Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Sida 2 av 101

Brev från karantänen, dag 28

Hej!

Ni vet hur jag sa att jag skulle ta en paus från The Second Sex häromdagen. Mhm. Det gick inte alls bra. Det tog en halv dag, och sen sa min hjärna ”jag vill läsa bok” varpå jag brände igenom två och ett halvt kapitel i (för att vara en bok skriven på akademikerengelska) rask takt.

Självklart är det stundtals mördande tråkigt med karantän, men jag kan ändå inte släppa hur glad jag är över att ha fått en massa tid att liksom komma ikapp mig själv. Det är som om jag återförenas med en tidigare version av mig själv på något vis – inte för att jag någonsin slutat ha den lilla grubblande bokmalen inuti mig, men för att jag har tid att vara den grubblande bokmalen igen. Jag tillåter mig själv att gå vilse i orden, och vilja ta reda på och lära mig saker bara för att jag vill.

Jag har tänkt så mycket på tid de sista åren – timmar som blir till euros som går till hyror och prylar och bensin och tågbiljetter. Allt det där är satt på paus just nu, och det är inget snack om att det lilla viruset kommer placera mig på något av en ekonomisk pottkant oavsett om det går över innan sommaren eller fortsätter vara ett hinder på obestämd tid, men ärligt talat orkar jag inte bry mig just nu. Jag är frisk och har tak över huvudet. Pengar är viktigt, men inte så viktigt. Jag klarar mig nog.

Jag hade hursomhelst tänkt att i år skulle bli året jag kanske skulle kunna få lite pengar över, spara lite, försöka tänka långsiktigt eller åtminstone kunna köpa ett par nya jeans eller skor bara för att jag vill och inte för att jag måste. Så blir det inte, det är en sak som är säker. Och jag är en stark anhängare av slumpen, snacket om att ”allt händer av en anledning” tycker jag är skitsnack, men slumpen har gjort att jag hamnat här, och om inte annat så tänker jag glädjas åt att slumpen blev en katalysator för något som med risk för att låta pretentiös känns som ett andra feministiskt uppvaknande för mig själv. Jag har aldrig inte varit feminist, det hade krävts en fullständigt absurd tonårsrevolt för att sluta vara det med tanke på mitt påbrå, men jag har heller inte tänkt så mycket kring det – och de sista åren har jag inte tagit mig tid (eller haft tid, oklart vilket egentligen) till att tänka på det. Jag är jag, och jag tycker såhär, och jag har egentligen inte funderat så mycket kring det. Och jag har inte befunnit mig i en miljö där feminism (bland annat) hör till de naturliga samtalsämnena.

Nu hinner jag fundera. Och det är kul. Jag hinner läsa essäer och debattartiklar och reflektioner, och kanske är det bara ett metaforiskt bubbelbad för att bekräfta mina egna åsikter, men ändå. Det är trevligt.

Och i en värld nästan helt utan akuta måsten hinner kan jag ta mig tid att sitta ner och bara släppa lös orden, och om det sen tar en kvart eller två timmar innan jag känner att jag har skrivit klart är fullständigt irrelevant. Det finns ingen nödvändig början och inget utmålat slut. Det enda jag har just nu är tid och inga måsten, och jag tänker njuta av den utifrån de förutsättningar som finns.

Med det sagt så måste jag bara ta upp en sak som fladdrade förbi i sociala medier häromveckan som fick mig att fullkomligen se rött. Ett inlägg på en Instastory, som jag inte kommer ihåg ordagrant (och jag kommer översätta det till svenska här så mormor förstår), men andemeningen var ungefär såhär:

Om du efter den här karantänen varken har påbörjat något nytt, tagit tag i ett sidoprojekt eller lärt dig någonting så var problemet inte att du saknade tid – problemet är att du inte har någon självdisciplin.

Ursäkta mig, jag ska bara gå och kräkas lite.

För det första är det där ett typexempel på ”inspirerande” babbel som cirkulerar bland folk som gillar startups vars affärsidéer tillför exakt noll faktiskt användbara saker till världen, Tedtalks, böcker om hur man blir rik/lyckad/räddar världen på hundra dagar (ofta mer eller mindre på andra människors bekostnad) och med stor sannolikhet har jobb som inte påverkas särskilt mycket av att sitta framför en dator hemma istället för en dator på ett kontor.

För det andra: ibland behöver man använda tid som av en eller annan anledning uppstår till en enda sak – att komma ikapp sig själv. Det finns väl ingenting som är så hämmande för vare sig kreativiteten eller ens eget välmående som känslan av att vara tvungen att åstadkomma saker? Jag är så inihelvete trött på att hela tiden behöva vara produktiv, det gör mig galen. Självklart ska jag dra mitt strå till stacken för att bidra till ett fungerande samhälle och för att försörja mig själv, men jag drabbas då och då av insikten att det gjort mig en smula dum i huvudet.

Jag räknar timmar. Timmar jag använder, timmar som skulle kunna användas till något annat. Det är som en evighetslång spinoff av när jag sjutton år gammal kom på att om jag gick fort och såg ut som att jag hade bråttom slapp bli tillfrågad om jag behövde något mer att göra på jobbet (vilket jag inte behövde, det var nästan alltid mer än tillräckligt, tackar som frågar). Jag fattade det inte då, och jag fattar det inte bättre nu heller – det enda jag vet är att jag försöker spara timmar, för att tid är pengar och det är tydligen viktigt att pengarna blir fler. Och är jag produktiv när jag gör saker behövs det färre timmar och det är tydligen bra. Jag vet inte jag.

Jag är nog hellre lite långsam och eftertänksam.

Så om ni ursäktar tänker jag lämna detta grubbel till text därhän nu, eftersom jag inte känner att jag behöver dra några faktiska slutsatser av den, och gå och läsa lite bok och måla lite akvarell. Risken finns att slutresultatet av det senare blir mer eller mindre katastrofalt, men vet ni vad? Det gör ingenting.

Pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 26

Hejhå.

Vad nytt sedan sist? Inte mycket, såklart.

Igår dammsugade jag, städade badrummet och vädrade alla sängkläder. Mina ben var helt less efter fyra dagar av löpning, så det fick bli promenad istället. Den gamla vanliga rundan ner till floden, och sen hem igen via stigen bakom hotellet i Bettex. Det mest spännande som hände var att jag trampade igenom den ruttna snön på längdskidspåret rakt ner i en liten bäck. Det roligaste som hände var när vi bestämde oss för att ha sönder en snöbrygga över en något större bäck, genom att släppa stora stenbumlingar på den. Mycket tillfredsställande känsla.

Det är om möjligt ännu fler tussilagosar och krokusar överallt nu än innan, och nu börjar det  verkligen bli grönt på riktigt längre ner i dalen. Saint Marcel ser väldigt mysigt ut på avstånd, och det är en gnutta irriterande att inte få gå ända ner dit, men vi håller oss inom den där kilometerradien, särskilt så länge det är påsk. Hoppas turisterna drar hem igen efter det.

Gårdagens fånigaste händelse var förövrigt när jag skulle ta en bild på min allra sista burk Trocadero, som såklart ramlade ner från balkongräcket. Jävla fan, men jag hade åtminstone druckit upp mer än hälften.

Annars händer det inte så mycket – jag har tagit en tvådagars paus från The Second Sex, inte för att den slutat vara intressant, men mer för att skapa lite olikheter i mina dagar. Å ena sidan är det trevligt med rutiner, men dagarna blev så lika att det känns som att jag typ tappat bort en hel vecka någonstans, och det är inte heller bra.

Idag har jag hittills gått och handlat, slängt in en tvätt som snart ska torktumlas, och gjort lite Duolingo. Ska väl äta lunch snart tänker jag, och beroende på hur benen känns efter det blir det antingen promenad eller löprunda. Jag blir fortfarande lite stressad av att sitta inomhus när solen skiner (en av anledningarna till att jag glömt att skriva är för att jag gått direkt från frukost till balkongen och sen blivit kvar ute nästan hela dagarna), men jag jobbar på det. Inte för att slösurf och Duolingo är världens bästa sysselsättning, men som sagt – jag behöver skaka om min dagliga rutin lite, annars kommer jag snart bli knäpp.

Mest av allt väntar jag med spänning på var Macron kommer säga på måndag – vi vet redan att det lär bli förlängning av karantänen, men frågan är hur länge, och om ryktena om att de kanske kommer börja släppa på karantänen för vissa åldersgrupper/regioner stämmer. Jag har inte gett upp hoppet om sommaren än, men det börjar kännas avlägset.

Har även kommit fram till att jag måste klippa mig när det här är över – det är 1,5 år sedan sist och mitt hår har nu nått stadiet där det inte blir längre, utan bara fäller och är allmänt jobbigt. Tyvärr har jag och Jamie sammanlagt exakt noll frisörskills, men åtminstone en gnutta självinsikt, så nej – jag tänker inte skaffa någon spontan karantänfrilla. Har jag stått ut såhär länge så klarar jag nog ett tag till.

Det var nog allt för nu.

Pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 22

Det börjar bli en dålig ovana det här att jag skriver ett inlägg nästan klart, och sen börjar göra något annat och glömmer posta det förrän dagen därpå.

Oh well.

Idag har jag varit ute och sprungit. Jag jobbar enligt principen gå i uppförsbackar (förutom de korta, men vem försöker jag lura, det finns inga korta uppförsbackar här) och jogga utförs och på platten. Det går helt okej, jag avskyr det fortfarande, men jag har ingen lust att vara helt slapp när jag väl får cykla, så det är bara att streta på. En timme om dagen från och med nu, inga undantag, hejhå. Det är ambitionen iallafall.

Och jag har hittat en 700 meter lång nästan platt (halleluja) bit grusväg – från bänken ovanför Bettex bort till Levassaix, och i Levassaix är jag inom ”en kilometer hemifrån”-radien, och eftersom gendarmerna håller sig på asfalterade vägar så lär de inte orka komma och gnöla på att jag springer på en grusväg mer än en kilometer hemifrån, för när jag är där de kan dyka upp är jag safe. Så, ja. Frihet under ansvar med en liten dos av anarki på toppen.

Vad gör man inte för syreupptagningsförmågan.

Apropå gendarmer så har jag sett en klar ökning av dem idag jämfört med tidigare. Två bilar när jag gick och handlade mjölk imorse – en på vägen dit och en på väg hem, och två när jag var ute och sprang. Misstänker att de har fått rapporter om de jävla parisarna..

Det är bara så oerhört korkat alltihop – jag satt på balkongen ett par timmar efter att jag kommit hem igen, och det passerade fler människor och bilar på två timmar idag än vad det brukat göra på en hel dag sedan karantänen började. Och inte för att vara sån, men efter tre veckor lär man sig känna igen de som dyker upp nästan dagligen – många har dessutom rutiner och promenerar samma tid varje dag. Och plötsligt dyker det upp obekantingar med den där auran av övre medelklass-stadsbo och dunjacka när alla locals (utom tanten som alltid har så obegripligt mycket kläder på sig) gått över till hoodie eller skjorta. Bilar som är för blanka, för nya, eller helt enkelt för mycket motorvägs-sedan med automatlåda för att höra hemma här, med 75 på regskylten. Jävla tjockhuvuden rent ut sagt. Det syns ju på bilen var ni kommer ifrån!

Sidospår för dem som inte vet: I Frankrike har i princip alla bilar departementsnummer på registreringsskylten, vilket betyder att merparten av bilarna här har 73, som är numret för Savoie. 74 (Haute-Savoie), 38 (Isère), 01 (Ain) och 69 (Lyon) är också vanliga, men  inget skriker turist som en bil med 75, 92, 93 eller 94.

Hoppas verkligen att de satans parisarna håller sig för sig själva och inte smittar någon här. I och med att det knappt varit någon tillförsel av folk här sen karantänen började så hade vi ju liksom så sakteliga kunnat börja känna att tillvaron är under kontroll – de som varit smittade med eller utan symptom har passerat tidsrymden för när man kan få symptom eller vara smittsam, och hade vi bara fått vara ifred hade det förmodligen inte uppstått några fler fall i dalen, eller åtminstone väldigt få. Men icke. Tack så mycket för den, Zon C.

Som tur är verkar den allmänna inställningen i samtliga lokala FB-grupper vara att påsklovstrollen är oansvariga och arroganta ärkesvin, så det lär knappast vara någon som hör hemma här som vill ta i dem med tång. Jag tycker mest synd om dem som jobbar i mataffärerna och på apoteken, för det är i princip det enda ställena där man är lite mer tätt på folk man inte bor med, och utbölingarna lär ju högst sannolikt behöva handla mat..

Jaja, förhoppningsvis gör gendarmerna en ordentlig räd någon dag nu och bötfäller nykomlingarna till oändligheten och tillbaka.

Brev från karantänen, dag 21

Tre veckor.

Märkligt hur fort tiden har gått ändå, men jag tror att det till stor del beror på att en dryg vecka gick åt till att må skit – först av corona och sen av mensvärk, och att det sammanföll med det tråkigaste vädret. Sedan dess är det bara en luddig röra av dag efter dag med solsken, bok, promenad, och repetition dagen efter.

För att fira att vi nått treveckors-strecket tänker jag därför göra en liten lista över bra saker med karantänen:

  • Jag behöver (nästan) inte tvätta händerna oftare än vad jag gör när det inte råder global pandemi. Eftersom jag bara umgåtts med en och samma person i tre veckor, och jag har varit sjuk och frisknat till, och Jamie inte haft ett enda symptom så kan vi anta att vi är friska och därför bara behöver tvätta händerna som vanligt, plus om vi vart och handlat eller varit utanför huset. Ändå en klar förbättring mot sista veckan i VT när jag tvättade händerna femtioelva gånger om dagen och huden sprack.
  • Hopkopplat med ovanstående – jag kan klia mig i ögonen, bita på nagelbanden och klämma finnar hur mycket som helst i hemmets trygga vrå.
  • Jag har haft tid att måla, vilket jag inte gjort på flera år.
  • Jag minns inte när jag senast såg ett flygplansstreck.
  • Jag har haft tid och utvilade hjärnceller nog att läsa tjock och krånglig bok på engelska i ett försök att förkovra mig själv. Hittills har jag mest kommit fram till att sex inom äktenskapet verkar ha varit en riktig jävla pina för alldeles för många kvinnor fram till typ nutid, att Honoré de Balzac av allt att döma var ett skitarsel (en bedrift med tanke på att det väl är totalt fem-sex sidor av flera hundra som har med honom att göra), och att fyrtiotalet lämnade en del övrigt att önska i form av språkbruk (jag rycker till varje gång jag läser ”n*groes”) men det är väl en insikt så god som någon, antar jag.
  • Noll behov av att maniskt kolla nyheter, vi sitter där vi sitter och kan inte göra ett skvatt åt situationen, så nyhetsintaget har jag begränsat till en vända på morgonen och en på kvällen. Förutom all dårskap på Twitter, men där har jag rensat bland vilka jag följer istället.
  • Jag har återupptagit Duolingo efter fyra månaders uppehåll.
  • Jag har solat bort min goggelbränna, kommer inte se ut som en tvättbjörn när jag kommer till Sverige, för första gången på fem år.
  • Jag får massor med frisk luft, och det är alltid bra, även om det är till största delen stillasittande friskluftsintag.

Det var typ det, tror jag.

Bara för att inte helt förneka min inre I-or tänker jag avsluta med något mindre bra: en verbal känga (på ett språk de inte förstår) till alla egoistiska, arroganta skitarslen från Zon C som tycker sig stå över den solidariska ansträngning som karantänen är, och på något mystiskt jävla vis lyckats ta sig från Paris och hit till sina fritidsboenden nu när påskloven börjat.

Dra.

Åt.

Helvete.

(Eller åk tillbaka dit ni kom från.)

Era.

Satans.

Egoistiska.

Jävla.

Skitarslen.

Hoppas ni tappar smaklökarna imorgon och får tillbaka dem lagom till jullovet.

(Ursäkta språkbruket, mormor, men jag tror att du förstår min ilska. Det finns få saker som retar mig mer än folk som tror att de står över regler som satts upp för allas bästa. Extra mycket när det är rikingar som inte påverkas så mycket av 135 euro i böter.)

Det var allt för idag, vi hörs, pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 20

Idag har varit en harmonisk dag. Min lilltå har repat sig, men uppskattar fortfarande inte nerförsbackar eller ostadig mark, så den dagliga promenaden bestod av att traska bort till bänken ovanför Bettex och sitta där i solen med målargrejerna. Kan eventuellt ha varit ute nästan en timme längre än vad som är tillåtet, men ärligt talat orkar jag inte stressa upp mig över det. Så länge den enda person jag umgås med är Jamie och ingen annan kommer närmre än en meter så känns det lite skitsamma om jag sitter på en bänk två kilometer hemifrån eller i en stol på balkongen. Faktiskt.

Och det känns som att de flesta här i krokarna tänker ungefär likadant. Återigen – glesbygden, je t’aime. Att bo här avkomplicerar saker rätt rejält.

Men ja, förutom att det varit ännu varmare och soligare idag än tidigare är allting sig väldigt likt. Duolingo, läsa bok, äta min dagliga glass, sitta i solen på balkongen. Det är monotont som fasen, men det går nästan inte att ha det bättre utifrån de rådande förutsättningarna. Vädret är det närmaste i-landsproblem jag kommer – jag har kommit fram till att det är rätt bra att jag stannar i sängen med Duolingo till typ klockan tio, för då begränsar jag antalet timmar jag sitter i solen sen.

Jag trodde att jag verkligen hade bränt nacken idag, men det var bara en finne strax bakom örat som gjorde ont på ett förvånansvärt utspritt sätt. Däremot lyckades jag bränna knäna fast jag smorde dem med solskyddsfaktor 30 och solade smalbenen mycket längre tid än knäna utan att de brändes. Jättekonstigt, jag trodde att knäna skulle ha härdats lite efter all landsvägscykling förra sommaren, men icke.

Jaja.

Lyckades även levla upp en nivå i turneringssystemet på Duolingo, vilket är kul. Trist bara att jag är så högt upp att det krävs 1000+ XP per vecka för att ha en chans, och att det alltid är 3-4 stressbollar som drar ihop 3000 XP på en eller två dagar. I-landsproblem, som sagt.

Brev från karantänen, dag 19

Ça va.

Härmed följer ett axplock av dagens händelser, funderingar och grubblerier:

Jag satt lite för länge i solen på terrassen så jag har eventuellt bränt vänster sida av nacken och ansiktet, men jag är inte helt säker för det är lite konstigt ljus vid spegeln i badrummet.

Lilltån gör fortfarande ont, men inte värre än att den gick med på att promenera till Carrefour för att köpa en till överstrykningspenna (den sista de hade, jag får väl övergå till akvarellfärger om överstrykningspenna nummer två tar slut innan jag läst ut Boken), en ny låda med Mini-Magnum, och tre flaskor mjölk. Färskmjölken var slut sist vi skulle handla, så de senaste dagarna har vi fått genomlida med UHT-mjölk (högpastöriserad). Det går väl an i brist på bättre, men den smakar plastigt, och även om all mjölk i det här landet befinner sig för långt upp på ”det smakar skumt”-skalan så är färskmjölk ljusår trevligare än UHT-mjölken. Iallafall, förhoppningsvis gör tån lite ont imorgon också så har jag en ursäkt för att inte sticka ut och springa, heh.

Hur man fort får mycket XP på Duolingo: kör stories istället för bara de vanliga övningarna. Och lägg lingots på att levla upp hela steg i taget. Mitt problem med Duolingo är att mina franskakunskaper är så ojämna. Jag har inga som helst problem med att snacka i en halvtimme, eller att fatta de grova dragen i tidningsartiklar, men be mig böja ett verb i dåtid eller att förstå de där genomkrångliga (och ondskefulla) små ”bindestreck-ensam-bokstav-apostrof-ett-halvt-ord-och-en-till-apostrof”-eländena och få en första parkettsbiljett till en språklig härdsmälta.

Kessqispass? För att tala fonetiska. Ish.

Och Boken? Jodå, tackar som frågar, jag tog mig (nätt, jämnt och väldigt slarvläsande) igenom penisavunden och när den började handla om puberteten och mens och annat elände vart det plötsligt mycket mer intressant igen. Se vad lite relaterbarhet kan göra! Slutsatsen av de senaste dagarnas läsning är alltså att jag är totalt oförmögen att relatera till penisavund, men verkligen (vilket alla som läst den här bloggen/följer mig på twitter/känner mig i verkligheten redan vet) kan relatera till att mensvärk är ett helvete.

Ett lite skojigt sidospår till Boken är att det här och var nämns personer som porträtterades i Älskarinnor (en teater som jag och mamma var och såg på Årsta teater i höstas) – Natalie Barney, Renée Vivien. Det är kul, för i min hjärna har de ju mer varit karaktärer i en pjäs, och sen läser jag deras namn och liksom rycker till i hjärnan innan jag kopplar att visst fasen, de fanns ju på riktigt. De enda i den pjäsen som inte funnits var väl Marianne och soldaten när jag tänker efter. Jaja, sidospår som sagt. Det var en bra pjäs hursomhelst, klart minnesvärd, egentligen förtjänar den ett eget blogginlägg. Kanske blir av om det regnar någon dag.

Dagens kvällsmat bestod av pasta med pulled kyckling och chorizo i tomatsås, löjligt gott. Jag har inte ätit pasta på tre veckor, det är högst troligt ett nytt personligt rekord (som jag aldrig någonsin tänker försöka slå igen, les pâtes, je vous aimez très beaucoup) och pastaabstinensen gjorde underverk med min aptit, jag hade nästan kunnat ta två gånger. Nästan. Som jag sa till Jamie – i vanliga fall är ju maj och juni (och september-oktober) mina ”äta upp mig”-månader, och nu har jag fått en och en halv extra månad att fluffa till mig lite på, det är kanske inte så dumt ändå.

Men jag saknar att åka skidor. Och att cykla. Mest att cykla. Det är en av fördelarna/effekterna med att ha flyttat femhundra höjdmeter längre ner – det är verkligen vår i luften här – fälten har börjat att långsamt skifta i grönt, och det är korkusar och tussilago överallt. Såg till och med några idoga små kluster av maskrosor borta vid Preyerand när jag var påväg hem från Carrefour. De växte ur precis ingenting jämte en trapp, sådär som maskrosor gör.

Märklig växt det där. Men jag gillar dem. Pappa får säga vad han vill, jag tycker att dom är fina.

Och apropå pappa har jag tack vare honom idag lärt mig att den norska radioorkestern heter KORK (Kringkastingsorkestret), och att de har spelat in en förfärligt charmig karantänversion av All By Myself. Jag lyckas inte bädda in videon, men klicka här så kommer ni dit.

Avslutningsvis kan jag meddela att jag återigen gett upp projektet ”hur långt blir håret på mina ben om jag struntar i att raka dem”, eftersom det ännu en gång kliar för mycket. Quel dommage, men min inre landsvägscyklignspuritan är givetvis lättad även om cykling just nu är en omöjlighet.

Mystiskt nog kliar det inte alls lika mycket att odla ut håret i armhålorna, så nu gör jag det istället – det känns som en lagom ambitiös karantänhobby. Än så länge går det alldeles strålande – jag har kommit fram till att precis som att hår på huvudet har en väldigt besvärlig och awkward fas när det är för långt för att vara kort men för kort för att gå att ha i hästsvans, så har även armhålshår en obekväm fas. I detta fallet så är det fasen när det börjat existera, men inte riktigt blivit långt nog att vara mjukt och luddigt än. Tack och lov är den fasen över nu, och som sagt – det kliar inte, så odlingsprojektet får fortgå. Och tro det eller ej, jag har inte inspirerats av Portrait de la jeune fille en feu, det är snarare en konsekvens av att jag först hade corona och sen inte orkade bry mig, och sen tänkte att ”det här var ju mysigt”.

Erkänn att ni hellre hade läst om att jag odlade typ växter än kroppshår?

Tyvärr är det så att Cornelius (min kaktus, för dem som glömt) trots ett dramastiskt ökat dagsljusintag de senaste tre veckorna, fortfarande inte verkar växa en enda millimeter, och vad det nu heter – platsen där man köper växter – handelsträdgården (?) är definitivt inte öppen, och om den hade varit det så beskrivs jordmånen här i krokarna likförbaskat bäst som ”torftig”, och då är jag snäll, så det säger sig liksom självt att det här med att odla saker.. det går inte så bra. Om man inte vill lägga en förmögenhet på att köpa jord på vad-den-nu-heter-platsen som säljer jord. Och med tanke på att jag är en gnutta arbetslös förtillfället så är jord ännu längre ner på min inköpslista än vanligt.

Iallafall.

Jag borde sova nu.

Såg på nyheterna att det är färre personer som har dött idag än igår, det är positivt. Om det nu kan sägas att något är positivt när folk dör.. jag är tveksam. Men hoppas hoppas att det vänder nu, så kanske det kan bli en sommar av något slag ändå. Kanske. On verra.

Sova var det ja.

Hörs imorgon, pusshej!

/H

Brev från karantänen, dag 16-18

Hallå.

Ursäkta att jag slarvat med uppdaterandet, men de tre senaste dagarna har varit i stort sett identiska och jag har varit oinspirerad som bara den. Livsschemat just nu ser ut typ som följer:

08:00: Vakna

08:15: Ligg kvar i sängen och slösurfa igenom internet, ägna typ en timme åt Duolingo, stirra upp i taket en stund.

10:00: Gå upp och ät frukost.

10:30: Borsta tänderna osv.

10:40: Parkera på balkongen med Boken, en flaska vatten och en överstrykningspenna.

12:00: Ät en glass.

12:10: Fortsätt balkongvistelsen med en mix av Boken och Duolingo/Instagram/vad som fångar min uppmärksamhet.

14:00: Ät något.

15:00: Daglig promenad.

16:00: Slöa på balkongen, i sängen eller i någon soffa. Läsa bok/spela dataspel/annat.

18:30: Bli hungrig. Överväg att fixa mat.

19:00: Ät något.

20:00: Sagan om Ringen, förlängda versionerna!

23:45-ish: Sova!

Den enda större skillnaden i vad jag gjort de senaste dagarna är att jag duschade imorse, och inte gick någon promenad idag, eftersom jag slog i lilltån jättehårt i en dum bult på balkongen i förmiddags, och det gjorde lite för ont att ha skor på sig. Så idag har jag gjort ännu mindre än igår och i förrgår, detta i kombination med att det har blåst kallt och att det därför inte varit lika gött på balkongen är inte helt optimalt för mitt humör. Men jag tröstar mig med att vi ska kolla på Konungens Återkomst ikväll, och att jag har en påse baconchips kvar.

Och förhoppningsvis mår min tå bättre imorgon.

Jag har kommit till avsnittet om barndomen i Boken, och jag har kommit fram till att få saker får mig att tappa intresset fortare än när folk med akademiskt språkbruk börjar mala om penisavund. Herrejäääääääv vad det är ointressant, jag kan överhuvudtaget inte relatera. Man kan väl säga att jag skummar lite just nu. Men men, överlag är det intressant och lärorikt, och här och var poppar det upp grejer som fortfarande känns relevanta, och det är ändå ganska duktigt för en bok som skrevs i slutet på fyrtiotalet.

I övrigt kan jag konstatera att jag fortfarande lider av den supersvenska åkomman ”solen skiner, jag måste vistas utomhus”, för särskilt igår och i förrgår ville jag egentligen sitta inne och spela dataspel hela morgonen, men det är som att nån liten koppling i min hjärna får fullständigt spatt om jag inte har Ett Godtagbart Skäl för inomhusvistelse när solen skiner. Det är konstigt vad miljöpåverkan kan göra med en.

På återhörande.

/H

 

Brev från karantänen, dag 15

Hejhå.

Dagens största happening har varit att jag köpt en ny överstrykningspenna. Jag är djupt tacksam för att varje ensligt belägen mataffär med självaktning har en allt möjligt-hörna, som genom sin existens möjliggör dylika inköp.

Pennan är neongul och väldigt mycket mer medgörlig än den gröna jag hade innan. Inte för att medgörligheten på något vis har med färgen att göra, det handlar högst sannolikt mer om mängden kvarvarande bläck. Men ändå.

Jag vet inte om Amélie Poulain hade gillat överstrykningspennor (ska fiktiva personer benämnas i dåtid eller nutid, om vi antar att fiktiva Amélie är i 45-årsåldern nu och därmed antagligen inte fiktivt död än?) men känslan av en ny överstrykningspenna mot lite för ömtåligt pocketbokspapper får mig att tänka på den där scenen i introt när berättarrösten pratar om att sticka handen i en säck med linser. En obetydlig men behagligt tillfredsställande känsla, helt enkelt.

Ni hör ju. Jag har det skôj änna.

Och ja, jag läser Boken beväpnad med en överstrykningspenna. Hur ska jag annars kunna lokalisera de mest tänkvärda av tänkvärdheterna i efterhand, den är ju åttahundra sidor tjock?!

Dagens näst största happening är att det har varit förhållandevis fint väder, enfin. Jag är verkligen en solcellsdriven person, min ork blir automagiskt mångdubblad när jag vaknar till en blå himmel, och kan gå ut i bara luvtröja och gympaskor. Så förutom överstrykningspennan inhandlade jag även en kartong med Mini-Magnum, för någon gång ska man äta årets första pinnglass och idag kändes som en bra dag för det. Och ekonomin är för det första ett obegripligt påhitt som vad jag förstått det som egentligen inte ens existerar, och för det andra helt åt helvete, så även därför kändes det som en bra dag att spendera en femma på en kartong med glass. Pourquoi paaaaaaaaaaaas liksom.

Eh, mer då? Jag har tillbringat ett par timmar på terrassen med Boken, och har läst klart avsnittet om historia och börjat på det om mytologi. Jag gillar att det än så länge är färre gravt misogyna forntida män som citeras i det här avsnittet, och att hon istället börjar tycka saker själv i en större utsträckning.

The representation of the world as the world itself is the work of men.
They describe it from a point of view that is their own, and that they confound with the absolute truth.
– Simone de Beauvoir

Ja, alltså, hon har ju inte fel, det kan jag inte påstå.

I slutet av historiekapitlet hittade jag förövrigt en annan grej som jag kände är ganska applicerbar även på min egen nutid:

When they intervened in world affairs, it was in concert with men and from a masculine point of view.

Med risk för att bli lite långsökt nu så fick det mig att reflektera lite över min egen tillvaro, eftersom jag jobbar (nåja, inte just nu men ni fattar) i en mansdominerad miljö, och de senaste åren umgåtts övervägande med killar både på och utanför jobbet. Och ibland när jag funderar över hur jag själv är, vilken plats jag tar, vilken funktion jag fyller, och så vidare, så får jag en känsla av att jag i vissa situationer och miljöer (omedvetet) skuffar undan delar av mitt beteende, och min syn på världen, som bottnar i att jag är tjej.

Jag vet inte om det är en baklängesreaktion på att jag var väldigt mycket arg feminist ett tag när jag var yngre, och att jag numera mer är arg feminist på insidan och försöker vara saklig när jag interagerar med omvärlden, eller vad det är, men jag har blivit rätt duktig på att anpassa mig till mansdominerade miljöer. Inte på det sättet att jag tar någon skit, men jag har naturliga förutsättningar att smälta in socialt – jag gillar sport, musik och jag är nördig (vilket är ett personlighetsdrag som av någon mystisk anledning oftare verkar uppmuntras och få leva ut fritt hos killar än tjejer, åtminstone i min generation), och även om jag har en sällsynt låg toleransnivå för vissa grabbgängstendenser/kockhumor, så landar jag ändå på något vis i att jag smälter in. Jag är tillräckligt otjejig, vilket är ett förfärligt sätt att uttrycka saken på, men jag kan inte komma ifrån att det ändå ligger någonting i det. Jag smälter in. Och jag är inte helt säker på om jag faktiskt anpassar mig till tillvaron eller inte. Jag tror att jag gör det, men omedvetet. Jag vet inte, men jag ska fundera vidare på saken för det här är intressant.

Och apropå arg feminist – här är ett annat citat som inte har ett dugg med The Second Sex att göra, men som jag tycker är tänkvärt.

On m’a collé cette étiquette de femme toujours en colère – pourquoi pas?
Si résister à certains diktats que nous impose la société, c’est être en colère, c’est ne pas vouloir se résigner et refuser d’adouber le monde qui nous écrase, alors oui, je le suis.
–Adèle Haenel

(Jag har fått en stämpel som en kvinna som alltid är arg – varför inte?
Om att vägra följa regler som samhället ålagt oss är att vara arg, om att vara arg är att stå emot och inte låta sig kuvas av en värld som krossar oss, ja, då är jag arg.)

Håhå jaja, som det kan bli. Här trodde jag att jag skulle skriva en snabb reflektion om att solen skiner, och att jag köpt en ny penna, och istället fastnar jag i en lång svada om jag vet inte vad. Och om jag inte slutar nu så kommer jag halka tillbaka in på den franska MeToo-rörelsen, och det har jag helt ärligt inte tid med idag, så jag ger mig nu.

Innan jag loggar ut tänker jag iallafall skriva upp det här så jag inte glömmer: det bästa (nästan det enda som är riktigt bra) med karantänen är att jag har tid och hjärnkapacitet nog att tänka långa tankar. Jag har saknat det. Jag lär mig mycket om mig själv just nu, tror jag. Jag ska grubbla vidare kring det här med min plats i universum.. jag kanske kommer fram till något, men antagligen inte.

Pusshej.

/H

PS. Nu har Jamie lyssnat på Sugar We’re Goin’ Down tre gånger på raken. Jag tror att han håller på och gör armhävningar eller nåt, men varför han kör samma låt hela tiden? Je sais pas.

Brev från karantänen, dag 14

Dagens ”försök att göra det bästa av situationen” tog sitt uttryck i att jag istället för att gå en promenad gav mig ut på en löprunda (som i ärlighetens namn var ungefär femtio procent jogging och femtio procent promenad), och jag kan meddela att jag om möjligt avskyr att springa ännu mer häruppe än nere på plattlandet.

Min önskelista idag är därför kort och snärtig: Macron, om du läser dethär kan du vänligen avförbjuda cykling snart? Jag har abstinens.

Dessutom är det läskigt att springa runt i ödsligheten alldeles själv när det dessutom är dimma (läs: lågt svävande moln) och spridda snöflingor i luften. Total skräckfilmsstämning kan jag meddela. Men det är gjort, och jag lär göra om det, i brist på annat.

Förövrigt så kan jag också meddela att Boken blir mer och mer intressant ju närmare nutiden jag tar mig (är fortfarande på avsnittet om historia). Dagens citat blir därför från något så sällsynt som en forntida (nåja) lärd man som inte verkar ha varit ett totalt urblåst och misogynt ärkesvin:

It is easier to put people in chains than to remove them, if the chains bring prestige. The bourgeoise woman clings to the chains because she clings to her class privileges.
– George Bernard Shaw

Nu har jag inte gjort något djupare googling på snubben ovan ifråga, men bara det faktum att han har ett vettigt citat med i boken, till skillnad från till exempel Pythagoras eller mitt nya absoluta hatobjekt Honoré de Balzac är ganska förtroendeingivande. Balzac verkar ha varit någon sorts röst för den antifeministiska borgerligheten, men jag orkar inte skriva ner all smörja han sagt för jag blir bara arg, så om någon är nyfiken får ni kolla sidan 131 i den engelska upplagan från 2009. Men jag hoppas att han njuter av tillvaron i Hades tillsammans med Pythagoras han också.

Brev från karantänen, dag 13

Detta får mig osökt att tänka på hur skönt det ändå är att allt är igenbommat och förbjudet här. För jag kan lova att om det fortfarande hade varit tillåtet att gå på tur hade det fortsatt komma hit topptursmuppar från Annecy och Albertville på helgerna – den där sortens sammanbitet hetsiga personer som tillbringar lite mindre tid i bergen än vad de egentligen vill till förmån för ett i övrigt lite mer normalt liv, och därför gör konstiga saker som att åka Face Ouest på öppningshelgen i november.

Det är deprimerande att det ibland krävs rena förbud för att få folk att göra det som är bäst för dem, men hellre det än ännu mer okontrollerad pandemi. Faktiskt.