Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Etikett: internt

Special-K gästbloggar – del 2

MRAAAAAAAAAH-SEE-HEM-YA!

Jag skrev mycket om vad som hänt under säsongen i förra inlägget men man får inte glömma bort att detta ändå var säsongen då man var ett lejon men ville vara en giraff,
det var säsongen då man förfestade innan jobbet.

Då man festade jobbet.

Då man festade efter jobbet.

Då receptionisten var för full på mitt jobb och fick bäras bort från shotbaren eftersom hon inte visste vilka som hade betalat och inte utan bara stod och hällde upp shotar.

Då klubbarna i Val T blev utkonkurrerade av Råttans Bar – en svartklubb med 2euro inträde och därefter fri bar,
i alla fall tills gendarmerna slängde ut oss.

Då man blev ett sånt spritmongo att det tog flera sekunder för en att inse att anledningen till att drinken smakade ”lite starkt” var för att det var ren sprit.

Då man när man bad bartendern om ”tja, någonting i ett cocktailglas” fick in den här:

Då Challa blev ett cola-luder men inte av alls den anledning det lät som.. för det var hon bara en toffel, eller på sin höjd en smutsig kudde.

Då klarheten i vad som egentligen hänt under gårdagen var tämligen oklar.

Då auto-fokus inte var riktigt i fokus.

Då både jag och Martin visste att jag inte har någon pistvisning i morgon.

Då en pistvisning består av bara bummare som kör snurralassot-åkning bland de egentliga courchanstekarna.

Då Smutser blev till Buster.

Då en restaurangägare spelar God Save The Queen på ett blåshorn.

Då man hikade i två timmar för ett åk.

Då Vera hikar i två timmar för ett åk och belönas med säsongens bästa vurpa, som spelades in på film 😀

Då människor man bara känt i ett par veckor kändes som starkare vänner än de man haft i flera år.

Då man inte riktigt kunde hålla tillbaka tårarna när man lämnade.

Då kompisarna hemma fick se en tyckte att man ”såg ut som någon som bott ute i skogen sista tiden och levt på bär”

Man försöker att ta tag i sitt liv när man kommer hem, men jävlar vad svårt det är att inte sitta och titta på Heddas videobloggar och följa alla urspårade kommentarer på facebook utan att längta tillbaks till de där bekymmersfria ögonblicken på Tangos soliga terass då varken högskoleprov, framtiden eller något vad den innebär, gäckar som ett mörkt moln på samvetet utan man lever i stunden och stunden verkar etsa sig fram i tiden och vägra att fortsätta röra sig.

Det här VAR säsongen som lånade en lavinspade (eftersom den inte ägde någon själv) grävde sig en behaglig plats i mitt hjärta, tog en lila kudde från terassen och la sig till ro med en Rollin’Snow-jacka som täcke, behagligt i den sol som skapat Heddas karaktäristiska goggles-bränna och lyssnandes på Browall Rockshow (just det, jag tänker inte kalla er Whatever förräns jag hört er spela My United States of Whatever, och inte heller Browall som i efternamnet utan som Bro-Wall med amerikanskt uttal) genom det dörrarna med
”ljudisolerat glas men med centimeterstora glipor där ljudet utan svårigheter fritt smet ut”

och lite halvbakis slummrar till och trots Cheddars tjat om att den måste flytta sig för att det ska få plats med BETALANDE gäster så kommer den inte att göra det…

Whoopwhoop!

Det är titlen på mitt nya gästbloggs-inlägg.
Vilken vecka!
Vilka dagar!
För att börja, så vill vi bara be om ursäkt till alla irriterade fancy courchevelare – vi drack öl och käkade billig baguette.
Vi passade inte in, vi drack inte skumpa och käkade inte dyr entrecote.
Men OJ – vilka citat vi drog!
Challa – du är som fantomen, men med liiiiite mindre konstiga jobbkläder.

Vi körde även världens bästa transportåkning till St. Martin – jag somnade på bordet på restaurangen, men det är ju trots allt en annan historia!

Skål sa Pål!

ONSDAG: Och säsongens bästa pistvisning ägde rum. Och JÄVLAR vad bra den var. om inte guiden (undertecknad) hade haft den där SATANS ångesten av walk of shame med ett lakan genom hela byn (toganight) och åkte sist av alla.
Men ja, ska inte tycka synd om mig själv när man kan ägna en tyst minut till Jean-claude Baguette.
Han dog ju trots allt med sina stighudar.

Nu orkar jag inte riktigt summera veckan längre. utan hoppar till nutid.
Folk sjunger Hello för fulla halsar, jag sitter och njuter – OCH VILL INTE ÅKA HEM!

Men det enda, som sagt, som jag vill säga är:

UNPRPOHEJT!

Charlotte
aka
Challa

Idag är en glad dag.

”Challa, du är som Fantomen.. fast med lite mindre konstiga arbetskläder..”

En sån dag. Oförskämt bra. Kvalitetsåk (nåja) i Plein Sud i väntan på stockholmarna, och sedan fullt ös bort till Courchevel, eller Courchan som vi säger här på Solsidan. För soligt är det. Soligt, varmt och med härligt slushig snö.
 I 1850 såg jag den mest blanksvartklädda tjej jag någonsin skådat – tänk Britneys catsuit i Ooops-videon, fast svart och med en superblank svart dunjacka och svartblanka moonboots så förstår ni vad jag menar. En sak är säker – två dalar bort är färgglada freerajders inte normen. Snarare aliens.
På väg hem stannade vi till i det om möjligt ännu soligare Menuires, eller nja, ovanför vid Granges-liften där jag efter påtryckningar drack mitt livs första Irish Coffee. Jag kan inte påstå att det var så gott som alla andra verkar tycka, men det var inte jättejätteäckligt heller. Tror att det kan ha varit en miss att blanda den noga, det hade vart smartare att bara dricka spriten i botten, hehe.
Nej, skämt åsido, jag är nöjd med incashandet av några vuxenpoäng i alla fall. Jag behöver som bekant alla jag kan få.
När vi kom tillbaks till Val Thorens möttes vi av en mysig syn – utomhus, halvakustisk afterski på Tangoterassen (detta arkitektoniska mästerverk!). Perfekt avslutning på en underbar skiddag, att sitta, och senare stå och småhoppa, på en uteplats med polarna, med utsikt över sinnes vackra berg – och Browall, Tösen & Tall förstås.
Det goda livet på en pinne.
Hyser små förhoppningar om att kvällens RappaKaljabatalj (säg fort femton gånger!) även den skall gå till historieböckerna. Tiden får utvisa. Frågan är bara om något kan slå Naturens Hämnd.
Puss!
PS. Lillebror – rubriken!
🙂

Rättelse: Unpropohejt

Idag är jag dagens gästbloggerska. Jag känner mig ytterst hedrad, omtyckt, och inte minst, ärad.
Just nu sitter vi i Heddas lägenhet, har spelat några fantastiskt spännande omgångar med guitarhero (jag var kass, men vann dock mot Vera, ARIIIIBAAA!) och är otroligt nöjda med vår dag – vi har köttat dessa fluffiga vattenmolekyler tills de förvandlats till en hårdpackad massa.
Vi har startat en lavin som gjort att fjärilarna inte bara rusat runt i magen, utan dessutom gjort sig ytterst påminda i halsen när man ska skrika – AAAAKTAAA! och det enda man får fram är öhohgaaah!

Vi har haft first-tracks där Special-K kom ner med sitt största leende någonsin, och vi har haft den bästa, roligaste konversationen någonsin i en liftkö. Vi har också fundersamt suttit i en stolslift och undrat om den  franska liftwaffen stoppade liften för att vi krånglade lite med våra ryggsäckar på en area på 1*2. Undrandet fortsätter när han stirrar argt på oss när vi långsamt glider förbi.
Förhoppningsvis var han bara ruskigt avundsjuk på våra åk idag, som han visste att han missade. Hoppas hans dag fylldes av meningsfulla människor i jeans och utan vantar, så han hade något viktigt att tillföra världen.

För att komma tillbaka till den kanske lite annorlunda rubriken, så har Hedda så vackert skrivit detta fantastiska ord en gång tidigare.

Men: UNPROROHEJT kan bara stavas på ett sätt. Därmed pasta.

Bonjorno, och tack för mig

Charlotte