Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: sommar (sida 1 av 3)

Lösgrus och min inre fartdåre

Det går undan i vädersvängningarna här just nu. Igårkväll när jag gick hem från Carrefour hade det fallit snö uppe på Pic Blanc, och idag höll jag på att få komplett värmeslag för att jag gjorde misstaget att ta på mig underställströja när jag skulle cykla upp till Col de Sarenne. Jag fick svänga förbi hemom och dumpa kläder innan jag fortsatte ner till kurva sju för att plåga mig tillbaka till byn.

Jag har börjat tycka alldeles för mycket om att cykla utförs, förresten. Inte så att jag bombar iväg i sjuttio blås, men nuförtiden kör jag iallafall om pelikanerna som är ovana nog att inte hålla i bocken.

Och jag lyckades ta QOM på det superfåniga segmentet i Altiportbacken, till slut. Jag ska inte påstå att jag lagt ner min själ på det direkt, men när jag upptäckte att jag var tre sekunder ifrån utan att ens ha försökt så kunde jag inte låta bli att faktiskt anstränga mig, och i lördags lyckades jag inte, men nu så. Men det är verkligen skumt – vem skapar ens ett segment som slutar halvvägs upp för en backe?!

Iallafall så har jag bestämt mig för att bli här några dagar till, vädret är fint igen och det är gött med hemester.

Förresten så var det nog sista vändan upp till Col de Sarenne för den här sommaren idag. Asfalten där har ju aldrig varit något att hurra över (snarare håll hårt i styret och hoppas på det bästa, i nerförskörningarna), men sedan förra gången jag var upp där har de hällt ut reparationsgrus i typ varenda grop längs hela vägen från Altiporten och upp. Å ena sidan najs, för det betyder ju att de ska göra något åt skumpvägarnas skumpväg, och å andra sidan verkligen inte najs eftersom reparationsgruset än så länge är löst, vilket innebär att det går att slira runt lite hur som helst om en inte passar sig.

Snacket på byn gör just nu gällande att det är 65 procents chans att det blir en Touretapp hit nästa år, så det är väl läge att fixa till bakvägen av den anledningen då, om inte annat. Tiden får utvisa.

Nu ska jag sova, imorgon är tanken att jag ska cykla till La Bérarde.. hmm..

Les Mines de l’Herpie

Plötsligt blev det kallt här, höst på riktigt liksom. Och eftersom jag dels är lite sleten efter förra veckans tvåhjulsbravader, och mina varma cykelkläder dessutom ligger och gör extrem nytta i en låda i Hönshuset har jag inte känns någon överväldigande lust att ge mig ut och cykla de senaste dagarna. Men vara inomhus hela tiden duger ju inte heller, så igår eftermiddag släpade jag mig ut på promenad i snålblåsten.

Planen var att gå upp på ängen vid Altiporten och se om jag kunde hitta någon mysig stig och i möjligaste mån undvika korna (de är skrämmande, okej) och sätta mig någonstans och äta en våffla. Föga förvånande slutade det med att jag fick feeling och råkade gå en dryg mil.

Det börjar bli höst på riktigt nu, det syns på gräset.

Först hittade jag romarvägen, och efter att ha följt den en bit korsade den grusvägen som leder upp till de gamla gruvorna, och eftersom jag inte har varit uppe vid gruvorna innan tänkte jag att dit ska jag minsann gå. Lite trökigt eftersom hela uppvägen är just grusväg, men på tillbakavägen kunde jag följa Megavalanche-leden i princip hela vägen. Det gjorde jag dock inte eftersom jag hamnade i kohagen på slutet och raskt bestämde mig för att ta en liten omväg runt några klippor på väg tillbaka mot byn.

Hursomhelst så tänkte jag ta och skriva lite om gruvorna, eftersom jag själv raskt tappade bort en och en halv timme på Google när jag kommit hem, och jag gillar att veta saker om min omgivning.

Det har pågått gruvdrift här i krokarna sedan ursinnes tider, eller ja, tolvhundratalet ungefär (källa: informativ skylt vid Brandes-ruinerna strax utanför byn), och från början var det silver som de grävde efter. Bara det att folk bodde här uppe på klippan redan för över sjuhundra år sedan är smått otroligt, men silver var värdefullt, och handelsvägarna över bergen har gått i närheten ungefär hur länge som helst också, så jag antar att det ger mening.

Combe Charbonnière, med de mystiska högarna.

Silvergruvorna försvann någon gång efter medeltiden, och kolgruvor blev det nya svarta (höhö) eftersom här finns en massa fin antracit i bergskammarna upp mot Pic Blanc. Det som är lite spännande är att gruvdriften fortfarande var igång när skidturismen fick fart – de första liftarna här byggdes redan på 30-talet (jag ska inte gå in på en jätteutläggning om Jean Pomagalski idag, men han uppfann den kopplingsbara knappliften, och han kom härifrån) och kolgruvorna lades ner först 1951, efter att en lavin tragiskt nog haft ihjäl tolv gruvarbetare. I botten av den branta lilla dalen där gruvorna ligger finns ruinerna av gruvarbetarnas logement fortfarande kvar, precis nedanför en nuvarande refuge, och här och var är det stora, svarta högar som ser misstänkt kol-aktiga ut, som jag antar bara blivit kvar efter att gruvorna stängdes.

Gruvbyggnadsruinen.

En grej som inte längre finns kvar, men som jag stött på spår av på andra ställen här i krokarna när jag varit ute och knatat är den helt sanslösa gondolbanan som byggdes för att transportera kolet från gruvorna och hela vägen ner till Bourg d’Oisans. Det är lite svårt att förklara för någon som inte har varit här, men Alpe ligger typ som på en platå, några delar av byn balanserar nästan på klippkanten, och öster om byn går en djup ravin som heter Gorges de Sarenne. Och någon gång i början av 1900-talet får en ingenjör ett infall och lyckas bygga en jäkla gondolbana för att transportera kol över denna jätteravin som är flera hundra meter djup och minst lika bred. Om man tillexempel går stigen upp på motsatt sida av ravinen från byn sett, så kommer det ett fundament vid stigens högsta punkt, med en informativ skylt om att där en gång fanns en pylon tillhörandes nämnda gondolbana.

Det är spännande vad folk har lyckats bygga genom åren, och jag kan inte låta bli att undra hur i helskotta de lyckades få en vajer över dalen, det kryllade ju inte av helikoptrar förr i tiden direkt. Får ta och googla lite till..

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en bild på en snöskoter som inte kan sägas vara annat än långtidsparkerad. Hörs.

Tjovars.

Efter kurva sexton är det lugnt, typ

Såhär i efterhand var det nog inte mitt livs bästa infall att ta mig an sommarens stora projekt samma dag som jag skulle jobba sommarens sista service. Men med en halvtaskig väderleksrapport framöver, och insikten om att början av den kommande veckan till 99% skulle tillbringas med en stålboll och kemikalier skrubbandes rent köket så fick jag lite nu eller aldrig-känsla i söndags. Dags för Les 21 Virages, Montée de l’Alpe d’Huez.

Det må bära eller brista, lite så. I värsta fall bonkar jag mellan Ribot och Huez och då får jag väl ringa en intet ont anande Ben och be honom komma till undsättning, typ.

För den oinsatte så är huvudvägen (det finns två till) upp till Alpe d’Huez ökänd tack vare det där spektaklet till cykeltävling som passerar förbi här med ojämna mellanrum (även om det numera är med en relativt regelbunden frekvens om vartannat-vart tredje år ungefär), och alla tokfånar till amatörer som inspirerats av vad proffsen gör och också vill testa. Så också jag, därför förbehåller jag mig rätten att använda uttryck som tokfånar.

Första gången Touren drog förbi här var 1952, Fausto Coppi vann både etappen och hela Touren efter att ha ryckt sex kilometer från toppen av klättringen, och senast de var här var i fjol när Geraint Thomas gjorde precis samma sak, och blev den förste walesaren att göra så. Totalt har det varit målgång här uppe 30 gånger.

Alpe är varken den högsta, längsta eller brantaste klättringen, men det är något med den som får folk att gå i spinn. Det är utan tvekan tillräckligt långt, brant och högt för att göra saker och ting spännande eller genomvidriga (beroende på vem man är), och hela inramningen med vägen som knäcker från tvärplatt till vidrig uppförsbacke på bara några meter efter en nittiograderskurva nere i botten av dalen är speciell. Nerifrån avtaget från stora (nåja) vägen mellan Grenoble och Briancon går det knappt att urskilja de första kilometrarna av serpentiner – byn La Garde sticker upp bland träden, men vägen? Nä. Det är bara en vägg och träd. Lägg till att bergssidan som vägskrället slingrar sig uppför ligger rakt i solen, och stenväggarna på vägens insida reflekterar tillbaka solljuset och skruvar upp temperaturen längs vägen en bra bit över vad som nu står på en egentlig termometer, och du har ett bra recept på att bli riktigt jävla schleten.

Följ pilen, they said. It will be fun, they said.

Så ja, inte mitt livs bästa infall.

Eftersom jag trots allt har hyfsad självbevarelsedrift tog jag den lugna bakvägen över balkongvägen till Villard-Reculas ner, och stannade till på lekplatsen i Allemont och åt min medhavda macka. Sen var det plattmilen längs stora vägen bort till Bourg d’Oisans, tre djupa andetag och hoppas på det bästa. Det är märkligt, men jag hade nästan exakt samma känsla när jag cyklade de sista kilometrarna på platten som jag fick när Lisa tvingade mig att åk Balder för första gången. Den där av ”helvete, nu kan jag inte ångra mig, nu måste jag genomlida det här”, med den skillnaden att Balder är över på 1,5 minut och även om det inte är någon bra idé så går det att blunda genom hela alltet.

Den taktiken är inte applicerbar på att cykla uppför berg. Och det var definitivt inte över på en och en halv minut heller. Äugh.

En bild från när jag vandrade häromdagen, den får vara med för att man ser en stor del av vägen. Det är bara från sjuan och upp som inte får plats alls.

Jag trodde jag skulle bonka innan jag kom upp till första kurvan. Helt ärligt, de första kilometrarna är så äckligt branta, och då har jag tack och lov ändå ägnat sommaren åt att anamma taktiken ”lägsta växeln i direkt och vad du än gör andas inte för fort” så fort jag cyklat uppför något längre än ett par hundra meter. Hej och välkommen till de värsta 13,8 kilometrarna av ditt liv.

Fast det är inte sant. Snarare de värsta tre kilometrarna. För tro det eller ej, efter att ha stannat i La Garde och druckit vatten och ätit en massa saker med mycket socker i så var det inte så hemskt.

Varmt? Ja. Inte minst eftersom jag är ett rikspucko och cyklar upp mitt på dagen i stekande sensommarsol istället för tidigt på förmiddagen som alla smarta locals gör.

Jobbigt? Ja. Prova att cykla uppför Tröingebergsbacken, den branta första biten mellan viadukten och kiosken typ, fast att den är mer än en mil lång och slutar högre upp än toppen av Åreskutan.

Ifrågasätter tillvaron typ halvvägs upp.

Men efter La Garde är det ”bara” typ sju-åtta procents lutning, och i svängarna är det nästan helt platt så varje serpentin innebär trettio sekunder av återhämtning om man som jag cyklar extremt sakta just där. Så ja, den korta sammanfattningen blir att om en bara lyckas ta sig till La Garde och därefter tar det i ett monotont tempo och kommer ihåg att dricka med jämna mellanrum så är det fullt görbart. Och ärligt talat, de allra flesta som cyklar upp en random sommardag stannar både en och fem gånger för att ta kort, och äta, och hämta andan. Mängden lycrasvetton som plågar sig upp på under en timme är inte stor. Själv tog jag en rejäl paus vid St Ferreol-kyrkan, precis nedanför Huez, i kurva nummer sju som även är känd som Dutch Corner för att den fylls till bredden av festande holländare varje gång det är Touretapp. Det är ett bra stopp för där finns gott om plats, bänkar i skugga, toa och vattenkran. Och under mina vanliga träningsrundor uppe på berget brukar jag cykla ner dit och vända, så det kändes vettigt att hämta andan där och sen bara ha den välkända biten kvar.

Paus i Dutch Corner.

Ifrågasätter tillvaron igen, men i skuggan den här gången.

En grej som är lite fånig med Alpe är att det finns två ”målgångar”. Dels den riktiga Tourmålgången som glammigt nog ligger vid inkörsporten till ett underjordiskt parkeringsgarage halvvägs uppför Boulevard du Rif Nel (en orimligt bred gata som går i kanten av övre delen av byn, precis jämte pisten), och dels ”turistmålgången” som ligger där vägen planar ut efter Virage 1, precis vid turistbyrån och det lilla kluster av restauranger och butiker som utgör centrum i den gamla, nedre delen av byn. Mellan de två är det knappt två kilometer, men uppförslutningen är mycket snällare är innan, och det går till och med nerför en kort bit, så det vanliga beteendet är att folk stannar vid turitmålet, hämtar andan, och förr eller senare cyklar upp till den riktiga mållinjen också. Så även jag. Dessutom lyckades jag slå mitt personbästa på slutspurten med flera sekunder, inte illa pinkat efter att ha flämtat mig uppför alla 21 svängarna. Eller 22 för att vara petig, den sista hårnålskurvan inne i byn precis vid Langleyhotellet har nummer 0.

Sidospår om att hårnålskurvorna har nummerskyltar: Nuförtiden är de mest förknippade med cyklingen, och varje nummerskylt har namn och årtal för en eller två etappvinnare (de fick börja dubblera när antalet skyltar inte räckte till längre), men ursprungligen så tillkom skyltarna för att snöplogarna skulle veta var på vägen de befann sig om de plogade i dålig sikt. Fullt förståeligt, för typ halvvägs kommer ett gäng kurvor som är väldigt lika varandra i avstånd och lutning.

Den obligatoriska efter-bilden.

Förutom att jag var rätt nöjd med mig själv för att jag tagit mig upp, och lite stressad för att jag skulle börja jobba om mindre än en timme så kändes det märkligt tomt när jag cyklat klart. Och jag tror att det har mindre att göra med att jag passerat mållinjen femtioelva gånger redan, till fots och på såväl mountainbike som landsvägshoj, och mer att göra med att vem bryr sig? Det låter nog (är nog) lite dystert, men de allra flesta cykelturister som plågar sig upp hit har sällskap. Antingen av andra som cyklar, eller av ickecyklande familj/vänner som väntar på toppen, och när de svettats klart och tagit den obligatoriska bilden vid ”I DID IT”-skylten så tar de en öl eller kaffe i solen någonstans och pratar om dagens bravader. Vad gjorde jag? Jag cyklade hem, bytte om och gick till jobbet och så var det inte mer med det, vilket är ett lite mesigt slut på något som varit mitt stora mål och min stora skräck hela sommaren, och som tonårsversionen av mig själv aldrig hade trott att jag skulle kunna klara.

Jag tror jag behöver fler cyklande bekanta. Folk att tjöta med som förstår. Men dårar växer inte på träd.

Hur som helst är jag mycket nöjd med mig själv.

Får se om jag hinner med Col de la Croix de Fer eller Col du Galibier också innan sommaren försvinner, de är förmodligen ännu värre, huvva.

Pusshej!

/H

Det här med att begränsa sig

När det kommer till saker jag gillar så är jag rätt usel på det, om en säger så.

Inte blir det bättre av att jag förtillfället är bosatt på en plats som skryter med i runda slängar 300 soldagar om året. Det har vart en dag med komplett uselt väder här sedan jag kom hit. En dag. Och typ tio i början när det var odrägligt varmt, men solen sken ju i vilket fall, och så länge solen skiner har Heddacarolina kli i benen.

Hursom – kombinationen cykla i genomsnitt 4-5 timmar om dagen plus jobba mellan 6 och 8 timmar efter det börjar ta ut sin rätt – jag är supertrött, fast ändå inte på ett oskönt vis. Bara trött. Idag ska jag iallafall försöka ta det lite stilla, klockan är strax efter tio och jag har fortfarande inte flyttat mig från sängen. Men sannolikheten att jag inte skulle cykla en sväng innan jobbet? Obefintlig.

Fast kanske bara en sväng ner till Huez. Eller två. Eller fem. Egentligen hade jag tänkt vandra, men det finns ingenstans i den omedelbara närheten just nu som jag vill gå till och som inte är invaderat av Megavalanche, alternativt överbefolkat av folk som tagit sig dit medelst bil (*host* Lac Besson *host)*. Missförstå mig rätt, jag är inte emot tillgänglighet och så vidare i största allmänhet, men idag är inte dagen som jag traskar otaliga kilometer i uppförsbacke för att ta mig till en plats med femtioelvatusen turister, en parkeringsplats och en restaurang, hur vackert där än må vara.

Det är lite som att jag får kli i tänderna av folk som tar bilen till Lac du Lou. Jag fattar att inte alla orkar ta krångelstigen från Val Thorens, framförallt inte på tillbakavägen för sista backen upp till byn är mördande jobbig, men när sällskap som varken innefattar små barn eller folk med svårigheter att röra sig sladdar upp på grusvägen till refugen i nån jävla pickis eller stadsjeep, då ser jag rött. Förlåt. Promenadvägarna från både Plan de l’Eau och Chez Pepe Nicolas är extremt tillrättalagda, och lite på samma sätt som att heliski är förbjudet i Frankrike av både miljöskäl och den fina tanken att ingen ska kunna köpa sig till de mest storslagna naturupplevelserna utan vara tvungen att ta sig dithän för egen maskin, lite så känner jag att det borde lagstiftas för att krångla till livet för de människor som tar bilen så långt det någonsin är möjligt. (Se även diverse halländska stränder för en plattlandsvariant av samma fenomen.) Äugh.

Nu ska jag äta frukost och cykla en sväng så jag slutar morra över den förslappade mänskligheten.

Förresten! Innan jag tappade tråden och började ha en massa Åsikter™ så hade jag egentligen tänkt nämna att jag lyckats skaffa mig ännu en QOM på Strava, den här gången på den blå leden som, eftersom den går rakt under DMC-liften, har det passande namnet Run DMC. Fråga mig inte hur det gått till, men med tanke på hur få tjejer jag ser som cyklar utförs ordentligt här (Megavalanche är f.ö. en ofantlig korvfest, jag snackade med en tysk kille igår som sa att det bara är 55 tjejer som kör i år, det är nästan så jag blir sugen på att anmäla mig själv till 2020 fast ändå inte för jag är både för feg och för dålig och helt utan tävlingsinstinkt – jag skulle bara ge upp halvvägs nerför den snöiga biten och det har jag ingen lust att betala 100 euro för att göra, det kan jag göra gratis på min fritid) så råder det ingen mördande konkurrens direkt.

Däremot lär det nog dröja innan jag lyckas med detsamma på någon röd led, håhå jaja.

Iallafall, det här med Strava är kul – både för att jag kan se vart jag varit och irrat runt, men också för att jag faktiskt ser att jag utvecklas, vilket inte alltid är så enkelt eftersom jag ofta cyklar själv.

Nu: ett nytt försökt på detdär med frulle.

Peas!

/H

Vem har målat mina bältdjur blåa?!

Rubriken är en hommage till en av mina absoluta favoritseriestrippar – en där Nemi blir väckt av att telefonen ringer, varpå hon yrvaket vrålar ”HUR VÅGAR DU RINGA MIG EFTER ATT HA MÅLAT ALLA MINA BÄLTDJUR BLÅA??!”.

Ungefär så kände sig min hjärna klockan 08:04 imorse när Ben ringde och frågade mig hur man får igång fritöserna på jobbet (en sak som alltid stämmer i all  världens restaurangkök är att diverse köksutrustning har egendomligheter för sig som inte finns förklarade i någon bruksanvisning utan kräver personlig kännedom och en rätt stor dos tur innan utrustningen ifråga gör något som är i närheten av det som kan förväntas av den, ähum, sidospår).

Jag, eller min hjärna, var vid tillfället extremt upptagen med en dröm där jag precis höll på att ta reda på om min gamla kassettbandspelare/radio fortfarande funkade, och blev inte så lite desorienterad av att

1. bli brutalt väckt av telefonen 26 minuter innan det första larmet skulle gå igång

2. vakna i Alpe d’Huez när jag i drömmen befunnit mig i någon sorts hittepåversion av Stockholms skärgård

Lagom förvirrande.

Kassettbandspelarradion lever och frodas förresten såvitt jag vet i pappas badstuga.

Hemester

Rubriken är möjligen en smula missvisande, eftersom jag inte riktigt har något hem alls om en ska vara petig, men i brist på officiella ställen att kalla hem så kommer ändå ”min” pluttlägenhet i Val Thorens bra nära. Och det är så avslappnande att komma hit, även om vädret igår visade sig från sin allra minst charmiga sida. (Ja, det kan vara ocharmigt med snöfall, tro det eller ej.)

Att jag ens är här beror på logistik – jag ska på skidlärarutbildning i Österrike om några veckor och behöver helt enkelt hämta mina skidor och pjäxor. Och eftersom jag känner mig själv väl så vet jag att min kropp och knopp efter två kvällar av brötigt jobb till sent på natten mår bra av lite paus så därför bestämde jag mig för att stanna över natten. Det är fullt görbart att köra fram och tillbaka mellan Chamonix och Val Thorens på en dag, men det är så mycket skönare att bara stanna upp lite, koka pasta och somna i något som nästan men inte riktigt är min egen säng. Plus att här är så tyst. Jag gillar verkligen lyan jag har bott i i Cham, men det går en rejält trafikerad gata utanför fönstret där, och det ha varit billjud konstant i en månad (stängt fönster hjälper inte eftersom fransoser och treglasfönster är en totalt främmande kombination). Det enda jag hör här är mig själv, och de två gångerna sedan igårkväll som någon i huset åkt hiss till denhär våningen. Rofyllt.

Sen får en ha överseende med att det är svinkallt både inomhus och utomhus (fast inomhus börjar ta sig nu efter en natt med elementet på fullt ös) och att dimman och det snöblandade regnet när jag kom igår, i kombination med en nästintill öde by verkligen får det att kännas som en spökstad. Spökby. Om tre månader är det nyårsvecka och fullsmockat med veckisar här, det är svårt att tänka sig nu.

Hursomhelst, jag har sovit som en stock, och nu ska jag snart kravla mig ut från under täcket (drar mig för det eftersom det som sagt är lite kallt), äta gröt, valla mina skidor eftersom de fick vad de tålde av glaciärsnön på Grande Motte i somras, kanske ta en liten promenad och betrakta snön (snön!), och sedan köra tillbaka till Chamonix.

Därifrån blir nästa destination norrut, med start imorgon. Hej och hå.

PS. Vägbyggena upp från Moutiers har fortsatt in absurdum i sommar. Nu är det bara tre-fyra ställen kvar som är lite smårackliga. Min magkänsla säger väldigt tydligt att det kommer gå en Tour de France-etapp upp hit nästa sommar. Nog för att vägen tog mycket stryk i vintras, men jämfört med tillexempel vägen upp till Tignes så var den ändå redan bättre, och där har de inte reparerat i närheten av såhär mycket (för att jämföra med en liknande högbelastad bergsväg). Nåväl, den 25 oktober vet vi om jag har rätt..
Dessutom vore det exakt 25 år sedan sist, och en ska inte underskatta cykelmänniskors förkärlek till sådana detaljer. Frågan är bara vad det skulle kunna bli för en etapp – denhär stigningen är ju inte psykobrant eller så, men vansinnigt lång, så en kan anta att de vill ha något annat utslagsgivande monster före. Eftersom Roselend var med i år och Isèran är för snarlikt och lite för långt bort (läs: för lång plattsträcka emellan respektive uppförsbacke) så känns Col de la Madeleine ganska givet, antagligen med ytterligare en rejäl stigning före det. Alternativt att de kommer från typ Saisies eller Aravis, men då är det en lång platt bit från Albertville där eventuella utbrytningar kan få det svårt igen. Nä, sluta nörda nu. Vi får se om jag har rätt om några veckor helt enkelt.

Allez, Pionniers!

Chamonix har ett hockeylag.

Jag var vagt medveten om detta redan innan ikväll, men nu är jag definitivt medveten. De är inte speciellt bra, men de spelar ändå i Frankrikes högstaliga – som har det fantastiska namnet Ligue Magnus – och om det säger mer om Chamonix hockeylag eller Frankrike som ishockeynation i allmänhet vette tusan. Hursomhelst.

Alice och Lisa undrade om jag ville med och kolla på match, mot serieledande Grenoble till och med, och eftersom jag avverkade sju avsnitt av The West Wing igårkväll kände jag att någon annan aktivitet än fulstreamning av gamla teveserier nog inte skulle skada.

Alltså gick jag på hockeymatch ikväll, för första gången i livet.

Bäst: Att den föräldrabemannade serveringen sålde crêpes. Dessutom till det facila priset 2€ styck.

Näst bäst: De tre minuterna efter att Chamonix reducerat till 3-5 och faktiskt hade något som liknade en spelidé en kort stund. Mycket kort stund.

Fluffigast: Den jättestora golden retrievern två bänkrader framför oss som ägnade 2,5 timmar åt att inte hitta något bekvämt sätt att sitta på, samt att gosa med allt som kom i närheten.

Sämst: När Grenoble gjorde första målet efter exakt en minuts spel. Hela första perioden var en plåga. Jag finner det ganska talande att Alice (som tydligen går på hockeymatcher rätt ofta) valt sin plats på läktaren utifrån följande insikt: ”they play on this side twice”. Och då menar hon alltså den sidan som målvakten står på. Det är med andra ord rätt ofta som motståndarna huserar på Chamonix planhalva och inte så mycket tvärtom.

Näst sämst: Jag blev regnad på på vägen till ishallen, och var alltså konstant kall i 2,5 timmar.

Men, jag vill bara påminna. På franska hockeymatcher kan en köpa crêpes. Jag gillar crêpes.

Efter matchen (som slutade 3-5, någorlunda rättvist) gick vi till Bar d’Up och jag drack panaché. Fick en genepi av Sam, och kan därmed konstatera att min alkoholtolerans möjligtvis har nått en ny bottennivå. Sedan klockan sju har jag druckit sammanlagt två stora öl och en tvåcentiliters shot, och jag känner mig mer än lullig. Antar att det är sånt som händer när en bara cyklar och vandrar en hel sommar.

Håhå jaja. imorgon är ledigheten över, det var kul sålänge det varade.

Pusshej!

/H

En fyrbent trafikstockning på Petit Balcon Nord

Idag (eller igår, eftersom klockan är efter mitt-i-natten) var jag och cyklade i Le Tour, eftersom det av allt att döma (läs: höjden över havet) finns färre träd att köra på där jämfört med i Les Houches. Den teorin stämde, och det var väldigt, väldigt skönt att kunna ösa på nerför leder som var mer cykelpark och mindre allmänt härk i stuket. Det var lite krångligt att ta sig dit, eftersom gondolen upp från Le Tour enligt vad som verkar vara någon sorts sed denhär sommaren hade gått sönder, så jag fick ta tåget till Vallorcine, äggliften upp därifrån och sedan cykla (och gå eftersom jag är lite lat) grusväg bort till Autannes och de hägrande cykelspåren.

Det börjar bli höst uppe på bergen nu.

Några saker kan konstateras:

1. Utsikten var i vanlig ordning helt bananas, och min mobiltelefon gör den inte rättvisa.

2. Det var två ledbyggare ute och grävde bland bermsen, vilket kändes lite bakvänt eftersom att det var sista dagen som liftarna i Le Tour är öppna för i år.

3. Jag vill egentligen cykla hela vägen ner till Schweiz, men det kändes som en dålig idé eftersom jag var själv och inte har cyklat i området förut.

Schweiz.

Dessutom var det i det närmaste folktomt. Jag var där en halvtimme efter att liftarna öppnat, och det tog mer än en timme till innan jag mötte någon annan på cykel. Det var inte helt tomt på vandrare dock, och precis som i Tignes dyker det då och då upp folk som inte förstår innebörden av de stora skyltarna som varnar folk från att gå på cykelstigarna, med tvärnit och ”putaindemerde” mumlat som följd, men sånt är livet.

Det syns inte, men mitt nackhår har fastnat i vattenslangen och det är Obekvämt.

Det var heller inte tomt på kor, första vändan upp i liften var det en hel skock som höll på att vallas ner från berget, som jag hann ikapp halvvägs ner. Dom korna var dock helt okej, eftersom de blev vallade av både människor och hundar (även om några av korna försökte gå åt ett helt annat håll så målmedvetet att jag misstänker att en av vallhundarna höll på att smälla en säkring).

De jobbiga korna uppstod när jag skulle hem.

Le Tour. Lagom äckelpittoreskt.

Ursprungsplanen var att jag tänkte cykla ner till Le Tour och ta tåget hem från Montroc, men jag hade tid till övers och bestämde mig därför istället för att cykla från Le Tour till Argentière och ta tåget där. Först gick det bra, även om det var mer uppförs än vad jag hade väntat mig (och uppförs är inte jättekul på en tung endurocykel, vilken skräll va?). Sen gick det utförs, på lagom snälla stigar.

Och sedan stod det en ko ivägen, precis där stigen delade sig i två.

Till saken hör att terrängen förutom själva stigen var rätt brant just där, så att braka ut i spenaten och därmed runda koskrället på behörigt avstånd hade varit svårt till fots, och helt klart ogörligt släpandes på en cykel. Sannolikheten att jag hade tappat balansen och rullat hela vägen ner till floden genom några hundra fallhöjdsmeter skog var.. stor, så jag lät bli. Istället stod jag på behörigt avstånd bakom kon och väntade på att den skulle masa sig genom korsningen, vilket inte gick fort alls eftersom den hela tiden åt också. Som tur var skulle den in på den stigen jag inte skulle ta, så efter några stissiga minuter kunde jag fortsätta.

Det var jättekul, lagom slingrigt utförs i lövskogen tills jag kom runt en krök efter kanske en kilometer och fick tvärnita för att inte köra in i baken på ännu en ko. Och den här gången var det ett helt gäng, på led, i snigelfart genom skogen. Inga människor syntes till, så jag bara antar att koskrällena var där på egen hand. Den som gick först verkade inte traska på måfå, men särskilt målmedvetet var det inte. Och precis som tidigare var den omkringliggande terrängen alldeles för brant för att jag skulle kunna skramla mig förbi genom skogen, och att försöka ta sig förbi en ko som är bredare än stigen den går på, ledandes en cykel vars styre också är bredare än stigen är absolut inte att tänka på. Än mindre att försöka ta sig förbi ett helt koppel med kor.

Jag hade kunnat vända och cykla tillbaka till Le Tour, men jag hade aldrig hunnit tillbaka i tid för att ta tåget, så jag tänkte att det var bättre att fortsätta gå i rätt riktning åtminstone, även om tempot var ungefär hundra meter i timmen. Worst case scenario så hade jag väl fått ringa någon på jobbet och förklara läget.

”Ja, jo, jag kommer bli sen för jag har fastnat bakom ett gäng kor på en vandringsstig ovanför Argentière.”

Goddag yxskaft.

Tack och lov så uppenbarade sig en äng som en skänk från ovan en sisådär tjugo minuter i ko-fart senare. Ledarkossan svängde av, och efter diverse misstänksamt blängande mot mig från de andra korna så följde samtliga efter ko nummer ett, och jag kunde braka vidare ner längs stigen, med stressen gnagandes i nackhåret. Att vänta på nåsta tåg var inte att tänka på, då hade jag kommit en halvtimme försent till jobbet, minst, så jag fick helt enkelt låsa dämpningen på cykeln och trampa allt vad jag orkade de åtta-ish kilometrarna hem.

Jag hann till och med duscha (vilket var ett måste, för det är svårt att undvika precis alla komockor när en försöker skynda sig) och var bara tre minuter försenad.

På det hela taget en mycket bra dag, men jag kan konstatera att jag helt klart lider av viss koskräck. Det enkla faktum att jag inte vågade ta upp mobilen och fota kreaturen talar sitt tydliga språk tror jag.

Serpentinparadis

För att komma till Chamonix från övriga delar av Frankrike så kör man uppför en gigantisk vägbro som heter Viaduc des Egratz, och för att komma tillbaka åt samma håll så hamnar man på den gamla vägen som numera är dubbelfiligt enkelriktad neråt, och en hyfsat slingrig historia.

Detta gäller dock inte cyklister, möjligen undantaget cyklister med dödslängtan, eftersom en som bekant inte får cykla på motorvägar. Men det gör inte så mycket, för den cykelvänliga vägen ner från Chamonixdalen som jag hittade idag är så mycket mysigare.

Från själva stan och bort till Les Houches är det hyfsat platt – lite upp och lite ner men inget kaotiskt – och inte mycket trafik eftersom alla som ska längre än inom dalen hamnar på den tidigare nämnda motorvägen (kan man kalla något som bitvis är 30/50-skyltat för motorväg? jag är osäker på om det är flerfiligheten eller hastigheten som avgör). Sen efter Prarionliften i Les Houches bär det uppför rejält, bitvis i lövskog vilket är skönt eftersom det fortfarande har tendenser till att bli smällhett såhär års, och uppförsbacken i sig gör sitt för att överhetta en.

Utsikt mot Servozhållet till.

Lite trött innan utförsbacken.

Efter typ 2,5 kilometer mild tortyr (uppförsbackar kan helt klart vara jättejobbiga även på beskedliga höjder som drygt tusen meter över havet) ligger den lilla byn Vaudagne, som mest är ett gäng pittoreska hus och stugor utspridda i gläntorna längs den serpentinväg som nu ska ta en nerför mot Servoz. Och vilken väg sen.

Smal, men med riktigt bra asfalt (vilket inte alltid är fallet på små vägar i bergen, eller större vägar heller för den delen *host Tignes *host) och i princip bilfri med undantag för dem som bor längs själva vägen, och slingrig på det där sättet att jag liksom inte vågar köra fort med rädsla för att sladda in i någons trädgård eller staket, men det gör ingenting för det är så hejdlöst kul att försöka hitta en vettig linje att köra för optimalt flyt fast jag måste hålla igen farten.

Om alla vägar ändå vore som denna. Och ja, det är Mont Blanc i bakgrunden, såklart.

Vaudagne.

Lägg till en bitvis helt vidunderlig utsikt och att de fyra kilometrarna av slingerväg följs av ytterligare några kilometer nedförslutande raksträcka in mot Servoz som det verkligen går att ösa på på och du har en klart godkänd cykeltur. Enda nackdelen är väl att det är samma väg som gäller för att ta sig tillbaka, om en inte gör som jag och fuskar och tar tåget från Servoz (konsten att inte vara helt dödstrött på jobbet, jag tycker det är helt okej) och sen cyklar från typ Taconnaz eller Bossons tillbaka till stan igen.

Dagens cykelbild på stationen i Servoz.

Det här med de cykelvänliga tågen är helt klart en av mina bästa intryck av Chamonix med omnejd såhär långt. Det är så smidigt. Sen får en stå ut med att koreanska turister tittar konstigt på en och tar kort på cykeln när den hänger i förvaringsstället, men det är ljusår mindre irriterande än de tyska turisterna som fotograferade våra marsvin i trädgården när jag var liten, såatte.

Men ja. Col des Montets är najs, men är man i krokarna och gillar att cykla så missa för allt i världen inte vägen åt andra hållet heller, får väl bli summeringen av dagen.

Nu ska jag sova, natti.

/H

Hedda och träden – en följetong i sjuttioelva delar

Idag har jag haft min första lediga dag i Chamonix som faktiskt spenderats i Chamonix och inte någon annanstans (läs: Sverige). Så vad bättre göra än att passa på att cykla lite?

Fast först behövde jag ju åtgärda min strulande frambroms, och växlarna som om möjligt blev ännu hackigare när jag försökte fixa dem själv.

Det tog en stund, dels för att jag var seg som snor på morgonen, och dels för att det var fler cyklar än min som ville ha verkstadstid. Som tur var fanns det en lucka innan lunch, så jag behövde bara vänta i 45 minuter. Tyvärr resulterade det i att jag precis missade ett av tågen till Les Houches, varpå jag fick den briljanta idén att jag skulle cykla dit istället. Typ en mil. I typ 30 grader och knallsol, på en tung endurocykel med en sadel som inte går att höja till vettig tramphöjd för mina långa ben.

Det var svettigt, och jag ifrågasatte mig själv säkert tio gånger, men tillslut kom jag fram till en ägglift som heter Prarion, fick köpt ett liftkort och krånglat in mig själv plus cykel i det lilla ägget, och då kändes allting lite bättre igen. Dessutom var det svalt och skönt uppe på berget.

Det kändes även bra de första typ trehundra metrarna av den blå/röda leden nerför, innan jag kom in i skogen på riktigt.

Ni som följt denhär bloggen sedan ursinnes tider kanske minns att jag haft konflikter med träd tidigare, framförallt när jag säsongat i Valdi och Serre. Det visar sig att jag och träden inte är så bra kompisar på cykel heller, åtminstone inte när det är brant, och rotigt, och löst, och jag inte har en aning om vad som händer bakom nästa sväng.

Karaktärsdanande, är väl ett sätt att beskriva det. Eller bara oheligt jävla frustrerande, för egentligen är rötterna och allt knix bara en mer utdragen och brantare variant av rötterna i Slättenskogen som jag bråkat med sedan jag var liten, men bara för att de befinner sig i en konstant utförsbacke blir dom oändligt mycket läskigare att ha och göra med.

Mellan alla rötter och osmickrande semivurpor (jag försöker stanna och hoppa av cykeln men får cykeln över mig och faller framstupa i ett enda orange trassel) uppstod kortare stunder av flow, när jag nästan inte var varken arg eller rädd, men det tar på krafterna att vara konstant mer eller mindre vettskrämd så efter två varv cyklade jag över till toppstugan och köpte ett glas (svindyrt men hemmagjort och väldigt gott) iste och satte mig och betraktade Mont Blanc ett tag för att vila mina nerver.

Mina fötter, ett glas med iste, och berg.

Sen körde jag två varv till, ramlade bara två gånger, och efter det sa både armarna och huvudet ifrån, så då tvättade jag cykeln jättenoga eftersom där fanns en bra cykeltvätt, och rullade ner till tågstationen där jag tillbringade femtiofem minuter med att vänta på tåget (jag hade teoretiskt sett kunnat cykla hem på kortare tid, men jag var alldeles för trött) och att nästan smälta bort i värmen. Jag vet inte om det brukar vara såhär smällhett här i september eller om det är något som är fel, men det är väldigt varmt, det är det. Jag har levt i relativ kyla sedan mitten av juni så min inre almanacka är djupt förvirrad just nu. Årstider, vad är det, liksom?

Tröttmössa.

Den väldigt lilla stationsbyggnaden i Les Houches.

Såhär avslutningsvis bör jag kanske påpeka att även om det låter som att jag har haft världens jobbigaste dag så känns det inte så såhär i efterhand. För även om jag bevisligen är urkass på att cykla brant, rotig stig så har jag faktiskt redan överkommit en massa rädslor denhär sommaren *host* den brantaste vänstersvängen i Kangooride *host*, och det kan inte gå bra alltid. Och nästa gång jag cyklar i Les Houches så vet jag vad som väntar, och bara det kan faktiskt göra skillnad.

À bientôt!

/H