar att ”hoppsan, det är olja överallt under motorhuven förutom där det faktiskt ska vara olja”.

Tack och lov så var skruvlocket till oljetanken på något magiskt vis kvar i bilen (det låg så beskedligt ovan på motorn att jag blev lite smått provocerad), och tack och lov så har jag alltid extra olja med mig, och det var nog för att ta oss till en mack där vi kunde fylla på ordentligt, och städa bort det värsta oljesölet. Jävla bilskrälle.

Efter den dramatiska episoden och varsin stärkande glass puttrade vi vidare mot Annecy, där jag upptäckte en ny avfart, och fick en halv härdsmälta till innan vi hittat parkering. Det var inte bara vi som tyckte att Annecy i drygt trettio graders hetta var en bra utflykt just idag.

Och det är förståeligt, för det är löjligt vackert där. Vi knatade runt i gamla stan och längs sjön (såklart, eftersom vi parkerat åt Albertvillehållet till) och käkade i skuggan på en restaurang precis vid floden och gick upp på ett berg (såklart) med en borg, och i största allmänhet svettades och sen puttrade vi vidare igen, mot Val Thorens med tillhörande bunkring på Carrefour i Moûtiers.

Man kan väl konstatera att det inte är trettio grader här. Knappt hälften, skulle jag gissa, och det duggregnar. Men solnedgången var vansinnigt vacker ändå, och det ska inte regna imorgon så då är planen att gå till Lac du Lou och tillbaka. Mamma är lite nojig över den tunna luften, men det ska nog gå bra. Vi har semester och inte bråttom.

Hörs!

/H

Ballongförbudet på Malmö C kommer alltid vara det tråkroligaste som finns.

Nalle och Tummen på en båt.

Lagom huttrigt väder i Rostock klockan nollsex-alldeles-för-tidigt.

Stau.

Obligatorisk Annecybild #1

Obligatorisk Annecybild #2.

Ah. Les montagnes!

Sommar i bergen = inte så pjåkigt.

Tillbaka till bergen

Så är jag då påväg igen. Eller ja, inte exakt precis nu, för det är definitivt olagligt att blogga och köra bil samtidigt, men snart.

En sommar utan Laxbutiken, känns lite vemodigt trots allt, men i övrigt har jag verkligen maxat västkusten sedan jag kom hem från Frankrike (tacka värmeböljan för det) och jag börjar längta efter bergen.

Kan även tacka värmeböljan som lagt sig som en svettig filt över allt vad ambitioner heter och effektivt sett till att min träningsmängd de senaste sex veckorna landat på strax över noll. Kanske inte supersmart med tanke på att jag ska tillbaka till syrefattigare höjdgrader, men å andra sidan har jag gått upp nästan samtliga av de fyra kilon jag råkade gå ner under vintern, och det är helt klart positivt.

Anywho, jag ska till Tignes och jobba på hotell hela sommaren, även om det är lite oklart exakt vad mina arbetsuppgifter är. Det visar sig helt enkelt. Innan dess ska jag och mamma göra en liten roadtrip, för såväl autobahn som bergsvägar är roligare med sällskap.

Winston är iallafall nytvättad, nytankad och med fungerande lampor (tack pappa!). Jag plockar upp mamma på Malmö C i afton och sen tar vi nattfärjan till Rostock ikväll, och därefter håller vi tummarna för att Autobananen är rimligt trafikerad, så hörs vi väl igen någonstans i La France.

Pusshej!

/H

En kort stund är allting som förr

Idag har det varit Härket i stor stil på Skrea Strand.

Alla var där. Verkligen alla.

Och om det inte blir mer sommar än såhär så är jag nog ändå nöjd. För jag har fått bada mycket och länge i manetfritt vatten med den perfekta salthalten som liksom inte finns någon annanstans, jag har träffat mina vänner och jag har inte bränt mig.

Men i slutändan är det nog en sak jag kommer minnas allra mest.

När eftermiddagen drar mot kväll, och folk börjar bege sig hemåt. Det är en särskild tystnad då, varm. Havet blir blankt och stillsamheten bäddar in alla som stannar kvar i en osynlig filt.

Och så sitter vi där i vattenbrynet. Först jag, för jag blev rastlös och ville ha något att göra. Några minuter senare kommer Joel och sätter sig bredvid. Börjar bygga han med. Vi och våra droppslott. Den eviga kampen mot vågskvalpserosion och valvbågar som inte klarar att bära sin egen tyngd.

Vi har suttit där så många gånger genom åren, på exakt samma lilla fläck på Skrea Strand. Behöver inte säga så mycket. Vi bara är en liten stund. Tiden liksom spinner trådar, från de unga vuxna vi är nu, som tar bilder på sina ömtåliga sandslott med mobiler, tillbaka till barnen som inte hade mobiltelefoner, för det var liksom inte en grej när vi var barn, men vi hade sommarlov och så väldigt många dagar för att bygga droppslott.

Det sitter i ryggmärgen. Det är så fint.

Solvarma skogsstigar luktar så gott

Ledig dag och inte riktigt strandväder. Med andra ord en perfekt dag för att idka lite kvalitetstid tillsammans med Röda Faran III. (Det är alltså min cykel.)

Tanken var att jag skulle värma upp mig med att cykla ett varv genom Slättenskogen, och sedan dra bort till Ringsegård och utforska lite på Galarkullen, men jag råkade fastna litegrann. Extravarvet uppe bakom fotbollsplanen var liksom alldeles för roligt idag för att inte cyklas femtioelva gånger, vilket är en av fördelarna med småslingor på ett par hundra meter, att det går att göra sånt. Köra varv på varv och nöta teknik, pricka kurvorna och liksom absorbera farten.

Hög på livet. Hög på lukten av solvarm, barrig stig. Vad är det med att solvarm skog luktar så gott? Helt jäkla himmelskt. Vilket i sig kanske är en självmotsägelse – jäkla himmelskt – men skitsamma. Solvarm skog = lycklig Hedda.

Konsekvensen blev iallafall att jag kom fram till Ringsegård en och en halv timme senare och bra mycket tröttare än vad jag hade planerat, så det blev en fikapaus ganska så direkt, ungefär halvvägs uppför den sega, sandiga motlutan vid masten. Precis då passade det på att regna en skvätt, men jag var supervarm så det var mest skönt. Efter att jag hade inhalerat min medhavda Twix upptäckte jag att de väldigt upprymda humlorna (så många humlor!) på andra sidan stigen var upprymda av en anledning. Hallon! Så många hallon!

Det blev en lång fikapaus.

Sen öste jag på rätt bra för att köra på stigar som jag inte kan i minnet, men jag fick en känsla av att jag hade lite för kul och vågade lite för mycket, så efter kanske en timme vände jag hem. Bättre det än att köra lite till och krascha för att jag blivit för trött. Att bara nästan inte hinna bromsa innan en plötslig gärdesgård var alldeles lagom spännande, tack så mycket.

Cykla är väldigt roligt. Fast jag önskar lite att jag hade en cykelkompis, delad glädje är dubbel glädje och allt sånt. Undrar var jag skulle kunna hitta en sån.

Plus att jag nog skulle våga mer om jag cyklade med sällskap, för när jag kör själv är jag alltid lite försiktig för att det är besvärligt om jag skulle göra illa mig och vara mol allena ute i skogen.