Salut!

Mitt äpplemos har möglat igen. Jag ska hitta en lämplig burk att frysa in typ hälften i innan jag köper nytt nästa gång. Eller så hittar jag en lämplig burk samtidigt som jag köper nytt – jag är nämligen ganska säker på att Carrefour har burkar.

Nog om detta.

Jag har varit ledig.

Det inträffar ungefär två dagar i veckan, oftast två på varandra följande dagar. Det är, föga förvånande, trevligt. Det är inte heller någon större skräll att jag brukar ägna en rätt rejäl del av mina lediga dagar rullandes på två hjul, med endorfinpåslag och dödströtthet som följd. Så även denna gång.

Igår var jag i stenarnas, lösgruset och kalfjällets rike, det vill säga Le Tour. Hade mycket bättre flyt än förra gången, trots att det var en massa kor kring övre delen av lederna. Jag lider av hälsosam koskräck, det vill säga att jag är rädd för kor och det gynnar min hälsa eftersom rädslan får mig att hålla avstånd och därmed inte riskera att ådra mig ko-relaterade skador.

Dom är säkert nästan helt ofarliga (annars hade de inte fått beta i en hage som med några minuters mellanrum invaderas av cyklister), det fattar jag också, men de är också stora som en mindre bil, väger som en mindre bil, och skulle om de ville kunna skada mig på ett par hundra mer eller mindre förfärliga sätt. Alltså: hälsosam koskräck.

Sen när jag skulle hem hittade jag en extremt ofarlig grusväg/stig utmed floden hela vägen från Argentière till golfbanan i Les Praz. Bitvis var det verkligen skogsautostrada, och här och var kom det roligare bitar med sten och rötter och utförslutning. Mycket trevligt. Sen drog jag till jobbet och inhalerade ett kilo spagetti med köttfärssås, och efter det minns jag typ inte vad jag gjorde mer än att jag var trött.

Jo, jag tog ett bad. Det var typ allt.

Och idag har jag varit i Saint Gervais, för även om rötter och stenar och lösgrus kan vara både underhållande och fostrande, så finns det i varje liten skogscyklande själ ändå ett visst behov av svepande berms (mormor: berms är ett nymodigt ord för velodromkurvor) i högvuxen granskog med mjuk jord och obefintlig undervegetation. Och det finns i Saint Gervais. Väldigt likt lederna i Meribel, faktiskt. Träbroar och halvluriga hopp och sånt. Eller lite som i Les Houches, fast mindre löst och inte alls lika läskigt. I Saint Gervais finns även en utsikt över Mont Blanc-massivet som skulle få Julie Andrews att göra volter, och föredömligt få människor. Lagom varmt var det också, typ tjugo grader och ömsom sol ömsom lite mulet. Så jag har kört utförs tills att armarna inte orkade mer, och då åt jag några medhavda minivåfflor, rullade serpentinväg de åtta kilometrarna ner till parkeringen (jag körde om en Fiat 500 på en raksträcka, vilket är lite av en bedrift eftersom att det inte går att trampa min mountainbike fortare än typ 35km/h), åkte till Donken i Sallanches och inhandlade några olika varianter av friterad kyckling, och sen till Lac de Passy för ett kvällsdopp.

Nu är jag väldigt väldigt trött. Kanske att jag orkar släpa mig ut på någon liten landsvägsrunda imorgon innan jobbet, men det är väldigt mycket kanske.

Kvällen var förresten också trevlig – min tillfälliga roomie Fredrik har kommit hem från vart det nu var han var och klättrade i berg, och han fixade gnocchi till kvällsmat och sen har vi suttit och tjötat tills ögonen gått i kors.

Sammanfattningsvis är jag väldigt glad att jag fått tummen ur och börjat cykla mountainbike igen. Det tar lite mer tid än landsväg eftersom jag måste ta mig lite längre bort än bara ut på gatan för att det ska vara något att ha, men det är så satans kul! Cykla i allmänhet är satans kul, spelar ingen roll om det är ett hopp precis före en sväng som bara sitter som en smäck, eller nerförsbacken efter en rälig uppförsbacke eller vadsomhelst, det är bara sköj.

Om ni ursäktar – nu ska jag sova som en sten.

A bientôt.

/H