Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Kategori: val thorens (sida 1 av 45)

Försäsongslunk

De senaste två dagarna verkar det som om byns invånarantal ökat med några hundra procent.

Jag har ingen faktiskt statistik på det, men min kvällsrutin sedan dag ett har bestått av att gå och ta en öl eller panaché på Frog, och de första dagarna kunde en räkna besökarna på fingrarna, och det går inte längre. Den allra största ödsligheten var i torsdags, när det bara var jag och Tom kvar sista timmen. (Kaz och Olly räknas inte eftersom  de jobbar där.)

Sen igår var det plötsligt hur mycket folk som helst, och eftersom själva grundidén med att jag går och tar en öl på Frog varje kväll är att jag ska umgås med folk och försöka vara lite mer social än vad jag brukar vara, så satt jag och hejade på när Saloon/Summit/Favelapersonalen spelade dart och på något mystiskt vis slutade det hela med en efterfest någonstans i Névés som jag inte alls hade planerat att hamna på, och att jag gick och la mig kvart över tre. Idag har jag alltså av förklarliga skäl varit ganska trött. Men sånt är livet.

Vädret är förövrigt fortfarande hundra procent piss – nollgradigt, blåsigt som fan och inte en snöflinga i sikte, så det lär knappast bli någon öppning den sjuttonde som det var sagt från början. Som tur är så har jag jobb att göra så jag klättrar inte på väggarna helt och hållet även om jag börjar känna ett visst behov av att komma ut och röra på mig utomhus. Egentligen var det bara i tisdags som det var helt chill, då packade jag upp, åkte och handlade, och åt middag hemma hos Hanna och Thomas på kvällen. I onsdags började jag diska och städa på American, sen firade vi Eriks födelsedag på kvällen, i torsdags preppade jag hela dagen (förutom de första timmarna som gick åt till att röja upp en mindre sjö eftersom diskmaskinen läcker som ett jag-vet-inte-vad) och igår var det öppningskväll på jobbet och sen hamnade jag som bekant på Frog igen, så idag har jag mest sovit och tittat på film.

Imorgon ska jag, Kevin och Morten ta itu med projekt städa alla personalboenden, eftersom folk inte kan röja ordentligt efter sig när de lämnar på våren. Det kommer säkert bli jättekul (inte), men det är som sagt trevligt att vara sysselsatt. Å andra sidan ska jag försöka ha lite faktisk dötid också, även om jag ju inte jobbade alls i oktober så flängde jag runt så mycket att jag liksom känner hur hjärnan är allmänt mosig. Jag får helt enkelt ha några kvällar när jag inte går till Frog, utan går hem och spelar dataspel istället.

Förövrigt så funkar mitt mobilsurf oväntat bra än så länge. Jag misstänker att det kommer haverera när byn blir lite mer full av folk, men just nu uppför sig internätet över förväntan.

En får som glädjas över det lilla när vädret gör sitt bästa för att sabba humöret.

Hursomhelst så har jag dejt med kudden nu – imorgon klockan nio prick är det jobb, vilket är det tidigaste jag börjat jobba sedan jag var i Tignes. Huvva!

Pusshej!

/H

Nästorrhet och sömnsvårigheter

Bonjour á tous!

Om någon i Sverige eller på plattlandet är avundsjuk på mig som inte är i Sverige eller på plattlandet kan jag meddela att Val Thorens visar upp en av sina charmigare sidor idag. Två plusgrader, snålblåst, dimma och oklar lätt nederbörd som eftersom fryspunkten lurar runt hörnet inte förmår bestämma sig för om den är gles dagg eller fnyk.

(Om någon mot förmodan fortfarande inte greppat vad fnyk är (vilket för läsare av denna blogg borde vara omöjligt för jag nämner det ganska ofta) så klicka på LÄNKEN.)

Iallafall.

Gårdagen tillbringades till väldigt stor del i bil, och till liten del på färjan till Rostock (med den ohemula väckningstiden 05:30, äääugh) och på diverse Autohof för bensträckning, toabesök och näringsintag. Även om det huvudsakliga näringsintaget om jag ska vara ärlig *lägg handen på hjärtat och vinda med ögonen* bestod av en påse medhavt lösgodis från Coop hemma i Falkenberg. Jag tog mig hela vägen utan ett enda stau eller annat krångel, och stötte på förhållandevis få helljusblinkande ytterfilspsykopater med stor bil och litet konsekvenstänkande, så jag är tillfreds, men trött.

Förstår inte hur det funkar, men om jag först sover typ 5 timmar på färjan, sen kör bil i jag vet inte hur många timmar, men med sparsamma pauser pga flow, och sen ägnar en bra stund åt att packa ur bilen och bara komma till ro, då borde det väl gå att sova längre än till kvart i sju?

Nähä. Okejrå. Tack för den, kroppen.

Det är alltid lika kul att vakna första morgonen på säsongen, förresten.

  • Huvudvärk? Check.
  • Jättetorr i näsan (en mycket märklig känsla)? Check.
  • Vagt halsont? Check.
  • Golv som har identitetskris och beter sig som ett kylskåp? Check.
  • (Förra punkten gäller förövrigt hela lägenheten förutom min säng. Varm luft stiger uppåt, det lärde jag mig av Den Underbara Pumpan.)

Det enda positiva med att jag inte sov till typ tio (jag satte inte ens något larm, ni som någonsin bott med mig vet vilken oerhört unik händelse detta är) är att jag på grund av kurrande mage snart kommer vara igång med min dag, och därför kommer hinna ner till Moûtiers och storhandla och hem igen innan samtliga två decimeter utlovad snö men förmodat slask kommer hinna placera sig på marken.

Jag jobbar hårt på att bibehålla mitt personliga ”jag har aldrig behövt använda snökedjorna”-rekord. Lite som att jag gärna behåller mitt rekord i att inte kräkas på tvåtusentalet (senaste gången var -98), fast lite mindre kladdigt. Men nu har jag väl jinxat mig själv angående snökedjorna, håhå jaja.

Så ja, det är den minimala planen för dagen. Invänta att huvudvärkstabletten verkar, ät något (kvarbliven matsäck), åk och handla, och sen bara dega och packa upp. Det är fördelen med att vädret är så charmerande – ni vet den delen av mig som ibland (ofta) får ryck och måste gå på promenad i närmsta berg eller cykla någonstans eller så? Den delen har tagit semester idag.

Avslutningsvis vill jag delge er en komplett men inte faktakontrollerad lista på djur jag såg när jag körde upp från Moûtiers sent igårkväll:

  1. En rödrandig katt som sprang över vägen utanför Fontaine-les-Puits (fantastiskt namn på en by!)
  2. Ett oidentifierbart djur (troligen rådjur) som stirrade på mig mellan några buskar innan Saint-Jean, men hade den goda smaken att inte kliva ut på vägen.
  3. En jättestor marmott som sprang över vägen precis där man svänger av hem till Jamie (vilket blir extra kul eftersom det lilla stugområdet där han bor heter Hameau des Marmottes). Det kan även ha varit en ganska liten grävling, men den hade fel färg (brun) och för lång svans, så det var nog bara en väldigt tjock marmott. Eller bara och bara, men ni fattar vad jag menar. Marmotter är lite för vanliga här för att jag ska bli exalterad.
  4. Fyra fladdermöss.

En komplett lista på djur jag inte såg alls:

  1. Homo Sapiens Sapiens. Det är första gången jag kört hela vägen i någondera riktningen och inte mött en enda människa, vare sig i bil, till fots eller i annat fordon. Ödsligt, sa Bull.

Hemester

Rubriken är möjligen en smula missvisande, eftersom jag inte riktigt har något hem alls om en ska vara petig, men i brist på officiella ställen att kalla hem så kommer ändå ”min” pluttlägenhet i Val Thorens bra nära. Och det är så avslappnande att komma hit, även om vädret igår visade sig från sin allra minst charmiga sida. (Ja, det kan vara ocharmigt med snöfall, tro det eller ej.)

Att jag ens är här beror på logistik – jag ska på skidlärarutbildning i Österrike om några veckor och behöver helt enkelt hämta mina skidor och pjäxor. Och eftersom jag känner mig själv väl så vet jag att min kropp och knopp efter två kvällar av brötigt jobb till sent på natten mår bra av lite paus så därför bestämde jag mig för att stanna över natten. Det är fullt görbart att köra fram och tillbaka mellan Chamonix och Val Thorens på en dag, men det är så mycket skönare att bara stanna upp lite, koka pasta och somna i något som nästan men inte riktigt är min egen säng. Plus att här är så tyst. Jag gillar verkligen lyan jag har bott i i Cham, men det går en rejält trafikerad gata utanför fönstret där, och det ha varit billjud konstant i en månad (stängt fönster hjälper inte eftersom fransoser och treglasfönster är en totalt främmande kombination). Det enda jag hör här är mig själv, och de två gångerna sedan igårkväll som någon i huset åkt hiss till denhär våningen. Rofyllt.

Sen får en ha överseende med att det är svinkallt både inomhus och utomhus (fast inomhus börjar ta sig nu efter en natt med elementet på fullt ös) och att dimman och det snöblandade regnet när jag kom igår, i kombination med en nästintill öde by verkligen får det att kännas som en spökstad. Spökby. Om tre månader är det nyårsvecka och fullsmockat med veckisar här, det är svårt att tänka sig nu.

Hursomhelst, jag har sovit som en stock, och nu ska jag snart kravla mig ut från under täcket (drar mig för det eftersom det som sagt är lite kallt), äta gröt, valla mina skidor eftersom de fick vad de tålde av glaciärsnön på Grande Motte i somras, kanske ta en liten promenad och betrakta snön (snön!), och sedan köra tillbaka till Chamonix.

Därifrån blir nästa destination norrut, med start imorgon. Hej och hå.

PS. Vägbyggena upp från Moutiers har fortsatt in absurdum i sommar. Nu är det bara tre-fyra ställen kvar som är lite smårackliga. Min magkänsla säger väldigt tydligt att det kommer gå en Tour de France-etapp upp hit nästa sommar. Nog för att vägen tog mycket stryk i vintras, men jämfört med tillexempel vägen upp till Tignes så var den ändå redan bättre, och där har de inte reparerat i närheten av såhär mycket (för att jämföra med en liknande högbelastad bergsväg). Nåväl, den 25 oktober vet vi om jag har rätt..
Dessutom vore det exakt 25 år sedan sist, och en ska inte underskatta cykelmänniskors förkärlek till sådana detaljer. Frågan är bara vad det skulle kunna bli för en etapp – denhär stigningen är ju inte psykobrant eller så, men vansinnigt lång, så en kan anta att de vill ha något annat utslagsgivande monster före. Eftersom Roselend var med i år och Isèran är för snarlikt och lite för långt bort (läs: för lång plattsträcka emellan respektive uppförsbacke) så känns Col de la Madeleine ganska givet, antagligen med ytterligare en rejäl stigning före det. Alternativt att de kommer från typ Saisies eller Aravis, men då är det en lång platt bit från Albertville där eventuella utbrytningar kan få det svårt igen. Nä, sluta nörda nu. Vi får se om jag har rätt om några veckor helt enkelt.

Från en sömnig skidort till en annan

Nu har jag landat i Tignes och är inkvarterad i ett hotellrum med sjöutsikt, vilket utan konkurrens är det flådigaste personalboende jag hittills upplevt. Mamma begav sig norrut imorse, och ska förhoppningsvis ankomma till Köln imorgon och hänga där någon dag innan hon åker vidare till Falkenberg.

Själv ägnar jag mig åt att packa upp ett hotell, vilket är precis så stretigt som det låter. Det känns som att vi famlar lite i blindo, särskilt jag som är den enda i gänget som inte jobbat för Langley innan, men det kommer säkert gå bra. Det största mysteriet just nu är att vi inte har någon kock, men det ordnar sig förhoppningsvis snart.

Annars då? Getvandringen i lördags var väldigt trevlig, även om det såklart förekom en hel del ”hur långt är det kvaaaaar” – så är det när man promenerar långt med en 4,5-åring, en åttaåring och en nioåring. Innan själva vandrandet drog igång fick vi även höra en äldre man joddla, och en väldigt entusiastisk miniorkester spela en massa musik. Kulturlivet i Saint Martin de Belleville är helt klart vid liv även om byn är extremt sömnig såhär års.

Någonstans innan Menuires.

En Lulu och en get.

I söndags packade jag och mamma ihop oss och puttrade bort till Tignes. Först stannade vi till i Saint Martin och gick en lagom ojobbig promenad längs floden, till Le Chatelard och tillbaka, och sen körde vi till Bourg Saint Maurice där vi stannade och åt pizza på en liten restaurang som verkligen inte såg något ut för världen men som hade jättegoda pizzor.

Saint Martin de Belleville är sömnigt och pittoreskt. Ingen är förvånad.

Påväg mot Le Chatelard.

Utsikten från parkeringsplatsen var klart godkänd.

Mmm, berg.

När vi kom upp till Tignes Le Lac blev mamma omgående motsträvig eftersom byns layout inte är precis som Val Thorens.

”Den har gator! Och alldeles för många rondeller och bilar! Den är utspridd!”

Att det var typ 20 grader kallare uppe i Tignes än nere i Bourg och till råga på allt duggregnade kan nog ha gjort sitt för motsträvigheten, men vi gick en promenad runt sjön och hittade en snöfläck, och då blev det lite bättre. Vi hann även lokalisera den lokala kyrkan som är så ful att jag inte ens brydde mig om att ta någon bild på den. Den påminner lite om de inte så jättefina Picassostayerna i Halmstad och Kristinehamn, och inte på något bra sätt.

Dethär med att det bara är fem dagar kvar av juni..

Igår tog vi tåget (som verkligen ser ut som en gul larv av något slag) upp genom berget (lagom obehagligt) till Grande Motte-glaciären och traskade runt där ett tag och tittade på utsikt, horder av ESF-aspiranter på sommarträning, mycket små blommor och en mycket stor hund. Sen tog vi en kort men backig promenad längs den botaniska stigen som ligger i sluttningen ner mot dammen, och efter det var det dags för mig att börja jobba. Hotellet är rätt stort, och jag kommer garanterat gå vilse i källarvåningarna ett antal gånger innan jag lärt mig hitta, men alla mina kollegor verkar trevliga så det ska nog gå bra. Misstänker dock att jag kommer vistas i ett moln av förvirring den närmaste veckan eller så.

Utsikt uppifrån Grande Motte.

Berg. Och snö.

Växter! Det framgår nog inte av bilden, men de är väldigt små.

Misstänker att alla glaciärterrasser värda namnet har en Väldigt Stor Hund som sover hela dagarna.

En bränd nacke och värkande ben

Ikväll har vi firat midsommar hemma hos Thomas och Hanna, lite märklig känsla såhär i Frankrike, men det är aldrig fel med köttbullar och prinskorv (till ingens förvåning så totalvägrar jag fortfarande sill).

Det är också lite märkligt att vara i Val Thorens i allmänhet så här års, det är verkligen stillsamt, på gränsen till spöklikt, och det märks på de få personer som är här. De tittar liksom en extra gång, på det där ”vadfalls, en person som inte är en av de övriga 200-nånting stollarna som är här även under intersäsongerna”-sättet.

Det märks även på att det går att gå-klättra hela vägen till Lac du Lou utan att se en enda människa förutom mamma och jag själv. Det var förövrigt gårdagens projekt, och det var både lite vatten över huvudet och en väldigt bra inledning på denna alpvistelse. Efter en lugn morgon inklusive förmiddagsfika hemma hos familjen Fogsgaard så begav vi oss ner mot Boismint, eftersom flera olika leder som var tydligt markerade på min karta började där i krokarna.

Hah.

Det var inte helt enkelt att hitta början på någon av de stigarna kan jag säga, men efter att ha tagit oss upp till den lilla sommarstängda restaurangen vid gamla början av Tetras (i väldigt makligt tempo, tack syrebristen för den), så lokaliserade jag ändå en stig som gick åt rätt håll, liksom på snedden över berget lite högre upp än vad själva sjön ligger.

Peclet är fortfarande snöigt.

En otroligt rolig stig – lite klättrig på sina ställen, en och annan spång och stenbumlingar, blommor överallt och fler fjärilar på några kilometer än vad jag nog sett sammanlagt på ett decennium. Snöplättar här och var, små bäckar med smältvatten, och en helt vidunderlig utsikt ner över Plan de l’Eau och Menuires (som vi redan vet så är inte Menuires särskilt fotogeniskt, men vem bryr sig när omgivningarna är det i kubik..).

När vi kom fram till sjön bestämde vi raskt att vi såklart skulle gå runt den också, vi såg några andra människor på andra sidan som nyss verkade ha gjort detsamma. Det blev sådär lagom spännande, eftersom vattennivån var en aning högre än själva stigen på några ställen. Alternativet att gå tillbaka samma väg som vi kom var inte att tänka på, så istället fick vi vada i (vad som åtminstone kändes som) nollgradigt smältvatten. Hu! Men fint var det, det är väldigt häftigt att se hur allting ser ut på sommaren, och hur annorlunda det är att gå. Som exempel tar det väl någon minut för mig att passera längs hela Lac du Lou med skidor under fötterna, och det är typ som en skråande eftertanke efter att ha åkt ner från Cime Caron. På sommaren är samma sträcka  istället ett litet äventyr till fots.

Mamma och sjön.

Mamma lite mer ovanför sjön.

Mamma på bro över vattenfall vid sjön.

Sjön.

Selfie vid sjön.

Och lite samma sak var det idag. Eftersom det är roligt att se sig om så tog vi Winston och körde bort till 1650, och vandrade in i Vallée des Avals. Ganska lagom eftersom träningsvärken från igår var av den ganska brutala sorten – Avals är inte så backigt, mest rakt fram. (Nackdelen med att gå till Lac du Lou från Val Thorens istället för från Plan de l’Eau – det är uppförsbacke på tillbakavägen.) Avals är hursomhelst dalen som ligger bortanför Courchevel, och på vintern kan man som bekant åka ner dit från Chanrossa/Roc Merlet. Själva ”åket” är inte jättelångt, men sen är det kilometer efter kilometer i en platt dal som bara svischar förbi innan man kommer fram till längdskidspåren i 1650. Min hjärna har aldrig funderat över riktigt hur långt det är, eftersom den på vintern snarare lägger energin på

1. den delen av åket som är brant och kräver fokus

2. att inte ramla i guppiga spår på platten

3. skråspåret ovanför en ravin, min höjdskräck älskar sånt

men det är en bra bit. Första delen går på en brant sluttning, och sen kommer man till en stor äng som är nästan alldeles platt, och sen växlar det mellan smalt och platt-brett några gånger till innan man når trädgränsen (där det börjar gå uppför ordentligt). Ungefär där vände vi, och det var nog ganska lagom med tanke på den kollektiva träningsvärken, och att jag brände nacken igår eftersom jag bara smorde mig en gång på hela dagen (det var korkat).

Längs hela vägen rinner det såklart en bäck, och det bor marmotter lite varstans och är på det hela taget väldigt mysigt, något jag i princip inte reflekterat över på vintern, då är det mer ”håll farten, slipp staka”. På tillbakavägen träffade vi även en massa kor som gick och betade vid den lilla knappliften Granges (vars namn passande nog betyder ”ladugårdar”) och förde ett himla oväsen. Koskällor är definitivt fortfarande en grej här. Hade jag varit ko hade jag blivit tokig på skramlandet, men kor kanske är mindre ljudkänsliga än vad jag är?

Marmotternas dal.

Mamma och utsikten.

En äng och diverse berg.

Mer utsikt.

På vägen hem körde vi lilla vägen från Le Praz till Meribel via La Tania, bara för att. ”Dödsvägen” (alltså gamla vägen från Moutiers till Saint Martin) var stängd för vägbyggen, annars hade vi kunnat ta den också, i sann sightseeing-anda. På vägen ner från Les Allues till Moutiers mötte vi hur mycket cyklister som helst, i varierande stadier av plågad, på väg uppförs. Jag tänker såhär, att uppförs må vara pissjobbigt, men att cykla nerför så långa branta backar skrämmer mig mycket mer. Särskilt med trafik. Håhå jaja, det är ett senare projekt.

Imorgon är det tidig uppstigning – vi ska delta i den årliga getvandringen (jodå) från Saint Martin till Chez Pepe Nicolas, och det innebär att vi ska vara nere i Saint Martin typ klockan åtta. Huah. Vad gör en inte för att delta i de lokala begivenheterna, va?

Bildrama, värmeslag och en öde by

Hej hå.

Tidigare i afton så landade jag och mamma i Val Thorens och  bland annat så kan följande saker konstateras:

  1. Spökstad (by).
  2. Det är väldigt fint även på sommaren.
  3. Mycket snö kvar uppe bland bergen.
  4. Lägenheten luktar hemma.

Vägen hit har varit.. omväxlande?

Färjan till Tyskland var som färjor till Tyskland brukar vara, och ungefär samma kan sägas om Autobahn. Allting rullade på oförskämt bra i strålande väder tills strax norr om Karlsruhe. Där tog det stopp. Deluxe. Någonting hade hänt, och efter två timmar med en snitthastighet på ungefär en meter i minuten omgivna av en oändlig mängd lastbilar passerade vi det som hade hänt, och jag är innerligt glad att vi inte befunnit oss närmre vad det nu var. Någonting hade gått åt fanders på det där sättet som gör att träd vid sidan av vägen blivit svedda och söndertrasade räcken och lastbil klar för skroten och ja. Elände.

Efter eländet så roade sig dessutom en stor del av den bakomvarande trafiken med att försöka köra ikapp sina två timmar i stau på ett sätt som lätt skulle kunna skapa nya eländen. Ibland undrar jag hur folk tänker.

Hursomhelst så lyckades vi brumma igenom hela Tyskland på en dag, och efter lite trixande och fixande och tanke i bakhuvudet om att ta sig förbi Basel innan vi stannade för natten (eftersom morgonrusningen förbi Basel inte är speciellt underhållande) så hamnade vi på ett Ibishotell i den lilla staden Délémont.

(Délémont är dock bra mycket större än de Väldigt Små Samhällen vi passerade i mörkret på vägen dit från Basel. Det kändes lite som att vara på väg till ingenstans, men det var vi som tur var inte.)

Mycket god frukost, och vansinnigt vacker väg därifrån och ut mot motorvägen längs Neuchatelsjön.

Typ där slutade det vara roligt, iallafall ett tag.

Fråga mig inte hur, för jag vet inte, men jag fyllde på olja innan vi åkte från Délémont, och antagligen hade jag inte skruvat på oljelocket ordentligt, för mitt i den något plattare delen av Schweiz så börjar Winston låta konstigt och pipa, så jag får panikstanna mellan två tunnlar (yay!) och konstaterar att ”hoppsan, det är olja överallt under motorhuven förutom där det faktiskt ska vara olja”.

Tack och lov så var skruvlocket till oljetanken på något magiskt vis kvar i bilen (det låg så beskedligt ovan på motorn att jag blev lite smått provocerad), och tack och lov så har jag alltid extra olja med mig, och det var nog för att ta oss till en mack där vi kunde fylla på ordentligt, och städa bort det värsta oljesölet. Jävla bilskrälle.

Efter den dramatiska episoden och varsin stärkande glass puttrade vi vidare mot Annecy, där jag upptäckte en ny avfart, och fick en halv härdsmälta till innan vi hittat parkering. Det var inte bara vi som tyckte att Annecy i drygt trettio graders hetta var en bra utflykt just idag.

Och det är förståeligt, för det är löjligt vackert där. Vi knatade runt i gamla stan och längs sjön (såklart, eftersom vi parkerat åt Albertvillehållet till) och käkade i skuggan på en restaurang precis vid floden och gick upp på ett berg (såklart) med en borg, och i största allmänhet svettades och sen puttrade vi vidare igen, mot Val Thorens med tillhörande bunkring på Carrefour i Moûtiers.

Man kan väl konstatera att det inte är trettio grader här. Knappt hälften, skulle jag gissa, och det duggregnar. Men solnedgången var vansinnigt vacker ändå, och det ska inte regna imorgon så då är planen att gå till Lac du Lou och tillbaka. Mamma är lite nojig över den tunna luften, men det ska nog gå bra. Vi har semester och inte bråttom.

Hörs!

/H

Ballongförbudet på Malmö C kommer alltid vara det tråkroligaste som finns.

Nalle och Tummen på en båt.

Lagom huttrigt väder i Rostock klockan nollsex-alldeles-för-tidigt.

Stau.

Obligatorisk Annecybild #1

Obligatorisk Annecybild #2.

Ah. Les montagnes!

Sommar i bergen = inte så pjåkigt.

Borta med vinden

Vissa dagar är det svårt att säga om Cascades stannar för att

1: de brittiska studenterna är komplett värdelösa på att åka skidor, dessutom har druckit alkohol och misslyckas kapitalt med att ta sig av stolliften

eller

2: det blåser för hårt

eller

3: en kombination av alternativen ovan.

Inte mitt livs bästa skiddag om en säger så. Men eftersom en skiddag inte räknas om den inte uppfyllt någon av följande kategorier

  1. minst tre liftåk
  2. ute i backen minst en timma
  3. minst 1000 fallhöjdsmeter

så uthärdade jag och Harry två vändor i Cascades och en i Plein Sud innan vi gav upp och åkte hem igen. Och Cascades kan ha satt ett nytt rekord i ”hur många gånger kan en lift stoppa under en och samma uppfärd” för mig. Sju gånger. Sju! Inte illa pinkat för en lift som tar knappt fem minuter.

The Crewzer Challenge

Igårkväll genomförde Harry och Björnen vad som kan ha varit den dummaste idén någon någonsin har haft.

Vårat lilla stammishak Crewzer har ett kylskåp. I det kylskåpet finns trettio-nånting olika sorters öl på flaska. Merparten av dem är rätt stadiga saker, inga lättdruckna 4,2-procentiga lager inte. Antoine som äger stället gillar annorlunda ölsorter, om en säger så. Men iallafall. The Crewzer Fridge Challenge går helt enkelt ut på att inom loppet av en kväll, delat på två personer, dricka en av varje sort av alla flaskölen, samt varsin démi av de två ölsorterna som finns på tapp.

Självmordsprojekt, jag vet.

Men eftersom Harry är väldigt glad över att ha hittat en kompis som är ännu rejälare än han själv (ergo kan dricka ännu mer innan han stupar) och Björnen verkar vara lika nöjd han, så bestämde dom sig alltså för att genomföra detta.

Man kan väl säga såhär: det gick, men det var ingen vacker syn.

Jag tittade förbi då och då för att se hur långt de kommit, och när de var en bit över halvvägs gick jag och drack en démi på Scandi. När jag kom tillbaka en knapp timma senare så var Harry så full att han knappt kunde se rakt, så då gick jag hem och vaknade klockan tre av att herrn ifråga snarkade som ett satans sågverk.

Idag mår han mycket bättre än han förtjänar. Fråga mig inte hur.

Och deras namn och rekordtid står numera uppskrivet med en spritpenna på fläktkåpan ovanför stekbordet inne på Crewzer. Det lär dröja innan någon mer klarar av det.

I övrigt så blåser det satan, igen. Igår var det åtminstone bra sikt, så jag roade mig med att åka varv i 3 Vallées-liften eftersom den hade vinden rakt i ryggen = mindre obehagligt. Backen ner var en intressant upplevelse – jag har nu straightlinat hela den svarta Goitschelbacken, enbart för att om jag hade svängt hade det tagit tvärstopp, så stark var motvinden. Och idag har det både snöat och blåst så jag har haft säsongens andra helt skid- och jobbfria dag. Samt varit i badhuset för första gången på alla mina år här. Skräpet hade ingenting att göra, så vi gick och bubblade bubbelpool i två timmar. Mitt hår kommer antagligen lukta klor i en vecka efter det här, men det var riktigt trevligt att titta ut på snöstormen inifrån ett varmt badhus. Jag är dock fortfarande lite skeptisk till att bada i sötvatten, en flyter så dåligt.

Dagens tveksammaste: Det ryska paret i trettiofemårsåldern som hade med sig en GoPro på en selfiepinne in i bastun. Inte för att jag egentligen bryr mig, men det känns ganska ohyfsat att filma i en miljö där alla är svettiga och halvnakna. Jag har liksom inte bett om att vara med på er semesterfilm..

Soleil, soleil

Vad det är trevligt att se solen och en blå himmel igen!

Snön var dock mer än lovligt sketchy, så jag tog inte ens med mig någon ryggsäck ut i backen. Nope, idag var en dag att hålla sig i pisten. Massvis av turister som osade den där sortens stress som uppstår när skidsemestern i princip har blåst bort och sista dagen äntligen blir rimligt väder, men det var inte så trångt att det blev jobbigt i vart fall. Fick dock lite mild magkatarr i slutet av dagen när jag stötte på några av mina yngre och mer dumdristiga kollegor som glatt proklamerade att de åkt ”puder” (läs: orörd kramsnö) hela dagen. En av dem hade lavingrejor med sig. En.

”Hedda, hvorfør har du ikke puderski?”

Tja, kanske för att det har blåst utav bara helskotta i tre dagar, temperaturen har flaxat mellan minus femton och plus tre och just nu är det nollgradigt och superinstabilt. Kanske.

Oooorkar inte. Jag vet att jag är gammal och urtråkig men dom där smågrabbarna har slett ingen koll.

Nåväl, solen skiner, jag är ledig och ikväll ska jag och Harry käka pizza och dricka öl på Tango. Jag har haft det värre, även om snön är läskig.

Den rubrikskapande stormen Eleanor

I vanliga fall brukar ingen utanför regionen Auvergne-Rhone Alpes bry sig om vad som pågår med vädret här, men när stormarna plötsligt har sitt ursprung i havet utanför Irland och plöjer snett ner över hela Frankrike, med välta träd, strömavbrott och snökaos på plattlandet som följd, då blir det liv i luckan.

Stormen skulle dra in ordentligt i tisdags kväll, och redan då gick kommunen ut med information om att i princip hela skidsystemet skulle vara stängt på onsdagen och idag. Plus att de inte skulle köra några skidbussar, och de bokstavligen låste alla parkeringshusen och plogade upp en snövall vid infarten till byn så att ingen skulle kunna ta sig ut på vägen. Dessutom försökte gendarmerna få Malaysia och Summit att hålla stängt för att minska antalet folk ute på gatorna på natten, men det gick sådär vad jag har hört.

Det intressanta är att visst, det har snöat och blåst utav bara helvete, men det är inte värre än någon annan rejäl snöstorm de senaste åren. Men eftersom just dethär stormskrället är en riksangelägenhet med ett riktigt namn (Eleanor) och det är jullov så går allmänheten bananas.

Hatten av till turistbyrån förresten, de är riktigt duktiga på att förse Le Dauphiné (”lokaltidningen”, täcker typ hela regionen) med uppdateringar och bilder från väderläget. All publicitet är bra publicitet, eller?

Själv svär jag mest över att jobba långpannor och att behöva skotta trappen upp till jobbet samtidigt som snön envist blåser tillbaka. Och jag tycker lite synd om alla veckisar som varit förvisade till rullbanden och under korta stunder Cascades och Plein Sud.

Men ja, inte mycket som hänt här med andra ord.. Jerem fyllde år i går, så jag mötte upp honom, Harry och de övriga franska grabbarna på Wild & Savage efter jobbet. Det var alldeles lagom att ta en öl, snacka lite skit och sen gå hem och sova – jag hade aldrig orkat komma ikapp de andras partystämning och jag hade ingen lust att jobba bakis idag heller. Harry och Jerem hade förövrigt vansinnigt roligt åt att en av deras kompisar började ragga på mig (insåg jag i efterhand, jag trodde bara han var allmänt trevlig) och efter att jag hade gått hem hade dom tydligen intalat honom att jag helt klart var intresserad. Schysst. Verkligen. Jättestelt det lär bli nästa gång jag springer på honom.. suck..

Men ja, ungefär så intressant är tillvaron här just nu. Imorgon ska vädret bedarra en aning vad det verkar, och jag är ledig så jag kanske till och med får åkt lite lagg. Den som lever får se.

Pusshej!