Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: val d’isere (sida 1 av 13)

Den tedrickande språkpolisen

Fortfarande förkyld och febrig, så jag har inte direkt något nytt att delge er. Igårkväll droppade det in ett gäng britter på jobbet precis när vi skulle stänga köket, och ingen hade hjärta att säga nej och den kollektiva tanken var väl att de kanske kände av att vi höll på att packa ihop och därför inte skulle bli så långvariga efter att de fått sin mat.

Ha.

Ha.

Ha.

De roade sig med att shotta sig igenom i princip hela spritförrådet, och eftersom de råkade sitta vid den bänken som jag förvarar mina civila kläder + nycklar under medan jag jobbar så kunde jag liksom inte gå hem, även efter att jag gjort klart allt mitt.

Precis det en behöver efter att ha jobbat åtta timmar utan att vara frisk. Inte.

Annars då? Jag roar mig med att sova, skriva julkort och dricka hysteriska mängder te (grönt mintte, den billigaste Carrefoursorten, smakar ungefär som varm, flytande halstablett). Känner att jag har ackumulerat ett ofantligt antal ansvarsfullhetspoäng de senaste dagarna eftersom jag inte så mycket som funderat på att åka skidor, vilket kanske inte är så konstigt eftersom typ hela kroppen värker av förkylning, men jag håller på att bli lite skogstokig av att endast vistas i min lilla lilla lägenhet och i det möjligtvis ännu mindre köket på jobbet (jag ska ta och filma eller fota där någon dag så får ni som inte vet se exakt hur minimalistiskt det är, det är faktiskt ganska imponerande) så jag börjar faktiskt överväga att åka upp med typ 2 Lacs ett par vändor och sedan ta barnbacken ner, bara för att få lite frisk luft.

Men jag får se. Jag jobbar ikväll igen så det är nog inte världens bästa idé. Att gå tur och retur brevlådan jämte Sherpa känns som ett aningens rimligare mål. Hursomhelst är jag iallafall ledig ett par dagar med start imorgon, så förhoppningsvis ger denhär skiten med sig bara jag får vila något helt dygn i sträck.


På tal om ingenting annat i dethär inlägget överhuvudtaget – har ni tänkt på hur förbaskat sällan folk lyckas stava rätt till Val d’Isère? Okej att accenten över e:et hamnar åt fel håll ibland, men jösses. Givetvis var det en forumtråd på ni-vet-det-där-svenska-skidforumet som fick mig att börja tänka på saken, så bara för att jag är förkyld, bitter och lättretlig så får ni här en liten lista på hur man inte stavar till Val d’Isère.

<språkpolis>

  • Val Disere
  • Val D’Isere
  • Val DiSere
  • Val Diser
  • Val d’Isére
  • Valdisere
  • Val D Isere
  • Val Disär

Okej, jag vet, det är inte helt enkelt. Men vad är grejen med att skriva det satans d:et versalt?! Vaaaaa?! Mina ögon blöder, det är lika oskönt att läsa som när folk inte kan hålla isär de och dem (tips: är det inget superofficiellt som skrives går det finfint med ”dom” i nästan alla sammanhang) eller they’re/their/there. Auugh. Det är som känslan av att köra över ett riktigt lömskt farthinder i för hög fart, fast i textform. Jag är så jäkla tacksam att det inte är en massa apostrofer och krafs i Val Thorens (som, bör nämnas, även kan skrivas Val-Thorens, och vid sällsynta tillfällen Val Thoréns). Å andra sidan ryser jag alltid lite inombords när (i huvudsak) engelsktalande individer glömmer bort s:et på slutet och kallar byskrället för ”Val Thoren” med extremt mycket eftertryck på sista stavelsen, som de uttalar exakt likadant som andra halvan av Kylo Ren.

</språkpolis>

Förresten, när jag ändå babblar om språk – är det fler än jag som får upp specifika men svårdefinierade ljud i huvudet när ”!!!” eller ”???” används i text som fristående objekt? Som någon sorts korsning mellan ljud och känsla, liksom. Det är så intressant, och på sätt och vis en total självemotsägelse för lika mycket som jag är för rättstavning och språkregler är jag otroligt fascinerad av internetlingvistik. Det är som att det känns mer okej att bryta mot regler och att stava fel i vissa sammanhang och i vissa forum.

Nä. Om ni ursäktar, jag ska ta och gå vilse på Tumblr en stund innan jag trasslar in mig i någon lång harang om vad som egentligen är rätt och fel.

Jäsikens, sa gud, och försvann i ett moln av logik.

– Douglas Adams

Marit Larsen – If A Song Could Get Me You

Marit Larsen – If A Song Could Get Me You
The Chase (2008)

Vintern 08-09 var denna låten, åtminstone i en lägenhet på första våningen i Verdets 2 i Val d’Isère, känd som ”Dolly Parton-låten”. Av någon anledning tog det ett bra tag innan vi lärt oss vad den hette, och någonting med både arret och Marit Larsens röst fick oss att tänka på den framtunga countryikonen.

Det blev låten att spela de kvällar vi var för trötta och/eller panka för att gå ut, och kommer nog alltid att föra med sig en känsla av grönt te, saltlakrits, flanellpyjamasbyxor och draget från en skruttig balkongdörr när jag lyssnar på den.

Tignes dans le soleil

När jag ändå håller på och återupplivar bloggen kan jag ju lägga upp några bilder från mitt besök hos Sebbelicious och hans vänner. En av dagarna mötte jag upp med några parkåkande Langleyslavar i parken i Tignes och passade på att knäppa ett gäng bilder.

Resten av dem kommer dyka upp i ett reportage på Freeride förr eller senare.

Ärtor.

Hampus

 

Martin

 

Pissaillas och Pays Desert var lika vackert som vanligt.

 

Okänd åkare slängde en corkfemma i skuggan av Grande Balme.
Rasmus

 

Så går ännu ett år av våra liv och kommer aldrig åter.

Först och främst: jag ber om ursäkt för den farbror Melkerska rubriken men den kändes rätt.
I övrigt: jag betvivlar starkt att jag kommer uppdatera bloggen under nyårsveckan, så varsågod: ett tidsinställt inlägg.

Skidåret 2012 gick i resandets tecken. Aldrig förr har jag avverkat så många buss- och tågtimmar på bara några månader, men det var ändå värt det.

Några höjdpunkter utan inbördes ordning:

  • Turistoffpist i Val d’Isére/Tignes. Man tager vad man haver, så att säga. Men konstaterar även att min personliga trygghetskänsla ökar markant om jag har varit någonstans en längre tid och vet hur snöandet/lavinfaran betett sig under vintern.
    Jag blir helt enkelt mer vaksam och mindre benägen att ens överväga risker som veckis. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt men så är det.
  • Återse Pissaillas och diverse fulåkningsbackar i Tignes. Pissaillas i solsken är (och kommer nog alltid att vara) ett av mina paradis. Plus i kanten för att restaurangen har självbetjäningsvarmchoklad, och perfekt terrass.
  • Alla människor jag träffat. Extra cred till bästa rummet i Tignes, Skiweekgänget och Rollinsnowfolk.
  • Morgonåkning i Vemdalen. Tjugofem minus och en så gott som kollektiv baksmälla medförde folktom manchester. Bara att tacka och ta emot.
  • Åka skoter och pistmaskin. Seriöst. Jag var som en femåring på julafton, men det var löjligt kul. Alla borde få sitta i en sån där låda bakom en skoter och fara fram mellan snötyngda granar under en himmel som är sådär stjärnklar som den aldrig blir i städer.
  • ”Komma hem” – dvs åka till Val Thorens, och känna att allting bara blir bra igen. Finns ingenting som pusslar ihop mig så bra som den där betonghålan. Perfekt solskensvecka på sportlovet, lagom soft jobb/festvecka på påsk. C’est bon.
  • Få sova i chaufförernas sovskåp efter ett dygns bussresa. Min rygg vart oändligt tacksam.

Några lågvattenmärken:

  • Min otajming med snön.
  • Macken utanför Albertville som segar med att öppna på pin kiv när det står folk från två fulla bussar och väntar och klockan är sju på morgonen. Avdelningen för fransmän som lever upp till fördomar.
  • Afterskin, eller bristen på, på Tango. Öppet brev till Pontus Langley: Gör om, gör rätt. (Gör som ni gjorde innan, helt enkelt. *gnolar på Seven Nation Army och viftar med en immig ölkanna*)
  • Estavayer. Schweizerfranc i växel, evighetsköer och bara allmänt onajs plats.

Förhoppningar inför 2013 (skidrelaterade, alltså):

  • PUDER!
  • PUDER!
  • PUDER!
  • Att jag ska lyckas pussla in mer skidåkning än den enda vecka jag lyckats ordna hittills.

Bonne année!
/Hedda

Ett inlägg om transportmedel för skidåkare

För att tömma hjärnan på all korrekturläsning jag ägnat första halvan av dagen åt tänkte jag göra min egen version av Freeride listar: Fem favoritliftar. Helt subjektivt. Viktiga faktorer vid bedömningen har bland annat varit bekvämlighet, utsikt, åkmöjligheter och wtf-faktor. Bör kanske även tillägga att min lista över besökta skidorter är ganska kort och att urvalet därför är ganska begränsat. Liftarna är inte nödvändigtvis favoriter, utan mer.. tja.. jag har något att säga om dem helt enkelt.

5. Balme, Serre Chevalier

Byggår: 1984
Rivningsår: 2010
Tillverkare: Poma
Art: Trestolslift, jävulskt långsam sådan
Längd: 1750 meter
Fallhöjd: 459 meter

Motivering: Balmeliften var fram till för ett par år sedan den lysande ledstjärnan i Serre Chevaliers armada av trestolsliftar. Inte bara för dess karakteristiska triangelformade dalstation och det faktum att det tog en kvart för den att knarra sig till toppen – nej, Balme var en lift med många syften.
Dess långsamhet bidrog till att avleda folk från att åka Cucumellebacken flera gånger på raken – sammanlagt trettio minuters liftfärd för ett par minuters åk tilltalar inte veckisar. Den bromsade även distributionen av skidåkare från Villeneuve till Monetier, något som enligt obekräftade källor lett till ett provisionssystem för dalens skidbusschaufförer.
Den var det naturliga transportmedlet för alla puderivrare som ville spåra upp kammen ovanför Frejus-skogen åt båda hållen.
Den hade bestämda åsikter kring vilka typer av åkare den ville frakta. För långsam/ovan/osäker? Ingen fara, Balme strösslade dina egna tvivel på din förmåga med ett slag på smalbenen eller en föraktfull knuff i ryggen.

Tyvärr gick denna trestolarnas trestol i graven efter säsongen 09/10 och ersattes med en tidsenlig, ej våldsbenägen, sexstolslift från botten av Cucumelle.
Som extra salt i såren på alla med förkärlek för tredimensionell snö nås Balme-kammen numera enbart till fots från endera hållet.

Bekvämlighet: 2/5
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 5/5 (vila i frid.. *snyft*)
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 4/5
WTF-faktor: 2/5


4. Leissieres Express, Val d’Isère

Byggår: 2003 (ersatte en äldre lift på samma plats)
Tillverkare: Garaventa
Art: Kopplingsbar sexstolslift
Längd: 1079 meter
Fallhöjd: 32 meter

Motivering: Liftens egentliga fallhöjd är inte alls 32 meter, det avser höjdskillnaden mellan dess bägge dalstationer. Leissieres hör nämligen till den ovanliga skara skidliftar som existerar enbart i förflyttningssyfte. När teknologin kommit tillräckligt lång insåg nämligen de som utvecklade Espace Killy att lösningen med en knapplift och en tunnel för att förflytta skidåkare från Solaise till Fornet var ganska kass. Istället smällde man upp en stollift över kammen.
Utsikten när man börjar färdas nerför är hisnande – åt Fornethållet har man perfekt utsikt över Pays Desért och Pissaillasglaciären och åt Solaisehållet breder hela Espace Killy ut sig, omgivet av toppar som Grand Casse, Grand Motte, Bellecôte, Aiguille Rouge och Mont Blanc.
Ibland ser man även spår efter våghalsar som hoppat av liften precis när den passerar kammen (ett dropp på 3-5 meter beroende på snömängden) för att komma åt de otillgängliga åken rakt under, men risken att hoppa för tidigt eller för sent är stor i och med liftens höga fart. Åkmöjligheterna kring de faktiska dalstationerna är av typen flack/väldigt flack pist.

Bekvämlighet: 4/5
Utsikt: 5/5
Åkmöjligheter: 1/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 1/5
WTF-faktor: 3/5


3. Croisette och Reberty, Les Menuires

Byggår: 1983 / 1984
Rivningsår: Inget / 2012
Tillverkare: Montaz Mautino
Art: Korglift
Längd: 372 / 650 meter
Fallhöjd: 91 / 119 meter

Motivering: När man åker genom Menuires (betonghögen som arkitekterna glömde) passerar man under en hel drös liftar. C’est normale. Vi är ändå i franska funkisalperna. Några är dock konstigare än andra. Från botten av La Masse, den delen av Menuires som varje puder- och adrenalinjunkie bör lägga på minnet går nämligen förutom helt normala stol- och äggliftar även två korgliftar.
Grönmålade, läskburksliknande tingestar svajar över vägen i grupper om fyra tillbaka till lägenhetskomplexen på solsidan. Varför man valde att bygga just korgliftar, som förutom att kännas instabila även är förrädiskt halkiga vid i- och urstigning, vet ingen.
Dock möjliggör de en bra plan B om kön i Doronliften är lång och man vill hemåt.

Bekvämlighet: 0/5
Utsikt: 1/5
Åkmöjligheter: 0/5
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 3/5
WTF-faktor: 4/5

2. Telepherique de Cime Caron, Val Thorens

Byggår: 1982, nya kabiner 2010

Tillverkare: Habegger
Art: Kabinbana
Längd: 2047 meter
Fallhöjd: 866 meter

Motivering: Vad är stort, snabbt och består till typ 95% av fönster? Caronkabinen. Den har fascinerande få saker att hålla sig i, eftersom den bygger på taktiken ”packa så full att folk inte kan välta”, avstigningen är en obehaglig brygga i metall som hänger ut över en avgrund och den ger tillgång till väldigt mycket bra skidåkning. Och snygg utsikt, men det känns som extra strössel i sammanhanget. Snabba glasögon, magväskor med pocketkameror i, fullfacehjälmar och fetlagg. Alla dessa trängs i Caron, så är det bara. Själv gillar jag Caron för långa Lac du Lou (fast inte den vägen som alla andra tar) och för den långa röda.
Värd att tackla höjdskräcken för.
Och det bor bonsaielefanter i källaren i lifthuset. Bara en sån sak.

Bekvämlighet: mellan 1 och 3/5 beroende på fullpackadheten
Utsikt: 4/5 om du hamnar vid rätt fönster. Kan även vara armhåla.
Åkmöjligheter: 5/5
Snabbhet: 5/5
Farlighet: 2/5
WTF-faktor: 2/5

1. Tougnette 2, Meribel

Byggår: 2007 (ersatte en gammal ägglift på samma plats)
Tillverkare: Poma
Art: Kopplingsbar sexstolslift med vindbubbla
Längd: 1550 meter
Fallhöjd: 491 meter

Motivering: Den mest njutbara av Tre Dalarnas nästan 200 liftar. Låt eftermiddagssolen etsa in goggelbrännan ännu ett snäpp medan du lyfter från Plan de l’Homme i denna luftburna soffa.
Skämt åsido, jag brukar kalla den enklaste vägen hem till Val Thorens från Meribel och Courchevel ”liftvisningen”, för det är precis vad det är. En serie snabba, bekväma liftar sammanbundna med härligt överbefolkade och inte sällan slaskiga transportsträckor.
Tougnette-tvåan är liksom kronan på verket bland dessa. Lite bekvämare, lite bättre solningsvinkel, nackstöd, och för att öka underhållningsvärdet sker påstigningen medelst rullband, något som inte sällan ger upphov till omkullramlande knöggel.
Från toppen når man dessutom de ofta förbisedda pistpärlorna Pramint, Jerusalem och Blaireau, och en hel del trevlig offpist, så liften och omkringliggande snöfält är väl värda ett besök utöver den obligatoriska Tre Dalarna-rundan. Tar man istället transporten mot Les Menuires finns det en uteservering med förträfflig Irish Coffee vid botten av Granges-liften, godkänd av Jean-Claude Baguette. Det ni.

Bekvämlighet: Oändlig
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 4/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 0/5, om du inte har svårt för rullbandspåstigningar
WTF-faktor: 1/5

Övriga hedersomnämnanden:

Liggpriset: Mont Vallon, Meribel samt Sache, Tignes eftersom de är de liftar som enligt rykten är bäst lämpade att idka könsumgänge i, i respektive skidområde. Valdi’s skvallerblaska The Mountain Echo gjorde även en seriös undersökning i ämnet för några år sedan.

Glöm-inte-ryggskyddet-priset: Boismint, Val Thorens. Snabb, solig och servar underbar åkning – både pist och offpist. Bara en sak – ryggstödet består av metallrör och inget annat. Folk utan ryggskydd, ye be warned.

Whiplashpriset: Crêtes, Serre Chevalier. Frankrike är fullt av ryckiga knappliftar, men någon lömsk liftwaffe måste ha trimmat denna. Och killar, akta familjelyckan.

Var-fan-är-fotstödet-priset: Skalet Express, Vemdalen. Är det bara jag som dessutom blir sjukt stressad av att bygeln är automatiserad?

Kylskåpspriset: Yret, Serre Chevalier samt Col, Val Thorens. Snigliga stolliftar på nordsidor som ligger i skugga 361 dagar om året, dessutom på närmare 3000 meters höjd. Hörde jag pjäxvärmare?

Älskade ankarlift-priset: Hamreliften, Duved. Går från barnbackeflack till störtloppsbrant på ungefär tio meter. Blotta tanken på att ramla i det branta partiet gav mig mardrömmar som hjälmfoting. Dock var det i nedre Hamre som jag slutligen fick styr på skidorna ett sportlov för sisådär femton år sedan så den får ett hederspris ändå. Plus att den går i precis vilket skitväder som helst, till skillnad från stolliften.

Våtvarma priset: Stubnerkogelbahn, Bad Gastein. Ja, det är fancy med uppvärmda säten i gondolerna. Nej, det är inte skönt när det är slaskigt och skidbyxorna är våta när man sätter sig. Inte alls. Ist gefärlich. Punkt.

För ytterligare nörderi, kolla in LiftWorldInfo. Kalenderbitardrömmen.

Slackcountry/GoPro-test


Val d’Isère januari 2012 from Hedda Berander on Vimeo.

Ungefär såhär mycket fluff blev det för mig i vintras. Goggelbrännan vart desto bättre, men så var jag ju också den inverterade puderguden.

Arkiverat under flikarna #slackcountry samt #hittar gamla GoPro-klipp och måste ändå vänja mig vid Final Cut. Det vill säga att jag egentligen skulle städa och organisera alla bilder på min dator men blev distraherad, fick svårartad snöabstinens och låste in mig på mitt rum hela kvällen. Känner att jag har tappat videobloggs-stinget lite men man kan inte vara bäst på allt jämt.

Låten: Philter – Pi

There’s no place quite like it

Ni vet den där känslan när fötterna liksom svävar en liten men inte alls obetydlig bit ovanför marken?
Ungefär så mår jag just nu.

Jag försöker gissa mig till ungefär var någonstans i den gamla byggnaden jag befinner mig, men det är på gränsen till omöjligt. Borta är murrigt trä, lösa plankor och vattenläckor, likaså griffeltavlan med den oändliga drinkmenyn. Banka plankan är de facto historia.
Istället är här någon sorts korsning av skandinavisk ren design och alpmys, till tonerna av soft jazz.
Avdelningen stor förändring, minst sagt.

Och internetet fungerar felfritt. Helt sinnsykt.

Men nog om Tango. Mer om det senare.
(Det sitter en älg ovanför min säng!!)

Veckan i Val d’Isère är över, jag är trött, förkyld och osövd men jag har haft galet roligt under tiden. Ärligt talat så var min dag uppe på Pissaillas med dödscarving och The Temper Trap ensam värd allting, eller kombinationen mittmonterade parkskidor och fem svängar puder. (Inte bara puder, toklätt, tre decimeter, läsida, iskallt puder.) Det krävs så lite för att göra mig lycklig nuförtiden.
Typ att äta pain chocolat till lunch i solen vid turistbyrån i Le Lac, eller att få springa runt på dansken med en flaska toffeevodka i näven och yla med i en speedad version av Paradise. Att mina nya pjäxor inte gör ont och att jag förvånande nog inte avlider av att köra med alldeles vanliga innerskor.

Dock sorg i hjärtat när inte bara älskade Tocaden utan även Warm Up och den fullkomligt oförklarliga gamla Tunnel-liften fått stryka på foten. Nu finns det inte ett enda schysst burgarställe i Valdi, bara pizza efter pizza. Upprörande och hemskt.
Dollynight är dock kvar, även om byggnaden kanske är lite vingligare än förut efter Rollin’Snow-invasionen i torsdags. Tequila var ordet sa Bill, sa Bull.

Och nu är jag här. Hemma. Mina fötter var påväg uppför tvärgatan till Verdets 2 mer än en gång förra veckan och jag var minst lika nära att svänga höger in på Rue du Gebroulaz idag, innan hjärnan kopplande om och gick rakt fram istället. Hela kroppen bara skriker invanda mönster. Jag studsar uppför trappsteget in i Neves som tusen gånger innan, bara det att jag inte är på väg till Anna i 68 med ett paket kakor som Line oundvikligen kommer äta upp. Hade byn inte varit smockfull med kryllande, virriga turister hade jag kunnat gå genom gallerian bort till Kinabalu med förbundna ögon. Det är så knäppt.

Allt är sig likt. Nila himlade med ögonen och utbrast ”you still look like a tomboy” och Eric tyckte att det väl var på tiden att jag börjat plugga, och gav mig en sträng blick när jag sa att jag funderar på att undvika skolan lite till.
Jag har guidat nykomlingar genom transferkaoset vi kallar sportcenter och vidare nerför trapporna till botten av byn, jag studsade tillbaka uppför snötorget och min hjärna nynnade på Home.
Det är så jävla lätt att andas här så ni anar inte. Pusselbitarna liksom ruskade på sig, rättade till sig lite och slutade skava. Jag har jagat demoner och spöken ett tag nu, men när jag klampar runt i mina solblekta skidkläder och har La Masse och solnedgången i ryggen, då bara släpper allt.
Så är det bara.

Det är som jag sa när jag kom hit för ett drygt år sedan – jag är odödlig här.

Om några timmar kommer mamma.. jag får helt enkelt hålla mig vaken för jag har hennes rumsnyckel.
Imorgon är det jag och mina mittmonterade lekskidor och ett hot om lite snö. Vi gillart.

600

Nu är jag sju (jobbiga) instuderingsfrågor, en tvättid och två artiklar om medborgarförslag från avresa.

Självdisciplinen har nått någon sorts ny all time low, hur mycket jag än försöker plugga vandrar tankarna oupphörligen till kallsnö i Fornetskogen, manchesterförmiddagar på Pissaillas-glaciären och intensivt solande vid sjön i Tignes.
De borde utforma specialutbildningar för skidberoende på folkhögskolor. Jag kan liksom inte läsa in kurser i förväg eftersom bristen på tentor kräver fysisk närvaro i gengäld. Tänk om jag hade kunnat läsa bara höstterminer. I och för sig hade det tagit fyra år att bli klar då, men med självdisciplinen jag har idag vette fan om det inte hade vart en bra idé.

Nej, nu överdriver jag, men ändå. Det kommer bli trist att läsa in krimveckan nästa år. Lyckligtvis är det just det – ett år tills dess. Och nu är nu, och nu är jag bara dagar från att lämna svinkalla västkusten och de tre centimetrarna snö för svinkalla alper och tre meter snö.

(Ja, Thomas ringde precis när jag öppnat boken och vips flippade hjärnan från kommunala bolag till konsten att peppa folk inför barrundor. Två sorters kunskap – båda är viktiga.)

Det här är förresten inlägg nummer 600 på den här bloggen.
Undrar vad den där blyga nittonåringen som ”bara ska göra en säsong” och knappt kunde åka på skär skulle säga om hon träffade mig? Nåja – jag kom in på utbildningen hon ville, så hon borde vara nöjd.

 +
+
 =

Enkel matematik.

(Herregud, emokiden på översta bilden. Jag vill bara klappa henne på huvudet och säga ”såååja, det blir bättre, du vet det inte än men det här kommer bli det bästa du någonsin gjort”.)

Egentligen borde jag väl ha tagit tillfället i akt och gjort mitt ”Inlägg #600” till någon sorts Best Of eller nåt, men jag har inte tid just nu. Det får bli till nummer 700 istället. För som Shane McConkey sa i Claim: I’m not done yet.

Tvära kast

Hej och hå.

Blev lite lätt omdistribuerad häromdagen så nu ska jag till Val d’Isère vecka sju istället.
Det stora frågan då är: har dom fortfarande shotkannor på Banananas?
Och har dom fortfarande Prada-lagg på Poudreuse?

Finns väl en viss risk att jag däckar i nostalgikoma första kvällen, men sånt är livet.
Pissaillas förfan.
Behövs inte så mycket mer.

Är dock inte samma schvung i ”Valdi Tolv” som i ”Valdi Nollnio” men det får jag leva med.
I’m not done yet.

Bonne Année!!

Så. Nu är det spikat.
Jag och pyttebror drar till Tignes över nyår.

Hur bra jag mår?
Omätbart.

Double M, Palafour, Amerikanare, Pissaillas.. åherrejisses vad jag längtar sönder.