Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Sida 3 av 101

Brev från karantänen, dag 15

Hejhå.

Dagens största happening har varit att jag köpt en ny överstrykningspenna. Jag är djupt tacksam för att varje ensligt belägen mataffär med självaktning har en allt möjligt-hörna, som genom sin existens möjliggör dylika inköp.

Pennan är neongul och väldigt mycket mer medgörlig än den gröna jag hade innan. Inte för att medgörligheten på något vis har med färgen att göra, det handlar högst sannolikt mer om mängden kvarvarande bläck. Men ändå.

Jag vet inte om Amélie Poulain hade gillat överstrykningspennor (ska fiktiva personer benämnas i dåtid eller nutid, om vi antar att fiktiva Amélie är i 45-årsåldern nu och därmed antagligen inte fiktivt död än?) men känslan av en ny överstrykningspenna mot lite för ömtåligt pocketbokspapper får mig att tänka på den där scenen i introt när berättarrösten pratar om att sticka handen i en säck med linser. En obetydlig men behagligt tillfredsställande känsla, helt enkelt.

Ni hör ju. Jag har det skôj änna.

Och ja, jag läser Boken beväpnad med en överstrykningspenna. Hur ska jag annars kunna lokalisera de mest tänkvärda av tänkvärdheterna i efterhand, den är ju åttahundra sidor tjock?!

Dagens näst största happening är att det har varit förhållandevis fint väder, enfin. Jag är verkligen en solcellsdriven person, min ork blir automagiskt mångdubblad när jag vaknar till en blå himmel, och kan gå ut i bara luvtröja och gympaskor. Så förutom överstrykningspennan inhandlade jag även en kartong med Mini-Magnum, för någon gång ska man äta årets första pinnglass och idag kändes som en bra dag för det. Och ekonomin är för det första ett obegripligt påhitt som vad jag förstått det som egentligen inte ens existerar, och för det andra helt åt helvete, så även därför kändes det som en bra dag att spendera en femma på en kartong med glass. Pourquoi paaaaaaaaaaaas liksom.

Eh, mer då? Jag har tillbringat ett par timmar på terrassen med Boken, och har läst klart avsnittet om historia och börjat på det om mytologi. Jag gillar att det än så länge är färre gravt misogyna forntida män som citeras i det här avsnittet, och att hon istället börjar tycka saker själv i en större utsträckning.

The representation of the world as the world itself is the work of men.
They describe it from a point of view that is their own, and that they confound with the absolute truth.
– Simone de Beauvoir

Ja, alltså, hon har ju inte fel, det kan jag inte påstå.

I slutet av historiekapitlet hittade jag förövrigt en annan grej som jag kände är ganska applicerbar även på min egen nutid:

When they intervened in world affairs, it was in concert with men and from a masculine point of view.

Med risk för att bli lite långsökt nu så fick det mig att reflektera lite över min egen tillvaro, eftersom jag jobbar (nåja, inte just nu men ni fattar) i en mansdominerad miljö, och de senaste åren umgåtts övervägande med killar både på och utanför jobbet. Och ibland när jag funderar över hur jag själv är, vilken plats jag tar, vilken funktion jag fyller, och så vidare, så får jag en känsla av att jag i vissa situationer och miljöer (omedvetet) skuffar undan delar av mitt beteende, och min syn på världen, som bottnar i att jag är tjej.

Jag vet inte om det är en baklängesreaktion på att jag var väldigt mycket arg feminist ett tag när jag var yngre, och att jag numera mer är arg feminist på insidan och försöker vara saklig när jag interagerar med omvärlden, eller vad det är, men jag har blivit rätt duktig på att anpassa mig till mansdominerade miljöer. Inte på det sättet att jag tar någon skit, men jag har naturliga förutsättningar att smälta in socialt – jag gillar sport, musik och jag är nördig (vilket är ett personlighetsdrag som av någon mystisk anledning oftare verkar uppmuntras och få leva ut fritt hos killar än tjejer, åtminstone i min generation), och även om jag har en sällsynt låg toleransnivå för vissa grabbgängstendenser/kockhumor, så landar jag ändå på något vis i att jag smälter in. Jag är tillräckligt otjejig, vilket är ett förfärligt sätt att uttrycka saken på, men jag kan inte komma ifrån att det ändå ligger någonting i det. Jag smälter in. Och jag är inte helt säker på om jag faktiskt anpassar mig till tillvaron eller inte. Jag tror att jag gör det, men omedvetet. Jag vet inte, men jag ska fundera vidare på saken för det här är intressant.

Och apropå arg feminist – här är ett annat citat som inte har ett dugg med The Second Sex att göra, men som jag tycker är tänkvärt.

On m’a collé cette étiquette de femme toujours en colère – pourquoi pas?
Si résister à certains diktats que nous impose la société, c’est être en colère, c’est ne pas vouloir se résigner et refuser d’adouber le monde qui nous écrase, alors oui, je le suis.
–Adèle Haenel

(Jag har fått en stämpel som en kvinna som alltid är arg – varför inte?
Om att vägra följa regler som samhället ålagt oss är att vara arg, om att vara arg är att stå emot och inte låta sig kuvas av en värld som krossar oss, ja, då är jag arg.)

Håhå jaja, som det kan bli. Här trodde jag att jag skulle skriva en snabb reflektion om att solen skiner, och att jag köpt en ny penna, och istället fastnar jag i en lång svada om jag vet inte vad. Och om jag inte slutar nu så kommer jag halka tillbaka in på den franska MeToo-rörelsen, och det har jag helt ärligt inte tid med idag, så jag ger mig nu.

Innan jag loggar ut tänker jag iallafall skriva upp det här så jag inte glömmer: det bästa (nästan det enda som är riktigt bra) med karantänen är att jag har tid och hjärnkapacitet nog att tänka långa tankar. Jag har saknat det. Jag lär mig mycket om mig själv just nu, tror jag. Jag ska grubbla vidare kring det här med min plats i universum.. jag kanske kommer fram till något, men antagligen inte.

Pusshej.

/H

PS. Nu har Jamie lyssnat på Sugar We’re Goin’ Down tre gånger på raken. Jag tror att han håller på och gör armhävningar eller nåt, men varför han kör samma låt hela tiden? Je sais pas.

Brev från karantänen, dag 14

Dagens ”försök att göra det bästa av situationen” tog sitt uttryck i att jag istället för att gå en promenad gav mig ut på en löprunda (som i ärlighetens namn var ungefär femtio procent jogging och femtio procent promenad), och jag kan meddela att jag om möjligt avskyr att springa ännu mer häruppe än nere på plattlandet.

Min önskelista idag är därför kort och snärtig: Macron, om du läser dethär kan du vänligen avförbjuda cykling snart? Jag har abstinens.

Dessutom är det läskigt att springa runt i ödsligheten alldeles själv när det dessutom är dimma (läs: lågt svävande moln) och spridda snöflingor i luften. Total skräckfilmsstämning kan jag meddela. Men det är gjort, och jag lär göra om det, i brist på annat.

Förövrigt så kan jag också meddela att Boken blir mer och mer intressant ju närmare nutiden jag tar mig (är fortfarande på avsnittet om historia). Dagens citat blir därför från något så sällsynt som en forntida (nåja) lärd man som inte verkar ha varit ett totalt urblåst och misogynt ärkesvin:

It is easier to put people in chains than to remove them, if the chains bring prestige. The bourgeoise woman clings to the chains because she clings to her class privileges.
– George Bernard Shaw

Nu har jag inte gjort något djupare googling på snubben ovan ifråga, men bara det faktum att han har ett vettigt citat med i boken, till skillnad från till exempel Pythagoras eller mitt nya absoluta hatobjekt Honoré de Balzac är ganska förtroendeingivande. Balzac verkar ha varit någon sorts röst för den antifeministiska borgerligheten, men jag orkar inte skriva ner all smörja han sagt för jag blir bara arg, så om någon är nyfiken får ni kolla sidan 131 i den engelska upplagan från 2009. Men jag hoppas att han njuter av tillvaron i Hades tillsammans med Pythagoras han också.

Brev från karantänen, dag 13

Detta får mig osökt att tänka på hur skönt det ändå är att allt är igenbommat och förbjudet här. För jag kan lova att om det fortfarande hade varit tillåtet att gå på tur hade det fortsatt komma hit topptursmuppar från Annecy och Albertville på helgerna – den där sortens sammanbitet hetsiga personer som tillbringar lite mindre tid i bergen än vad de egentligen vill till förmån för ett i övrigt lite mer normalt liv, och därför gör konstiga saker som att åka Face Ouest på öppningshelgen i november.

Det är deprimerande att det ibland krävs rena förbud för att få folk att göra det som är bäst för dem, men hellre det än ännu mer okontrollerad pandemi. Faktiskt.

Brev från karantänen, dag 12

Gårdagskvällens minst förvånande nyhet: karantänen är förlängd till och med 15 april.

Exakt ingen blev förvånad. Den samlade analysen av läget var snarare ett stort ”jahaja” följt av att typ hela landet började spekulera i huruvida det egentligen rör sig om en 30-dagars förlängning, men att regeringen meddelar det i mindre bitar för att det inte ska kännas så överväldigande. Om det blir femton dagar till när vi väl är på den femtonde kommer det ju på något mystiskt vis kännas mindre jobbigt än om de skulle ha sagt trettio dagar till nu på direkten, så jag antar att det ligger något i det.

Idag har jag hursomhelst brutit mot lagen.

Vi gick och handlade i förmiddags, det mest spännande som hände då var att snubben bakom mig i kassakön på något mystiskt vis inte fattat att det är en meters avstånd som gäller, utan köade som i forntiden, och dessutom hade den dåliga smaken att hosta när han stod 20 centimeter från min rygg. Visserligen hade han ansiktsmask, men ändå. Håll avstånd liksom. Kassörskan sa till honom, och tillslut fattade han. Nu har jag ju förmodligen redan haft det förbaskade viruset, men hur kan någon, efter snart två veckor i karantän, ha missat att det är avstånd som gäller? Så konstigt. Jaja.

Mitt lagbrytande var hursomhelst ett resultat av att ha gått tur och retur Carrefour utan att ha behövt visa papper (jag har fortfarande inte sett en enda gendarm annat än när det kört förbi med bil), och om ingen vet att jag har varit ute och traskat på förmiddagen gör det ju inte så mycket om jag tar en eftermiddagspromenad också. Så efter lunch gick vi bort till Rocher Noir, och sen ner till Bettex och tillbaka hem. Väldigt olagligt, men solen sken och här är som sagt ingen direkt trängsel, förutom på Carrefour.

I övrigt har jag tvättat, ätit tre kakor, och Titanic-tittat* på de första 75 procenten av Portrait de la jeune fille en feu för jag vet inte vilken gång i ordningen. Pallar inte slutet, jag blir så gråtig. Nu ska vi nog snart fixa kvällsmat. Tredje eller fjärde dagen av lamm och ugnsstekt potatis, men det är okej för de första två dagarna kände jag ingen smak alls, så jag har inte tröttnat än.

Både jag och Jamie har bestämt att när karantänen är över ska vi åka till Donken i Albe och käka nuggets tills vi storknar.

Fotnöt: Titanic-titta – en metod för att se om film som jag utvecklat eftersom jag inte orkar med allt drunknandet i Titanic. Går ut på att jag kollar fram tills att de krockar med isberget, och sen hoppar jag fram tills när Rose blir uppfiskad av Hornblower. Helt enkelt ett sätt att plocka russinen ur valfritt cineastiskt bakverk. Se även ”snabbspola de onödiga stridsscenerna i Hobbit-filmerna”.

Brev från karantänen, dag 11

Det här börjar bli väldigt, väldigt tradigt.

Å ena sidan har jag börjat få tillbaka lite smaklökar nu, även om jag fortfarande inte känner lukten av deodorant eller smaken av tandkräm.

Å andra sidan är det JÄTTETRÅKIGT MED KARANTÄN. Det finns en massa saker jag skulle kunna göra men det är som att all den tillgängliga tiden bara gör mig handlingsförlamad. Det, och ovissheten, för så länge det här håller på så har jag ju ingen aning om hur sommaren blir, oavsett var jag befinner mig. Helst vill jag ju bli kvar här, eller rättare sagt åka tillbaka ner hit efter en vända i Sverige, men allt är så luddigt nu att jag inte ens orkar börja nysta i något.

Jaja, jag gör mitt bästa för att hålla mig sysselsatt – idag har jag tillexempel målat med akvarell i typ en och en halv timme. Det blev några berg som inte vart så pjåkiga, och en himmel med ett fält som var fint tills jag fick hybris och ritade dit ett träd. Det var onödigt och dumt, för det var finare utan trädet, och det är svårt att ångra saker med vattenfärg.

Och jag stretar vidare med The Second Sex, har återigen fastnat i en tråkig del, typ en redogörelse för hur kvinnan på grund av diverse olika saker varit underlägsen mannen sedan bronsåldern. Min huvudsakliga insikt efter de senaste tjugonågonting sidorna är att alla de där gamla grekiska tänkarna – Aristoteles, Pythagoras och så vidare – var ena riktiga jävla ärkepuckon när det kom till jämställdhet.

There is a good principle, which created order, light and man and an evil principle, which created chaos, darkness and woman.
– Pythagoras

 

Woman is merely matter, and all the principle of movement, which is male in all beings, is better and more divine.
– Aristoteles

Åh Pythagoras, jag hoppas att marken du går på i Hades är full av små och väldigt, väldigt vassa trianglar, och att du traskar runt barfota.

Brev från karantänen, dag 10

Alltså, jag är väl medveten om att jag stundtals kan vara lite av en Anakin Skywalker i min oförmåga att hantera gråzoner (”if they won’t do the right thing they should be made to”), men just nu har jag mycket tid till övers, och hinner fundera, och ärligt talat är hela den här situationen en enda stor gråzon.

Jag följer inte alls nyheterna lika slaviskt nu som innan karantänen började, varken franska eller svenska, men jag har heller inte bott under en sten, och jag är för att tala klarspråk, rätt less på alla tyckare som ylar om huruvida karantän är rätt eller fel väg att gå och huruvida Sverige gör rätt eller fel som inte har några nationella begränsningar och det ena med det femte.

Så, nu ska jag försöka förklara hur jag tycker.

För någon som jag, som blivit arbetslös och bara fått väldigt milda symptom, är det ganska skönt med karantän för jag vet vad som gäller. Jag valde vart jag ville tillbringa min karantän (flyttade hem till en kompis eftersom ingen av oss ville bo helt ensam i händelse att någon av oss skulle bli riktigt sjuk) och så länge karantänen pågår har jag en uppgift före alla andra: att följa de uppsatta reglerna. C’est tout.

De tre dagarna från att skidorten med fyra timmars varsel bommade igen precis allt utom mataffärerna, vårdcentralen och apoteket, tills att karantänen trädde i kraft var de absolut jobbigaste, för ingen visste någonting. Alla gick bara runt och var stressade och spred rykten och uppdaterade nyhetssajter som om det inte fanns någon morgondag. Stänger gränserna? Kommer de som vill åka hem kunna åka hem? När karantänen väl började och de som ville hem hade tagit sig härifrån var det som att någon la en mjuk filt över alltihop, det blev lugnt igen. Och även om det är skittråkigt att inte få åka skidor, inte få cykla, inte få gå långa promenader, att inte ha ett jobb att gå till, att bara kunna umgås med en enda person (som råkar vara en av mina bästa och mest förnuftiga vänner så jag har det ändå väldigt bra) så är det för det mesta helt okej. För jag vet vad som gäller.

Och givetvis känns det stundtals överdrivet. Jag skriver lydigt på ett papper och tar med mig passet när jag tar min dagliga promenad, även om de enda gendarmer vi sett röken av de här tio dagarna är bilburna, och inte ett dugg intresserade av att stanna och kolla papper på några ensamma flanörer. Det här är glesbygden, så fort liftarna stängde och det blev förbjudet att tura upp försvann samtliga anledningar för någon som inte faktiskt bor här att komma hit. Det enda inflödet av folk utifrån just nu består av lastbilschaufförer som kommer med leveranser till de fyra mataffärer som fortsatt håller öppet (två i Val Thorens, en här i Menuires och en i Saint Martin) – som jag förstått det ligger i princip alla byggen och liknande också nere eftersom byggvaruhandlarna är stängda. Här händer ingenting. Vi är nästintill perfekt isolerade, det är den säkraste platsen på jorden.

Även om det suger att ha utsikt över traktens bästa skidåkning rakt över från balkongen och inte ens få gå dit på promenad. Men det kommer fler vintrar.

Det som är viktigt att komma ihåg är att jag inte sitter här för att jag tror att Vallée des Belleville nu när skidåkningen stängt för säsongen löper någon stor risk att bli ett coronakluster. Jag gör som jag blir tillsagd för att det är de regler som satts upp av dem som bestämmer i landet jag bor i. Och vem som helst med mer än ett par fungerande hjärnceller fattar att det inte är här, längs en återvändsgrändsväg i Savoie som karantänen räddar liv. Men skulle vi fortfarande få röra oss fritt skulle någon här förr eller senare röra sig till ett område där smittan far runt som jag vet inte vad, och så är bollen i rullning igen. Vi sitter här och glor längtansfullt på våra älskade berg för att det kommer fler vintrar. För att Parisarna, som vi stör oss på till tusen så fort de sätter en onödigt dyr gympasko på våra slaskiga gator ska kunna komma hit igen och bränna sina pengar och åka runt med bakvikt och jeans i PSG-tröjor utan vare sig vett i, eller hjälm på, huvudet. Det blir svårt för det att hända om Paris och Lyon och Marseille och Toulouse och Bordeaux fortsätter leva som om ingenting händer samtidigt som ett osynligt virus far runt som en tätting.

Så därför sitter vi här, och går våra timslånga dagliga promenader där det mest spännande som händer är att kommentera hur mycket snö som smält sedan igår. Det är så tråkigt att det liksom sätter sig i själen, men det är det bästa vi kan göra just nu.

Och jag sitter hellre här en vecka för länge, och att skiten faktiskt slutar spridas, än att de lyfter karantänen nästa onsdag och att det bara brakar lös igen. Ne bougez plus. Vad myndighetskrav anbelangar så kan det ju inte bli mindre komplicerat. Även om det som sagt är fullständigt hjärndödande tråkigt.

Brev från karantänen, dag 9

Somnade innan jag hann publicera detta, det börjar bli något av en vana känner jag. Oh well. Gårdagen var fantamej sämst hittills. Hoppas idag blir bättre.

Sammanfattning av dag nio i karantän:

JAG HOPPAS INNERLIGT ATT DET HÄR CORONAKRAFSET INTE KAN SMITTA IGEN MED ALLT FÖR TÄTA INTERVALL FÖR JAG ORKAR INTE MED EN TILL VÄNDA MED MENSVÄRK UTAN ATT FÅ TA IBUPROFEN.

Egentligen skulle jag ha haft mens i förra veckan, men så fort jag fick feber tryckte min kropp på pausknappen (den gör det ibland, jag tror det är en effekt av att den inte vill utsätta sig själv för mer än en jobbig sak samtidigt, vilket ju på sätt och vis är ett behjärtansvärt beteende), och nu när det enda som är fel på mig är att allting smakar fel alternativt ingenting alls så tyckte den att det var dags att komma tillbaka. Tack för den.

Kruxet är bara att eftersom borttappade smaklökar också är ett vanligt coronasymptom, och franska läkemedelsverket gått ut och varnat på bred front för att Ibuprofen kan få folk med lindriga symptom att plötsligt bli jättesjuka, så kan jag inte följa min vanliga metod för att inte få panik av mensvärken och ta både Alvedon och Ipren.

Man kan väl säga som såhär – det finns en anledning till att jag brukar använda dubbla sorters värktabletter. Men förhoppningsvis har jag inte några coronasymptom alls nästa gång det är dags, så jag borde inte behöva tillbringa fler dagar i år ihoprullad till en ilsken boll i sängen.

Kul bieffekt är att jag somnar som en annan narkoleptiker om jag tar dubbel dos Alvedon. Tur att jag inte har så mycket viktigheter för mig om dagarna just nu.

Brev från karantänen, dag 8

Hä.

Dagens stora happening nummer ett var att jag gick och handlade. Mest för att jag ville ha micropopcorn, men de var såklart slutsålda. Hursomhelst var det skönt att komma ut och röra på sig en liten stund, även om Menuires känns som ett övervintrad rest från Sovjet när det är mulet och så ödsligt som det är just nu.

Dagens stora happening nummer två var att jag insåg att jag har tappat smak- och luktsinnet. Skulle dricka en kopp te, och varken kardemummate, mintte eller roiboos-och-ingefärste smakade någonting annat än varmt vatten med en svag överton av beskt, så uppenbarligen har mina smaklökar sagt tack och hej och dragit på semester. Vilket också åtminstone delvis förklarar varför jag varit så himla less på all mat jag ätit de senaste dagarna – allting smakar i princip likadant. Tillexempel kan jag inte skilja på ärtor, blomkål och broccoli.

Jag är inte helt berövad smaksinnet, jag känner väldigt basala smaker typ salt, sött och beskt, men jag kan inte för mitt liv känna nåt mer specifikt än så. Det är rätt deprimerande, och inte helt optimalt för en person som även de bästa av dagar tycker att dethär med att äta är ganska tråkigt och tidsödande. Och det är förskräckligt upprörande att tillexempel choklad bara smakar odefinierbart sött, och inte alls som det brukar. Jävla skitvirus.

Men, det positiva med detta är att försvunnet smak- och luktsinne är väldigt vanliga coronasymptom bland dem som bara får en lindrig släng av det (det vill säga vi som aldrig kommer bli testade för det), så nu kan jag åtminstone vara rätt säker på att jag har blivit smittad, och det är ju på ett sätt ganska skönt. Det är tråkigt att all mat smakar blöt wellpapp, men blir det inte värre än såhär så tänker jag (mestadels) inte klaga.

Jag hann få tillbaka mina kylskåpsprivilegier i fem timmar också, innan hela ”mitt te smakar bara varmt vatten”-incidenten. Nu är de indragna igen. Nästa projekt blir att försöka få faktisk klarhet i hur länge efter att alla symptom försvunnit som jag måste hålla mig isolerad.. det känns som att karantänen (om den inte förlängs) kommer ta slut innan jag kan friskförklara mig själv – förkylningar håller som bekant på i evigheter häruppe.

Jaja.

Vi hörs.

/H

Brev från karantänen, dag 7 del 2 (lite mindre gnällig)

Jag åt. Det hjälpte lite. Sen drack jag en av mina två kvarvarande julmust i solen på terrassen och skummade igenom det satans sömnpillret till biologikapitel, som till sitt försvar hade en handfull intressanta stycken de sista tre sidorna. Så nu är tillvaron lite bättre igen.

Brev från karantänen, dag 7 del 1 (gnällpost)

Jävla måndag, karantänversionen (i-landsproblemsversionen):

  1. Glömde att mataffären bara är öppen mellan 9 och 13, så ikväll får jag ingen choklad. Hade tänkt leta efter mikropopcorn också, för det finns av någon mystisk anledning aldrig uppe i Val Thorens, men Jamie påstår att det brukar finnas på Carrefour här nere. Hur han vet det har jag ingen aning om, undantaget några beignets har jag inte sett honom äta en enda onyttig sak på hela veckan. Jag undrar hur det är att vara en person som bara äter mat. Kan inte relatera.
  2. Jag hade tänkt beställa en turbotrainer till min cykel nu när jag har fått lön. Det har uppenbarligen varenda annan cyklande människa i hela västeuropa också tänkt (såklart) så leveranstiden på dem som varken är för dyra eller har en air av ”kommer falla sönder inom en vecka av regelbundet användande” är 1-2 månader. Haha. Med andra ord: glöm det. Jag får cykla när den här skiten är över istället.
  3. Jag är hungrig, men jag är också obeskrivligt trött på att äta pulled beef med ris och kokta grönsaker, eftersom det är vad vi har ätit till lunch och middag fyra dagar i sträck nu. Jag kan dock inte riktigt argumentera för att äta någonting annat innan vi tagit slut på ovanstående, så nu prövar jag taktiken ”bli så hungrig att jag slutar bry mig om VAD jag äter”. Antar att jag vet om det funkade om en timme eller så.
  4. VARFÖR LAGGAR SETTLERS 2 (ETT DATASPEL FRÅN 1995) PÅ EN DATOR FRÅN 2013 DET ÄR INTE RIMLIGT NÅGONSTANS!?
  5. Jag glömde min bekväma keps i Val Thorens, så nu har jag bara tillgång till min obekväma keps, och den är som minst obekväm när jag har den på mig baklänges, så nu hasar jag runt i stugan och ser ut som en annan fuckboy, eller Isak i Skam. Oklart vilket som är minst löjligt. Efter sex dagar med Lilla My-frisyr behövde jag hursomhelst förändring, och detta är det bästa alternativet.
  6. Tidslinjen i The Witcher är superskum.
  7. Jag är Verkligen Jättetrött på att inte få öppna kylskåpet själv, särskilt eftersom jag är 96% säker på att jag har en vanlig jävla förkylning. Jag är snorig, inte hostig. Hallå! (Med det sagt så har jag det väldigt mycket bättre här än om jag hade suttit helt ensam hemma i VT.)
  8. Hangry.

 

På det stora hela har min hjärna kopplat över i ”vintern är slut”-läget, vilket alltid triggas av en plötslig avsaknad av skidåkning. Vanliga symptom är en stark längtan efter att cykla, en stark längtan efter att inte behöva ha på sig varma kläder, samt cravings efter diverse ätbara saker som inte ens i normala fall går att få tag på i Vallée des Belleville.

 

Lista över saker jag verkligen skulle vilja äta/dricka förtillfället, men som av förklarliga skäl inte går att få tag på (utan inbördes ordning):

  • Köttbullar.
  • Falukorv.
  • Mellanmjölk.
  • Bregott.
  • Bröd som inte är baguette, rostbröd, har surdeg i sig och/eller en utsida som är stenhård. Vanlig jävla limpmacka, någon?! Eller mjukt tunnbröd. Eller riktigt polarbröd, inte den superkonserverade franska sorten. Gaah.
  • Kanelbullar. Och kardemummabullar. Och systerkaka.
  • Kebabpizza och/eller kebabrulle.
  • Lax (ja, okej, det går att få tag på med lite ansträngning men vi har en frys full med annat som ska ätas upp först så, njaäe).
  • Polkagrisar.
  • Äpplekorv (borde väl kanske buntas ihop med falukorv eftersom det är en falukorvsbaserad rätt, men skitsamma).
  • Mormors pannbiffar.
  • Vanlig jäkla varmkorv med bröd.
  • SIA-glass.

Nämen alltså på det hela taget har jag det ju bra, men jag är väldigt väldigt hangry (förklaring till mormor om du läser det här: hangry är en sammanslagning av de engelska orden hungry och angry, som betyder hungrig respektive arg, och är ganska användbart för att beskriva folk som tappar humöret när de blir hungriga, vilket jag ofta gör), väldigt trött på att vara inomhus, och trött på att det hur jag än försöker undvika det bara existerar ungefär ett samtalsämne i världen just nu. Precis allting går att associera till det här satans viruset och jag förstår varför men guuuuudars jävla skymning det måste finnas andra saker att prata om. Jag blir knäpp.

Och jag är fortfarande fast i det dötrista biologikapitlet i The Second Sex. Funderar på att googla en sammanfattning av det kapitlet så jag slipper läsa det – så tråkigt är det. Jag skiter i hur svampar och mollusker förökar sig. Skulle inte bli förvånad om sammanfattningen består av något i stil med ”zzzZZzZzzZZZ”.

Jaja.

Vi hörs. Får väl skriva en sväng till när jag oundvikligen kapitulerat och ätit och är mindre sur. Jag har ju så mycket annat för mig om dagarna menar jag.

/H