Vädergudarna har inte hängt med i svängarna, men det förhindrar inte det faktum att högsäsongen är här, och med den liftköerna, de oförklarliga pucklarna även i de blåaste av backar, och de högröstade familjefäderna som liksom inte inser att de inte besitter den kunskap de nog egentligen skulle behöva för att utan bekymmer lära sina telningar den ädla konsten att glida utförs på snö.

Nästa vecka är förvisso en betydligt röjigare sådan, men även de x antal legioner franska barnfamiljer som rullade in i byn i fullpackade kombis i lördags gör sitt för att tära på humöret. Man kan väl säga som så att detta nog är en av de veckor på året då den genomsnittliga åkförmågan är som lägst och procenthalten skidskoleserpentiner som plogar ända ut i kanterna av de allt dystrare backarna är som högst.

Plein Sud är så jävla deppig just nu.

Plein Sud är så jävla deppig just nu.

Jackson satte huvudet på spiken ganska bra i söndags när vi var över till Courchevel och Meribel en snabbis – bra sväng, bra sväng, bra sväng, sten. Eller i värre fall – bra sväng, skidskola, skidskola, skidskola, bra sväng, sten.

Det är helt enkelt inte speciellt inspirerande att åka – en effekt av snöbristen är att samma typ 50 procent av backarna har varit öppna i en dryg månad nu, och att de övriga femtio procenten fortfarande är sten, gräs och ferme-skyltar. Och när det är samma backar om och om igen, i kombination med att det blir allt svårare att blunda för hur underlaget i dem blir brunare och tunnare för varje dag som går, då är det svårt att hitta peppen. (Även om ett par hundra meter av backen som sedermera kommer bli övre Meribelparken just nu är ett litet men lysande undantag när det kommer till snöläge.) Så vad göra?

Lisa och Anders kom med förslaget roadtrip, och jag var inte sen att haka på.

Så, igår morse knödde vi in oss och våra prylar i Winston och puttrade nerför de 16 serpentinsvängarna till Moutiers, varpå vi vände uppåt igen på en dryg mil motorväg följt av ytterligare 21 serpentinsvängar till La Plagne – ena halvan av ett annat av den här regionens Mycket Stora Skidområden, nämligen Paradiski.

Nedan följer en koncentrerad dos fakta om detta område:

<fakta>

Paradiski ligger ”typ mellan Tre Dalarna och Espace Killy” och består av La Plagne och Les Arcs. Dessa två skidområden var tidigare åtskilda av en ravin – vilket de fortfarande är, men nuförtiden kan man ta sig emellan dem medelst en mycket stor kabinbana. Exakt varför det gemensamma namnet är Paradiski vet jag inte, men gissningsvis tyckte någon med en reklamutbildning i bagaget att det lät snärtigt. De högsta topparna i området är Bellecôte (La Plagne) och Aiguille Rouge (Les Arcs). Närmaste vanliga samhällen är Aime (La Plagne) och Bourg-Saint-Maurice (Les Arcs). Om jag har uppfattat saken rätt så bör respektive skidortsnamn uttalas någonting i stil med Laplannj och Lezarrk. Området har agerat grogrund åt en hoper framgångsrika skidåkare, bland dem pipefantomen Kevin Rolland (som du kan se härja runt i videoklippet nedan). La Plagne var värd för bob- och rodeltävlingarna under Albertville-OS 1992, och i Les Arcs var det uppvisning i speedski.

</fakta>

Hursomhaver – vi ankom en av de många små satellitbyarna som tillsammans utgör La Plagne strax efter halv elva, och fick direkt en positiv överraskning. Damen i liftkortskassan såg inga problem alls med att låta oss nyttja en av de gratisdagar vi enligt våra Tre Dalarna-kort skulle ha rätt till. En tvär kontrast till damen på SETAM (liftkontoret i Val Thorens) som tvärt sa nej när vi frågade innan avfärd, och hänvisade till att det var för lite snö. Plus i kanten där, La Plagne. Så fort liftkortsjoxet var fixat tog vi oss upp med närmsta större lift för att skaffa oss En Överblick. Överblicken som sådan var inte fy skam, från Grande Rochette kunde vi beskåda såväl Mont Blanc som Grande Motte och Grande Casse. Och inte minst Courchevel, baksidan av Aiguille Peclet och till och med Cime Caron långt bort i fjärran. Kartnörden i mig blev närmast orimligt lycklig över detta.

Därefter bestämde vi oss för att ta oss snettåt bortåt, i riktning typ Les Arcs.

Ganska omgående stod det klart att snöläget här, precis som hemma i Tre Dalarna var (är) en gnutta deprimerande, och att de centrala delarna av La Plagne, även det precis som här hemma i VT, var gravt överbefolkade av vingliga julfirande, även om demografin var lite annorlunda. Väldigt mycket britter och beneluxare, men jag hörde inte ett ord skandinaviska från någon annan än oss tre på hela dagen.

Det stod även klart att jag lämnat allt vad åkstil och värdighet heter i Val Thorens. För det var is. Is, och gräs, och någon enstaka liten snöhög tack och lov för annars hade det kunnat sluta med förskräckelse. Det var längesedan jag kände mig så mycket som Bambi som igår. Efter att ha färdats österut mot Les Arcs nerför allt isigare backar i typ en dryg timme var Lisa som tur var klok nog att sätta ner foten, varpå vi tog oss högre upp i La Plagne istället. Klokt val. Vi skippade Bellecote och glaciären, för liftkön var brutal, och hittade istället en lång blå backe som var lagom solvarm för att faktiskt erbjuda grepp åt stålkanterna. Halleluja! Där hängde vi kvar tills solen började sjunka på en allt isigare himmel, innan vi gav oss i kast med isbanan tillbaka ner till byn igen.

Därefter tog jag och Anders det något tvivelaktiga beslutet att avsluta dagen med ett sista åk upp så långt västerut vi kunde komma från Plagne Centre, vilket resulterade i en ispucklig nedfärd för den lokala slalomstadion, men utsikten var åtminstone fin så det gjorde inte så mycket.

Panoramabild över La Plagne med Bellecôte och Aiguille Rouge i bakgrunden.

Panoramabild över La Plagne med Bellecôte och Aiguille Rouge i bakgrunden.

På det hela taget var det väldigt trevligt att se någonting nytt – att åka runt på motsvarande vansinnigt isiga underlag hemma i VT hade varit i stort sett meningslöst, men tack vare ny omgivning blev det ändå en kul dag. Terrängen – både nedfarterna och allting utanför dem är av det där slaget att jag gång på gång tänkte ”jag måste åka hit igen när det är bra snö”. Något säger mig att den långa backen ner mot kabinen över till Les Arcs, den vi gav upp efter drygt halva för att den helt enkelt var för isig, vid bra förhållanden kan vara en såndär som man bränner nerför i ett enda carvande svep. Mitt intryck är att backarna uppe på kalfjället är lite kortare än i Tre Dalarna, och upplägget med femtioelva småbyar istället för en större centralby tror jag kan vara ett minus om man vistas i La Plagne längre än bara över dagen, men jag vill definitivt komma tillbaka. Dessutom finns det en ”bakväg” in för oss från Tre Dalarna – istället för att köra via Aime till Plagne Centre går det att åka till Champagny och komma in i systemet från strax bortanför Courchevel. Lite kortare körtid.. det kommer jag nog testa nästa gång, även om 1,5 timme är klart hanterbart för en så övervägande krokig vägsträcka.

Liftsystemet var, trots en hel del stängda nedfarter och liftar, lätt att förstå sig på, och det gick fort att ta sig runt även om det påminde en del om Tignes/Val d’Isère med diverse repliftar och icke kopplingsbara stolliftar (två saker som knappt existerar i Tre Dalarna längre..). Det var verkligen antingen eller på den  fronten – replift eller kopplingsbar åttapersoners-soffa, inga mellanting här inte.

På hemvägen stannade vi till i Moutiers för att handla på Carrefour, vilket en halv biljon andra folk också gjorde precis just då. Jag köpte mest godis och öl, och glömde det jag egentligen have behövt handla: smör, som är väldigt mycket billigare (och finns i större lådor) än här uppe. Sedan rundade jag av kvällen med att göra en nejlikoapelsin, och därefter somnade jag som en stock.

Idag har jag haft en fantastisk kombination av feber, halsont och mensvärk, och beslutade därför att ta en vilodag, vilket nog var smart för jag mår betydligt bättre nu än imorse. Det enda ansträngande jag åstadkommit är att flytta fram och tillbaka terrassmöblerna, samt att jobba två timmar med att lära mig göra pizza. Bacon, ananas och inlagd paprika är en riktigt bra kombo, bara så ni vet. Och mina pizzabottnar blev nästan runda redan direkt. Odrägligt nöjd med mig själv faktiskt.

Annat spännande som hänt sedan sist är väl att jag och Marina tillbringade hela kvällen i förrgår med att organisera det bokstavliga kaos som varit källaren på Panda. Det låter supertråkigt, men vår gemensamma filosofi som grundade sig i att hiva alla kartonger och allt annat skrot som inte fyller något syfte gjorde det hela till ett par ganska angenäma timmar. Någonstans under allt jox befann sig ett golv – vem hade kunnat ana det?!  Dessutom hittade vi typ hundra meter ljusgirlang som vi sedan spikade upp längs väggarna i hela nedre baren. Vettetusan hur snyggt det blev egentligen, men det var roligt, och ibland är det faktiskt huvudsaken.

Nu ska jag snart sova, hoppningsvis är jag pigg nog att hänga med på den gemensamma personaljulskidåkningen imorgon.

Pöss!

/H