Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: tankar (sida 1 av 15)

Allez, Pionniers!

Chamonix har ett hockeylag.

Jag var vagt medveten om detta redan innan ikväll, men nu är jag definitivt medveten. De är inte speciellt bra, men de spelar ändå i Frankrikes högstaliga – som har det fantastiska namnet Ligue Magnus – och om det säger mer om Chamonix hockeylag eller Frankrike som ishockeynation i allmänhet vette tusan. Hursomhelst.

Alice och Lisa undrade om jag ville med och kolla på match, mot serieledande Grenoble till och med, och eftersom jag avverkade sju avsnitt av The West Wing igårkväll kände jag att någon annan aktivitet än fulstreamning av gamla teveserier nog inte skulle skada.

Alltså gick jag på hockeymatch ikväll, för första gången i livet.

Bäst: Att den föräldrabemannade serveringen sålde crêpes. Dessutom till det facila priset 2€ styck.

Näst bäst: De tre minuterna efter att Chamonix reducerat till 3-5 och faktiskt hade något som liknade en spelidé en kort stund. Mycket kort stund.

Fluffigast: Den jättestora golden retrievern två bänkrader framför oss som ägnade 2,5 timmar åt att inte hitta något bekvämt sätt att sitta på, samt att gosa med allt som kom i närheten.

Sämst: När Grenoble gjorde första målet efter exakt en minuts spel. Hela första perioden var en plåga. Jag finner det ganska talande att Alice (som tydligen går på hockeymatcher rätt ofta) valt sin plats på läktaren utifrån följande insikt: ”they play on this side twice”. Och då menar hon alltså den sidan som målvakten står på. Det är med andra ord rätt ofta som motståndarna huserar på Chamonix planhalva och inte så mycket tvärtom.

Näst sämst: Jag blev regnad på på vägen till ishallen, och var alltså konstant kall i 2,5 timmar.

Men, jag vill bara påminna. På franska hockeymatcher kan en köpa crêpes. Jag gillar crêpes.

Efter matchen (som slutade 3-5, någorlunda rättvist) gick vi till Bar d’Up och jag drack panaché. Fick en genepi av Sam, och kan därmed konstatera att min alkoholtolerans möjligtvis har nått en ny bottennivå. Sedan klockan sju har jag druckit sammanlagt två stora öl och en tvåcentiliters shot, och jag känner mig mer än lullig. Antar att det är sånt som händer när en bara cyklar och vandrar en hel sommar.

Håhå jaja. imorgon är ledigheten över, det var kul sålänge det varade.

Pusshej!

/H

En fyrbent trafikstockning på Petit Balcon Nord

Idag (eller igår, eftersom klockan är efter mitt-i-natten) var jag och cyklade i Le Tour, eftersom det av allt att döma (läs: höjden över havet) finns färre träd att köra på där jämfört med i Les Houches. Den teorin stämde, och det var väldigt, väldigt skönt att kunna ösa på nerför leder som var mer cykelpark och mindre allmänt härk i stuket. Det var lite krångligt att ta sig dit, eftersom gondolen upp från Le Tour enligt vad som verkar vara någon sorts sed denhär sommaren hade gått sönder, så jag fick ta tåget till Vallorcine, äggliften upp därifrån och sedan cykla (och gå eftersom jag är lite lat) grusväg bort till Autannes och de hägrande cykelspåren.

Det börjar bli höst uppe på bergen nu.

Några saker kan konstateras:

1. Utsikten var i vanlig ordning helt bananas, och min mobiltelefon gör den inte rättvisa.

2. Det var två ledbyggare ute och grävde bland bermsen, vilket kändes lite bakvänt eftersom att det var sista dagen som liftarna i Le Tour är öppna för i år.

3. Jag vill egentligen cykla hela vägen ner till Schweiz, men det kändes som en dålig idé eftersom jag var själv och inte har cyklat i området förut.

Schweiz.

Dessutom var det i det närmaste folktomt. Jag var där en halvtimme efter att liftarna öppnat, och det tog mer än en timme till innan jag mötte någon annan på cykel. Det var inte helt tomt på vandrare dock, och precis som i Tignes dyker det då och då upp folk som inte förstår innebörden av de stora skyltarna som varnar folk från att gå på cykelstigarna, med tvärnit och ”putaindemerde” mumlat som följd, men sånt är livet.

Det syns inte, men mitt nackhår har fastnat i vattenslangen och det är Obekvämt.

Det var heller inte tomt på kor, första vändan upp i liften var det en hel skock som höll på att vallas ner från berget, som jag hann ikapp halvvägs ner. Dom korna var dock helt okej, eftersom de blev vallade av både människor och hundar (även om några av korna försökte gå åt ett helt annat håll så målmedvetet att jag misstänker att en av vallhundarna höll på att smälla en säkring).

De jobbiga korna uppstod när jag skulle hem.

Le Tour. Lagom äckelpittoreskt.

Ursprungsplanen var att jag tänkte cykla ner till Le Tour och ta tåget hem från Montroc, men jag hade tid till övers och bestämde mig därför istället för att cykla från Le Tour till Argentière och ta tåget där. Först gick det bra, även om det var mer uppförs än vad jag hade väntat mig (och uppförs är inte jättekul på en tung endurocykel, vilken skräll va?). Sen gick det utförs, på lagom snälla stigar.

Och sedan stod det en ko ivägen, precis där stigen delade sig i två.

Till saken hör att terrängen förutom själva stigen var rätt brant just där, så att braka ut i spenaten och därmed runda koskrället på behörigt avstånd hade varit svårt till fots, och helt klart ogörligt släpandes på en cykel. Sannolikheten att jag hade tappat balansen och rullat hela vägen ner till floden genom några hundra fallhöjdsmeter skog var.. stor, så jag lät bli. Istället stod jag på behörigt avstånd bakom kon och väntade på att den skulle masa sig genom korsningen, vilket inte gick fort alls eftersom den hela tiden åt också. Som tur var skulle den in på den stigen jag inte skulle ta, så efter några stissiga minuter kunde jag fortsätta.

Det var jättekul, lagom slingrigt utförs i lövskogen tills jag kom runt en krök efter kanske en kilometer och fick tvärnita för att inte köra in i baken på ännu en ko. Och den här gången var det ett helt gäng, på led, i snigelfart genom skogen. Inga människor syntes till, så jag bara antar att koskrällena var där på egen hand. Den som gick först verkade inte traska på måfå, men särskilt målmedvetet var det inte. Och precis som tidigare var den omkringliggande terrängen alldeles för brant för att jag skulle kunna skramla mig förbi genom skogen, och att försöka ta sig förbi en ko som är bredare än stigen den går på, ledandes en cykel vars styre också är bredare än stigen är absolut inte att tänka på. Än mindre att försöka ta sig förbi ett helt koppel med kor.

Jag hade kunnat vända och cykla tillbaka till Le Tour, men jag hade aldrig hunnit tillbaka i tid för att ta tåget, så jag tänkte att det var bättre att fortsätta gå i rätt riktning åtminstone, även om tempot var ungefär hundra meter i timmen. Worst case scenario så hade jag väl fått ringa någon på jobbet och förklara läget.

”Ja, jo, jag kommer bli sen för jag har fastnat bakom ett gäng kor på en vandringsstig ovanför Argentière.”

Goddag yxskaft.

Tack och lov så uppenbarade sig en äng som en skänk från ovan en sisådär tjugo minuter i ko-fart senare. Ledarkossan svängde av, och efter diverse misstänksamt blängande mot mig från de andra korna så följde samtliga efter ko nummer ett, och jag kunde braka vidare ner längs stigen, med stressen gnagandes i nackhåret. Att vänta på nåsta tåg var inte att tänka på, då hade jag kommit en halvtimme försent till jobbet, minst, så jag fick helt enkelt låsa dämpningen på cykeln och trampa allt vad jag orkade de åtta-ish kilometrarna hem.

Jag hann till och med duscha (vilket var ett måste, för det är svårt att undvika precis alla komockor när en försöker skynda sig) och var bara tre minuter försenad.

På det hela taget en mycket bra dag, men jag kan konstatera att jag helt klart lider av viss koskräck. Det enkla faktum att jag inte vågade ta upp mobilen och fota kreaturen talar sitt tydliga språk tror jag.

Serpentinparadis

För att komma till Chamonix från övriga delar av Frankrike så kör man uppför en gigantisk vägbro som heter Viaduc des Egratz, och för att komma tillbaka åt samma håll så hamnar man på den gamla vägen som numera är dubbelfiligt enkelriktad neråt, och en hyfsat slingrig historia.

Detta gäller dock inte cyklister, möjligen undantaget cyklister med dödslängtan, eftersom en som bekant inte får cykla på motorvägar. Men det gör inte så mycket, för den cykelvänliga vägen ner från Chamonixdalen som jag hittade idag är så mycket mysigare.

Från själva stan och bort till Les Houches är det hyfsat platt – lite upp och lite ner men inget kaotiskt – och inte mycket trafik eftersom alla som ska längre än inom dalen hamnar på den tidigare nämnda motorvägen (kan man kalla något som bitvis är 30/50-skyltat för motorväg? jag är osäker på om det är flerfiligheten eller hastigheten som avgör). Sen efter Prarionliften i Les Houches bär det uppför rejält, bitvis i lövskog vilket är skönt eftersom det fortfarande har tendenser till att bli smällhett såhär års, och uppförsbacken i sig gör sitt för att överhetta en.

Utsikt mot Servozhållet till.

Lite trött innan utförsbacken.

Efter typ 2,5 kilometer mild tortyr (uppförsbackar kan helt klart vara jättejobbiga även på beskedliga höjder som drygt tusen meter över havet) ligger den lilla byn Vaudagne, som mest är ett gäng pittoreska hus och stugor utspridda i gläntorna längs den serpentinväg som nu ska ta en nerför mot Servoz. Och vilken väg sen.

Smal, men med riktigt bra asfalt (vilket inte alltid är fallet på små vägar i bergen, eller större vägar heller för den delen *host Tignes *host) och i princip bilfri med undantag för dem som bor längs själva vägen, och slingrig på det där sättet att jag liksom inte vågar köra fort med rädsla för att sladda in i någons trädgård eller staket, men det gör ingenting för det är så hejdlöst kul att försöka hitta en vettig linje att köra för optimalt flyt fast jag måste hålla igen farten.

Om alla vägar ändå vore som denna. Och ja, det är Mont Blanc i bakgrunden, såklart.

Vaudagne.

Lägg till en bitvis helt vidunderlig utsikt och att de fyra kilometrarna av slingerväg följs av ytterligare några kilometer nedförslutande raksträcka in mot Servoz som det verkligen går att ösa på på och du har en klart godkänd cykeltur. Enda nackdelen är väl att det är samma väg som gäller för att ta sig tillbaka, om en inte gör som jag och fuskar och tar tåget från Servoz (konsten att inte vara helt dödstrött på jobbet, jag tycker det är helt okej) och sen cyklar från typ Taconnaz eller Bossons tillbaka till stan igen.

Dagens cykelbild på stationen i Servoz.

Det här med de cykelvänliga tågen är helt klart en av mina bästa intryck av Chamonix med omnejd såhär långt. Det är så smidigt. Sen får en stå ut med att koreanska turister tittar konstigt på en och tar kort på cykeln när den hänger i förvaringsstället, men det är ljusår mindre irriterande än de tyska turisterna som fotograferade våra marsvin i trädgården när jag var liten, såatte.

Men ja. Col des Montets är najs, men är man i krokarna och gillar att cykla så missa för allt i världen inte vägen åt andra hållet heller, får väl bli summeringen av dagen.

Nu ska jag sova, natti.

/H

Hedda och träden – en följetong i sjuttioelva delar

Idag har jag haft min första lediga dag i Chamonix som faktiskt spenderats i Chamonix och inte någon annanstans (läs: Sverige). Så vad bättre göra än att passa på att cykla lite?

Fast först behövde jag ju åtgärda min strulande frambroms, och växlarna som om möjligt blev ännu hackigare när jag försökte fixa dem själv.

Det tog en stund, dels för att jag var seg som snor på morgonen, och dels för att det var fler cyklar än min som ville ha verkstadstid. Som tur var fanns det en lucka innan lunch, så jag behövde bara vänta i 45 minuter. Tyvärr resulterade det i att jag precis missade ett av tågen till Les Houches, varpå jag fick den briljanta idén att jag skulle cykla dit istället. Typ en mil. I typ 30 grader och knallsol, på en tung endurocykel med en sadel som inte går att höja till vettig tramphöjd för mina långa ben.

Det var svettigt, och jag ifrågasatte mig själv säkert tio gånger, men tillslut kom jag fram till en ägglift som heter Prarion, fick köpt ett liftkort och krånglat in mig själv plus cykel i det lilla ägget, och då kändes allting lite bättre igen. Dessutom var det svalt och skönt uppe på berget.

Det kändes även bra de första typ trehundra metrarna av den blå/röda leden nerför, innan jag kom in i skogen på riktigt.

Ni som följt denhär bloggen sedan ursinnes tider kanske minns att jag haft konflikter med träd tidigare, framförallt när jag säsongat i Valdi och Serre. Det visar sig att jag och träden inte är så bra kompisar på cykel heller, åtminstone inte när det är brant, och rotigt, och löst, och jag inte har en aning om vad som händer bakom nästa sväng.

Karaktärsdanande, är väl ett sätt att beskriva det. Eller bara oheligt jävla frustrerande, för egentligen är rötterna och allt knix bara en mer utdragen och brantare variant av rötterna i Slättenskogen som jag bråkat med sedan jag var liten, men bara för att de befinner sig i en konstant utförsbacke blir dom oändligt mycket läskigare att ha och göra med.

Mellan alla rötter och osmickrande semivurpor (jag försöker stanna och hoppa av cykeln men får cykeln över mig och faller framstupa i ett enda orange trassel) uppstod kortare stunder av flow, när jag nästan inte var varken arg eller rädd, men det tar på krafterna att vara konstant mer eller mindre vettskrämd så efter två varv cyklade jag över till toppstugan och köpte ett glas (svindyrt men hemmagjort och väldigt gott) iste och satte mig och betraktade Mont Blanc ett tag för att vila mina nerver.

Mina fötter, ett glas med iste, och berg.

Sen körde jag två varv till, ramlade bara två gånger, och efter det sa både armarna och huvudet ifrån, så då tvättade jag cykeln jättenoga eftersom där fanns en bra cykeltvätt, och rullade ner till tågstationen där jag tillbringade femtiofem minuter med att vänta på tåget (jag hade teoretiskt sett kunnat cykla hem på kortare tid, men jag var alldeles för trött) och att nästan smälta bort i värmen. Jag vet inte om det brukar vara såhär smällhett här i september eller om det är något som är fel, men det är väldigt varmt, det är det. Jag har levt i relativ kyla sedan mitten av juni så min inre almanacka är djupt förvirrad just nu. Årstider, vad är det, liksom?

Tröttmössa.

Den väldigt lilla stationsbyggnaden i Les Houches.

Såhär avslutningsvis bör jag kanske påpeka att även om det låter som att jag har haft världens jobbigaste dag så känns det inte så såhär i efterhand. För även om jag bevisligen är urkass på att cykla brant, rotig stig så har jag faktiskt redan överkommit en massa rädslor denhär sommaren *host* den brantaste vänstersvängen i Kangooride *host*, och det kan inte gå bra alltid. Och nästa gång jag cyklar i Les Houches så vet jag vad som väntar, och bara det kan faktiskt göra skillnad.

À bientôt!

/H

Flyg är förvirrande, och någonting är fel

Sitter och kollar flygbiljetter för vad som förhoppningsvis kommer bli mitt livs sista inomeuropeiska flygresa. Eftersom jag inte bara lider av tidsbrist utan också har ont om pengar så känns det billigaste förslaget – Genève via Zürich till Stockholm och samma väg tillbaka – som det mest lockande.

Men.

Om jag utgår från Chamonix, är det verkligen rimligt att åka buss till Genève för att sedan flyga i femtio minuter till Zürich och sedan byta flyg? Det går inte riktigt ihop i mitt huvud.

Alltså blir steg två att gå in på SBB’s hemsida och kolla hur lång tid det tar att åka tåg från Chamonix till Zürichs flygplats.

Fem och en halv timme. Helt okej eftersom

1. Klimatet

2. Jag gillar att åka tåg

3. Tidsåtgången blir dessutom bara någon timme längre än om jag först skulle ta den smått obegripliga omvägen via Genève.

Åter till flygsökmotorn, bort med Genève och dit med Zürich istället.

Det är nu någonting milt sagt är åt helvete uppåt väggarna fel.

Det finns ju bevisligen platser kvar på flyget från Zürich till Stockholm, annars hade det inte ens dykt upp i min första sökning. Men på något mystiskt vis så blir det väldigt, väldigt mycket dyrare att åka direkt från Zürich till Arlanda än om en först ägnar sig åt något så obeskrivligt hjärndött som kortdistans-inrikesflyg i ett land med total avsaknad av stora sammanhängande vattenytor.

Jag förstår inte hur det hänger ihop. Alls. Det är som att Swiss ger bort platserna på det meningslösa mellanflyget för att de vet att det är många människor som vill från Genève till Stockholm, samtidigt som Swiss inte vill flyga direkt dit istället.

Tyvärr har jag inte råd med vad den jävla flygbiljetten direkt från Zürich skulle kosta, så det får bli det mystiska alternativ ett. Men det är bra märkligt, det är det. Och det gör inga under för mitt miljösamvete heller, om en säger så.

Och jag menar vad jag skrev i början. Jag hoppas att jag aldrig mer kommer flyga inom Europa, men den här gången räcker tiden inte till för att förflytta mig på något annat vis, och då får det bli så.

*försvinner i ett moln av klimatångest*

Oviktigt meddelande till allmänheten

Idag har jag:

  • Kört hela Kangooride utan att sätta ner fötterna. Dessutom med helt död bakbroms.
  • Kört hela Red Hot, förutom trähoppen.

Jag lever måhända efter devisen ”hellre än bra”, men det betyder inte att jag inte utvecklas. Bara att jag inte prioriterar det.

Vilse i pannkakan

Hade följande konversation i receptionen för en liten stund sedan:

Man, 50+: Varifrån kan jag se till Courchevel?

Jag: Här i närheten?

Man, 50+: Ja.

Jag: *snabbspolar i utsiktsbanken*

Jag: Alltså, du kan ju ta liften upp på tillexempel Tovière eller Grande Motte om du vill titta på utsikten, men du kommer inte se ända till Courchevel.

Man, 50+: Inte?

Jag: Nej, alltså, om du går ut på uteserveringen så kommer du se ett stort berg med snö på toppen, och ett ännu högre berg snett bakom det. Courchevel är på andra sidan de bergen, de skymmer liksom sikten.

Jag: Men du kan köra dit, det tar ungefär två timmar.

Man, 50+: Nej, det har jag inte tid med.

Man, 50+: Men om jag tar liften upp, då kan jag se Courchevel?

Jag: Nej, för liften går inte upp till toppen på det berget. Den stannar på mitten. (Här valde jag att inte nämna alternativet att bergsbestiga antingen Grande Motte, Grande Casse eller båda, eftersom mannen ifråga var mer än en gnutta korpulent och inte klädd som folk som kommer hit för att klättra brukar vara, om en säger så.)

Man, 50+: Okej *går ut på terrassen och försvinner i fjärran*

Jag: ???¿¿??¿?

Varsågod, en pedagogisk skärmdump.

[nörd] Fotnöt: Ska en vara petig så är Grande Casse förövrigt exakt 3855 meter högt, och den högsta toppen i Vanoisemassivet. Tillsammans med Grande Motte så utgör det vattendelaren mellan Mauriennedalen i söder/öster och Tarentaisedalen i norr. Grand Casse är av förklarliga skäl väldigt synligt från både Courchevel och Tignes. [/nörd]

Från en sömnig skidort till en annan

Nu har jag landat i Tignes och är inkvarterad i ett hotellrum med sjöutsikt, vilket utan konkurrens är det flådigaste personalboende jag hittills upplevt. Mamma begav sig norrut imorse, och ska förhoppningsvis ankomma till Köln imorgon och hänga där någon dag innan hon åker vidare till Falkenberg.

Själv ägnar jag mig åt att packa upp ett hotell, vilket är precis så stretigt som det låter. Det känns som att vi famlar lite i blindo, särskilt jag som är den enda i gänget som inte jobbat för Langley innan, men det kommer säkert gå bra. Det största mysteriet just nu är att vi inte har någon kock, men det ordnar sig förhoppningsvis snart.

Annars då? Getvandringen i lördags var väldigt trevlig, även om det såklart förekom en hel del ”hur långt är det kvaaaaar” – så är det när man promenerar långt med en 4,5-åring, en åttaåring och en nioåring. Innan själva vandrandet drog igång fick vi även höra en äldre man joddla, och en väldigt entusiastisk miniorkester spela en massa musik. Kulturlivet i Saint Martin de Belleville är helt klart vid liv även om byn är extremt sömnig såhär års.

Någonstans innan Menuires.

En Lulu och en get.

I söndags packade jag och mamma ihop oss och puttrade bort till Tignes. Först stannade vi till i Saint Martin och gick en lagom ojobbig promenad längs floden, till Le Chatelard och tillbaka, och sen körde vi till Bourg Saint Maurice där vi stannade och åt pizza på en liten restaurang som verkligen inte såg något ut för världen men som hade jättegoda pizzor.

Saint Martin de Belleville är sömnigt och pittoreskt. Ingen är förvånad.

Påväg mot Le Chatelard.

Utsikten från parkeringsplatsen var klart godkänd.

Mmm, berg.

När vi kom upp till Tignes Le Lac blev mamma omgående motsträvig eftersom byns layout inte är precis som Val Thorens.

”Den har gator! Och alldeles för många rondeller och bilar! Den är utspridd!”

Att det var typ 20 grader kallare uppe i Tignes än nere i Bourg och till råga på allt duggregnade kan nog ha gjort sitt för motsträvigheten, men vi gick en promenad runt sjön och hittade en snöfläck, och då blev det lite bättre. Vi hann även lokalisera den lokala kyrkan som är så ful att jag inte ens brydde mig om att ta någon bild på den. Den påminner lite om de inte så jättefina Picassostayerna i Halmstad och Kristinehamn, och inte på något bra sätt.

Dethär med att det bara är fem dagar kvar av juni..

Igår tog vi tåget (som verkligen ser ut som en gul larv av något slag) upp genom berget (lagom obehagligt) till Grande Motte-glaciären och traskade runt där ett tag och tittade på utsikt, horder av ESF-aspiranter på sommarträning, mycket små blommor och en mycket stor hund. Sen tog vi en kort men backig promenad längs den botaniska stigen som ligger i sluttningen ner mot dammen, och efter det var det dags för mig att börja jobba. Hotellet är rätt stort, och jag kommer garanterat gå vilse i källarvåningarna ett antal gånger innan jag lärt mig hitta, men alla mina kollegor verkar trevliga så det ska nog gå bra. Misstänker dock att jag kommer vistas i ett moln av förvirring den närmaste veckan eller så.

Utsikt uppifrån Grande Motte.

Berg. Och snö.

Växter! Det framgår nog inte av bilden, men de är väldigt små.

Misstänker att alla glaciärterrasser värda namnet har en Väldigt Stor Hund som sover hela dagarna.

En bränd nacke och värkande ben

Ikväll har vi firat midsommar hemma hos Thomas och Hanna, lite märklig känsla såhär i Frankrike, men det är aldrig fel med köttbullar och prinskorv (till ingens förvåning så totalvägrar jag fortfarande sill).

Det är också lite märkligt att vara i Val Thorens i allmänhet så här års, det är verkligen stillsamt, på gränsen till spöklikt, och det märks på de få personer som är här. De tittar liksom en extra gång, på det där ”vadfalls, en person som inte är en av de övriga 200-nånting stollarna som är här även under intersäsongerna”-sättet.

Det märks även på att det går att gå-klättra hela vägen till Lac du Lou utan att se en enda människa förutom mamma och jag själv. Det var förövrigt gårdagens projekt, och det var både lite vatten över huvudet och en väldigt bra inledning på denna alpvistelse. Efter en lugn morgon inklusive förmiddagsfika hemma hos familjen Fogsgaard så begav vi oss ner mot Boismint, eftersom flera olika leder som var tydligt markerade på min karta började där i krokarna.

Hah.

Det var inte helt enkelt att hitta början på någon av de stigarna kan jag säga, men efter att ha tagit oss upp till den lilla sommarstängda restaurangen vid gamla början av Tetras (i väldigt makligt tempo, tack syrebristen för den), så lokaliserade jag ändå en stig som gick åt rätt håll, liksom på snedden över berget lite högre upp än vad själva sjön ligger.

Peclet är fortfarande snöigt.

En otroligt rolig stig – lite klättrig på sina ställen, en och annan spång och stenbumlingar, blommor överallt och fler fjärilar på några kilometer än vad jag nog sett sammanlagt på ett decennium. Snöplättar här och var, små bäckar med smältvatten, och en helt vidunderlig utsikt ner över Plan de l’Eau och Menuires (som vi redan vet så är inte Menuires särskilt fotogeniskt, men vem bryr sig när omgivningarna är det i kubik..).

När vi kom fram till sjön bestämde vi raskt att vi såklart skulle gå runt den också, vi såg några andra människor på andra sidan som nyss verkade ha gjort detsamma. Det blev sådär lagom spännande, eftersom vattennivån var en aning högre än själva stigen på några ställen. Alternativet att gå tillbaka samma väg som vi kom var inte att tänka på, så istället fick vi vada i (vad som åtminstone kändes som) nollgradigt smältvatten. Hu! Men fint var det, det är väldigt häftigt att se hur allting ser ut på sommaren, och hur annorlunda det är att gå. Som exempel tar det väl någon minut för mig att passera längs hela Lac du Lou med skidor under fötterna, och det är typ som en skråande eftertanke efter att ha åkt ner från Cime Caron. På sommaren är samma sträcka  istället ett litet äventyr till fots.

Mamma och sjön.

Mamma lite mer ovanför sjön.

Mamma på bro över vattenfall vid sjön.

Sjön.

Selfie vid sjön.

Och lite samma sak var det idag. Eftersom det är roligt att se sig om så tog vi Winston och körde bort till 1650, och vandrade in i Vallée des Avals. Ganska lagom eftersom träningsvärken från igår var av den ganska brutala sorten – Avals är inte så backigt, mest rakt fram. (Nackdelen med att gå till Lac du Lou från Val Thorens istället för från Plan de l’Eau – det är uppförsbacke på tillbakavägen.) Avals är hursomhelst dalen som ligger bortanför Courchevel, och på vintern kan man som bekant åka ner dit från Chanrossa/Roc Merlet. Själva ”åket” är inte jättelångt, men sen är det kilometer efter kilometer i en platt dal som bara svischar förbi innan man kommer fram till längdskidspåren i 1650. Min hjärna har aldrig funderat över riktigt hur långt det är, eftersom den på vintern snarare lägger energin på

1. den delen av åket som är brant och kräver fokus

2. att inte ramla i guppiga spår på platten

3. skråspåret ovanför en ravin, min höjdskräck älskar sånt

men det är en bra bit. Första delen går på en brant sluttning, och sen kommer man till en stor äng som är nästan alldeles platt, och sen växlar det mellan smalt och platt-brett några gånger till innan man når trädgränsen (där det börjar gå uppför ordentligt). Ungefär där vände vi, och det var nog ganska lagom med tanke på den kollektiva träningsvärken, och att jag brände nacken igår eftersom jag bara smorde mig en gång på hela dagen (det var korkat).

Längs hela vägen rinner det såklart en bäck, och det bor marmotter lite varstans och är på det hela taget väldigt mysigt, något jag i princip inte reflekterat över på vintern, då är det mer ”håll farten, slipp staka”. På tillbakavägen träffade vi även en massa kor som gick och betade vid den lilla knappliften Granges (vars namn passande nog betyder ”ladugårdar”) och förde ett himla oväsen. Koskällor är definitivt fortfarande en grej här. Hade jag varit ko hade jag blivit tokig på skramlandet, men kor kanske är mindre ljudkänsliga än vad jag är?

Marmotternas dal.

Mamma och utsikten.

En äng och diverse berg.

Mer utsikt.

På vägen hem körde vi lilla vägen från Le Praz till Meribel via La Tania, bara för att. ”Dödsvägen” (alltså gamla vägen från Moutiers till Saint Martin) var stängd för vägbyggen, annars hade vi kunnat ta den också, i sann sightseeing-anda. På vägen ner från Les Allues till Moutiers mötte vi hur mycket cyklister som helst, i varierande stadier av plågad, på väg uppförs. Jag tänker såhär, att uppförs må vara pissjobbigt, men att cykla nerför så långa branta backar skrämmer mig mycket mer. Särskilt med trafik. Håhå jaja, det är ett senare projekt.

Imorgon är det tidig uppstigning – vi ska delta i den årliga getvandringen (jodå) från Saint Martin till Chez Pepe Nicolas, och det innebär att vi ska vara nere i Saint Martin typ klockan åtta. Huah. Vad gör en inte för att delta i de lokala begivenheterna, va?

Bildrama, värmeslag och en öde by

Hej hå.

Tidigare i afton så landade jag och mamma i Val Thorens och  bland annat så kan följande saker konstateras:

  1. Spökstad (by).
  2. Det är väldigt fint även på sommaren.
  3. Mycket snö kvar uppe bland bergen.
  4. Lägenheten luktar hemma.

Vägen hit har varit.. omväxlande?

Färjan till Tyskland var som färjor till Tyskland brukar vara, och ungefär samma kan sägas om Autobahn. Allting rullade på oförskämt bra i strålande väder tills strax norr om Karlsruhe. Där tog det stopp. Deluxe. Någonting hade hänt, och efter två timmar med en snitthastighet på ungefär en meter i minuten omgivna av en oändlig mängd lastbilar passerade vi det som hade hänt, och jag är innerligt glad att vi inte befunnit oss närmre vad det nu var. Någonting hade gått åt fanders på det där sättet som gör att träd vid sidan av vägen blivit svedda och söndertrasade räcken och lastbil klar för skroten och ja. Elände.

Efter eländet så roade sig dessutom en stor del av den bakomvarande trafiken med att försöka köra ikapp sina två timmar i stau på ett sätt som lätt skulle kunna skapa nya eländen. Ibland undrar jag hur folk tänker.

Hursomhelst så lyckades vi brumma igenom hela Tyskland på en dag, och efter lite trixande och fixande och tanke i bakhuvudet om att ta sig förbi Basel innan vi stannade för natten (eftersom morgonrusningen förbi Basel inte är speciellt underhållande) så hamnade vi på ett Ibishotell i den lilla staden Délémont.

(Délémont är dock bra mycket större än de Väldigt Små Samhällen vi passerade i mörkret på vägen dit från Basel. Det kändes lite som att vara på väg till ingenstans, men det var vi som tur var inte.)

Mycket god frukost, och vansinnigt vacker väg därifrån och ut mot motorvägen längs Neuchatelsjön.

Typ där slutade det vara roligt, iallafall ett tag.

Fråga mig inte hur, för jag vet inte, men jag fyllde på olja innan vi åkte från Délémont, och antagligen hade jag inte skruvat på oljelocket ordentligt, för mitt i den något plattare delen av Schweiz så börjar Winston låta konstigt och pipa, så jag får panikstanna mellan två tunnlar (yay!) och konstaterar att ”hoppsan, det är olja överallt under motorhuven förutom där det faktiskt ska vara olja”.

Tack och lov så var skruvlocket till oljetanken på något magiskt vis kvar i bilen (det låg så beskedligt ovan på motorn att jag blev lite smått provocerad), och tack och lov så har jag alltid extra olja med mig, och det var nog för att ta oss till en mack där vi kunde fylla på ordentligt, och städa bort det värsta oljesölet. Jävla bilskrälle.

Efter den dramatiska episoden och varsin stärkande glass puttrade vi vidare mot Annecy, där jag upptäckte en ny avfart, och fick en halv härdsmälta till innan vi hittat parkering. Det var inte bara vi som tyckte att Annecy i drygt trettio graders hetta var en bra utflykt just idag.

Och det är förståeligt, för det är löjligt vackert där. Vi knatade runt i gamla stan och längs sjön (såklart, eftersom vi parkerat åt Albertvillehållet till) och käkade i skuggan på en restaurang precis vid floden och gick upp på ett berg (såklart) med en borg, och i största allmänhet svettades och sen puttrade vi vidare igen, mot Val Thorens med tillhörande bunkring på Carrefour i Moûtiers.

Man kan väl konstatera att det inte är trettio grader här. Knappt hälften, skulle jag gissa, och det duggregnar. Men solnedgången var vansinnigt vacker ändå, och det ska inte regna imorgon så då är planen att gå till Lac du Lou och tillbaka. Mamma är lite nojig över den tunna luften, men det ska nog gå bra. Vi har semester och inte bråttom.

Hörs!

/H

Ballongförbudet på Malmö C kommer alltid vara det tråkroligaste som finns.

Nalle och Tummen på en båt.

Lagom huttrigt väder i Rostock klockan nollsex-alldeles-för-tidigt.

Stau.

Obligatorisk Annecybild #1

Obligatorisk Annecybild #2.

Ah. Les montagnes!

Sommar i bergen = inte så pjåkigt.