Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Sida 2 av 100

Brev från karantänen, dag 9

Somnade innan jag hann publicera detta, det börjar bli något av en vana känner jag. Oh well. Gårdagen var fantamej sämst hittills. Hoppas idag blir bättre.

Sammanfattning av dag nio i karantän:

JAG HOPPAS INNERLIGT ATT DET HÄR CORONAKRAFSET INTE KAN SMITTA IGEN MED ALLT FÖR TÄTA INTERVALL FÖR JAG ORKAR INTE MED EN TILL VÄNDA MED MENSVÄRK UTAN ATT FÅ TA IBUPROFEN.

Egentligen skulle jag ha haft mens i förra veckan, men så fort jag fick feber tryckte min kropp på pausknappen (den gör det ibland, jag tror det är en effekt av att den inte vill utsätta sig själv för mer än en jobbig sak samtidigt, vilket ju på sätt och vis är ett behjärtansvärt beteende), och nu när det enda som är fel på mig är att allting smakar fel alternativt ingenting alls så tyckte den att det var dags att komma tillbaka. Tack för den.

Kruxet är bara att eftersom borttappade smaklökar också är ett vanligt coronasymptom, och franska läkemedelsverket gått ut och varnat på bred front för att Ibuprofen kan få folk med lindriga symptom att plötsligt bli jättesjuka, så kan jag inte följa min vanliga metod för att inte få panik av mensvärken och ta både Alvedon och Ipren.

Man kan väl säga som såhär – det finns en anledning till att jag brukar använda dubbla sorters värktabletter. Men förhoppningsvis har jag inte några coronasymptom alls nästa gång det är dags, så jag borde inte behöva tillbringa fler dagar i år ihoprullad till en ilsken boll i sängen.

Kul bieffekt är att jag somnar som en annan narkoleptiker om jag tar dubbel dos Alvedon. Tur att jag inte har så mycket viktigheter för mig om dagarna just nu.

Brev från karantänen, dag 8

Hä.

Dagens stora happening nummer ett var att jag gick och handlade. Mest för att jag ville ha micropopcorn, men de var såklart slutsålda. Hursomhelst var det skönt att komma ut och röra på sig en liten stund, även om Menuires känns som ett övervintrad rest från Sovjet när det är mulet och så ödsligt som det är just nu.

Dagens stora happening nummer två var att jag insåg att jag har tappat smak- och luktsinnet. Skulle dricka en kopp te, och varken kardemummate, mintte eller roiboos-och-ingefärste smakade någonting annat än varmt vatten med en svag överton av beskt, så uppenbarligen har mina smaklökar sagt tack och hej och dragit på semester. Vilket också åtminstone delvis förklarar varför jag varit så himla less på all mat jag ätit de senaste dagarna – allting smakar i princip likadant. Tillexempel kan jag inte skilja på ärtor, blomkål och broccoli.

Jag är inte helt berövad smaksinnet, jag känner väldigt basala smaker typ salt, sött och beskt, men jag kan inte för mitt liv känna nåt mer specifikt än så. Det är rätt deprimerande, och inte helt optimalt för en person som även de bästa av dagar tycker att dethär med att äta är ganska tråkigt och tidsödande. Och det är förskräckligt upprörande att tillexempel choklad bara smakar odefinierbart sött, och inte alls som det brukar. Jävla skitvirus.

Men, det positiva med detta är att försvunnet smak- och luktsinne är väldigt vanliga coronasymptom bland dem som bara får en lindrig släng av det (det vill säga vi som aldrig kommer bli testade för det), så nu kan jag åtminstone vara rätt säker på att jag har blivit smittad, och det är ju på ett sätt ganska skönt. Det är tråkigt att all mat smakar blöt wellpapp, men blir det inte värre än såhär så tänker jag (mestadels) inte klaga.

Jag hann få tillbaka mina kylskåpsprivilegier i fem timmar också, innan hela ”mitt te smakar bara varmt vatten”-incidenten. Nu är de indragna igen. Nästa projekt blir att försöka få faktisk klarhet i hur länge efter att alla symptom försvunnit som jag måste hålla mig isolerad.. det känns som att karantänen (om den inte förlängs) kommer ta slut innan jag kan friskförklara mig själv – förkylningar håller som bekant på i evigheter häruppe.

Jaja.

Vi hörs.

/H

Brev från karantänen, dag 7 del 2 (lite mindre gnällig)

Jag åt. Det hjälpte lite. Sen drack jag en av mina två kvarvarande julmust i solen på terrassen och skummade igenom det satans sömnpillret till biologikapitel, som till sitt försvar hade en handfull intressanta stycken de sista tre sidorna. Så nu är tillvaron lite bättre igen.

Brev från karantänen, dag 7 del 1 (gnällpost)

Jävla måndag, karantänversionen (i-landsproblemsversionen):

  1. Glömde att mataffären bara är öppen mellan 9 och 13, så ikväll får jag ingen choklad. Hade tänkt leta efter mikropopcorn också, för det finns av någon mystisk anledning aldrig uppe i Val Thorens, men Jamie påstår att det brukar finnas på Carrefour här nere. Hur han vet det har jag ingen aning om, undantaget några beignets har jag inte sett honom äta en enda onyttig sak på hela veckan. Jag undrar hur det är att vara en person som bara äter mat. Kan inte relatera.
  2. Jag hade tänkt beställa en turbotrainer till min cykel nu när jag har fått lön. Det har uppenbarligen varenda annan cyklande människa i hela västeuropa också tänkt (såklart) så leveranstiden på dem som varken är för dyra eller har en air av ”kommer falla sönder inom en vecka av regelbundet användande” är 1-2 månader. Haha. Med andra ord: glöm det. Jag får cykla när den här skiten är över istället.
  3. Jag är hungrig, men jag är också obeskrivligt trött på att äta pulled beef med ris och kokta grönsaker, eftersom det är vad vi har ätit till lunch och middag fyra dagar i sträck nu. Jag kan dock inte riktigt argumentera för att äta någonting annat innan vi tagit slut på ovanstående, så nu prövar jag taktiken ”bli så hungrig att jag slutar bry mig om VAD jag äter”. Antar att jag vet om det funkade om en timme eller så.
  4. VARFÖR LAGGAR SETTLERS 2 (ETT DATASPEL FRÅN 1995) PÅ EN DATOR FRÅN 2013 DET ÄR INTE RIMLIGT NÅGONSTANS!?
  5. Jag glömde min bekväma keps i Val Thorens, så nu har jag bara tillgång till min obekväma keps, och den är som minst obekväm när jag har den på mig baklänges, så nu hasar jag runt i stugan och ser ut som en annan fuckboy, eller Isak i Skam. Oklart vilket som är minst löjligt. Efter sex dagar med Lilla My-frisyr behövde jag hursomhelst förändring, och detta är det bästa alternativet.
  6. Tidslinjen i The Witcher är superskum.
  7. Jag är Verkligen Jättetrött på att inte få öppna kylskåpet själv, särskilt eftersom jag är 96% säker på att jag har en vanlig jävla förkylning. Jag är snorig, inte hostig. Hallå! (Med det sagt så har jag det väldigt mycket bättre här än om jag hade suttit helt ensam hemma i VT.)
  8. Hangry.

 

På det stora hela har min hjärna kopplat över i ”vintern är slut”-läget, vilket alltid triggas av en plötslig avsaknad av skidåkning. Vanliga symptom är en stark längtan efter att cykla, en stark längtan efter att inte behöva ha på sig varma kläder, samt cravings efter diverse ätbara saker som inte ens i normala fall går att få tag på i Vallée des Belleville.

 

Lista över saker jag verkligen skulle vilja äta/dricka förtillfället, men som av förklarliga skäl inte går att få tag på (utan inbördes ordning):

  • Köttbullar.
  • Falukorv.
  • Mellanmjölk.
  • Bregott.
  • Bröd som inte är baguette, rostbröd, har surdeg i sig och/eller en utsida som är stenhård. Vanlig jävla limpmacka, någon?! Eller mjukt tunnbröd. Eller riktigt polarbröd, inte den superkonserverade franska sorten. Gaah.
  • Kanelbullar. Och kardemummabullar. Och systerkaka.
  • Kebabpizza och/eller kebabrulle.
  • Lax (ja, okej, det går att få tag på med lite ansträngning men vi har en frys full med annat som ska ätas upp först så, njaäe).
  • Polkagrisar.
  • Äpplekorv (borde väl kanske buntas ihop med falukorv eftersom det är en falukorvsbaserad rätt, men skitsamma).
  • Mormors pannbiffar.
  • Vanlig jäkla varmkorv med bröd.
  • SIA-glass.

Nämen alltså på det hela taget har jag det ju bra, men jag är väldigt väldigt hangry (förklaring till mormor om du läser det här: hangry är en sammanslagning av de engelska orden hungry och angry, som betyder hungrig respektive arg, och är ganska användbart för att beskriva folk som tappar humöret när de blir hungriga, vilket jag ofta gör), väldigt trött på att vara inomhus, och trött på att det hur jag än försöker undvika det bara existerar ungefär ett samtalsämne i världen just nu. Precis allting går att associera till det här satans viruset och jag förstår varför men guuuuudars jävla skymning det måste finnas andra saker att prata om. Jag blir knäpp.

Och jag är fortfarande fast i det dötrista biologikapitlet i The Second Sex. Funderar på att googla en sammanfattning av det kapitlet så jag slipper läsa det – så tråkigt är det. Jag skiter i hur svampar och mollusker förökar sig. Skulle inte bli förvånad om sammanfattningen består av något i stil med ”zzzZZzZzzZZZ”.

Jaja.

Vi hörs. Får väl skriva en sväng till när jag oundvikligen kapitulerat och ätit och är mindre sur. Jag har ju så mycket annat för mig om dagarna menar jag.

/H

Brev från karantänen, dag 6

Promenaden jag tog igår kan eventuellt ha varit lite av en överloppsgärning. Jag mådde sådär imorse, och efter frukost fick jag ett ryck och dammsög mitt rum och hallen på nedervåningen, och sen mådde jag inte alls särskilt bra. Helt slut efter nästan ingen aktivitet. Så idag blev det ingen promenad, vilket är lite synd för det ska bli kallare och mindre soligt allteftersom dagarna går nu vad det verkar. Men jag satt ute och läste bok i några timmar, tyvärr är det första kapitlet efter introduktionen i The Second Sex jättetråkigt. Bara massa biologibabbel om hur olika varelser på jorden förökar sig och sånt. Introduktionen var mycket mer intressant, jag undrar hur länge biologin håller på innan det blir kritik av mansrollen igen.

Som paus i den akademiska engelskan roade jag mig med att måla av La Teurre, berget mittemot. Det blev inte så pjåkigt med tanke på hur lite jag målat det senaste decenniet eller så, och egentligen spelar inte resultatet så stor roll, det är bara trevligt att hålla på med pilliga grejer.

Förutom det så har jag börjat kolla på The Witcher – jag är inte helt övertygad än, men Jamie har sett alla avsnitt och säger att den blir bättre allteftersom, så jag ska ge det till tredje iallafall.

Det är typ allt. Just nu är jag inne i en svacka av ”karantän är tråkigt, jag är trött på att vara förkyld, jag vill bli pigg och komma ut i friska luften och jag saknar femtioelva olika sorters svensk mat”.. förhoppningsvis går det över snart.

Hmm, och Sverige är inte i karantän än förresten? Min enda åsikt i frågan är att det är dags att dra ur sladden till samtliga skidliftar nu (helst i förrgår), i övrigt vet jag inte vad jag tycker. Och vad som händer här.. både jag och Jamie är rätt säkra på att utegångsförbudet kommer förlängas, och bli kvar tills att det finns någon sorts snabbtest att göra för att folk ska kunna bevisa att de inte sprider smitta. Men det är bara vad vi tror, vad som faktiskt blir vet vi om nio dagar eller så. Förfärligt lång tid.

Pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 4 och 5

Halloj.

Jag glömde skriva något igår, men det var på det hela taget en ganska så händelselös dag. Jag lämnade överhuvudtaget inte huset.

Vad jag gjorde (i urval):

  • Läste ut Men Explain Things To Me. Får se om jag orkar skriva någon mer ordentlig sammanfattning av den någon dag, men jag kan åtminstone meddela att den var läsvärd.
  • Ägnade drygt tre timmar åt att organisera mitt Spotify, och nej, jag blev inte klar. Men jag kom en bit på väg.
  • Spelade Settlers 2. Det är helt sjukt vad ett 25 år gammalt dataspel kan lagga på en hyfsat ny dator ändå. Måste vara något knas med DosBox.

Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer. Jo, jag tog en dusch, för jag frös. Men jag orkade inte tvätta håret, så jag fick duscha ikväll igen, för mitt hår var så flottigt att jag inte stod ut längre.

Idag har jag mått bättre. Knappt någon feber, lite allmänt seg i kroppen och huvudet. Jag gick en promenad upp till stora vägen och tillbaka igen nu på eftermiddagen, och kan efter detta konstatera att jag absolut inte är frisk än, men att jag inte behöver sitta blickstilla 24/7 heller. I övrigt har jag bland annat spelat mer Settlers, ramlat ner i ett wikipediahål modell större som bland annat innehöll sjöslaget i Quiberonbukten 1759 (av alla saker), och börjat läsa The Second Sex. Jag har nog aldrig läst så långsamt i hela mitt liv, för ska jag förstå ordentligt så måste jag verkligen koncentrera mig, men den är jätteintressant. Satt och läste högt för mig själv på terrassen ett tag, för då bromsar jag automatiskt min egen lästakt. Sen vette tusan om de förbipasserande fransoserna på gatan uppskattade min högläsning, men det lär jag aldrig få veta.

I övrigt så blir restriktionerna fler och fler (fast här märker vi ungefär ingen skillnad alls) – nu är det förbjudet att vistas i parker, på stränder och vid andra vattendrag, osv osv. Hur ska detta sluta?

Imorgon blir antagligen sista dagen på ett tag som det är varmt nog att sitta utomhus och läsa, det är kallare väder på ingång, det känns i vinden.

Det känns konstigt. Jag vet att det bara är mars, men eftersom allting är stängt och fini så tror delar av min hjärna att det redan är början av maj, och då ska det vara varmt. Och det är det inte. Det känns verkligen konstigt alltihop. Men jag gör min medborgerliga plikt och isolerar mig, och mer än så kan jag inte riktigt bidra med. Hoppas det får nån effekt.

Pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 3

Jahaja.

Gissa vem som vaknade med feber och värk imorse, om inte yours truly.

Först hoppades jag att det bara skulle vara en bieffekt av gårdagens idoga snöskottande + långpromenad, men eftersom värken inte överensstämde med de fysiska aktiviteterna så fick jag tyvärr avskriva den teorin ganska fort.

Men.

Jag mår utifrån förutsättningarna helt okej. Ja, jag har feber, och känner mig allmänt hängig, men inte värre än att jag orkar äta som folk, läsa arga feministiska böcker och bli frustrerad över att sitta i karantän i karantänen. Det nya systemet är nämligen som följer: jag håller mig i mitt rum på bottenvåningen, alternativt utomhus på terrassen förutom när det ska ätas. Och när det ska ätas så fixar Jamie, och jag äter, för att mina kontaminerade tassar inte ska förorena hela kylskåpet och besticklådan.

Jag får ju en viss känsla av overkill, men det är inte min pappa som är läkare, så jag gör som jag blir tillsagd. Även om jag känner mig extremt oanvändbar när jag inte ens får plocka ur diskmaskinen.

Hursomhelst.

Idag har jag:

  • Läst fem kapitel i Men Explains Things To Me av Rebecca Solnit, som är lite av min uppvärmningslektyr innan jag tar itu med antingen The Second Sex eller The Feminine Mystique. Om någon har läst nån eller bägge av dem får ni gärna ha åsikter om vilken av dem jag borde läsa först. Jag lutar åt de Beauvoir, mest eftersom hon då och då nämns i kulturartiklarna i Libé som jag började läsa efter den senaste ”Roman Polanski är en äckelpedofil”-debatten för några veckor sedan, och det får mig att känna att mina referensramar behöver utvidgas.
  • På samma tema har jag även läst om Virginie Despentes ”On se lève, et on se barre”-essä, högt för mig själv för att öva uttal. Den finns även översatt till engelska här, och jag kan bara rekommendera att läsa den, för det är en rasande fantastisk text. Citat: ”you demand to be admired even in your delinquency”.
  • Kollat om VM94-krönikan på SVT Play, för att vila hjärnan. Kollade även halva VM98 innan jag somnade en stund.
  • Ätit en halv påse cashewnötter och halva min sista Marabou. Jag har ätit andra saker också, men de var de mest tillfredsställande.
  • Bytt bakgrundsbild på mobilen, så nu har jag en mer aktuell bild på Wilmisen. Hon har fått en massa fler tänder sedan jag träffade henne senast. Det är sånt som händer med små barn har jag förstått. Dock är hon iklädd samma AIK-tröja som på den förra bilden.. jag får ta ett snack med lillebror om det här med indoktrinering vid tillfälle.
  • Tillbringat typ två timmar på Sporcle, vilket är ett lysande tidsfördriv när en inte har så mycket annat för sig.

Och det är typ allt.

Jag hoppas att denhär dumma febern släpper tills imorgon, annars kommer det bli svårt att uppehålla min nyåterfunna ovana att skriva blogginlägg varje dag, eftersom att morgondagen isåfall kommer vara i det närmaste identisk med idag, men ja.. den som lever får se.

Jag är förövrigt inte ens säker på om det är corona jag har fått, eller bra en vanlig gammal alpflunsa.

Pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 2

Dag två i karantänen började, eftersom jag är lite av en Skalman med inbyggd mat-och-sovklocka, med att jag vaknade 07:44. Tog en dusch och rakade benen eftersom det idogt växande luddet börjat klia något alldeles förfärligt. Jag har i ungefär tio års tid haft en vision om att jag ska odla ut håret på mina ben för att jag vill se hur långt det egentligen kan bli, men varje gång jag försöker kalrar jag en dryg centimeter och sen börjar det klia något alldeles förfärligt. Så även denna gång. Så nu kan cykelsäsongen officiellt ta sin början, tyvärr är cykeln en mil upp på berget och otillgänglig i tretton dagar till. Så kan det gå när en packar i all hast och inte kollar väderleksrapporten.

Efter grötfrukost och te ägnade vi drygt två timmar åt att skotta snö och hacka is längs stigen som leder ner till stugområdets parkeringsplats. Dels för att det är gött att göra någonting, och dels för att ett avloppsrör som går i slänten jämte stigen hade spruckit i vintras och det hade läckt ut diverse oaptitliga saker som tenderar att transporteras i avloppsrör (läs: bajs, toapapper och ja, ni vet). Sen hade det såklart frusit, som saker gör när det är minusgrader, och nu när det är varmt försöker vi helt enkelt hjälpa bajsvattnet/isen på traven med att smälta bort. Så vi skottar loss det, sprider ut det på parkeringen så att snön och isen smälter, och antingen kan vi skyffla upp de återstående resterna när de blivit lagom soltorkade, eller så kommer det ett ösregn och tar hand om problemet åt oss. Tyvärr verkar vädergudarna inte förstå denna sanitära olägenhet, exakt noll millimeter regn är finns på långtidsprognosen, men hoppet är det sista som överger människan. Kanske.

Innan jag fortsätter vill jag bara påpeka att hela bajs-skyfflar-operationen är Jamies idé, jag hjälper bara till och lägger ingen tankekraft på huruvida det är en smart idé eller inte. (Helt ärligt har jag inte bestämt mig än.)

På eftermiddagen gick vi en promenad åt motsatt håll från igår – längdskidspåret ner till Bettex, irrade runt där och tittade på genuina och inte så genuina hus, och sen en lååååång uppförsbacke hem igen. Innan dess hade vi dock en halvtimmeslång fajt med husets skrivare, som verkligen inte ville skriva ut de satans ”jag vill ta en promenad”-papprena. Det löste sig tillslut, men skrivare är verkligen besvärliga apparater.

Kom hem lite lagom svedd av solen, läste bok och drack te, ringde och pratade med mormor, åt splatt, morötter och potatis till middag igen, och sen kollapsade vi i soffan och kollade på Kong: Skull Island som faktiskt var rätt bra.

Det stora frågetecknet inför morgondagen är väl om jag faktiskt har lyckats smittas av corona eller om det bara är en vanlig säsongsförkylning. Mår sådär halvskräpigt – på gränsen till febrig, inte ont i halsen men såndär störig känsla så jag vill hostharkla mig i tid och otid (undvek nogsamt att harkla mig en enda gång under de 20 minutrarna jag pratade med mormor, jag är inte dum), och växelvis täppt i näsan. Men men, det är ett problem för morgondagen.

Vi hörs!

/H

Brev från karantänen, dag 1

  • 01:08 – Försöker somna, det går sådär. Helt slut i skallen efter en dag av lagerinventering, idoga rykten och en sträng men retoriskt begåvad landsfader på teve som upprepar frasen ”nous sommes en guerre” så många gånger att jag nästan börjar tro på det. I krig. Mot ett virus. Jag tänker på marsvinet Virus, hade kunnat behöva en kompanjon som henne just nu. En varelse som verkligen besatt förmågan att uppfyllas av tranquillité.
  • 07:26 – Vaknar fyra minuter innan väckarklockan, ungefär 36% utvilad.
  • 07:32 – Bestämmer mig, efter att ha begrundat mina 18 kvadratmeter boyta en stund, för att ta mitt pick och pack och flytta hem till Jamie. Innan utegångsförbudet träder i kraft klockan 12, viktigt viktigt.
  • 08:03 – Släpar mig ur sängen och rostar några mackor. Inhalerar nämnda mackor med ett glas apelsinjuice och ett vitaminpiller.
  • 08:37 – Hämtar min Liftarens Guide på lagret, återlämnad av Dennis som lämnat byn på väldigt kort varsel.
  • 11:26 – Färdigpackad, kör ner till Menuires.
  • 12:03 – Packar upp all jäkla mat jag har med mig ner. Totalt finns det nu 8,5 flaskor mjölk i huset. Det går verkligen ingen nöd på oss inte.
  • 12:44 – Placerar Cornelius på en välbelyst plats i allrummet. Vem vet, han kanske blir inspirerad och växer lite pga miljöombytet. (För den som inte vet: Cornelius är min minikaktus, han är två år gammal och har vuxit ungefär en halv centimeter sedan jag fick honom, vilket ibland oroar mig en smula. Han har en egen bilstol som är en silvertejpsrulle.)
  • 12:47 – Strandar i solen på Jamies terrass med en kopp te, sitter och tjötar om allt från skidval till könssterotyper.
  • 13:18 – Lunch. Rostmackor och te.
  • 14:22 – Går en promenad till Plan de l’Eau och tillbaka. Jamie pratar om fiske, jag fattar väldigt lite. Det var i efterhand inte helt taktiskt att välja gympaskor med tanke på att underlaget till 90 procent bestod av solvarm snö. Blött var ordet sa Bill sa Bull.
  • 16:03 – Tillbaka på terrassen.
  • 16:58 – Solen går ner bakom La Teurre, förflyttning till soffan. Hetsäter en halv påse cashewnötter pga hungrig.
  • 17:14 – Flyttar iordning alla grejer i ”mitt” rum. Jag har eget badrum med handduksvärmare, dubbelsäng och fönster mot bergen. Det ni.
  • 18:10 – Eftersom sportcentret är stängt ägnar Jamie sig åt styrketräning, bland annat genom att använda sina storslalomskidor som vikter. Jag vet inte hur jag ska återge det så ni förstår, men tro mig, det var en syn för gudar. Gratisunderhållning.
  • 18:13 – Jag tröttnar på att skratta åt Jamie, går och lägger mig i soffan med en bok.
  • 19:00 – Tända brasa!
  • 20:16 – Kvällsmat. Ungsrostade morötter och potatisar, lite överbliven p-mat från i lördags, och något som Jamie kallar för ”splatt” eftersom det är vad det ser ut som. Efter noggranna studier vet jag nu att ”splatt” är lammstek och sås som mikrovågsugnats till oigenkännlighet. Smakar godare än vad det ser ut.
  • 20:53 – Film! Vägen till Eldorado, lagom lättsmält för två trötta hjärnor.
  • 21:21 – Hämta-Toblerone-och-gå-på-toa-paus.
  • 22:30 – Retirera till sängen, och fundera på varför översteprästen i filmen var så besatt av människooffer. Det förklaras aldrig. I övrigt är Eldorado en bra film. Bältdjuret är bäst.

Sammanfattningsvis så har den första karantändagen avlöpt mycket väl. Vi har inte sett till några gendarmer, men ska vi gå ut och gå imorgon så bör vi nog ta med oss sånadär intyg som de vill ha för jag har verkligen inte lust att betala några böter. Och helt ärligt är det faktiskt skönt att det blev karantän och att nu är det dethär som gäller de kommande två veckorna. Alla rykten som farit runt de senaste dagarna var så himla stressande. Nu är vi här, vi har mat och solsken och nu är det dags att komma in i någon sorts vardagslunk. Det blir nog bra detta, utifrån förutsättningarna.

Pusshej!

/H

Så var vi igång

Eftersom lördagens skidåkning mer eller mindre blåste bort (när den stackars funitelen öppnade lite efter lunch var jag sedan länge fastcementerad i en långpanna på jobbet) så fick det bli (liftburen) säsongspremiär idag istället. Här kommer några betraktelser.

Du vet att det är försäsong när..

  • ..benen känns som gelé efter ett (1) åk nerför Cascades.
  • ..kroppen i allmänhet är en orgie i uhænsigtsmæssige bevægelser.
  • ..högerarmen lika gärna kunnat vara på en annan planet. Inte är den där den ska vara och gör det den borde göra iallafall.
  • ..det blir puckelpist på de platta partierna i Moraine (HUR??!??!?)
  • ..folk åker ”offpist” i det fem centimeter tjocka snölagret som är allt som är kvar utanför pisterna tack vare orkanjäveln som vindtransporterat nästan all snö långt bort härifrån.
  • ..det är ESF-grupper på utbildning överallt, och minst en tredjedel av dem håller på med olika varianter av sitski.
  • ..pjäxorna är om möjligt ännu mer odrägliga än vad de var i maj.
  • ..du är tacksam över att äga ett par skruttskidor, eftersom det är småsten lite varstans.
  • ..Tangotransporten inte riktigt funkar än.