Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: val thorens (sida 1 av 45)

Dags för en paus

Jag har tappat räkningen på hur många dagar det var sedan jag inte åkte skidor (eller snowboard) senast. Tror det är 16 eller 17. Hursomhelst så är idag en vilodag. Jag var mentalt påväg att bege mig ut när telefonen plingade till med en notifikation från 3 Vallées-appen, som meddelade att ”storm is coming, please return to your own valley via the remaining open links” och då kände jag att näe, idag är dagen då mina trötta knän ska vila helt och hållet.

Dessutom är jag bara på standby på jobbet, så med lite tur blir jag helt ledig, och imorgon börjar jag om på noll igen.

Tror jag kan behöva det, det har varit alldeles för kul att åka på sistone. Har haft ett par dagar av att virra runt borta i Courch, och i förrgår när jag tänkte att jag skulle ta det lugnt råkade Jockeys vara nypistad och folktom på detdär sättet som bara gamla störtloppsbackar omgärdade av ståtliga granar kan vara, så istället för lugnt blev det full kareta* ner i skogen till 1300 några vändor och i förlängningen ben som kändes som slajm i princip hela vägen hem. Sen kom jag till jobbet och utsatte stackars Hanna för en superentusiastisk treminuters-monolog om hur jag nog kommit på vad jag gör för fel med stavisättningen (håller händerna för tätt + har lite för långa stavar). Hon slutade lyssna efter typ 30 sekunder, men hon var ivartfall glad att jag var glad.

Iallafall så kan en väl konstatera att konceptet åka skidor 3-6 timmar om dagen och därefter stå upp i ett kök i åtta timmar till inte gör under för återhämtningen direkt.

Igår tog jag det faktiskt lite lugnare, två timmar av bara cruisa runt i blåa backar här hemmavid. Det var flatljus men folktomt – typisk lördag. Lyssnade på Radiosportens sändning från VM i Åre samtidigt, vilket var en riktigt trevlig kombination. Min fantasi går sådär lagom i spinn av att ha ett störtloppsreferat i öronen samtidigt som jag själv försöker öva pendling och att få snabbare tryck på den nya ytterskidan.

Hmm, vet inte om jag har så mycket mer att säga om dagen idag – jag och Adam gick till Tango och kollade på störtloppet, och det känns lagom att Lindsey Vonn slutade trea. Det hade varit lite väl mycket Hollywood om hon hade vunnit. Sedan tillbringade jag en och en halv timme i badkaret för jag insåg att jag inte duschat på tre dagar, och nu sitter jag här och äter pepparkakor och lyssnar på min Spotifylista med fransk musik och ska skriva vidare på ett lite mer informativt blogginlägg som jag hållit på med i några dagar. Kanske hinner posta det ikväll, vi får se.

Pusshej!

/H

Fotnöt: Full kareta innebär alltså storslalomsväng med viss sladd ut ur sväng eftersom jag inte är galen och känner mina begränsningar. Fort med Hedda-mått mätt, alltså. Höll ändå på att mosa mig själv medelst g-krafter där backen korsas av ett längdskidspår (!) pga hade helt glömt bort den kompressionen och den syntes dåligt.

Vem vill vara indirekt sunkig?

Efter gårdagens storstädning blev jag en smula kontemplatorisk, och nu när jag har varit ute och åkt i flatljus i x antal timmar så jag har hunnit strukturera mina tankar en aning, så jag tänkte ge mig på att försöka formulera dem i text.

De senaste typ fyra åren har jag bott med diverse mer eller mindre okända människor, merparten av dem män i 20-någontingårsåldern.

Gemensamt för typ alla olika boenden och roomies är att jag mer eller mindre omgående erbjudit mig att ta hand om den allmänna städningen, oftast med orden ”jag vill ha det ordentligt gjort, så jag kan ta på mig det”. Plus att jag kräver en minimal motprestation i form av ”håll dig ur vägen när jag städar, och se till att jag aldrig behöver be dig ta ut soporna”, typ.

Idag kom jag på vad det är med ovanstående arrangemang som skaver.

Det är inte att jag kryper runt på golvet med dammsugaren och jagar andra människors chipssmulor och tvåcentsmynt (jag dammsuger inte upp mynten, duh). Nej, det är att ingen någonsin har protesterat.

Jag är inget städfreak, men jag är uppvuxen i ett litet hus och har lärt mig att det är smart att städa typ en gång i veckan för att saker och ting inte ska bli äckliga och mer svårstädade än nöden kräver. Och på små ytor har var sak sin plats, annars blir det kaos fortare än du hinner säga ”kvadratmetersoptimering”.

Hade något sagt ”jag tar hand om städningen så att det säkert blir ordentligt gjort” till mig hade jag blivit svinsur och sett det som en utmaning. För ärligt talat, det jag faktiskt gör är att infantilisera mina medboende, även omd et är på ett hyfsat snällt sätt. Jag säger det inte rakt ut men i praktiken signalerar jag ju inte att de klarar av att städa en toa, skrubba rent en spis eller dammsuga ett golv. Vem vill vara den personen? I ett första skede så är det kanske soft att ha en roomie som tar hand om städningen, men när den roomien säger ” jag tror inte att du kan städa”, är det verkligen så najs i längden då? Även om det är säsong och föralldel trevligt att slippa ta i en dammsugare på fem månader..?

Je ne comprends pas.

En ledig onsdag

Till ingens förvåning (åtminstone inte min egen) så är det februari, och här sitter jag med typ tjugo halvskrivna och opublicerade blogginlägg som fastnat i ett träsk av sömnbrist, energibrist och självkritik. Så jag tänkte att jag börjar med att lägga ut detta – en dagsaktuell snutt som avhandlar just dagen idag, och sen får vi väl se om jag får tummen ur och gör något av alla de halvfärdiga förr eller senare.

Idag åkte jag först till Orelle, och därefter hela vägen bort till 1650 och tillbaka. Fastnade några vändor i Chanrossa, eftersom både den röda och den svarta var pistade och jag var där lagom till klockan ett när alla veckisar kollapsar för lunch och backarna blir sympatiskt folktomma. Sen åkte jag ner till 1650 och tog Lille Bosse bara för att det är världens mysigaste lilla knapplift. Efter det tänkte jag åka tillbaka via Col de la Loze, eftersom Saulire inte är jättekul på eftermiddagarna under högsäsong. Tyvärr gick det sådär eftersom Dou des Lanches hade valt att gå sönder, dagen till ära. Sådär lagom kul att stå halvvägs nere i La Tania 1,5 timme innan liftarna stänger och inse att jahaja, det är bara att åka tillbaka mot Saulire igen. Tre liftar senare var jag uppe på Saulire och råkade snubbla över något så trevligt som en icke-pucklig Grande Rosiere (lång, svart pist ner mot Mottaret). Jättekul, men det var även den definitiva dödsstöten för mina ben, som helt klart kände av den knappa miljon kortsvängar jag gjorde igår och i förrgår.

Såklart var det jättelång kö i Plattieres, så jag tog den konstiga stolliften utan fotstöd, och åkte över till Menuires den vägen istället. Jag hade liksom inte tänkt stå och armbågas i kön till Côte Brune ändå, sånt har jag inte ork med såhär års. Det är en såndär grej som jag antar kommit med antalet år jag hängt här – jag tycker det är mysigare att stå och filosofera i tio minuter med solen i ögonen på Gros Tougne-transporten, och åka hem till VT den vägen, än att ta den snabbaste vägen tillbaka.

När jag kom hem fastnade jag i lobbyn i tio minuter, för Yaya tyckte att det var mycket viktigare att hon blev klappad på och kliad på magen än att jag fick ta hissen upp och kollapsa i sängen. Det gjorde jag i och för sig sedan, men med lite fördröjning. Hundskrälle.

Resten av dagen och kvällen har varit rätt ointressant. Jag har tagit ett bad, ätit kvällsmat två gånger och storstädat lägenheten (det tog två timmar, jag blev överambitiös och skrubbade inuti köksskåpen samt lagade kökslådan som har varit trasig så länge jag bott här – det tog tio minuter och tre små spikar, håhå jaja lätt att vara efterklok och så vidare). Och nu ligger jag i sängen och lyssnar på fransk musik på Spotify och försöker samla ihop tillräckligt med energi för att klättra ner och borsta tänderna. Ibland trivs jag nog lite för bra här uppe i min loftsäng. C’est la vie.

Förövrigt så har jag börjat få styr på min borttappade högerarm, jag tror att problemet har att göra med att jag fortfarande håller händerna för tätt ibland. Ska fokusera på att köra lite bredare ett tag nu och se om det hjälper.

Pusshej!

/H

Heffaklumpskorvgryta

Jag lagar väldigt sällan mat – kontentan av att jobba med matlagning, vara genuint ointresserad av matlagning (paradox, jag vet) och dessutom få p-mat även på lediga dagar. Men, ibland händer det. Därför tänkte jag idag delge er receptet på Heddas korv-och-paprika-heffagryta, eftersom den blev hundratio procent effing awesome och jättegod.

Ingredienser:

  • En gul lök (två om dom är små)
  • Fyra stora klyftor vitlök (minst)
  • Korv (valfri sort och mängd – jag är pank och inte kinkig så jag kör på knackisar vilket är den franska motsvarigheten till Denniskorv)
  • En röd paprika eller två (gul eller orange funkar också, men absolut inte grön)
  • Creme fraiche, en femdecilitersburk eller så
  • En skvätt grädde eller mjölk
  • Tomatpuré
  • Ketchup
  • Olja eller smör
  • Salt, peppar, paprikapulver, indisk kryddmix (eller curry)

Tillvägagångssätt:

  1. Hacka löken och pressa/riv/finhacka vitlöken (beroende på tillgängliga verktyg) och fräs det i en stor kastrull i olja eller smör.
  2. Hä i en respektabel mängd tomatpuré i lök-fräs-blandningen och låt fräsa någon minut till. Jag vet inte exakt varför, men en tidigare kollega som både kan och gillar att laga mat har lärt mig att det är bra att göra så.
  3. Häll på creme fraichen och ha i paprikan (som du någon gång mellan steg 1 och 2 har skurit i lagom stora bitar. Hur stora bitar som är lagom är helt upp till en själv att bedöma.
  4. Om du har billig och lite dyster korv, skär den i lagom bitar (se punkt tre), och stek den lite lätt i en stekpanna för sig först så den slutar vara slemmig, annars är det bara att hä i den i creme fraiche-lök-paprikasåsen på en gång.
  5. Krydda med ovan nämnda kryddor.
  6. Låt koka ner så det blir lagom tjockt, eller låt det koka ner lite för mycket och rätta till ditt misstag med en skvätt grädde eller mjölk och koka lite till.
  7. Ha i en skvätt ketchup (för att det känns bra, och för färgens skull).
  8. Mer kryddor! Färdigt!
  9. Ät! Förslagsvis med ris, inte den kletiga sorten.

Försäsongslunk

De senaste två dagarna verkar det som om byns invånarantal ökat med några hundra procent.

Jag har ingen faktiskt statistik på det, men min kvällsrutin sedan dag ett har bestått av att gå och ta en öl eller panaché på Frog, och de första dagarna kunde en räkna besökarna på fingrarna, och det går inte längre. Den allra största ödsligheten var i torsdags, när det bara var jag och Tom kvar sista timmen. (Kaz och Olly räknas inte eftersom  de jobbar där.)

Sen igår var det plötsligt hur mycket folk som helst, och eftersom själva grundidén med att jag går och tar en öl på Frog varje kväll är att jag ska umgås med folk och försöka vara lite mer social än vad jag brukar vara, så satt jag och hejade på när Saloon/Summit/Favelapersonalen spelade dart och på något mystiskt vis slutade det hela med en efterfest någonstans i Névés som jag inte alls hade planerat att hamna på, och att jag gick och la mig kvart över tre. Idag har jag alltså av förklarliga skäl varit ganska trött. Men sånt är livet.

Vädret är förövrigt fortfarande hundra procent piss – nollgradigt, blåsigt som fan och inte en snöflinga i sikte, så det lär knappast bli någon öppning den sjuttonde som det var sagt från början. Som tur är så har jag jobb att göra så jag klättrar inte på väggarna helt och hållet även om jag börjar känna ett visst behov av att komma ut och röra på mig utomhus. Egentligen var det bara i tisdags som det var helt chill, då packade jag upp, åkte och handlade, och åt middag hemma hos Hanna och Thomas på kvällen. I onsdags började jag diska och städa på American, sen firade vi Eriks födelsedag på kvällen, i torsdags preppade jag hela dagen (förutom de första timmarna som gick åt till att röja upp en mindre sjö eftersom diskmaskinen läcker som ett jag-vet-inte-vad) och igår var det öppningskväll på jobbet och sen hamnade jag som bekant på Frog igen, så idag har jag mest sovit och tittat på film.

Imorgon ska jag, Kevin och Morten ta itu med projekt städa alla personalboenden, eftersom folk inte kan röja ordentligt efter sig när de lämnar på våren. Det kommer säkert bli jättekul (inte), men det är som sagt trevligt att vara sysselsatt. Å andra sidan ska jag försöka ha lite faktisk dötid också, även om jag ju inte jobbade alls i oktober så flängde jag runt så mycket att jag liksom känner hur hjärnan är allmänt mosig. Jag får helt enkelt ha några kvällar när jag inte går till Frog, utan går hem och spelar dataspel istället.

Förövrigt så funkar mitt mobilsurf oväntat bra än så länge. Jag misstänker att det kommer haverera när byn blir lite mer full av folk, men just nu uppför sig internätet över förväntan.

En får som glädjas över det lilla när vädret gör sitt bästa för att sabba humöret.

Hursomhelst så har jag dejt med kudden nu – imorgon klockan nio prick är det jobb, vilket är det tidigaste jag börjat jobba sedan jag var i Tignes. Huvva!

Pusshej!

/H

Nästorrhet och sömnsvårigheter

Bonjour á tous!

Om någon i Sverige eller på plattlandet är avundsjuk på mig som inte är i Sverige eller på plattlandet kan jag meddela att Val Thorens visar upp en av sina charmigare sidor idag. Två plusgrader, snålblåst, dimma och oklar lätt nederbörd som eftersom fryspunkten lurar runt hörnet inte förmår bestämma sig för om den är gles dagg eller fnyk.

(Om någon mot förmodan fortfarande inte greppat vad fnyk är (vilket för läsare av denna blogg borde vara omöjligt för jag nämner det ganska ofta) så klicka på LÄNKEN.)

Iallafall.

Gårdagen tillbringades till väldigt stor del i bil, och till liten del på färjan till Rostock (med den ohemula väckningstiden 05:30, äääugh) och på diverse Autohof för bensträckning, toabesök och näringsintag. Även om det huvudsakliga näringsintaget om jag ska vara ärlig *lägg handen på hjärtat och vinda med ögonen* bestod av en påse medhavt lösgodis från Coop hemma i Falkenberg. Jag tog mig hela vägen utan ett enda stau eller annat krångel, och stötte på förhållandevis få helljusblinkande ytterfilspsykopater med stor bil och litet konsekvenstänkande, så jag är tillfreds, men trött.

Förstår inte hur det funkar, men om jag först sover typ 5 timmar på färjan, sen kör bil i jag vet inte hur många timmar, men med sparsamma pauser pga flow, och sen ägnar en bra stund åt att packa ur bilen och bara komma till ro, då borde det väl gå att sova längre än till kvart i sju?

Nähä. Okejrå. Tack för den, kroppen.

Det är alltid lika kul att vakna första morgonen på säsongen, förresten.

  • Huvudvärk? Check.
  • Jättetorr i näsan (en mycket märklig känsla)? Check.
  • Vagt halsont? Check.
  • Golv som har identitetskris och beter sig som ett kylskåp? Check.
  • (Förra punkten gäller förövrigt hela lägenheten förutom min säng. Varm luft stiger uppåt, det lärde jag mig av Den Underbara Pumpan.)

Det enda positiva med att jag inte sov till typ tio (jag satte inte ens något larm, ni som någonsin bott med mig vet vilken oerhört unik händelse detta är) är att jag på grund av kurrande mage snart kommer vara igång med min dag, och därför kommer hinna ner till Moûtiers och storhandla och hem igen innan samtliga två decimeter utlovad snö men förmodat slask kommer hinna placera sig på marken.

Jag jobbar hårt på att bibehålla mitt personliga ”jag har aldrig behövt använda snökedjorna”-rekord. Lite som att jag gärna behåller mitt rekord i att inte kräkas på tvåtusentalet (senaste gången var -98), fast lite mindre kladdigt. Men nu har jag väl jinxat mig själv angående snökedjorna, håhå jaja.

Så ja, det är den minimala planen för dagen. Invänta att huvudvärkstabletten verkar, ät något (kvarbliven matsäck), åk och handla, och sen bara dega och packa upp. Det är fördelen med att vädret är så charmerande – ni vet den delen av mig som ibland (ofta) får ryck och måste gå på promenad i närmsta berg eller cykla någonstans eller så? Den delen har tagit semester idag.

Avslutningsvis vill jag delge er en komplett men inte faktakontrollerad lista på djur jag såg när jag körde upp från Moûtiers sent igårkväll:

  1. En rödrandig katt som sprang över vägen utanför Fontaine-les-Puits (fantastiskt namn på en by!)
  2. Ett oidentifierbart djur (troligen rådjur) som stirrade på mig mellan några buskar innan Saint-Jean, men hade den goda smaken att inte kliva ut på vägen.
  3. En jättestor marmott som sprang över vägen precis där man svänger av hem till Jamie (vilket blir extra kul eftersom det lilla stugområdet där han bor heter Hameau des Marmottes). Det kan även ha varit en ganska liten grävling, men den hade fel färg (brun) och för lång svans, så det var nog bara en väldigt tjock marmott. Eller bara och bara, men ni fattar vad jag menar. Marmotter är lite för vanliga här för att jag ska bli exalterad.
  4. Fyra fladdermöss.

En komplett lista på djur jag inte såg alls:

  1. Homo Sapiens Sapiens. Det är första gången jag kört hela vägen i någondera riktningen och inte mött en enda människa, vare sig i bil, till fots eller i annat fordon. Ödsligt, sa Bull.

Hemester

Rubriken är möjligen en smula missvisande, eftersom jag inte riktigt har något hem alls om en ska vara petig, men i brist på officiella ställen att kalla hem så kommer ändå ”min” pluttlägenhet i Val Thorens bra nära. Och det är så avslappnande att komma hit, även om vädret igår visade sig från sin allra minst charmiga sida. (Ja, det kan vara ocharmigt med snöfall, tro det eller ej.)

Att jag ens är här beror på logistik – jag ska på skidlärarutbildning i Österrike om några veckor och behöver helt enkelt hämta mina skidor och pjäxor. Och eftersom jag känner mig själv väl så vet jag att min kropp och knopp efter två kvällar av brötigt jobb till sent på natten mår bra av lite paus så därför bestämde jag mig för att stanna över natten. Det är fullt görbart att köra fram och tillbaka mellan Chamonix och Val Thorens på en dag, men det är så mycket skönare att bara stanna upp lite, koka pasta och somna i något som nästan men inte riktigt är min egen säng. Plus att här är så tyst. Jag gillar verkligen lyan jag har bott i i Cham, men det går en rejält trafikerad gata utanför fönstret där, och det ha varit billjud konstant i en månad (stängt fönster hjälper inte eftersom fransoser och treglasfönster är en totalt främmande kombination). Det enda jag hör här är mig själv, och de två gångerna sedan igårkväll som någon i huset åkt hiss till denhär våningen. Rofyllt.

Sen får en ha överseende med att det är svinkallt både inomhus och utomhus (fast inomhus börjar ta sig nu efter en natt med elementet på fullt ös) och att dimman och det snöblandade regnet när jag kom igår, i kombination med en nästintill öde by verkligen får det att kännas som en spökstad. Spökby. Om tre månader är det nyårsvecka och fullsmockat med veckisar här, det är svårt att tänka sig nu.

Hursomhelst, jag har sovit som en stock, och nu ska jag snart kravla mig ut från under täcket (drar mig för det eftersom det som sagt är lite kallt), äta gröt, valla mina skidor eftersom de fick vad de tålde av glaciärsnön på Grande Motte i somras, kanske ta en liten promenad och betrakta snön (snön!), och sedan köra tillbaka till Chamonix.

Därifrån blir nästa destination norrut, med start imorgon. Hej och hå.

PS. Vägbyggena upp från Moutiers har fortsatt in absurdum i sommar. Nu är det bara tre-fyra ställen kvar som är lite smårackliga. Min magkänsla säger väldigt tydligt att det kommer gå en Tour de France-etapp upp hit nästa sommar. Nog för att vägen tog mycket stryk i vintras, men jämfört med tillexempel vägen upp till Tignes så var den ändå redan bättre, och där har de inte reparerat i närheten av såhär mycket (för att jämföra med en liknande högbelastad bergsväg). Nåväl, den 25 oktober vet vi om jag har rätt..
Dessutom vore det exakt 25 år sedan sist, och en ska inte underskatta cykelmänniskors förkärlek till sådana detaljer. Frågan är bara vad det skulle kunna bli för en etapp – denhär stigningen är ju inte psykobrant eller så, men vansinnigt lång, så en kan anta att de vill ha något annat utslagsgivande monster före. Eftersom Roselend var med i år och Isèran är för snarlikt och lite för långt bort (läs: för lång plattsträcka emellan respektive uppförsbacke) så känns Col de la Madeleine ganska givet, antagligen med ytterligare en rejäl stigning före det. Alternativt att de kommer från typ Saisies eller Aravis, men då är det en lång platt bit från Albertville där eventuella utbrytningar kan få det svårt igen. Nä, sluta nörda nu. Vi får se om jag har rätt om några veckor helt enkelt.

Från en sömnig skidort till en annan

Nu har jag landat i Tignes och är inkvarterad i ett hotellrum med sjöutsikt, vilket utan konkurrens är det flådigaste personalboende jag hittills upplevt. Mamma begav sig norrut imorse, och ska förhoppningsvis ankomma till Köln imorgon och hänga där någon dag innan hon åker vidare till Falkenberg.

Själv ägnar jag mig åt att packa upp ett hotell, vilket är precis så stretigt som det låter. Det känns som att vi famlar lite i blindo, särskilt jag som är den enda i gänget som inte jobbat för Langley innan, men det kommer säkert gå bra. Det största mysteriet just nu är att vi inte har någon kock, men det ordnar sig förhoppningsvis snart.

Annars då? Getvandringen i lördags var väldigt trevlig, även om det såklart förekom en hel del ”hur långt är det kvaaaaar” – så är det när man promenerar långt med en 4,5-åring, en åttaåring och en nioåring. Innan själva vandrandet drog igång fick vi även höra en äldre man joddla, och en väldigt entusiastisk miniorkester spela en massa musik. Kulturlivet i Saint Martin de Belleville är helt klart vid liv även om byn är extremt sömnig såhär års.

Någonstans innan Menuires.

En Lulu och en get.

I söndags packade jag och mamma ihop oss och puttrade bort till Tignes. Först stannade vi till i Saint Martin och gick en lagom ojobbig promenad längs floden, till Le Chatelard och tillbaka, och sen körde vi till Bourg Saint Maurice där vi stannade och åt pizza på en liten restaurang som verkligen inte såg något ut för världen men som hade jättegoda pizzor.

Saint Martin de Belleville är sömnigt och pittoreskt. Ingen är förvånad.

Påväg mot Le Chatelard.

Utsikten från parkeringsplatsen var klart godkänd.

Mmm, berg.

När vi kom upp till Tignes Le Lac blev mamma omgående motsträvig eftersom byns layout inte är precis som Val Thorens.

”Den har gator! Och alldeles för många rondeller och bilar! Den är utspridd!”

Att det var typ 20 grader kallare uppe i Tignes än nere i Bourg och till råga på allt duggregnade kan nog ha gjort sitt för motsträvigheten, men vi gick en promenad runt sjön och hittade en snöfläck, och då blev det lite bättre. Vi hann även lokalisera den lokala kyrkan som är så ful att jag inte ens brydde mig om att ta någon bild på den. Den påminner lite om de inte så jättefina Picassostayerna i Halmstad och Kristinehamn, och inte på något bra sätt.

Dethär med att det bara är fem dagar kvar av juni..

Igår tog vi tåget (som verkligen ser ut som en gul larv av något slag) upp genom berget (lagom obehagligt) till Grande Motte-glaciären och traskade runt där ett tag och tittade på utsikt, horder av ESF-aspiranter på sommarträning, mycket små blommor och en mycket stor hund. Sen tog vi en kort men backig promenad längs den botaniska stigen som ligger i sluttningen ner mot dammen, och efter det var det dags för mig att börja jobba. Hotellet är rätt stort, och jag kommer garanterat gå vilse i källarvåningarna ett antal gånger innan jag lärt mig hitta, men alla mina kollegor verkar trevliga så det ska nog gå bra. Misstänker dock att jag kommer vistas i ett moln av förvirring den närmaste veckan eller så.

Utsikt uppifrån Grande Motte.

Berg. Och snö.

Växter! Det framgår nog inte av bilden, men de är väldigt små.

Misstänker att alla glaciärterrasser värda namnet har en Väldigt Stor Hund som sover hela dagarna.

En bränd nacke och värkande ben

Ikväll har vi firat midsommar hemma hos Thomas och Hanna, lite märklig känsla såhär i Frankrike, men det är aldrig fel med köttbullar och prinskorv (till ingens förvåning så totalvägrar jag fortfarande sill).

Det är också lite märkligt att vara i Val Thorens i allmänhet så här års, det är verkligen stillsamt, på gränsen till spöklikt, och det märks på de få personer som är här. De tittar liksom en extra gång, på det där ”vadfalls, en person som inte är en av de övriga 200-nånting stollarna som är här även under intersäsongerna”-sättet.

Det märks även på att det går att gå-klättra hela vägen till Lac du Lou utan att se en enda människa förutom mamma och jag själv. Det var förövrigt gårdagens projekt, och det var både lite vatten över huvudet och en väldigt bra inledning på denna alpvistelse. Efter en lugn morgon inklusive förmiddagsfika hemma hos familjen Fogsgaard så begav vi oss ner mot Boismint, eftersom flera olika leder som var tydligt markerade på min karta började där i krokarna.

Hah.

Det var inte helt enkelt att hitta början på någon av de stigarna kan jag säga, men efter att ha tagit oss upp till den lilla sommarstängda restaurangen vid gamla början av Tetras (i väldigt makligt tempo, tack syrebristen för den), så lokaliserade jag ändå en stig som gick åt rätt håll, liksom på snedden över berget lite högre upp än vad själva sjön ligger.

Peclet är fortfarande snöigt.

En otroligt rolig stig – lite klättrig på sina ställen, en och annan spång och stenbumlingar, blommor överallt och fler fjärilar på några kilometer än vad jag nog sett sammanlagt på ett decennium. Snöplättar här och var, små bäckar med smältvatten, och en helt vidunderlig utsikt ner över Plan de l’Eau och Menuires (som vi redan vet så är inte Menuires särskilt fotogeniskt, men vem bryr sig när omgivningarna är det i kubik..).

När vi kom fram till sjön bestämde vi raskt att vi såklart skulle gå runt den också, vi såg några andra människor på andra sidan som nyss verkade ha gjort detsamma. Det blev sådär lagom spännande, eftersom vattennivån var en aning högre än själva stigen på några ställen. Alternativet att gå tillbaka samma väg som vi kom var inte att tänka på, så istället fick vi vada i (vad som åtminstone kändes som) nollgradigt smältvatten. Hu! Men fint var det, det är väldigt häftigt att se hur allting ser ut på sommaren, och hur annorlunda det är att gå. Som exempel tar det väl någon minut för mig att passera längs hela Lac du Lou med skidor under fötterna, och det är typ som en skråande eftertanke efter att ha åkt ner från Cime Caron. På sommaren är samma sträcka  istället ett litet äventyr till fots.

Mamma och sjön.

Mamma lite mer ovanför sjön.

Mamma på bro över vattenfall vid sjön.

Sjön.

Selfie vid sjön.

Och lite samma sak var det idag. Eftersom det är roligt att se sig om så tog vi Winston och körde bort till 1650, och vandrade in i Vallée des Avals. Ganska lagom eftersom träningsvärken från igår var av den ganska brutala sorten – Avals är inte så backigt, mest rakt fram. (Nackdelen med att gå till Lac du Lou från Val Thorens istället för från Plan de l’Eau – det är uppförsbacke på tillbakavägen.) Avals är hursomhelst dalen som ligger bortanför Courchevel, och på vintern kan man som bekant åka ner dit från Chanrossa/Roc Merlet. Själva ”åket” är inte jättelångt, men sen är det kilometer efter kilometer i en platt dal som bara svischar förbi innan man kommer fram till längdskidspåren i 1650. Min hjärna har aldrig funderat över riktigt hur långt det är, eftersom den på vintern snarare lägger energin på

1. den delen av åket som är brant och kräver fokus

2. att inte ramla i guppiga spår på platten

3. skråspåret ovanför en ravin, min höjdskräck älskar sånt

men det är en bra bit. Första delen går på en brant sluttning, och sen kommer man till en stor äng som är nästan alldeles platt, och sen växlar det mellan smalt och platt-brett några gånger till innan man når trädgränsen (där det börjar gå uppför ordentligt). Ungefär där vände vi, och det var nog ganska lagom med tanke på den kollektiva träningsvärken, och att jag brände nacken igår eftersom jag bara smorde mig en gång på hela dagen (det var korkat).

Längs hela vägen rinner det såklart en bäck, och det bor marmotter lite varstans och är på det hela taget väldigt mysigt, något jag i princip inte reflekterat över på vintern, då är det mer ”håll farten, slipp staka”. På tillbakavägen träffade vi även en massa kor som gick och betade vid den lilla knappliften Granges (vars namn passande nog betyder ”ladugårdar”) och förde ett himla oväsen. Koskällor är definitivt fortfarande en grej här. Hade jag varit ko hade jag blivit tokig på skramlandet, men kor kanske är mindre ljudkänsliga än vad jag är?

Marmotternas dal.

Mamma och utsikten.

En äng och diverse berg.

Mer utsikt.

På vägen hem körde vi lilla vägen från Le Praz till Meribel via La Tania, bara för att. ”Dödsvägen” (alltså gamla vägen från Moutiers till Saint Martin) var stängd för vägbyggen, annars hade vi kunnat ta den också, i sann sightseeing-anda. På vägen ner från Les Allues till Moutiers mötte vi hur mycket cyklister som helst, i varierande stadier av plågad, på väg uppförs. Jag tänker såhär, att uppförs må vara pissjobbigt, men att cykla nerför så långa branta backar skrämmer mig mycket mer. Särskilt med trafik. Håhå jaja, det är ett senare projekt.

Imorgon är det tidig uppstigning – vi ska delta i den årliga getvandringen (jodå) från Saint Martin till Chez Pepe Nicolas, och det innebär att vi ska vara nere i Saint Martin typ klockan åtta. Huah. Vad gör en inte för att delta i de lokala begivenheterna, va?

Bildrama, värmeslag och en öde by

Hej hå.

Tidigare i afton så landade jag och mamma i Val Thorens och  bland annat så kan följande saker konstateras:

  1. Spökstad (by).
  2. Det är väldigt fint även på sommaren.
  3. Mycket snö kvar uppe bland bergen.
  4. Lägenheten luktar hemma.

Vägen hit har varit.. omväxlande?

Färjan till Tyskland var som färjor till Tyskland brukar vara, och ungefär samma kan sägas om Autobahn. Allting rullade på oförskämt bra i strålande väder tills strax norr om Karlsruhe. Där tog det stopp. Deluxe. Någonting hade hänt, och efter två timmar med en snitthastighet på ungefär en meter i minuten omgivna av en oändlig mängd lastbilar passerade vi det som hade hänt, och jag är innerligt glad att vi inte befunnit oss närmre vad det nu var. Någonting hade gått åt fanders på det där sättet som gör att träd vid sidan av vägen blivit svedda och söndertrasade räcken och lastbil klar för skroten och ja. Elände.

Efter eländet så roade sig dessutom en stor del av den bakomvarande trafiken med att försöka köra ikapp sina två timmar i stau på ett sätt som lätt skulle kunna skapa nya eländen. Ibland undrar jag hur folk tänker.

Hursomhelst så lyckades vi brumma igenom hela Tyskland på en dag, och efter lite trixande och fixande och tanke i bakhuvudet om att ta sig förbi Basel innan vi stannade för natten (eftersom morgonrusningen förbi Basel inte är speciellt underhållande) så hamnade vi på ett Ibishotell i den lilla staden Délémont.

(Délémont är dock bra mycket större än de Väldigt Små Samhällen vi passerade i mörkret på vägen dit från Basel. Det kändes lite som att vara på väg till ingenstans, men det var vi som tur var inte.)

Mycket god frukost, och vansinnigt vacker väg därifrån och ut mot motorvägen längs Neuchatelsjön.

Typ där slutade det vara roligt, iallafall ett tag.

Fråga mig inte hur, för jag vet inte, men jag fyllde på olja innan vi åkte från Délémont, och antagligen hade jag inte skruvat på oljelocket ordentligt, för mitt i den något plattare delen av Schweiz så börjar Winston låta konstigt och pipa, så jag får panikstanna mellan två tunnlar (yay!) och konstaterar att ”hoppsan, det är olja överallt under motorhuven förutom där det faktiskt ska vara olja”.

Tack och lov så var skruvlocket till oljetanken på något magiskt vis kvar i bilen (det låg så beskedligt ovan på motorn att jag blev lite smått provocerad), och tack och lov så har jag alltid extra olja med mig, och det var nog för att ta oss till en mack där vi kunde fylla på ordentligt, och städa bort det värsta oljesölet. Jävla bilskrälle.

Efter den dramatiska episoden och varsin stärkande glass puttrade vi vidare mot Annecy, där jag upptäckte en ny avfart, och fick en halv härdsmälta till innan vi hittat parkering. Det var inte bara vi som tyckte att Annecy i drygt trettio graders hetta var en bra utflykt just idag.

Och det är förståeligt, för det är löjligt vackert där. Vi knatade runt i gamla stan och längs sjön (såklart, eftersom vi parkerat åt Albertvillehållet till) och käkade i skuggan på en restaurang precis vid floden och gick upp på ett berg (såklart) med en borg, och i största allmänhet svettades och sen puttrade vi vidare igen, mot Val Thorens med tillhörande bunkring på Carrefour i Moûtiers.

Man kan väl konstatera att det inte är trettio grader här. Knappt hälften, skulle jag gissa, och det duggregnar. Men solnedgången var vansinnigt vacker ändå, och det ska inte regna imorgon så då är planen att gå till Lac du Lou och tillbaka. Mamma är lite nojig över den tunna luften, men det ska nog gå bra. Vi har semester och inte bråttom.

Hörs!

/H

Ballongförbudet på Malmö C kommer alltid vara det tråkroligaste som finns.

Nalle och Tummen på en båt.

Lagom huttrigt väder i Rostock klockan nollsex-alldeles-för-tidigt.

Stau.

Obligatorisk Annecybild #1

Obligatorisk Annecybild #2.

Ah. Les montagnes!

Sommar i bergen = inte så pjåkigt.