Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: tankar (sida 1 av 14)

Vilse i pannkakan

Hade följande konversation i receptionen för en liten stund sedan:

Man, 50+: Varifrån kan jag se till Courchevel?

Jag: Här i närheten?

Man, 50+: Ja.

Jag: *snabbspolar i utsiktsbanken*

Jag: Alltså, du kan ju ta liften upp på tillexempel Tovière eller Grande Motte om du vill titta på utsikten, men du kommer inte se ända till Courchevel.

Man, 50+: Inte?

Jag: Nej, alltså, om du går ut på uteserveringen så kommer du se ett stort berg med snö på toppen, och ett ännu högre berg snett bakom det. Courchevel är på andra sidan de bergen, de skymmer liksom sikten.

Jag: Men du kan köra dit, det tar ungefär två timmar.

Man, 50+: Nej, det har jag inte tid med.

Man, 50+: Men om jag tar liften upp, då kan jag se Courchevel?

Jag: Nej, för liften går inte upp till toppen på det berget. Den stannar på mitten. (Här valde jag att inte nämna alternativet att bergsbestiga antingen Grande Motte, Grande Casse eller båda, eftersom mannen ifråga var mer än en gnutta korpulent och inte klädd som folk som kommer hit för att klättra brukar vara, om en säger så.)

Man, 50+: Okej *går ut på terrassen och försvinner i fjärran*

Jag: ???¿¿??¿?

Varsågod, en pedagogisk skärmdump.

[nörd] Fotnöt: Ska en vara petig så är Grande Casse förövrigt exakt 3855 meter högt, och den högsta toppen i Vanoisemassivet. Tillsammans med Grande Motte så utgör det vattendelaren mellan Mauriennedalen i söder/öster och Tarentaisedalen i norr. Grand Casse är av förklarliga skäl väldigt synligt från både Courchevel och Tignes. [/nörd]

En bränd nacke och värkande ben

Ikväll har vi firat midsommar hemma hos Thomas och Hanna, lite märklig känsla såhär i Frankrike, men det är aldrig fel med köttbullar och prinskorv (till ingens förvåning så totalvägrar jag fortfarande sill).

Det är också lite märkligt att vara i Val Thorens i allmänhet så här års, det är verkligen stillsamt, på gränsen till spöklikt, och det märks på de få personer som är här. De tittar liksom en extra gång, på det där ”vadfalls, en person som inte är en av de övriga 200-nånting stollarna som är här även under intersäsongerna”-sättet.

Det märks även på att det går att gå-klättra hela vägen till Lac du Lou utan att se en enda människa förutom mamma och jag själv. Det var förövrigt gårdagens projekt, och det var både lite vatten över huvudet och en väldigt bra inledning på denna alpvistelse. Efter en lugn morgon inklusive förmiddagsfika hemma hos familjen Fogsgaard så begav vi oss ner mot Boismint, eftersom flera olika leder som var tydligt markerade på min karta började där i krokarna.

Hah.

Det var inte helt enkelt att hitta början på någon av de stigarna kan jag säga, men efter att ha tagit oss upp till den lilla sommarstängda restaurangen vid gamla början av Tetras (i väldigt makligt tempo, tack syrebristen för den), så lokaliserade jag ändå en stig som gick åt rätt håll, liksom på snedden över berget lite högre upp än vad själva sjön ligger.

Peclet är fortfarande snöigt.

En otroligt rolig stig – lite klättrig på sina ställen, en och annan spång och stenbumlingar, blommor överallt och fler fjärilar på några kilometer än vad jag nog sett sammanlagt på ett decennium. Snöplättar här och var, små bäckar med smältvatten, och en helt vidunderlig utsikt ner över Plan de l’Eau och Menuires (som vi redan vet så är inte Menuires särskilt fotogeniskt, men vem bryr sig när omgivningarna är det i kubik..).

När vi kom fram till sjön bestämde vi raskt att vi såklart skulle gå runt den också, vi såg några andra människor på andra sidan som nyss verkade ha gjort detsamma. Det blev sådär lagom spännande, eftersom vattennivån var en aning högre än själva stigen på några ställen. Alternativet att gå tillbaka samma väg som vi kom var inte att tänka på, så istället fick vi vada i (vad som åtminstone kändes som) nollgradigt smältvatten. Hu! Men fint var det, det är väldigt häftigt att se hur allting ser ut på sommaren, och hur annorlunda det är att gå. Som exempel tar det väl någon minut för mig att passera längs hela Lac du Lou med skidor under fötterna, och det är typ som en skråande eftertanke efter att ha åkt ner från Cime Caron. På sommaren är samma sträcka  istället ett litet äventyr till fots.

Mamma och sjön.

Mamma lite mer ovanför sjön.

Mamma på bro över vattenfall vid sjön.

Sjön.

Selfie vid sjön.

Och lite samma sak var det idag. Eftersom det är roligt att se sig om så tog vi Winston och körde bort till 1650, och vandrade in i Vallée des Avals. Ganska lagom eftersom träningsvärken från igår var av den ganska brutala sorten – Avals är inte så backigt, mest rakt fram. (Nackdelen med att gå till Lac du Lou från Val Thorens istället för från Plan de l’Eau – det är uppförsbacke på tillbakavägen.) Avals är hursomhelst dalen som ligger bortanför Courchevel, och på vintern kan man som bekant åka ner dit från Chanrossa/Roc Merlet. Själva ”åket” är inte jättelångt, men sen är det kilometer efter kilometer i en platt dal som bara svischar förbi innan man kommer fram till längdskidspåren i 1650. Min hjärna har aldrig funderat över riktigt hur långt det är, eftersom den på vintern snarare lägger energin på

1. den delen av åket som är brant och kräver fokus

2. att inte ramla i guppiga spår på platten

3. skråspåret ovanför en ravin, min höjdskräck älskar sånt

men det är en bra bit. Första delen går på en brant sluttning, och sen kommer man till en stor äng som är nästan alldeles platt, och sen växlar det mellan smalt och platt-brett några gånger till innan man når trädgränsen (där det börjar gå uppför ordentligt). Ungefär där vände vi, och det var nog ganska lagom med tanke på den kollektiva träningsvärken, och att jag brände nacken igår eftersom jag bara smorde mig en gång på hela dagen (det var korkat).

Längs hela vägen rinner det såklart en bäck, och det bor marmotter lite varstans och är på det hela taget väldigt mysigt, något jag i princip inte reflekterat över på vintern, då är det mer ”håll farten, slipp staka”. På tillbakavägen träffade vi även en massa kor som gick och betade vid den lilla knappliften Granges (vars namn passande nog betyder ”ladugårdar”) och förde ett himla oväsen. Koskällor är definitivt fortfarande en grej här. Hade jag varit ko hade jag blivit tokig på skramlandet, men kor kanske är mindre ljudkänsliga än vad jag är?

Marmotternas dal.

Mamma och utsikten.

En äng och diverse berg.

Mer utsikt.

På vägen hem körde vi lilla vägen från Le Praz till Meribel via La Tania, bara för att. ”Dödsvägen” (alltså gamla vägen från Moutiers till Saint Martin) var stängd för vägbyggen, annars hade vi kunnat ta den också, i sann sightseeing-anda. På vägen ner från Les Allues till Moutiers mötte vi hur mycket cyklister som helst, i varierande stadier av plågad, på väg uppförs. Jag tänker såhär, att uppförs må vara pissjobbigt, men att cykla nerför så långa branta backar skrämmer mig mycket mer. Särskilt med trafik. Håhå jaja, det är ett senare projekt.

Imorgon är det tidig uppstigning – vi ska delta i den årliga getvandringen (jodå) från Saint Martin till Chez Pepe Nicolas, och det innebär att vi ska vara nere i Saint Martin typ klockan åtta. Huah. Vad gör en inte för att delta i de lokala begivenheterna, va?

Bildrama, värmeslag och en öde by

Hej hå.

Tidigare i afton så landade jag och mamma i Val Thorens och  bland annat så kan följande saker konstateras:

  1. Spökstad (by).
  2. Det är väldigt fint även på sommaren.
  3. Mycket snö kvar uppe bland bergen.
  4. Lägenheten luktar hemma.

Vägen hit har varit.. omväxlande?

Färjan till Tyskland var som färjor till Tyskland brukar vara, och ungefär samma kan sägas om Autobahn. Allting rullade på oförskämt bra i strålande väder tills strax norr om Karlsruhe. Där tog det stopp. Deluxe. Någonting hade hänt, och efter två timmar med en snitthastighet på ungefär en meter i minuten omgivna av en oändlig mängd lastbilar passerade vi det som hade hänt, och jag är innerligt glad att vi inte befunnit oss närmre vad det nu var. Någonting hade gått åt fanders på det där sättet som gör att träd vid sidan av vägen blivit svedda och söndertrasade räcken och lastbil klar för skroten och ja. Elände.

Efter eländet så roade sig dessutom en stor del av den bakomvarande trafiken med att försöka köra ikapp sina två timmar i stau på ett sätt som lätt skulle kunna skapa nya eländen. Ibland undrar jag hur folk tänker.

Hursomhelst så lyckades vi brumma igenom hela Tyskland på en dag, och efter lite trixande och fixande och tanke i bakhuvudet om att ta sig förbi Basel innan vi stannade för natten (eftersom morgonrusningen förbi Basel inte är speciellt underhållande) så hamnade vi på ett Ibishotell i den lilla staden Délémont.

(Délémont är dock bra mycket större än de Väldigt Små Samhällen vi passerade i mörkret på vägen dit från Basel. Det kändes lite som att vara på väg till ingenstans, men det var vi som tur var inte.)

Mycket god frukost, och vansinnigt vacker väg därifrån och ut mot motorvägen längs Neuchatelsjön.

Typ där slutade det vara roligt, iallafall ett tag.

Fråga mig inte hur, för jag vet inte, men jag fyllde på olja innan vi åkte från Délémont, och antagligen hade jag inte skruvat på oljelocket ordentligt, för mitt i den något plattare delen av Schweiz så börjar Winston låta konstigt och pipa, så jag får panikstanna mellan två tunnlar (yay!) och konstaterar att ”hoppsan, det är olja överallt under motorhuven förutom där det faktiskt ska vara olja”.

Tack och lov så var skruvlocket till oljetanken på något magiskt vis kvar i bilen (det låg så beskedligt ovan på motorn att jag blev lite smått provocerad), och tack och lov så har jag alltid extra olja med mig, och det var nog för att ta oss till en mack där vi kunde fylla på ordentligt, och städa bort det värsta oljesölet. Jävla bilskrälle.

Efter den dramatiska episoden och varsin stärkande glass puttrade vi vidare mot Annecy, där jag upptäckte en ny avfart, och fick en halv härdsmälta till innan vi hittat parkering. Det var inte bara vi som tyckte att Annecy i drygt trettio graders hetta var en bra utflykt just idag.

Och det är förståeligt, för det är löjligt vackert där. Vi knatade runt i gamla stan och längs sjön (såklart, eftersom vi parkerat åt Albertvillehållet till) och käkade i skuggan på en restaurang precis vid floden och gick upp på ett berg (såklart) med en borg, och i största allmänhet svettades och sen puttrade vi vidare igen, mot Val Thorens med tillhörande bunkring på Carrefour i Moûtiers.

Man kan väl konstatera att det inte är trettio grader här. Knappt hälften, skulle jag gissa, och det duggregnar. Men solnedgången var vansinnigt vacker ändå, och det ska inte regna imorgon så då är planen att gå till Lac du Lou och tillbaka. Mamma är lite nojig över den tunna luften, men det ska nog gå bra. Vi har semester och inte bråttom.

Hörs!

/H

Ballongförbudet på Malmö C kommer alltid vara det tråkroligaste som finns.

Nalle och Tummen på en båt.

Lagom huttrigt väder i Rostock klockan nollsex-alldeles-för-tidigt.

Stau.

Obligatorisk Annecybild #1

Obligatorisk Annecybild #2.

Ah. Les montagnes!

Sommar i bergen = inte så pjåkigt.

Tillbaka till bergen

Så är jag då påväg igen. Eller ja, inte exakt precis nu, för det är definitivt olagligt att blogga och köra bil samtidigt, men snart.

En sommar utan Laxbutiken, känns lite vemodigt trots allt, men i övrigt har jag verkligen maxat västkusten sedan jag kom hem från Frankrike (tacka värmeböljan för det) och jag börjar längta efter bergen.

Kan även tacka värmeböljan som lagt sig som en svettig filt över allt vad ambitioner heter och effektivt sett till att min träningsmängd de senaste sex veckorna landat på strax över noll. Kanske inte supersmart med tanke på att jag ska tillbaka till syrefattigare höjdgrader, men å andra sidan har jag gått upp nästan samtliga av de fyra kilon jag råkade gå ner under vintern, och det är helt klart positivt.

Anywho, jag ska till Tignes och jobba på hotell hela sommaren, även om det är lite oklart exakt vad mina arbetsuppgifter är. Det visar sig helt enkelt. Innan dess ska jag och mamma göra en liten roadtrip, för såväl autobahn som bergsvägar är roligare med sällskap.

Winston är iallafall nytvättad, nytankad och med fungerande lampor (tack pappa!). Jag plockar upp mamma på Malmö C i afton och sen tar vi nattfärjan till Rostock ikväll, och därefter håller vi tummarna för att Autobananen är rimligt trafikerad, så hörs vi väl igen någonstans i La France.

Pusshej!

/H

Borta med vinden

Vissa dagar är det svårt att säga om Cascades stannar för att

1: de brittiska studenterna är komplett värdelösa på att åka skidor, dessutom har druckit alkohol och misslyckas kapitalt med att ta sig av stolliften

eller

2: det blåser för hårt

eller

3: en kombination av alternativen ovan.

Inte mitt livs bästa skiddag om en säger så. Men eftersom en skiddag inte räknas om den inte uppfyllt någon av följande kategorier

  1. minst tre liftåk
  2. ute i backen minst en timma
  3. minst 1000 fallhöjdsmeter

så uthärdade jag och Harry två vändor i Cascades och en i Plein Sud innan vi gav upp och åkte hem igen. Och Cascades kan ha satt ett nytt rekord i ”hur många gånger kan en lift stoppa under en och samma uppfärd” för mig. Sju gånger. Sju! Inte illa pinkat för en lift som tar knappt fem minuter.

The Crewzer Challenge

Igårkväll genomförde Harry och Björnen vad som kan ha varit den dummaste idén någon någonsin har haft.

Vårat lilla stammishak Crewzer har ett kylskåp. I det kylskåpet finns trettio-nånting olika sorters öl på flaska. Merparten av dem är rätt stadiga saker, inga lättdruckna 4,2-procentiga lager inte. Antoine som äger stället gillar annorlunda ölsorter, om en säger så. Men iallafall. The Crewzer Fridge Challenge går helt enkelt ut på att inom loppet av en kväll, delat på två personer, dricka en av varje sort av alla flaskölen, samt varsin démi av de två ölsorterna som finns på tapp.

Självmordsprojekt, jag vet.

Men eftersom Harry är väldigt glad över att ha hittat en kompis som är ännu rejälare än han själv (ergo kan dricka ännu mer innan han stupar) och Björnen verkar vara lika nöjd han, så bestämde dom sig alltså för att genomföra detta.

Man kan väl säga såhär: det gick, men det var ingen vacker syn.

Jag tittade förbi då och då för att se hur långt de kommit, och när de var en bit över halvvägs gick jag och drack en démi på Scandi. När jag kom tillbaka en knapp timma senare så var Harry så full att han knappt kunde se rakt, så då gick jag hem och vaknade klockan tre av att herrn ifråga snarkade som ett satans sågverk.

Idag mår han mycket bättre än han förtjänar. Fråga mig inte hur.

Och deras namn och rekordtid står numera uppskrivet med en spritpenna på fläktkåpan ovanför stekbordet inne på Crewzer. Det lär dröja innan någon mer klarar av det.

I övrigt så blåser det satan, igen. Igår var det åtminstone bra sikt, så jag roade mig med att åka varv i 3 Vallées-liften eftersom den hade vinden rakt i ryggen = mindre obehagligt. Backen ner var en intressant upplevelse – jag har nu straightlinat hela den svarta Goitschelbacken, enbart för att om jag hade svängt hade det tagit tvärstopp, så stark var motvinden. Och idag har det både snöat och blåst så jag har haft säsongens andra helt skid- och jobbfria dag. Samt varit i badhuset för första gången på alla mina år här. Skräpet hade ingenting att göra, så vi gick och bubblade bubbelpool i två timmar. Mitt hår kommer antagligen lukta klor i en vecka efter det här, men det var riktigt trevligt att titta ut på snöstormen inifrån ett varmt badhus. Jag är dock fortfarande lite skeptisk till att bada i sötvatten, en flyter så dåligt.

Dagens tveksammaste: Det ryska paret i trettiofemårsåldern som hade med sig en GoPro på en selfiepinne in i bastun. Inte för att jag egentligen bryr mig, men det känns ganska ohyfsat att filma i en miljö där alla är svettiga och halvnakna. Jag har liksom inte bett om att vara med på er semesterfilm..

Soleil, soleil

Vad det är trevligt att se solen och en blå himmel igen!

Snön var dock mer än lovligt sketchy, så jag tog inte ens med mig någon ryggsäck ut i backen. Nope, idag var en dag att hålla sig i pisten. Massvis av turister som osade den där sortens stress som uppstår när skidsemestern i princip har blåst bort och sista dagen äntligen blir rimligt väder, men det var inte så trångt att det blev jobbigt i vart fall. Fick dock lite mild magkatarr i slutet av dagen när jag stötte på några av mina yngre och mer dumdristiga kollegor som glatt proklamerade att de åkt ”puder” (läs: orörd kramsnö) hela dagen. En av dem hade lavingrejor med sig. En.

”Hedda, hvorfør har du ikke puderski?”

Tja, kanske för att det har blåst utav bara helskotta i tre dagar, temperaturen har flaxat mellan minus femton och plus tre och just nu är det nollgradigt och superinstabilt. Kanske.

Oooorkar inte. Jag vet att jag är gammal och urtråkig men dom där smågrabbarna har slett ingen koll.

Nåväl, solen skiner, jag är ledig och ikväll ska jag och Harry käka pizza och dricka öl på Tango. Jag har haft det värre, även om snön är läskig.

Den rubrikskapande stormen Eleanor

I vanliga fall brukar ingen utanför regionen Auvergne-Rhone Alpes bry sig om vad som pågår med vädret här, men när stormarna plötsligt har sitt ursprung i havet utanför Irland och plöjer snett ner över hela Frankrike, med välta träd, strömavbrott och snökaos på plattlandet som följd, då blir det liv i luckan.

Stormen skulle dra in ordentligt i tisdags kväll, och redan då gick kommunen ut med information om att i princip hela skidsystemet skulle vara stängt på onsdagen och idag. Plus att de inte skulle köra några skidbussar, och de bokstavligen låste alla parkeringshusen och plogade upp en snövall vid infarten till byn så att ingen skulle kunna ta sig ut på vägen. Dessutom försökte gendarmerna få Malaysia och Summit att hålla stängt för att minska antalet folk ute på gatorna på natten, men det gick sådär vad jag har hört.

Det intressanta är att visst, det har snöat och blåst utav bara helvete, men det är inte värre än någon annan rejäl snöstorm de senaste åren. Men eftersom just dethär stormskrället är en riksangelägenhet med ett riktigt namn (Eleanor) och det är jullov så går allmänheten bananas.

Hatten av till turistbyrån förresten, de är riktigt duktiga på att förse Le Dauphiné (”lokaltidningen”, täcker typ hela regionen) med uppdateringar och bilder från väderläget. All publicitet är bra publicitet, eller?

Själv svär jag mest över att jobba långpannor och att behöva skotta trappen upp till jobbet samtidigt som snön envist blåser tillbaka. Och jag tycker lite synd om alla veckisar som varit förvisade till rullbanden och under korta stunder Cascades och Plein Sud.

Men ja, inte mycket som hänt här med andra ord.. Jerem fyllde år i går, så jag mötte upp honom, Harry och de övriga franska grabbarna på Wild & Savage efter jobbet. Det var alldeles lagom att ta en öl, snacka lite skit och sen gå hem och sova – jag hade aldrig orkat komma ikapp de andras partystämning och jag hade ingen lust att jobba bakis idag heller. Harry och Jerem hade förövrigt vansinnigt roligt åt att en av deras kompisar började ragga på mig (insåg jag i efterhand, jag trodde bara han var allmänt trevlig) och efter att jag hade gått hem hade dom tydligen intalat honom att jag helt klart var intresserad. Schysst. Verkligen. Jättestelt det lär bli nästa gång jag springer på honom.. suck..

Men ja, ungefär så intressant är tillvaron här just nu. Imorgon ska vädret bedarra en aning vad det verkar, och jag är ledig så jag kanske till och med får åkt lite lagg. Den som lever får se.

Pusshej!

Gott Nytt Antiklimax

Gissa en gång vem som hade feber och frossa på nyårsafton?

Jupp.

Dagen började iallafall bra, det är något visst med att knata uppför pisten i beckmörker som sakta omvandlas till någon sorts blått gryningsdis. Sen var jag överlägset långsammast, men det skyller jag dels på den begynnande febern och dels på att de andra har superlätta randonnéeskidor och pinnbindningar, och jag släpar på breda offpistskidor. Men det var fint hursomhelst, och det är alltid väldigt tillfredsställande att ta sig uppför för egen maskin, även om jag ofta avskyr det i stunden.

Efter att ha varit hemma och käkat frulle och sovit en stund stack jag ut och åkte igen, med Karro, Thomas och Oscar. Vi drog upp till Col och ägnade oss åt lokal urban exploring, dvs kollade in den gamla stugan som brukade vara restaurang med nu har fallit offer för permafrosten så hela huset lutar betänkligt. Det är svårt att inte tänka tillbaka på min första säsong här, när den restaurangen fortfarande var öppen, och backen ner från toppen av Col gick en annan väg över krönet eftersom glaciären nådde mycket längre ner på den sidan då. Det är riktigt läskigt när naturen så uppenbart förändras till det sämre.

Men det var kul att snoka runt i stugan, som uppenbarligen är ett tillhåll då och då, där var gott om tomma öl- och vinflaskor i hörnen.

Efter det tog vi några varv i Moraine innan jag gav upp för jag mådde definitivt inte bra.

På kvällen försökte jag bli lite pepp, men det gick superdåligt eftersom jag mådde ännu sämre än på dagen, så efter några drinkar hemma med Harry och Mercy, och Jade och hennes kille så gick jag upp till Scandi vid tolvslaget. Efter att raskt ha sagt Gott Nytt År till folk så gick jag och la mig. Lite självbevarelsedrift får en allt ha, och nyår är seriöst överskattat, även utan 39 graders feber, så..

Och idag har jag jobbat, minus en paus på eftermiddagen för att sova bort febern, och det funkade tillräckligt okej för att jag skulle överleva kvällen. Tyvärr är det århundradets busväder på ingång och jag jobbar alla dagar till och med torsdag, så risken är att jag åker på några riktigt mördande långpannor. Skojsigt.

Så ja – händelselös vecka på ingång. God fortsättning på er.

Nördarnas Återkomst

Tro det eller ej, men den lokala biografen har på något mystiskt vis krånglat till sig ett tillstånd för att visa filmer på originalspråk. Alltså slapp jag och Harry göra en roadtrip ner till Annecy för att se The Last Jedi, vilket nog hade varit svårt att få till ändå på grund av jobb och smått galet väder. Istället promenerade vi och Jeremy bara ner till biografen för typ tre timmars rymdäventyr. Fantastiskt praktiskt. Dock verkar det som att de flesta engelsktalande säsongare helt har missat att filmen visades på engelska, för det var inte fullt, bara lite mer än halvfullt faktiskt.

Och utan att spoila någon så kan jag säga att jag åtminstone tyckte att den var både underhållande och intressant. Tydligen så är det ju en del fanboys som inte alls gillar den, men med tanke på att Star Wars har en ytterst tråkig falang bland sina fans (behöver väl knappast sägas att den falangen till väldigt stor del består av vita, privilegierade vuxenbäbisar av hankön) som är väldigt bra på att föra oväsen, så tänker jag inte bry mig en sekund om vad de tycker. Jag och Harry var rörande överens om att den var bättre än väntat, och definitivt inte en kopia av Empire Strikes Back, så det var på det hela taget en najs afton.

I övrigt har här inte hänt så mycket.. största dramat var väl igår när Skräpet blev av med sin favoritmössa på Wild & Savage. Och imorgon är planen att gå på morgontur med Hanna och Søren, med reservation för om jag inte orkar upp ur sängen halv sju. Vi får se hur det blir.