Hejhå.

Dagens största happening har varit att jag köpt en ny överstrykningspenna. Jag är djupt tacksam för att varje ensligt belägen mataffär med självaktning har en allt möjligt-hörna, som genom sin existens möjliggör dylika inköp.

Pennan är neongul och väldigt mycket mer medgörlig än den gröna jag hade innan. Inte för att medgörligheten på något vis har med färgen att göra, det handlar högst sannolikt mer om mängden kvarvarande bläck. Men ändå.

Jag vet inte om Amélie Poulain hade gillat överstrykningspennor (ska fiktiva personer benämnas i dåtid eller nutid, om vi antar att fiktiva Amélie är i 45-årsåldern nu och därmed antagligen inte fiktivt död än?) men känslan av en ny överstrykningspenna mot lite för ömtåligt pocketbokspapper får mig att tänka på den där scenen i introt när berättarrösten pratar om att sticka handen i en säck med linser. En obetydlig men behagligt tillfredsställande känsla, helt enkelt.

Ni hör ju. Jag har det skôj änna.

Och ja, jag läser Boken beväpnad med en överstrykningspenna. Hur ska jag annars kunna lokalisera de mest tänkvärda av tänkvärdheterna i efterhand, den är ju åttahundra sidor tjock?!

Dagens näst största happening är att det har varit förhållandevis fint väder, enfin. Jag är verkligen en solcellsdriven person, min ork blir automagiskt mångdubblad när jag vaknar till en blå himmel, och kan gå ut i bara luvtröja och gympaskor. Så förutom överstrykningspennan inhandlade jag även en kartong med Mini-Magnum, för någon gång ska man äta årets första pinnglass och idag kändes som en bra dag för det. Och ekonomin är för det första ett obegripligt påhitt som vad jag förstått det som egentligen inte ens existerar, och för det andra helt åt helvete, så även därför kändes det som en bra dag att spendera en femma på en kartong med glass. Pourquoi paaaaaaaaaaaas liksom.

Eh, mer då? Jag har tillbringat ett par timmar på terrassen med Boken, och har läst klart avsnittet om historia och börjat på det om mytologi. Jag gillar att det än så länge är färre gravt misogyna forntida män som citeras i det här avsnittet, och att hon istället börjar tycka saker själv i en större utsträckning.

The representation of the world as the world itself is the work of men.
They describe it from a point of view that is their own, and that they confound with the absolute truth.
– Simone de Beauvoir

Ja, alltså, hon har ju inte fel, det kan jag inte påstå.

I slutet av historiekapitlet hittade jag förövrigt en annan grej som jag kände är ganska applicerbar även på min egen nutid:

When they intervened in world affairs, it was in concert with men and from a masculine point of view.

Med risk för att bli lite långsökt nu så fick det mig att reflektera lite över min egen tillvaro, eftersom jag jobbar (nåja, inte just nu men ni fattar) i en mansdominerad miljö, och de senaste åren umgåtts övervägande med killar både på och utanför jobbet. Och ibland när jag funderar över hur jag själv är, vilken plats jag tar, vilken funktion jag fyller, och så vidare, så får jag en känsla av att jag i vissa situationer och miljöer (omedvetet) skuffar undan delar av mitt beteende, och min syn på världen, som bottnar i att jag är tjej.

Jag vet inte om det är en baklängesreaktion på att jag var väldigt mycket arg feminist ett tag när jag var yngre, och att jag numera mer är arg feminist på insidan och försöker vara saklig när jag interagerar med omvärlden, eller vad det är, men jag har blivit rätt duktig på att anpassa mig till mansdominerade miljöer. Inte på det sättet att jag tar någon skit, men jag har naturliga förutsättningar att smälta in socialt – jag gillar sport, musik och jag är nördig (vilket är ett personlighetsdrag som av någon mystisk anledning oftare verkar uppmuntras och få leva ut fritt hos killar än tjejer, åtminstone i min generation), och även om jag har en sällsynt låg toleransnivå för vissa grabbgängstendenser/kockhumor, så landar jag ändå på något vis i att jag smälter in. Jag är tillräckligt otjejig, vilket är ett förfärligt sätt att uttrycka saken på, men jag kan inte komma ifrån att det ändå ligger någonting i det. Jag smälter in. Och jag är inte helt säker på om jag faktiskt anpassar mig till tillvaron eller inte. Jag tror att jag gör det, men omedvetet. Jag vet inte, men jag ska fundera vidare på saken för det här är intressant.

Och apropå arg feminist – här är ett annat citat som inte har ett dugg med The Second Sex att göra, men som jag tycker är tänkvärt.

On m’a collé cette étiquette de femme toujours en colère – pourquoi pas?
Si résister à certains diktats que nous impose la société, c’est être en colère, c’est ne pas vouloir se résigner et refuser d’adouber le monde qui nous écrase, alors oui, je le suis.
–Adèle Haenel

(Jag har fått en stämpel som en kvinna som alltid är arg – varför inte?
Om att vägra följa regler som samhället ålagt oss är att vara arg, om att vara arg är att stå emot och inte låta sig kuvas av en värld som krossar oss, ja, då är jag arg.)

Håhå jaja, som det kan bli. Här trodde jag att jag skulle skriva en snabb reflektion om att solen skiner, och att jag köpt en ny penna, och istället fastnar jag i en lång svada om jag vet inte vad. Och om jag inte slutar nu så kommer jag halka tillbaka in på den franska MeToo-rörelsen, och det har jag helt ärligt inte tid med idag, så jag ger mig nu.

Innan jag loggar ut tänker jag iallafall skriva upp det här så jag inte glömmer: det bästa (nästan det enda som är riktigt bra) med karantänen är att jag har tid och hjärnkapacitet nog att tänka långa tankar. Jag har saknat det. Jag lär mig mycket om mig själv just nu, tror jag. Jag ska grubbla vidare kring det här med min plats i universum.. jag kanske kommer fram till något, men antagligen inte.

Pusshej.

/H

PS. Nu har Jamie lyssnat på Sugar We’re Goin’ Down tre gånger på raken. Jag tror att han håller på och gör armhävningar eller nåt, men varför han kör samma låt hela tiden? Je sais pas.