Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Sida 2 av 94

Precis jämte pisten

Ibland undrar jag om inte de oväntade dagarna är de allra bästa skiddagarna ändå. Inte för att de rent objektivt är bättre än de bästa, men på grund av överraskningsfaktorn.

Förra årets två bästa puderdagar var såna som enligt meteorologins alla regler inte borde vara toppen, och idag hade jag exakt noll förväntan på tredimensionell snö – inte för att den inte finns, men för att den är hysteriskt lavinfarlig – och blev därför glatt överraskad av varje flack pudersväng jag fick.

Dock måste det sägas – det är skitfarligt därute, och en vägvalsvariation på tio-femton meter kan vara skillnaden mellan ett gött åk och ett riktigt jävla obehagligt. Bokstavligen.

Såhär va – jag och Ian stack ut vid strax efter tio, och masade oss upp till Moraine, eftersom terrängen där mestadels är platt nog att inte kunna börja kana iväg. Mestadels. Ingen annan hade åkt ovanpå ryggen mellan Moraine och Génépi, så det gjorde vi, (jag fick feeling och gjorde bergsguideåttor i den obefintliga lutningen) och sen sneddade vi över pisten för att staka upp på den lilla knalten som ligger mellan Génépi och Portette. Nämnda knalt lutar ytterst beskedligt längst åt skidåkarens vänster, för att sedan bli brantare och brantare ju längre högerut en åker. Gränsen för obrant går väl någonstans mitt på, och vi var bägge två rörande överrens om att vi skulle hålla oss en bra bit vänster om mitten.

Det hela var mycket trevligt, helt egna spår i knappt knädjup kallsnö, upp i liften igen och göra om exakt samma sak två gånger till, innan vi bestämde oss för att dra bort till Peclet eftersom vi fått ett ryggsäckslöst gäng med brittiska studenter i hasorna och inte ville göra dem någon närmare bekantskap.

Snön var dock betydligt med vindpåverkad uppe på Peclet, så efter ett åk lite till vänster om liften så stack vi tillbaka till Moraine, och när vi satt i liften igen såg vi att hela högersidan av den tidigare nämnda knalten hade sagt tack och hej, ramlat ut över pisten och snön höll som bäst på att bli bortplogad av två pistmaskiner. Vi snackar alltså en fisig liten kulle, inte femtio meter hög, mellan två preparerade nedfarter. En enda person som tänker fel och skråar ut på ett dumt ställe och sen är åtskilliga ton snö i rörelse. Som tur var kom ingen person till skada (en bekant var i närheten och fick hjälpa till att kontrollsöka efteråt), men ändå. Detta är en sluttning som hur många aningslösa turister somhelst, såna som inte skulle veta vad en transceiver eller en riskanalys vore om de så fick dem kastade i ansiktet, ger sig ut för varje vinter. Någon hade en jävla tur idag, det är helt klart. Och för min egen skull är jag bara glad att jag har folk att åka med som också hellre stannar till en stund extra och tänker efter, istället för att bara bomba rätt ut.

Även om det bara är ”precis jämte pisten”.

Gissa vad, det är ofta där folk råkar riktigt illa ut.

Hälsningar från det snöiga ekorrhjulet

Det snöar. Och snöar. Och snöar.

Igårkväll när jag fick gå hem lite tidigare från jobbet (tack Chrillex!) så fullkomligen vräkte det ner lappvantar enligt gammal god kräksnöings-sed. Jag kan inte minnas att det snöade på det här viset någon endaste gång under förra vintern, möjligtvis med undantag för det allra sista snöfallet som var så tungt att det inte gick att ta sig nerför Moraine om en svängde.

Nu på morgonen har dock en sympatisk (inte) föhnvind börjat yla runt husknutarna, och snön utanför mitt fönster ser en gnutta vindpinad ut, så känslan just nu är mest ta det lugnt, och med det menas att jag inte tänker tokdeppa över årets första (förhoppningsvis sista) långpanna utan glatt masa mig iväg till jobbet klockan elva. Kanske att jag tar ett par varv i Cascades eller nåt innan dess, men jag måste även hinna med några måsten. Typ att handla frukost. Så vi får se.

Annars har dagarna just nu klabbat ihop sig till gröt.. jag var ledig i onsdags, vilket var mycket trevligt, och sedan dess har tiden mest förflutit i en stadig ström av sova-vakna-åka skidor-tupplur-jobba-repetera. Förutom igår när vi hade det årliga personalmötet, med den skillnaden att vi i år efter mötet inte skingrades som yra tomtar för vinden utan istället gick i samlad klump ner till sportcentret för att ha kuddkrig i två timmar. Typ.

Våra kära chefer hade nämligen paxat studsmatte-och-hinderbanehallen till oss i två timmar, och av detta har jag lärt mig att jag är superdålig på studsmattedodgeball samt att om trettio tjugonåntingåringar lämnas i ett rum med en skumgummigrop tillräckligt länge så kommer det förr eller senare utbryta skumgummifyrkantskrig.

Kan lugnt konstatera att jag föredrar denna sortens teambuilding oändligt mycket före tillexempel Saloongolfen (som är ett påhitt som jag inte riktigt orkar förklara, men som verkar gå ut på att dricka saker (läs: alkoholhaltiga drycker) med så få klunkar som möjligt).

Idag har jag träningsvärk. I armarna. Bara en sån sak.

Förutom detta är den just nu största nyheten att bion i Val Thorens efter åratal av tjat och besvikelser äntligen verkar ha sluppit ifrån det idiotiska version francais-kravet, och därför antagligen får visa Star Wars på engelska i år. Med tanke på hur väderläget ser ut den närmaste veckan är det väldigt glädjande, för även om Annecy är en Mycket Mysig Stad, så finns det inte en chans i helskotta att jag skulle ge mig ut med Winston i snöstorm bara för att gå på bio.

Apropå snöstorm så kan jag ju tillägga att Meribel, Menuires och Courchevel har öppnat nu, men att jag inte har en aning om hur det är där eftersom jag inte har varit där än. Igår lyckades kombinationen studsmattor och jobb effektivt tvinga mig till en ”vilodag” (vilodag med dubbelfnuttar eftersom det är allt annat än vilsamt att hoppa studsmatta på 2300 meters höjd), och i lördags när 3 Vallées öppnade så var det femton minusgrader och ingen sikt (förutom på eftermiddagen när det klarnade upp men gissa vad, då skulle jag jobba) och då var det helt enkelt inte läge att åka över.

Och med föhnvinden som håller på idag, plus att jag ska vara på jobbet om knappt två timmar, så lär det inte bli av nu heller.

Nåja, den som väntar på något gott.

Tänker iallafall släpa mig ut i backen nån timme, jag vet att jag bara haft en skidåkningslösdag i rad, men det känns som att hela min världsbild och dygnsrytm är lite skev nu på grund av detta.

Närå, jag är inte besatt, inte alls.

Men i år har jag verkligen anammat det där Stenmarkska sättet – jag åker inte alltid länge, men jag åker ofta. Och handen på hjärtat, så mycket annat än att åka och jobba finns det faktiskt inte att göra här. Inte som inte kostar pengar iallafall.

Avslutningsvis en påminnelse till mig själv. På onsdag är jag ledig, då måste jag skriva julkort. Och tvätta.

Häppåer!

Solsken och sidledes spanjorer

De senaste dagarna har det äntligen slutat vara supermegakallt, och istället återgått till humana sisådär fem minus. Mina fötter och händer är ytterst tacksamma. Detta är förövrigt den första veckan på säsongen som här är ett märkbart antal veckisar, nämligen en massa* spanjorer som jag misstänker har någon sorts lov eller något nu. Det är samma sak varje år och jag har fortfarande inte kommit mig för med att ta reda på vad det är Spanien firar som resten av Europa uppenbarligen skiter i. Jag skyller likgiltigheten på att även Frankrike har en hoper konstiga helgdagar som ingen annan bryr sig om och som bara märks för att posten har stängt på ännu orimligare tider än vanligt.

Iallfall – tillbaka till den spanska invasionen. Följande har iakttagits kring detta:

  • Betydligt fler spanjorer än genomsnittet bland veckisarna i stort åker snowboard. Verkligen jättemånga fler. Och jag är lite nyfiken på varför.. för att färdas sidledes har blivit mindre och mindre vanligt sen jag började säsonga. Finns det någon koppling till surfing kanske? Ingen vet.

Ikväll är jag dessutom ledig, det är lite skralt med lediga kvällar just nu eftersom vi fattas en kock, och hittills har jag firat med att ta ett bad. Funderar dock på att gå och ta en öl eller två på Crewzer sen, men det blir nog ganska chill. Harry och Winston ska nämligen till Chambery imorgon för att åtgärda något som låter som en förbannad hamster inuti Harrys dator. Laptophaveri står inte särskilt högt på önskelistan för en frilansjournalist.

I övrigt så inväntar jag mest Det Stora Kräksnöandet som förmodas ha sin början imorgonkväll. Med tanke på mängden sten och skit jag kört på i pisterna de senaste två dagarna så är det välbehövligt. Och med tanke på hur pass glest det är i backarna, trots den spanska invasionen, så hade ju SETAM kanske kunnat vänta med att öppna de nedfarter där det inte är möjligt att passera utan att köra över grus. Det är inte som så att här råder trängsel direkt, även om det är lite knöigt mellan Peclet och Plein Sud på grund av skicrossvärldscupen med tillhörande läktare och annat krafs.

Det är ju också ett intressant inslag i byfloran. Gick hem från jobbet igårkväll och jämte liftkortskassorna passerades jag av två joggande tjejer i schweiziska landslagsjackor. Halv elva, liksom. Hurtigt värre. Återstår att se hur det blir med själva tävlandet.. väderleksrapporten säger ju som sagt snö hela fredagen och halva lördagen.

Fotnöt: Massa är i detta fallet mätt med försäsongsmått och går därför absolut inte att likställa med hur mycket en massa är i mitten av februari.

Chez moi

Egentligen hade jag tänkt filma i lyan redan förra året, mest för att mormor ska få se hur jag bor, men det blev inte av. Men bättre sent än aldrig. Passande nog gjorde jag det igår, dagen innan befolknings- och prylfördubblingen.

Ljudet är lite mumligt så jag har tillochmed lagt till undertexter. Det ni!

Men ja, hej på er, mormor och andra eventuella stollar som vill kolla på när jag pratar med en GoPro klockan halv tolv en fredagskväll när resten av byn är på Snesko. Nu ska jag laga det där hålet i min vänsterskida (igen) och sen ska jag ut i kylan och dimman.

Attor.

PS. Kan vi prata om vilken fantastisk skärmdump Youtube valt som bild? Jisses..

3653 dagar

Om knappt sex timmar är det tio år sedan jag kom hit första gången. Jag minns att det var gråmulet när jag skramlade av bussen nere på Place des Arolles, och hur det kändes som att allting – husen, bergen – tornade upp sig något alldeles förskräckligt omkring mig. Jag kan fortfarande känna mig mikroskopisk när jag blickar upp mot Aiguille de Peclet, men jag har aldrig känt mig så liten som då.

Minns hur det hade börjat ljusna samtidigt som bussen rullat under liftarna nere i Menuires och hur min hjärna liksom inte riktigt kunde greppa en tillvaro så anpassad till skidåkning att stolliftarna gick kors och tvärs över vägen.

Jag minns den distinkta nästan-tystnaden när jag klev in i lägenhet 501 första gången, för det låter på ett särskilt sätt när folk sover fast det är ljust ute. Abby och Ellie var inte vakna, och jag försökte packa upp så tyst jag bara kunde. Det låg tre droppkorkar på diskbänken, och ett skrynkligt schema över dagar och tider som de skulle jobba.

Min första måltid: skruvmakaroner med ketchup.

Min andra måltid: cheeseburgare på John’s på kvällen.

När vi kom ut från restaurangen hade det börjat snöa, och det uppstod ett spontant snöbollskrig på trappen innan vi gick vidare till Rhumbox och drack chilirom. Jag tänker på det rätt ofta, typ varje gång jag går till jobbet och det snöar. Om jag blundar ser jag platser som inte riktigt finns kvar – bardisken på det som en gång kallades Gringos, där Thomas och Matilda blandade B52:or. Viking Bar, Underground, den murriga entrén in till gamla Tango. Riktiga Tango, med boogienights och en sinnes lång drinklista. Internetcafeet på ovanvåningen i Tabacen jämte sportcentret, och hur vansinnigt varmt där var på grund av datorerna. Den lilla släpliften Roc, som en gång i tiden gick ända upp till där slalomknappen slutar nu. De gamla kabinerna i Caron och Peclet. Kinabalu. Mina grönvita skidor med mordiska gnagare på. Väggarna i lägenheten som jag och Ellie dekorerade med urklipp ur Burtonkatalogen en dag när allting var stängt på grund av snöstorm. Hur jag och Johannader gick varv efter varv inne på Bellacoola och suktade efter alla nya snowboardkläder vi inte hade råd med.

Det hinner hända en del på tio år. Det är ändå mer än en tredjedel av mitt liv, och någonstans påvägen omvandlades hemlängtan och bortlängtan till hitlängtan, och det är rätt vilt.

En sällsynt bra hårdag anno december 2007.

Kan vi prata om lussekorv?

För jag har inte stött på en bild på internet som fyllt mig med samma sockerdricksbubbliga känsla av ”dethär är roligt” sedan jag vet inte när.

Lussekorv.

Om vi bortser från diskussionen kring huruvida varmkorv och lussebulle är en rimlig och ätbar kombination för en stund och ägnar nån sekund åt själva bilden: får inte ni också känslan av att lussekorven är väldigt glad? På ett smått naivt ”här är jag och jag har valt att vara positiv idag”-sätt. Det hela blir ju inte sämre av att denna optimistiska (opportunistiska?) maträtt är avporträtterad mot en bakgrund vars färgskala ser ut att vara hämtad direkt från Khazad-Dûm eller Mustafar eller något annat lite för varmt och tämligen hotfullt ställe som ingen med förnuftet i behåll hade valt att besöka frivilligt.

Lussekorv!

Det är allt, ingen långrandig förklaring, bara ett konstaterande med ett utropstecken på slutet. Och sen får folk tycka vad de vill.

Den är matvärldens motsvarighet till bilder på leende näbbdjur. Komplett med en känsla av ”näe, okej, jag ser väl kanske ut som något som blivit ihoppåtat av diverse reservdelar från andra, mer begripliga saker/varelser/maträtter, men det står inte i min makt att påverka så jag tänker vara nöjd ändå”.

Vilket är bedårande.

(Här kommer en bild på ett leende näbbdjur för referens.)

Och om vi ska vara lite sakliga så är väl steget från briochebullar som hamburgerbröd till lussebullar som varmkorvsbröd inte särskilt långt, eller?

Så för att sammanfatta: jag har härmed utsett lussekorven till min nya inspiration vad gäller att förmedla en känsla av ”jag bryr mig inte, jag tänker vara glad”. Min enda sorg i ämnet är att det är väldigt långt till närmaste Pressbyrå från Val Thorens så jag har ungefär noll möjlighet att återkomma med ett mer kulinariskt inlägg i debatten.

Far over misty mountains cold

Såhär va – jag har haft väldigt mycket flyt med vädret i kombination med bilkörning de senaste vintrarna. Idag.. inte så mycket. Bortsett från att jag klarat mig från att lägga på snökedjor har jag under det senaste dygnet träffat på vartenda väder som november i Frankrike kan hitta på, förutom åska och hagel.

Strax efter sex imorse körde jag från Val Thorens, med första destination flygplatsen i Geneve där jag skulle släppa av Søren och Ben. Så långt allt gott, även om tajmingen oundvikligen skulle innebära morgontrafik förbi Chambery. Men så var det ju dethär med vädret. Jag vet inte om jag har nämnt det, men det är kallt här förtillfället. Väldigt kallt. Så kallt så att det är kallt även nere på plattlandet. (Till ”plattlandet” räknar jag även halvplatta platser som Moutiers och Annecy eftersom de är platta i förhållande till mindre platta platser. I förhållande till riktigt platta platser, typ Uppsalaslätten eller kusten just norr om Falkenberg är de å andra sidan inte platta alls. Men ni fattar.)

Vad händer då när det är kallt nere på plattlandet? Tja, tillexempel att snöandet som försiggår uppe på hög höjd till skillnad från annars inte alls övergår i regn när en passerat Saint Martin de Belleville som det brukar göra, utan fortsätter vara snö hela vägen nerför berget. Vilket i sin tur leder till att varenda en av de trettiosju kilometrarna nerför berget är en lömskt halkig nervpärs som tar mycket längre tid än vanligt, och att den därpå följande motorvägen inte heller är avslappnande utan en orgie i dålig sikt och snöblandat, underkylt regn. Huah.

Men det gick bra, och strax efter Annecy tittade solen till och med fram en liten stund.

När jag släppt av grabbarna i Geneve puttrade jag och Winston vidare mot Lyon (eftersom det svenska konsulatet bara har öppet för passutlämning på onsdagar mellan 10 och 12 när månen är i sin sjunde fas och ditt lösenord innehåller minst två versaler, en siffra och tre ingredienser till pannkakor) vilket var själva ursprungssyftet med resan. Och det var häftigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det för någon som inte kört där, men motorvägen från Geneve bort till typ Bourg-en-Bresse är helt galen. (Efter Bourg-en-Bresse blir den tråkig och platt.) Det är tunnlar och berg och broar som slingrar sig över raviner, och jag misstänker att det är en helt vansinnig utsikt vilken dag som helst men just idag var träden täckta av nysnö och molnen var ditslängda på ett sätt som för tankarna till estetiken i valfri fantasyvärld och mitt i alltihopa bröt solen igenom uppifrån samtidigt som det fortfarande var sockervaddsmoln och snöflingor i luften och ingen trafik att tala om och på det hela taget så var det sådär vackert att det inte var någon idé att stanna och fota för inga pixlar i världen skulle kunna göra bilderna på min näthinna rättvisa.

Så.

Det var en upplevelse.

Det var även en upplevelse att köra bil i centrala Lyon, men inte en lika kul en.

Centrala Lyon är ett jävla gytter av lite för smala gator med lite för mycket trafik och obegripliga enkelriktningar, spårvagnar och annat krafs, och givetvis ligger det svenska konsulatet mitt inne i värsta gyttret. Lyckligtvis ligger där även ett köpcentrum i närheten där jag kunde hitta parkering, men för att göra en lång och svordomsfylld historia kort känner jag exakt inget behov av att någonsin köra bil på Rue Garibaldi igen. Aldrig någonsin, s’il vous plait. Jag vet inte vem den där Garibaldi som gett namn åt gatan var, men jag gillar honom inte. Bleh.

Damen på konsulatet var dock supertrevlig, och byggnaden var väldigt glasig och sci-fi-aktig och jag har numera ett riktigt pass igen istället för mitt provisoriska, blekrosa härke, så.. alltid något.

Efter pärsen som centrala Lyon medfor gjorde jag det enda rimliga för att lugna nerverna hos en stressad svensk på utlandsvistelse. Jag åkte till IKEA och åt köttbullar. Och handlade diverse saker, men det vore lögn att säga att något annat än köttbullarna var den stora behållningen. Och vid det laget hade jag levt på Twix och vatten i typ sju timmar så allt annat vore konstigt.

Jag har även inhandlat lingonsaft. Det är viktigt.

Därefter puttrade jag och Winston tillbaka mot bergen, via mer snöblandat vattenplaningshelvete innan Chambery och ett snabbt stopp på Au Vieux Campeur där jag införskaffade en karta över Valmorel, eftersom kartan som täcker i princip hela 3 Vallées inte har med den liftfria delen av La Masse och det är en i mina ögon rättså väsentlig del av terrängen häromkring. Den biten finns alltså med på Valmorel-kartan istället, och av detta kan vi dra slutsatsen att det sitter någon beslutsfattare på IGN som troligtvis inte åker skidor.

Tack och lov så hade det varit paus i snöandet häruppe under en del av dagen, för jag kom hela vägen upp utan snökedjor igen, och efter att ha burit upp alla grejor till lägenheten tog jag ett bad tills vattnet blev kallt för jag var så trött att startsträckan för att orka tvätta håret blev en dryg timme lång (hann dock lösa fyra sudokus!), sen pratade jag i telefon med pappa som hade full förståelse för hur exalterad jag var över motorvägen förbi Nantua, och nu skriver jag dethär och strax ska jag sova.

Och jag tänker inte åka till Lyon igen förrän tidigast i mars, för då är det Champions League och Lyon ska spela mot Barcelona. På ett sätt hade jag hoppats att de skulle få möta Linköping, eller nåt av svensklagen (Wolfsburg, Chelsea, Montpellier) men samtidigt är det rätt trevligt att inte ha kluvna känslor alls.

Äh. Nog om allt, nu går mina ögon i kors.

Natti.

Hjälp, jag råkade skapa en bastu

jag: skruvar på elementet pyttelite för att kompensera för det faktum att det är sexton grader kallt ute och för att fransoserna på sjuttiotalet var extremt omedvetna om treglasfönsters förträfflighet.

elementet: får feeling.

jag, åtta timmar senare: vaknar i tropikerna. typ.

Kontentan av det hela är att mitt liv kommer bli mycket enklare när mitt humanoida element (även känt som Harry) kommer hit på lördag, för då kan alla andra element stängas av, undantaget det i badrummet som ibland får göra en insats vid pjäxtorkning och dylikt.

Annars då? C’est måndag, och att döma av det smärre trafikkaoset på byns enda gata igår eftermiddag så har merparten av de irriterande helgturisterna farit iväg igen, så jag räknar med att ha berget i stort sett för mig själv. Berget och alla stenar som inte är översnöade än. En del av mig vill ut och leta pudersvängar, men den mer realistiska hjärnhalvan menar att det är mer givande och mindre risk för lagning av belag om jag ägnar dagen åt att rita krokiga tågrälsar i gårdagsnattens numera manchesterrandiga snö.

Jag tror jag ska lyssna på den realistiska hjärnhalvan. Försöka iallafall.

Sen borde jag nog även ta tillfället i akt och utnyttja det faktum att jag börjar sju ikväll, och ta och valla mina skidor i eftermiddag. Om jag har nån valla kvar sen ifjol, jag är lite osäker. Annars blir det uppdrag ”försök förklara för nån skidshop att jag vill köpa mycket valla, inte bara en pytteliten ask med finvalla i tre olika glada färger”. Alltid lika kul.

Undrar om Au Vieux Campeur i Albertville säljer valla i bulk.

Edit: Värmeböljan kunde efter vidare undersökning delvis härröras till att någon flyttat in i lägenheten under och att varm luft stiger uppåt (boktips: Den Underbara Pumpan) så golvet är numera inte iskallt utan ljummet, och Au Vieux Campeur i Albertville säljer inte valla i bulk.

Sagan om en vänsterskida

Det är inte överdrivet mycket snö här just nu, helt okej i de pister som är öppna (och de hade kunnat öppna fler men låter bli eftersom det är så lite folk i systemet) men väldigt stenbumligt utanför. Och några enstaka grus har såklart letat sig in i pisterna också, för så är det bara.

Tyvärr lyckades jag i måndags köra på något större än ett grus. Och det var inte ens följden av vanlig ”skit också här är en massa småsten som jag lite lojt försöker undvika” gone wrong, utan helt grusfri snö mitt i en pist. Det var bara det att den grusfria snön inte var tjockare än att precis där jag tryckte till på skär över ett krön var det en riktig sten under, och den passade på att sno med sig åtskilliga kvadratcentimeter belag till frukost. Och böja ut min stålkant en bra bit, rätt under bindningen på höger skida, inklusive en spricka upp i sidoväggen.

Jävla helvete, ungefär.

Det hade väl varit sin sak om det vart mina gamla parkskidor som fått ett hål i sig, men nu var det ju pistskidorna.. att säga att jag var sur ett tag efteråt är en underdrift, men som tur är så finns det duktiga skidfixare i byn, så i torsdags fick jag tillbaka en skida utan hål i, om än med lite ömtåligare kant än innan. Tack, vem du nu var som uppfann epoxyn, typ.

Så därför är min högerskida numera vänsterskida och inget annat – jag blev strängt förmanad av killen på Zenith att bara köra den som vänsterskida eftersom lagningen inte är stabil nog att tåla innerskär på ytterskida (låter kanske flummigt för de av er som inte åker hysteriskt mycket skidor, men helt enkelt den kanten på dalskidan som allt trycket ligger på. Trycket på innerskidans innerkant är betydligt mindre, alltså ska den ömtåliga lagningen vara där.Så nu är det väl bara att hålla tummar och tår för att laggen håller ett tag till..I övrigt händer det inte så mycket, fast ikväll öppnar både Saloon och Snowcafe så alla stackars rastlösa säsongare får fler ställen att hänga på. Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag ska hänga med till Snowcafe.. håhå jaja, vi får väl se hur det blir med det.

Att färdigställa en trädkoja

Jag sydde ju som jag säkert nämnt draperier till min säng innan jag for hemifrån. Orangea. Med vita stjärnor på. Enda kruxet är att det var lite svårt att veta exakt hur långa de skulle vara, eftersom sängen hela tiden varit här i Val Thorens, och jag sydde draperierna i Årsta.

Så dom blev lite för långa. Typ 25 centimeter för långa. Vilket är lite för långt  för att inte försöka göra något åt.

Räddaren i nöden: Hanna, för hon har en symaskin.

Så ikväll var jag och mina för långa draperier på besök hemma hos familjen Fogsgaard för att fixa det hela.

Jag är ändå lite imponerad över mig själv för att jag lyckades kommunicera med en symaskin som inte är uråldrig och grön och styrd med kryptiska knoppar (som både mammas och pappas symaskiner är), även om jag kanske blev lite väl imponerad när jag lyckades spola upp undertråd på första försöket.

Slutresultatet blev lite snett och vint, även om jag använde knappnålar och insåg hur bra stjärnorna i tyget är för att nåla rakt, men nu sitter jag iallafall i min orangea trädkoja och trivs.

Dessutom fick jag testa varenda krumelursöm som gick att uppbringa på Hannas symaskin, eftersom bägge smågrabbarna tyckte att det här med att sy var ofantligt spännande och fick gå loss på varsitt gammalt örngott när jag var klar med mina evighetslånga raksömmar.

Tydligen har man inte syslöjd i skolan i Frankrike. Däremot läser de poesi, i vad jag tror är motsvarigheten till tvåan i Sverige. Känner mig en gnutta obildad nu.

Men jag har en koja med orangea draperier och julgransljus, så jag är rätt nöjd ändå.