Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: tignes (sida 1 av 3)

Oviktigt meddelande till allmänheten

Idag har jag:

  • Kört hela Kangooride utan att sätta ner fötterna. Dessutom med helt död bakbroms.
  • Kört hela Red Hot, förutom trähoppen.

Jag lever måhända efter devisen ”hellre än bra”, men det betyder inte att jag inte utvecklas. Bara att jag inte prioriterar det.

Vilse i pannkakan

Hade följande konversation i receptionen för en liten stund sedan:

Man, 50+: Varifrån kan jag se till Courchevel?

Jag: Här i närheten?

Man, 50+: Ja.

Jag: *snabbspolar i utsiktsbanken*

Jag: Alltså, du kan ju ta liften upp på tillexempel Tovière eller Grande Motte om du vill titta på utsikten, men du kommer inte se ända till Courchevel.

Man, 50+: Inte?

Jag: Nej, alltså, om du går ut på uteserveringen så kommer du se ett stort berg med snö på toppen, och ett ännu högre berg snett bakom det. Courchevel är på andra sidan de bergen, de skymmer liksom sikten.

Jag: Men du kan köra dit, det tar ungefär två timmar.

Man, 50+: Nej, det har jag inte tid med.

Man, 50+: Men om jag tar liften upp, då kan jag se Courchevel?

Jag: Nej, för liften går inte upp till toppen på det berget. Den stannar på mitten. (Här valde jag att inte nämna alternativet att bergsbestiga antingen Grande Motte, Grande Casse eller båda, eftersom mannen ifråga var mer än en gnutta korpulent och inte klädd som folk som kommer hit för att klättra brukar vara, om en säger så.)

Man, 50+: Okej *går ut på terrassen och försvinner i fjärran*

Jag: ???¿¿??¿?

Varsågod, en pedagogisk skärmdump.

[nörd] Fotnöt: Ska en vara petig så är Grande Casse förövrigt exakt 3855 meter högt, och den högsta toppen i Vanoisemassivet. Tillsammans med Grande Motte så utgör det vattendelaren mellan Mauriennedalen i söder/öster och Tarentaisedalen i norr. Grand Casse är av förklarliga skäl väldigt synligt från både Courchevel och Tignes. [/nörd]

Oväntade framgångar

Onsdag = ledig dag = Hedda cyklar. Typ.

Den sista dryga veckan har det ju som bekant lossnat lite för mig i utförskörandet, tack och lov, så planen för igår var alltid att cykla så mycket jag bara orkar. Dock blev det en lite annorlunda inramning på dagen, tack vare att Marcus kompis som också heter Marcus hade tipsat mig om att de skulle ha någon sorts välgörenhetstävling på Marmot Arms just igår. Eller ja, själva tävlingen var såklart inte på Marmot Arms men det var där den organiserades.

Jag tänkte mest att det är en kul grej, och om inte annat kanske jag kan lära känna lite folk eftersom jag inte har några cyklande kollegor, så jag traskade dit igår efter frukost och anmälde mig. Själva upplägget var väldigt enkelt – anmäl dig i lämplig klass (herr, dam, junior, lag) och se till att med en för ändamålet lämplig app registrera hur många fallhöjdsmeter du orkar köra under dagen. Flest fallhöjdsmeter vinner.

Marcus plan för dagen var att ”ta det lugnt och köra för skojs skull”, vilket innebar hardtail och vanlig cykelhjälm (”har jag fullfacehjälm kommer jag börja ta dumma risker”), men likförbaskat att jag verkligen fick anstränga mig för att ha en chans att hänga med. Men det är som bekant nyttigt att köra med folk som är bättre än en själv, och väldigt roligt. Vågade till och med köra några delar av de röda lederna på Tovière, fast jag får fortfarande kortslutning i hjärnan av de två branta vänsterbermsen i början av Kangoo. En kan inte övervinna alla rädslor på en och samma dag.

Hursomhelst var det väldigt kul, varmt och soligt och jag ägnade merparten av dagen åt att försöka hålla någorlunda jämna steg med Marcus och hans kompisar. Framåt eftermiddagen när jag började bli trött och ofokuserad körde jag tre principvarv på Palafour igen, bara för att säkert nå mitt mål för dagen, vilket var fler fallhöjdsmeter än vad Mont Blanc är högt (alltså 4810-ish). Allra sista vändan var jag så trött att jag höll på att krascha in i staketet vid Bec Rouge för att jag inte orkade bromsa ordentligt, men då var klockan fem i fem och liften skulle stänga så jag hade ändå inte kunnat köra nå mer. Och när jag tvättade cykeln började det såklart att regna.

(Har något mystiskt knak i vevlagret också.. det måste jag se till att kolla upp..)

Egentligen hade jag tänkt att strunta i prisutdelningsdelen av det hela, för jag var helt slut, men killen som skrev in allas resultat konstaterade att jag nog var en av de bästa tjejerna, så efter att ha kollat slutet av Tour de France och tagit en lång dusch så stapplade jag tillbaka till Marmot och fick ta emot en månadsförbrukning av jordnötter och lite annat jox som pris för 6113 avverkade fallhöjdsmeter. Segermarginalen var hela 27 fallhöjdsmeter ner till näst bästa tjej, så det var minst sagt en gnutta flax inblandat, men jag brukar sällan vinna saker som har med fysisk ansträngning att göra (särskilt inte när jag inte anstränger mig för att vinna) så jag är väldigt nöjd ändå. Därefter följde två timmars underhållande galenskap i form av dragning av hysteriska mängder lotterivinster (bäst var ”a pair of wellies filled with an unspecified amount of second hand ladies underwear” – nämnda trosor blev sen runtkastade i lokalen lite på måfå under en längre stund), och några välförtjänta glas öl, och sen gick jag hem och huvudstupade i säng.

Idag har jag träningsvärk typ överallt, mina valkar i händerna har fått valkar, och jag tänker inte göra någonting jobbigare än att jobba, och eventuellt lägga mig och sola vid sjön innan det.

Och köpa avfettning och kedjeolja till min cykel, för den gnisslar, och det är inte okej.

Från en sömnig skidort till en annan

Nu har jag landat i Tignes och är inkvarterad i ett hotellrum med sjöutsikt, vilket utan konkurrens är det flådigaste personalboende jag hittills upplevt. Mamma begav sig norrut imorse, och ska förhoppningsvis ankomma till Köln imorgon och hänga där någon dag innan hon åker vidare till Falkenberg.

Själv ägnar jag mig åt att packa upp ett hotell, vilket är precis så stretigt som det låter. Det känns som att vi famlar lite i blindo, särskilt jag som är den enda i gänget som inte jobbat för Langley innan, men det kommer säkert gå bra. Det största mysteriet just nu är att vi inte har någon kock, men det ordnar sig förhoppningsvis snart.

Annars då? Getvandringen i lördags var väldigt trevlig, även om det såklart förekom en hel del ”hur långt är det kvaaaaar” – så är det när man promenerar långt med en 4,5-åring, en åttaåring och en nioåring. Innan själva vandrandet drog igång fick vi även höra en äldre man joddla, och en väldigt entusiastisk miniorkester spela en massa musik. Kulturlivet i Saint Martin de Belleville är helt klart vid liv även om byn är extremt sömnig såhär års.

Någonstans innan Menuires.

En Lulu och en get.

I söndags packade jag och mamma ihop oss och puttrade bort till Tignes. Först stannade vi till i Saint Martin och gick en lagom ojobbig promenad längs floden, till Le Chatelard och tillbaka, och sen körde vi till Bourg Saint Maurice där vi stannade och åt pizza på en liten restaurang som verkligen inte såg något ut för världen men som hade jättegoda pizzor.

Saint Martin de Belleville är sömnigt och pittoreskt. Ingen är förvånad.

Påväg mot Le Chatelard.

Utsikten från parkeringsplatsen var klart godkänd.

Mmm, berg.

När vi kom upp till Tignes Le Lac blev mamma omgående motsträvig eftersom byns layout inte är precis som Val Thorens.

”Den har gator! Och alldeles för många rondeller och bilar! Den är utspridd!”

Att det var typ 20 grader kallare uppe i Tignes än nere i Bourg och till råga på allt duggregnade kan nog ha gjort sitt för motsträvigheten, men vi gick en promenad runt sjön och hittade en snöfläck, och då blev det lite bättre. Vi hann även lokalisera den lokala kyrkan som är så ful att jag inte ens brydde mig om att ta någon bild på den. Den påminner lite om de inte så jättefina Picassostayerna i Halmstad och Kristinehamn, och inte på något bra sätt.

Dethär med att det bara är fem dagar kvar av juni..

Igår tog vi tåget (som verkligen ser ut som en gul larv av något slag) upp genom berget (lagom obehagligt) till Grande Motte-glaciären och traskade runt där ett tag och tittade på utsikt, horder av ESF-aspiranter på sommarträning, mycket små blommor och en mycket stor hund. Sen tog vi en kort men backig promenad längs den botaniska stigen som ligger i sluttningen ner mot dammen, och efter det var det dags för mig att börja jobba. Hotellet är rätt stort, och jag kommer garanterat gå vilse i källarvåningarna ett antal gånger innan jag lärt mig hitta, men alla mina kollegor verkar trevliga så det ska nog gå bra. Misstänker dock att jag kommer vistas i ett moln av förvirring den närmaste veckan eller så.

Utsikt uppifrån Grande Motte.

Berg. Och snö.

Växter! Det framgår nog inte av bilden, men de är väldigt små.

Misstänker att alla glaciärterrasser värda namnet har en Väldigt Stor Hund som sover hela dagarna.

Tillbaka till bergen

Så är jag då påväg igen. Eller ja, inte exakt precis nu, för det är definitivt olagligt att blogga och köra bil samtidigt, men snart.

En sommar utan Laxbutiken, känns lite vemodigt trots allt, men i övrigt har jag verkligen maxat västkusten sedan jag kom hem från Frankrike (tacka värmeböljan för det) och jag börjar längta efter bergen.

Kan även tacka värmeböljan som lagt sig som en svettig filt över allt vad ambitioner heter och effektivt sett till att min träningsmängd de senaste sex veckorna landat på strax över noll. Kanske inte supersmart med tanke på att jag ska tillbaka till syrefattigare höjdgrader, men å andra sidan har jag gått upp nästan samtliga av de fyra kilon jag råkade gå ner under vintern, och det är helt klart positivt.

Anywho, jag ska till Tignes och jobba på hotell hela sommaren, även om det är lite oklart exakt vad mina arbetsuppgifter är. Det visar sig helt enkelt. Innan dess ska jag och mamma göra en liten roadtrip, för såväl autobahn som bergsvägar är roligare med sällskap.

Winston är iallafall nytvättad, nytankad och med fungerande lampor (tack pappa!). Jag plockar upp mamma på Malmö C i afton och sen tar vi nattfärjan till Rostock ikväll, och därefter håller vi tummarna för att Autobananen är rimligt trafikerad, så hörs vi väl igen någonstans i La France.

Pusshej!

/H

Chez moi

Egentligen hade jag tänkt filma i lyan redan förra året, mest för att mormor ska få se hur jag bor, men det blev inte av. Men bättre sent än aldrig. Passande nog gjorde jag det igår, dagen innan befolknings- och prylfördubblingen.

Ljudet är lite mumligt så jag har tillochmed lagt till undertexter. Det ni!

Men ja, hej på er, mormor och andra eventuella stollar som vill kolla på när jag pratar med en GoPro klockan halv tolv en fredagskväll när resten av byn är på Snesko. Nu ska jag laga det där hålet i min vänsterskida (igen) och sen ska jag ut i kylan och dimman.

Attor.

PS. Kan vi prata om vilken fantastisk skärmdump Youtube valt som bild? Jisses..

Tignes dans le soleil

När jag ändå håller på och återupplivar bloggen kan jag ju lägga upp några bilder från mitt besök hos Sebbelicious och hans vänner. En av dagarna mötte jag upp med några parkåkande Langleyslavar i parken i Tignes och passade på att knäppa ett gäng bilder.

Resten av dem kommer dyka upp i ett reportage på Freeride förr eller senare.

Ärtor.

Hampus

 

Martin

 

Pissaillas och Pays Desert var lika vackert som vanligt.

 

Okänd åkare slängde en corkfemma i skuggan av Grande Balme.
Rasmus

 

Så går ännu ett år av våra liv och kommer aldrig åter.

Först och främst: jag ber om ursäkt för den farbror Melkerska rubriken men den kändes rätt.
I övrigt: jag betvivlar starkt att jag kommer uppdatera bloggen under nyårsveckan, så varsågod: ett tidsinställt inlägg.

Skidåret 2012 gick i resandets tecken. Aldrig förr har jag avverkat så många buss- och tågtimmar på bara några månader, men det var ändå värt det.

Några höjdpunkter utan inbördes ordning:

  • Turistoffpist i Val d’Isére/Tignes. Man tager vad man haver, så att säga. Men konstaterar även att min personliga trygghetskänsla ökar markant om jag har varit någonstans en längre tid och vet hur snöandet/lavinfaran betett sig under vintern.
    Jag blir helt enkelt mer vaksam och mindre benägen att ens överväga risker som veckis. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt men så är det.
  • Återse Pissaillas och diverse fulåkningsbackar i Tignes. Pissaillas i solsken är (och kommer nog alltid att vara) ett av mina paradis. Plus i kanten för att restaurangen har självbetjäningsvarmchoklad, och perfekt terrass.
  • Alla människor jag träffat. Extra cred till bästa rummet i Tignes, Skiweekgänget och Rollinsnowfolk.
  • Morgonåkning i Vemdalen. Tjugofem minus och en så gott som kollektiv baksmälla medförde folktom manchester. Bara att tacka och ta emot.
  • Åka skoter och pistmaskin. Seriöst. Jag var som en femåring på julafton, men det var löjligt kul. Alla borde få sitta i en sån där låda bakom en skoter och fara fram mellan snötyngda granar under en himmel som är sådär stjärnklar som den aldrig blir i städer.
  • ”Komma hem” – dvs åka till Val Thorens, och känna att allting bara blir bra igen. Finns ingenting som pusslar ihop mig så bra som den där betonghålan. Perfekt solskensvecka på sportlovet, lagom soft jobb/festvecka på påsk. C’est bon.
  • Få sova i chaufförernas sovskåp efter ett dygns bussresa. Min rygg vart oändligt tacksam.

Några lågvattenmärken:

  • Min otajming med snön.
  • Macken utanför Albertville som segar med att öppna på pin kiv när det står folk från två fulla bussar och väntar och klockan är sju på morgonen. Avdelningen för fransmän som lever upp till fördomar.
  • Afterskin, eller bristen på, på Tango. Öppet brev till Pontus Langley: Gör om, gör rätt. (Gör som ni gjorde innan, helt enkelt. *gnolar på Seven Nation Army och viftar med en immig ölkanna*)
  • Estavayer. Schweizerfranc i växel, evighetsköer och bara allmänt onajs plats.

Förhoppningar inför 2013 (skidrelaterade, alltså):

  • PUDER!
  • PUDER!
  • PUDER!
  • Att jag ska lyckas pussla in mer skidåkning än den enda vecka jag lyckats ordna hittills.

Bonne année!
/Hedda

Ett inlägg om transportmedel för skidåkare

För att tömma hjärnan på all korrekturläsning jag ägnat första halvan av dagen åt tänkte jag göra min egen version av Freeride listar: Fem favoritliftar. Helt subjektivt. Viktiga faktorer vid bedömningen har bland annat varit bekvämlighet, utsikt, åkmöjligheter och wtf-faktor. Bör kanske även tillägga att min lista över besökta skidorter är ganska kort och att urvalet därför är ganska begränsat. Liftarna är inte nödvändigtvis favoriter, utan mer.. tja.. jag har något att säga om dem helt enkelt.

5. Balme, Serre Chevalier

Byggår: 1984
Rivningsår: 2010
Tillverkare: Poma
Art: Trestolslift, jävulskt långsam sådan
Längd: 1750 meter
Fallhöjd: 459 meter

Motivering: Balmeliften var fram till för ett par år sedan den lysande ledstjärnan i Serre Chevaliers armada av trestolsliftar. Inte bara för dess karakteristiska triangelformade dalstation och det faktum att det tog en kvart för den att knarra sig till toppen – nej, Balme var en lift med många syften.
Dess långsamhet bidrog till att avleda folk från att åka Cucumellebacken flera gånger på raken – sammanlagt trettio minuters liftfärd för ett par minuters åk tilltalar inte veckisar. Den bromsade även distributionen av skidåkare från Villeneuve till Monetier, något som enligt obekräftade källor lett till ett provisionssystem för dalens skidbusschaufförer.
Den var det naturliga transportmedlet för alla puderivrare som ville spåra upp kammen ovanför Frejus-skogen åt båda hållen.
Den hade bestämda åsikter kring vilka typer av åkare den ville frakta. För långsam/ovan/osäker? Ingen fara, Balme strösslade dina egna tvivel på din förmåga med ett slag på smalbenen eller en föraktfull knuff i ryggen.

Tyvärr gick denna trestolarnas trestol i graven efter säsongen 09/10 och ersattes med en tidsenlig, ej våldsbenägen, sexstolslift från botten av Cucumelle.
Som extra salt i såren på alla med förkärlek för tredimensionell snö nås Balme-kammen numera enbart till fots från endera hållet.

Bekvämlighet: 2/5
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 5/5 (vila i frid.. *snyft*)
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 4/5
WTF-faktor: 2/5


4. Leissieres Express, Val d’Isère

Byggår: 2003 (ersatte en äldre lift på samma plats)
Tillverkare: Garaventa
Art: Kopplingsbar sexstolslift
Längd: 1079 meter
Fallhöjd: 32 meter

Motivering: Liftens egentliga fallhöjd är inte alls 32 meter, det avser höjdskillnaden mellan dess bägge dalstationer. Leissieres hör nämligen till den ovanliga skara skidliftar som existerar enbart i förflyttningssyfte. När teknologin kommit tillräckligt lång insåg nämligen de som utvecklade Espace Killy att lösningen med en knapplift och en tunnel för att förflytta skidåkare från Solaise till Fornet var ganska kass. Istället smällde man upp en stollift över kammen.
Utsikten när man börjar färdas nerför är hisnande – åt Fornethållet har man perfekt utsikt över Pays Desért och Pissaillasglaciären och åt Solaisehållet breder hela Espace Killy ut sig, omgivet av toppar som Grand Casse, Grand Motte, Bellecôte, Aiguille Rouge och Mont Blanc.
Ibland ser man även spår efter våghalsar som hoppat av liften precis när den passerar kammen (ett dropp på 3-5 meter beroende på snömängden) för att komma åt de otillgängliga åken rakt under, men risken att hoppa för tidigt eller för sent är stor i och med liftens höga fart. Åkmöjligheterna kring de faktiska dalstationerna är av typen flack/väldigt flack pist.

Bekvämlighet: 4/5
Utsikt: 5/5
Åkmöjligheter: 1/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 1/5
WTF-faktor: 3/5


3. Croisette och Reberty, Les Menuires

Byggår: 1983 / 1984
Rivningsår: Inget / 2012
Tillverkare: Montaz Mautino
Art: Korglift
Längd: 372 / 650 meter
Fallhöjd: 91 / 119 meter

Motivering: När man åker genom Menuires (betonghögen som arkitekterna glömde) passerar man under en hel drös liftar. C’est normale. Vi är ändå i franska funkisalperna. Några är dock konstigare än andra. Från botten av La Masse, den delen av Menuires som varje puder- och adrenalinjunkie bör lägga på minnet går nämligen förutom helt normala stol- och äggliftar även två korgliftar.
Grönmålade, läskburksliknande tingestar svajar över vägen i grupper om fyra tillbaka till lägenhetskomplexen på solsidan. Varför man valde att bygga just korgliftar, som förutom att kännas instabila även är förrädiskt halkiga vid i- och urstigning, vet ingen.
Dock möjliggör de en bra plan B om kön i Doronliften är lång och man vill hemåt.

Bekvämlighet: 0/5
Utsikt: 1/5
Åkmöjligheter: 0/5
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 3/5
WTF-faktor: 4/5

2. Telepherique de Cime Caron, Val Thorens

Byggår: 1982, nya kabiner 2010

Tillverkare: Habegger
Art: Kabinbana
Längd: 2047 meter
Fallhöjd: 866 meter

Motivering: Vad är stort, snabbt och består till typ 95% av fönster? Caronkabinen. Den har fascinerande få saker att hålla sig i, eftersom den bygger på taktiken ”packa så full att folk inte kan välta”, avstigningen är en obehaglig brygga i metall som hänger ut över en avgrund och den ger tillgång till väldigt mycket bra skidåkning. Och snygg utsikt, men det känns som extra strössel i sammanhanget. Snabba glasögon, magväskor med pocketkameror i, fullfacehjälmar och fetlagg. Alla dessa trängs i Caron, så är det bara. Själv gillar jag Caron för långa Lac du Lou (fast inte den vägen som alla andra tar) och för den långa röda.
Värd att tackla höjdskräcken för.
Och det bor bonsaielefanter i källaren i lifthuset. Bara en sån sak.

Bekvämlighet: mellan 1 och 3/5 beroende på fullpackadheten
Utsikt: 4/5 om du hamnar vid rätt fönster. Kan även vara armhåla.
Åkmöjligheter: 5/5
Snabbhet: 5/5
Farlighet: 2/5
WTF-faktor: 2/5

1. Tougnette 2, Meribel

Byggår: 2007 (ersatte en gammal ägglift på samma plats)
Tillverkare: Poma
Art: Kopplingsbar sexstolslift med vindbubbla
Längd: 1550 meter
Fallhöjd: 491 meter

Motivering: Den mest njutbara av Tre Dalarnas nästan 200 liftar. Låt eftermiddagssolen etsa in goggelbrännan ännu ett snäpp medan du lyfter från Plan de l’Homme i denna luftburna soffa.
Skämt åsido, jag brukar kalla den enklaste vägen hem till Val Thorens från Meribel och Courchevel ”liftvisningen”, för det är precis vad det är. En serie snabba, bekväma liftar sammanbundna med härligt överbefolkade och inte sällan slaskiga transportsträckor.
Tougnette-tvåan är liksom kronan på verket bland dessa. Lite bekvämare, lite bättre solningsvinkel, nackstöd, och för att öka underhållningsvärdet sker påstigningen medelst rullband, något som inte sällan ger upphov till omkullramlande knöggel.
Från toppen når man dessutom de ofta förbisedda pistpärlorna Pramint, Jerusalem och Blaireau, och en hel del trevlig offpist, så liften och omkringliggande snöfält är väl värda ett besök utöver den obligatoriska Tre Dalarna-rundan. Tar man istället transporten mot Les Menuires finns det en uteservering med förträfflig Irish Coffee vid botten av Granges-liften, godkänd av Jean-Claude Baguette. Det ni.

Bekvämlighet: Oändlig
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 4/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 0/5, om du inte har svårt för rullbandspåstigningar
WTF-faktor: 1/5

Övriga hedersomnämnanden:

Liggpriset: Mont Vallon, Meribel samt Sache, Tignes eftersom de är de liftar som enligt rykten är bäst lämpade att idka könsumgänge i, i respektive skidområde. Valdi’s skvallerblaska The Mountain Echo gjorde även en seriös undersökning i ämnet för några år sedan.

Glöm-inte-ryggskyddet-priset: Boismint, Val Thorens. Snabb, solig och servar underbar åkning – både pist och offpist. Bara en sak – ryggstödet består av metallrör och inget annat. Folk utan ryggskydd, ye be warned.

Whiplashpriset: Crêtes, Serre Chevalier. Frankrike är fullt av ryckiga knappliftar, men någon lömsk liftwaffe måste ha trimmat denna. Och killar, akta familjelyckan.

Var-fan-är-fotstödet-priset: Skalet Express, Vemdalen. Är det bara jag som dessutom blir sjukt stressad av att bygeln är automatiserad?

Kylskåpspriset: Yret, Serre Chevalier samt Col, Val Thorens. Snigliga stolliftar på nordsidor som ligger i skugga 361 dagar om året, dessutom på närmare 3000 meters höjd. Hörde jag pjäxvärmare?

Älskade ankarlift-priset: Hamreliften, Duved. Går från barnbackeflack till störtloppsbrant på ungefär tio meter. Blotta tanken på att ramla i det branta partiet gav mig mardrömmar som hjälmfoting. Dock var det i nedre Hamre som jag slutligen fick styr på skidorna ett sportlov för sisådär femton år sedan så den får ett hederspris ändå. Plus att den går i precis vilket skitväder som helst, till skillnad från stolliften.

Våtvarma priset: Stubnerkogelbahn, Bad Gastein. Ja, det är fancy med uppvärmda säten i gondolerna. Nej, det är inte skönt när det är slaskigt och skidbyxorna är våta när man sätter sig. Inte alls. Ist gefärlich. Punkt.

För ytterligare nörderi, kolla in LiftWorldInfo. Kalenderbitardrömmen.

600

Nu är jag sju (jobbiga) instuderingsfrågor, en tvättid och två artiklar om medborgarförslag från avresa.

Självdisciplinen har nått någon sorts ny all time low, hur mycket jag än försöker plugga vandrar tankarna oupphörligen till kallsnö i Fornetskogen, manchesterförmiddagar på Pissaillas-glaciären och intensivt solande vid sjön i Tignes.
De borde utforma specialutbildningar för skidberoende på folkhögskolor. Jag kan liksom inte läsa in kurser i förväg eftersom bristen på tentor kräver fysisk närvaro i gengäld. Tänk om jag hade kunnat läsa bara höstterminer. I och för sig hade det tagit fyra år att bli klar då, men med självdisciplinen jag har idag vette fan om det inte hade vart en bra idé.

Nej, nu överdriver jag, men ändå. Det kommer bli trist att läsa in krimveckan nästa år. Lyckligtvis är det just det – ett år tills dess. Och nu är nu, och nu är jag bara dagar från att lämna svinkalla västkusten och de tre centimetrarna snö för svinkalla alper och tre meter snö.

(Ja, Thomas ringde precis när jag öppnat boken och vips flippade hjärnan från kommunala bolag till konsten att peppa folk inför barrundor. Två sorters kunskap – båda är viktiga.)

Det här är förresten inlägg nummer 600 på den här bloggen.
Undrar vad den där blyga nittonåringen som ”bara ska göra en säsong” och knappt kunde åka på skär skulle säga om hon träffade mig? Nåja – jag kom in på utbildningen hon ville, så hon borde vara nöjd.

 +
+
 =

Enkel matematik.

(Herregud, emokiden på översta bilden. Jag vill bara klappa henne på huvudet och säga ”såååja, det blir bättre, du vet det inte än men det här kommer bli det bästa du någonsin gjort”.)

Egentligen borde jag väl ha tagit tillfället i akt och gjort mitt ”Inlägg #600” till någon sorts Best Of eller nåt, men jag har inte tid just nu. Det får bli till nummer 700 istället. För som Shane McConkey sa i Claim: I’m not done yet.